Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

16:40 | juli 6, 2021

Om att våga vara prestigelös som mamma – trots samhällets förväntningar

Jag har tänkt mycket på det där med mammarollen när jag var gravid, och vilken mamma jag själv skulle bli den dagen lilla Gugge kikade ut. Generellt sätt i min och P’s relation så är jag den hispiga. Den som flaxar med armarna, brusar upp och är dramatisk. Medan han alltid är lugn som en filbunke. Så jag tänkte väl att det skulle förbli så den dagen vi blev föräldrar. Att vi skulle behålla våra roller helt enkelt.

Klänning H&M 

Den första tiden med bebis så reflekterade jag inte så mycket över min mammaroll. Och ärligt talat så kände jag mig inte så mycket som en mamma heller. Chocken var liksom för stor. Men sedan en natt när William var några veckor gammal behövde vi åka in till barnakuten mitt i natten, och det var första gången jag kände mig orolig. När vi satt där i bilen ville jag att P skulle gena över bussfilerna på Södermalm för att vi snabbare skulle komma fram till SÖS. Men P höll istället stadigt i ratten och sa ”Ta det lugnt Ellinor, allt kommer att lösa sig”.

Inget ovanligt alltså, att jag var den dramatiska medan han var den lugna och trygga av oss. Och visst löste sig allt, efter några tester med positiva resultat så fick vi åka hem igen.

Det var efter den händelsen som tankarna om det här med mammarollen sakta började göra sig påminda igen. Jag började reflektera över hur den första tiden faktiskt hade varit med William. Och ganska snabbt kunde jag konstatera att jag aldrig tidigare hade varit varken orolig eller nojig för honom. Rollerna var faktiskt helt ombytta än vad jag trodde att dom hade varit. För när jag blicken upp så insåg jag att P googlade på minsta lilla frågetecken kring William. Jag kom till och med på honom med att läsa trådar på Familjeliv om barns olika bajs. Och han laddade ner alla möjliga betalappar om barns utveckling, han som aldrig betalade för appar annars.

Och hör och häpna… Istället var JAG den som ryckte på axlarna och med en lugn röst kunde säga ”Ta det lugnt älskling, allt kommer att lösa sig”.

Det här chockade mig väldigt mycket. Att jag blev en sån här. Samtidigt som föräldrarrollen tar fram sidor hos en som man aldrig trodde att man hade.

Om det är någon som helst slutsats jag kan dra kring varför just jag inte känner så mycket oro i min roll förälder, så är det nog att jag för många år sedan slutade med att:

… Göra det jag TRODDE var rätt och istället började lyssna på vad som KÄNDES rätt.

Hängselbyxor | Tröja grönsaker 

Så utan att låta nonchalant nu (läs följande mening med en lugn och avslappnad röst)… Så bryr jag mig faktiskt inte hur andra mammor väljer att göra med sina barn. Varken med val av kläder, om deras hundar får pussa barnen i ansiktet eller vilket märke på barnmaten dom köper.

Det jag vill komma till är att: när jag slutade att titta granskande på mig själv som mamma, så kunde jag istället fokusera på det som faktiskt var bäst för våran familj. Inte vad som såg bäst ut. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att hur vi gör här hemma, är bra nog för vår unge. Även om det inte hade varit tillräckligt för någon annan.

Ärmlös overall | Omlottbody Mintgrön | Mössa

Kanske slog jag precis spiken i huvudet…! Att jag är ganska så prestigelös i min mammaroll. Att jag vet att jag aldrig kommer att kunna vara perfekt i ALLT, så därför sänker jag ribban och låter halvdant vara bra nog. För ska jag vara perfekt inom alla områden så är jag ju dömd att misslyckas innan jag ens har försökt. Och det kanske är det mycket stress & oro kring föräldraskapet bottnar i? Andras blickar och andras syn på en själv som förälder?

Om mitt barn skriker på en restaurang, blir jag stressad över att hans mående eller att alla andra runtomkring blir störda…? För mig är det solklart att jag blir mer orolig över andras blickar och hur jag förväntas agera, än att mitt barn är ledsen. En jobbig tanke, för självklart vill vi alla erkänna för sig själva att vi bryr oss mer om våra barn än om andras åsikter.

Sjömansdräkt

Men med prestigelös menar jag att jag åker till restaurangen och hellre utsätter mig för en skrikattack, för att sedan inse att det inte gick, åka hem och skratta åt det i bilen. Än att inte åka alls för att jag är orolig över allt som skulle kunna hända.

Prickig body set 

MEN, helt ärligt nu, är det så konstigt att vi mammor ställer så höga krav på oss själva som föräldrar då? Alltså att vi ska vara perfekta mammor som kommer piffade till middagar, med en skötväska packad för alla möjliga situationer som kan tänkas uppstå. Och att vårt barn har nya kläder, nytvättade i oparfymerade tvättmedel. Samtidigt som vi ska bidra med genomtänkta kommentarer och involvera alla i bordet i konversationen.

Vi förväntas rodda Familjen AB men samtidigt vara affärskvinnor, perfekta fruar, perfekta vänner och perfekta döttrar. Krav som överhuvudtaget inte ställs på män. Och nåde oss om vi klagar över det!!!

Roströd solhatt

Det jag menar är att, det är inte konstigt att vi kvinnor är alldeles för hårda mot oss själva. För samhället kräver att vi ska vara felfria. Och det gör ju att föräldrarrollen kan kännas helt övermäktig.

Med det sagt vill jag verkligen poängtera att man inte är en bättre eller sämre förälder för att man är prestigelös i sitt föräldraskap, men det tar bort mycket onödig press, stress och oro. Vi blev dessutom skonade med en lugn bebis (so far), vilket såklart är något helt annat än om man får ett barn som kräver mer utav en. 

Pyjamas 2-pack

Jag kom ihåg första gången jag köpte min första pyjamas med dragkedja istället för knappar, bara det kändes som en synd! Det var ju det oskönaste man någonsin kunde trä på sitt lilla ömma knyte – tänkte jag. Men istället blev det mindre skrik och gnäll på natten vid blöjbytet, och vi båda kunde somna om snabbare. Så nu köper vi bara pyjamaser med dragkedja. Varför hålla på att krångla i onödan? Glad bebis, glad mamma.

Beiga Bodys flerpack | Strumpor flerpack

Sedan jag började applicera mitt tankesätt att KÄNNA efter istället för att TÄNKA efter i mitt moderskap, så insåg jag att det enda en bebis egentligen behöver är mat i maggen, en ren blöja och oändligt med kärlek. Jag lägger hellre tid på att gosa med William än att försöka sätta ihop nya outfits så fort han kräks ner en body. Därför kompletterade jag våra ärvda plagg och second handfynd med basplagg i flerpack i neutrala färger ifrån H&M.

Jag älskar H&M’s sortiment av neutrala barnplagg. Dom håller svinbra i kvalitén så allt William har växt ur har vi skickat vidare. Materialen är dessutom supersköna och gjorda av återvunnen eller ekologisk bomull. Jag tänker inte så mycket på om det vi köper är designat för ett visst kön, William är bara ett barn.

William har gjort mig tryggare i mig själv, stärkt mina familjevärderingar och fått mig att ifrågasätta samhällets syn på oss kvinnor. Han har gjort min blick på saker friare om ni förstår? Och det enda som betyder något i slutet av dagen är att vår familj mår bra och är lyckliga tillsammans. Något jag aldrig skulle ta för givet. Men jag kommer heller inte att oroa mig för allt som skulle kunna hända. Istället är mitt mantra, ”ta det lugnt, allt kommer att lösa sig”.

Vill ni läsa mer om H&Ms arbete kring deras barnkläder, rekommenderar jag >>denna artikeln<< hos tidningen MAMA ”7 plagg att välja till Mini’s känsliga hud”. Annars får jag önska er en grym dag, och det jag vill att ni tar med er ifrån det här inlägget är: det finns inga regler att följa för vad som är rätt eller fel. Du skapar dom reglerna själv inom familjen. Och jag dömer dig inte, även om vi tycker och gör olika.

6 kommentarer



14:29 | juli 4, 2021

William 3-4 månader uppdatering

Jahopp, och DÄR började tiden plötsligt att swisha förbi. William är snart 4mån nu, men jag tänker att ni får er en uppdatering ändå om 3-4mån i alla fall.

Mycket har hänt sedan sist. Vi har för det första döpt om Sumo till Gugge. För att han vid två mån började gurgla, och ibland ljudade ”Gu gu”. Så då blev det Gugge. Sumo och Bruno var alldeles för lika varandra, så vi sa fel hela tiden. Så det var tur att vi hittade något nytt.

VIKT & LÄNGD:
Sen sist:
2 månader: 6,5kg+ (vägde senast för 2v sen så tror på 7kg nu) och 62cm. Blöjstrl 3 snart 4. Strl 62 på överkropp och 68 på byxor.
Nu:
3 månader: 8,1kg+ (vägde senast för 3v sen så han väger absolut närmre 9kg nu) och 66cm. Blöjstorlek 4 men 5 funkar egentligen bättre så ska byta till det nu. Nu funkar strl 74 alldeles utmärkt. Men vi köttar på med allt vi har i 68 tills det blir för litet.

Den sista tiden har allt gått så himla fort. William kan gå själv nu och säga ”mamma” & ”pappa” osv. Skoja hahaha. Men han är fullt medveten om sin omgivning, skrattar själv, är helt stabil och både nacke och huvud och vill helst stå upp hela tiden. 

Han har börjat försöka vända sig om, men kan bara vända sig från sida till sida än så länge. Lägger vi honom på mage så kan han inte rulla över till rygg tex. Hans hår har gått ifrån blont, till orange och nu åt det mer bruna hållet. Och ögonen är klarblåa och ganska ljusa.

Vid 3mån började han från ingenstans att ASGARVA. Det var en milstolpe ändå? Att se sitt barn SKRATTA åt saker man gör? Han kiknar verkligen av garv minst en gång om dagen <333


Vi har bytt ifrån liggdelen till sittdelen när han var 3mån (vi har dock alltid en vagn med liggdelen på för han sover (av uppenbarliga skäl) mycket bättre däri än i sittdelen. Men ska vi ta en promenad utomhus, eller om han vill sitta med utomhus när vi äter: så sitter han i sittdelen. Av förklarliga skäl växte han ur både sin Najell och sitt Babynest redan innan han fyllde 2mån också. Så dom är utlånade till vänner nu.

Vi fick en Bumbo till honom (sittstol i typ gummi) som ska vara grym. Men! Hans lår är lite för knubbiga så han får blodstopp i dom när han sitter i den :'( Därför funkar vagnen bättre också.


Han greppar saker hela tiden och har ryckt av mig säkert 3kg hår redan. Dessutom har han börjat få tänder, så nu vill han helst ha något i munnen hela tiden. Annars kliar det i munnen på honom och han dreglar sönder :'( Här om dagen hittade jag honom med en tulpan i munnen hahaha så nu får man börja hålla köll på honom på ett annat sätt.

Gugge älskar att: simma i poolen, bada badkar med sin mamma, cykla, gosa, när man sjunger för honom, speglarna i sitt lekgym, känna på sin storebrors päls och åka båt. Bruset på båten gör att han slocknar direkt.

Sedan sist har han fått ögonbryn och ögonfransar också haha! 

Vi kom in i något ”språng” och plötsligt ifrån en dag till en annan tyckte han att det var läskigt att bäras av någon annan än mig, min mamma eller P. Men det höll i sig i ca två veckor och nu har det släppt igen. Det var dock första gången vi behövde tänka på något som berörde Williams uppfostran. Alltså, ”vill vi testa att folk bär upp honom eller vill vi inte ens försöka?”. Vi gick på det förstnämnda, och började han gråta så fick han bara komma över till oss.


Min kärlek för honom är helt sjuk atm. Här om veckan fick jag ett sånt starkt kärleksryck att jag råkade pussa lite för hårt på kinden så han började gråta haha :'( Sånt antiklimax? Ville visa honom kärlek och istället slutade det med en tår och svindåligt samvete. Minns att jag råkade göra exakt samma sak på min lillebror en gång när han var liten.


En dag hittade vi honom i hans rum såhär, showandes för sina djurvänner! 

Annars angående hans humör så tycker jag att han har väldigt mycket tålamod. Han kan ligga och pilla med saker och chilla i sitt gym länge innan han tröttnar. Ibland blir det lite kaos här hemma när han tror att hans ”knytisar” (läs: knytnävar” FÖRSVINNER. Tills jag visar honom att dom är kvar och då blir han överlycklig.

Senaste 3v har han vaknat runt 09-10 varje dag (då har vi matat vid ca kl 07). Vilket är en sån satans lyx och vi njuter så länge det varar. Och när han vaknar så ligger han bara och myser tills vi plockar upp honom. Han är ALDRIG ledsen på morgonen och har aldrig varit *peppar peppar*.

Men på kvällen har han börjat få lite svårt att komma till ro. Han sprattlar som en GALNING och vill absolut inte äta. Vi skulle behöva byta till en spjälsäng nu (men älskar bedsidecribet så vill ändå vänta) alt köpa ett högre skydd så han inte kan leva rövare med sina ben. Inte så konstigt heller med tanke på att det har varit världens värmebölja senaste tiden.
Det här med rutiner har vi fortfarande inga, utan vi lyssnar bara på vad han vill. Ibland sover han 2 naps på en dag, ibland 7. Han lägger sig olika tider varje kväll och vaknar olika tider varje natt. Den enda rutinen vi har är typ att han äter var tredje timme ca och somnar rätt sent. Vid 22-23 typ. Men för mig som är en kvällsmänniska och inte morgonmänniska så gör det absolut noll. Han får gärna joina prick varje middag för han chillar mest ändå.

Han har fått börja smaka på mat också, gärna fryst som jag lägger i en sån här napp. Då får han bara ut saften. Hittills är mango och gurka favoriten.

Såhär kan en vanlig kaosdag ut i våra liv. Gäster skulle komma om 15min och P hade en kund som skulle köpa en bil av honom. Så jag fick slänga ner Gugge såhär. Inte optimalt direkt haha. Hamnade i samma kaossituation några dagar senare och då tog jag honom i bärselen ist. Har alltid en bärsele i bilen vilket har underlättat många gånger!

Herregud livet med bebis blir bara enklare och roligare för varje vecka som går tycker jag. Och vårt glada lilla charmtroll är så otroligt tacksam att vara förstagångsförälder till. Jag minns första gången någon sa ”barn gnäller och så är det ju bara”, för jag förstod inte alls? Gugge gnäller enbart när han vill något specifikt. Han skulle aldrig gnälla bara för att gnälla. Nu i efterhand förstår jag att alla inte har det så. Åh, vår älskade älskade gladaste Gugge <3

1 kommentarer



21:25 | juni 16, 2021

Vitt set, nedräkning och lämna bort William

Hej fina ni! Hoppas allt är jättebra med er. Jag har blivit bombad utav frågor om det här vita setet, vilket jag fattar. För jag använder det prick hela tiden nu. Både tillsammans men också var för sig. Är ni sugna på att beställa hem och velar mellan 2st olika strl, välj den mindre. Det är väldigt oversize i sig självt skulle jag säga.

Vit topp | Shorts 

Sommaren har sakta men säkert intagit stan. Och jag har klivit ur min grotta. Vi cyklar iväg och äter luncher vid vattnet. Åker båt. Och äter middagar i solnedgången med vänner på vår innergård. Herregud vad man har längtat efter det här!!!! Kanske borde man ha en ”nu är vi fria från Corona-fest” när detta eländet är över.

Det här blir min första sommar som mamma. Bara en sån sak ju! Hela den grejen går ju att romantisera i all oändlighet. Parasoll på stranden med en Gugge sovandes i skuggan, bada fötterna i poolen och skratt iklädd flytvästen. Men…! Som vanligt tar jag inte ut något för givet. Eller ja, jag har inga förhoppningar på att vårt lilla barn ska lyckas timea vår rytm. Oddsen är ju rätt små för det tänker jag? Alltså att allt alltid ska flyta på precis som innan William kom. Det är ju inte lätt för honom att veta hur vi har gjort i alla år innan han kom. Han kanske har helt andra intressen än oss, än att hänga på en båt hela sommaren haha. Ja ni hajjar.

Vi tar seden dit vi kommer alltså. Ingen prestige. Då blir man också glatt överraskad varje gång det funkar prima. Men senast på mors dag fick jag en härlig mysig middag på en skärgårdskrog. William å andra sidan hade helt andra planer än att timea in sin natts sömn, så istället fick vi äta middag en och en. Jag åt, P rullade en gallskrikande William i vagnen. Och sedan tvärtom. Därefter betalade vi snabbt notan som ni kanske förstår haha!! Men det gjorde faktiskt inget. Det är så livet ser ut nu, och så visste jag ju att det skulle bli innan vi skaffade barn. 

Enda sättet att försäkra sig om en lugn kväll (rent krasst) är ju att lämna bort William. Vilket just nu känns långt borta. Men who knows? Den som lever får se osv. Snart är det dags dock. Inte för vår skull utan för William och hans mormor + farmors. Så dom får chansen till en lika tight relation som både jag och P har haft till våra mor och farmödrar. Jag vill inte ta ifrån någon utav dem det. 

Ursäkta mig men…. Är inte morotkaka extremt underskattat? Måste baka ihop en hemma (nevermind det kmr aldrig att hända men drömma kan man! Jag e bättre på annat. Tex att KÖPA en morotskaka ehhhe).

Jag kan gissa mig fram till att ni tänker ”vart fasiken är dom där fina smyckena ifrån?!”. Ja, gissa en gång! Skriv upp den 5e juli i era kalendrar….

3 kommentarer



10:50 | maj 6, 2021

William 1 & 2 månader uppdatering

Herregud tiden går så fort med bebis att jag får totalez ångest påslag deluxe!!!!!!!! Det har redan gått två månader och för varje dag som går blir jag stressad över att jag aldrig kommer att få ha honom såhär liten igen. Många säger att dom längtar efter att deras bebisar ska börja sova i eget rum, lära sig att gå osv osv. Jag känner precis tvärtom? William får MER ÄN GÄRNA sova UPPEPÅ mig för alltid. Och jag vill aldrig någonsin att han ska lära sig att gå????? Han kommer ju sova i egen säng och kunna gå för resten utav sitt liv sen. Så jag känner absolut noll stress med det.

Jag lutar ju mer och mer åt att vi bara ska ha ett barn (usch ska prata med min aurorabarnmorska om detta nästa gång jag träffar henne pga enorm sorg men det beror ju såklart på min graviditet och förlossning) och det är nog därför jag är så stressad över bebistiden också. För i så fall är det här sista gången jag har en sån här liten bebis… 

Min tröja Twist & Tango | Skinnbyxor na-kd | Williams tjocktröja Cubus | Leggings second hand men typ Lindex?

Jag tänkte i alla fall summera de första två månaderna i hans liv lite snabbt, egentligen mest för mig själv för att jag ska kunna blicka tillbaka. Det här är alltså inget ”jämförelse inlägg” på något sätt. Jag skulle kunna kalla mig självutnämnd expert inom förlossningsvården i Sverige och har nog läst på bra mycket mer än de flesta. Men ang bebistiden är jag totalt obrydd. I min värld finns det inga ”måsten” och jag blir själv chockad över hur lite jag blickar på hur andra gör. Och jag dömer absolut _noll_ hur andra väljer att göra.

Min kille hade googlat igår på när man ”ska” börja med rutiner med en bebis. Jag har aldrig googlat en enda grej, utan min grundinställning är att titta på mitt eget barn och göra det som funkar bäst för honom. Sen har jag helt ärligt noll köll på hur andra gör, och det känns bara så skönt och befriande? Och hittills har det funkat toppen att bara lyssna på Williams signaler, så det kommer jag att fortsätta med.

VIKT & LÄNGD:
1 dag: 4,7kg och 56cm lång. Blöjstrl 1.
1 månad: 6kg och 60cm. Blöjstrl 3. Stora strl 56 på överkropp och 62 på byxor.
2 månader: 6,5kg+ (vägde senast för 2v sen så tror på 7kg nu) och 62cm Blöjstrl 3 snart 4. Strl 62 på överkropp och 68 på byxor.

Sumo har ju varit stor enda sedan han gjorde entré här på jordelivet. Alla kläder vi hade med till BB i strl 50 (och några små 56or) var för litet. Mössorna och vantarrna gick inte att trä på och strumporna slutade mitt på foten. Vilket jag bara kan garva åt såhär i efterhand hahaha. I slutet utav första månaden fick vi plocka ur både ilägget i hans Stokke stol och bilbarnsstolen. Han är så himla liten men ändå ”rejäl”. Vilket har varit skönt för det har alltid funnit lite att ”ta i”. Han har liksom aldrig varit ”skör”. Vilket ju är väldigt tacksamt som förstagångsförälder när allt annat känns lite nytt och läskigt. Tungt under graviditeten såklart, men rätt skönt ändå såhär i efterhand. Juste! En fråga till er andra som fött stora bebisar, tog det lång tid för dem att ”sjunka ner”? Jag var ju öppen 10cm i 5,5h och barnmorskorna tror att det berodde på hans size. Vill veta om det sambandet kan stämma eller ej.

KÄRLEKEN FÖR HONOM:
Det känns på många sätt hemskt att skriva, men när jag fick upp honom på bröstet så kände jag inte alls ”kärlek vid första ögonkastet” (vilket jag tack och lov var inställd på pga visste om att det var så vanligt). Men där och då var jag totalt utmattad och svarade inte ens barnmorskorna när dom pratade med mig, för jag orkade inte.

Sedan tror jag att jag var i fullständig chock, och är nog fortfarande ganska ofta. Över att han är MIN liksom? Så kärleken har verkligen växt på mig för varje dag som går. Inte så konstigt egentligen, jag kände ju honom inte precis när han var nyfödd. Men tack och lov så kom den där ”beskyddarinstinkten” och ”lejonhonakänslorna” jag har för honom samma sekund som han kom ut. (Kom ihåg att det finns hjälp att få om du inte känner dig lycklig första tiden med bebis! Det är ingen som kommer skambelägga dig, utan deppiga tankar får upp till 80% av alla nyblivna mammor!)

OMSTÄLLNINGEN ATT BLI FÖRÄLDER: 
Omställningen för oss med barn VS inte har faktiskt inte varit så omtumlande. Vi är vana vid att ha en totalt crazy unghund (aka Brunobus) så i jämförelse med honom har bebistiden varit plättlätt. Chocken med ansvar/dålig sömn/planering/fördelning osv för oss kom däremot när vi skaffade valp så jag förstår verkligen stressen många förstagångsföräldrar beskriver.

EN NÖJD & GLAD BEBIS
Sedan har William alltid varit en väldigt nöjd och chillad bebis (eeeeeh inte mina gener diweckt dööö), vilket jag är så oerhört tacksam för. Det är svårt att prata om dock, för jag känner ingen anledning att leta efter saker att klaga på. Vi har såklart också tuffa dagar ibland, men i jämförelse med många andra har vi en dans på rosor. Och det säger jag ju inte för att provocera. Utan för att jag förstår att andra kämpar mer än oss, och jag vill inte förminska deras slit. När jag plussade på stickan var jag livrädd för spädbarnstiden pga jag hörde enbart föräldrar som pratade om hur hemskt och påfrestande det var. Men alla ni som oroar er för samma sak: det behöver inte bli så!!! Men alla vi som har enklare barn skriker inte högt om det med respekt för alla de som kämpar.

Samt: är bekant med flera som har lika chillade bebisar som William, men som klagar för fulla muggar. Så allt är väl relativt också.
Samt (igen): vi har fått höra från dag ett att ”jaja det kommer vända så njut så länge det varar”” vilket gjorde att vi fick stress så fort han skrek första månaden för vi tänkte att det är NU koliken och helvetet kickar in haha. Men än så länge är han samma bebis som när han föddes, och både jag och P hade kunnat njuta mycket mer av första tiden med spädbarn om andra bara hade varit glada för vår skull. 

SÖMNEN OCH FÖRÄLDRARLEDIGHET:
Jag är ju rätt flummig i mitt föräldrarskap, men generellt i livet med saker jag kan påverka så är jag ett kontrollfreak. Så därför har vi pratat igenom mycket i förhand och utgått ifrån det värsta hela tiden i vår sk ”planering”. Därför inredde vi ju ett extrarum för bebisen med TV, skötbord osv där den som har nattpasset kan hänga utan att den andra blir störd. Jag är en kvällsmänniska och P en morgonmänniska. Därför har vi delat upp nätterna såhär (även om det inte alltid håller såklart):

Jag tar William mellan 22-04. Då sover P. Runt 00 sker alltid sista matningen och sedan somnar både jag och W. Sedan vaknar han igen runt 04 för mat och blöjbyte. Då matar jag och därefter byter jag sovrum för att kunna sova ostört. Så då tar P William mellan ca 04-08 när jag vaknar. Jag får alltså sova mellan 00-08 då med ett uppvak = magi! Och för att detta ska gå så kör vi självklart flaska, och på nätterna har vi gett ersättning since day one. Där är BabyBrezzan den bästa maskinen i världshistorien.

Williams utveckling: 
Månad 1 började han att le ”okontrollerat” men nu ler han åt saker vi gör. Nu jollrar han t o m och vill ha svar. Han har tidigt älskat att snutta på sina knytnävar, men nu kan han titta på dem och observera dem innan han stoppar in dem i munnen. Han har alltid älskat sitt skötbord och att titta på sina luftballonger (då skrattar han jämt). Men det var först i slutet utav mån 1 han började följa oss med blicken. Han har alltid varit väldigt stark i hela kroppen, så man får hålla hårt i honom när man bär honom, för han kastar sig bakåt med hela ryggen med all kraft han har. Och redan månad 1 märkte vi att det ofta bara räckte med att man snusade honom i pannan för att lugna ner honom.

Generellt sätt behöver han väldigt lite stimulans, och kan ligga och chilla i soffan utan problem. Och enda sedan han kom har han sovit mellan 23-19h per dygn. Jag tycker att det är helt sinnessjukt men alla som frågar mig om det säger att deras bebisar också gjorde det första typ fyra månaderna. Så det kanske är normalt vad vet jag? Haha.

Säkert glömt tusen grejer nu. Eh juste han har fått mer ljusblåa ögon sen han föddes, hans hår har gått från blont till strawberry blond till mer ljusbrunt. Och han har mindre hår nu än när han föddes.

17 kommentarer




12:07 | maj 5, 2021

Lattemorsa på stan och en crazy natt

Kappa Zara | Klänning H&M

Såhär spenderade jag min tisdag! På en uteservering inne i stan med en annan lattemorsa – Henrietta!

GÅMMAN herself!!! (Kölla vad hon har i örat också – ett Honey Comb örhänge som jag har designat!!)

Tänk att vi var beräknade med 1,5v mellanrum, och att bebisarna ploppade ut samma vecka (okej absolut inte ploppade ut fyfan vad vi fick kriga). Det är så galet att gå igenom en sån grej tillsammans med en kompis (och vår älskade Jossan nere i Marbella som också födde sin son samma vecka som oss!).

Henrietta och jag känner varandra sedan ish 5år tillbaka. Hon är ifrån Linköping och har varit vän med P forever. Men hon är även i min bransch (influenzzaaaa) så det var igenom det vi började hänga.

Tänk att jag plötsligt är en sån där SÅKALLAD ”mamma” som går på stan med en BARNVAGN som slår sig ner på en uteservering och snackar skavsår i underlivet. Hahaha jag har så svårt att greppa det!!!

Efter att ha blivit nekade att sitta på Strandvägens uteservering då vi hade med oss vagnar så promenerade vi vidare till Butiken utanför Diplomats Hotell. Haha jag har aldrig blivit nekad att sitta på en restaurang innan men någon gång måste väl vara den första gången. Finns det någon app där man hittar barnvänliga restauranger och caféer eller? Som typ Waze där användarna lämnar omdömen? Om inte kan väl ngn utav er därute starta en sån app tack!!!!

Dock hade caféet ingen bra byta-blöja-toalett om man inte ville använda golvet. Så vi gick hem till Henrietta och Billies lägenhet ett stenkast bort.

Där blev det lek och bus i söffan för kung och fosterland!

Det är så så viktigt för mig att William får en bra kvinnosyn. Då är det perfekt att han har starka pinglor runtomkring sig ifrån start. Tack Billie för det!!!! Du kommer vara så mycket viktigare för W än du någonsin kan ana!!!

Nytt frotté set, tog strl M. Det kostade typ 200 spänn. Länk (klick! Adlink!)

När vi kom vi hem så hade William för typ andra gången i sitt korta lilla liv en skrikfest. Vår lilla älskling kan ha svårt att få ut rapar osv osv och då blir han superledsen när det bara kluckar i halsen på honom. Det måste ju vara obehagligt så det förstår jag verkligen<3

Så inför natten delade vi upp oss, så att en utav oss alltid kunde vara någorlunda utvilad om han skulle röja hela natten. Men sen vaknade jag upp i Williams sovrum imorse och insåg att P hade tagit hela natten i alla fall. Så då tog jag det vi hade hemma och slängde ihop en väldigt basic frukost à la Ellionora! ADHD-kaffe och yoghurt med frukt och gräjer!!

Och sedan dess har vi hunnit bada och jobba lite. Denna bilden var tänkt att bara hamna på vår privata IG men han är ju så förbannat söt så here u go!!!!

(Gud jag kan verkligen inte identifiera mig med att vara förälder ännu inser jag när jag kollar på bilder på honom?!)

6 kommentarer