Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

19:08 | december 20, 2021

Julminnen jag vill glömma

Alla bilder i detta inlägget är tagna utav Lina Olausson.

Jag själv minns det så tydligt…

Hur jag låg och vred på mig i sängen, länge länge.

Jag kunde inte sluta tänka på hur morgondagen skulle bli. Då när jag äntligen skulle få äta farmors egenrullade köttbullar, kolla på Kalle Anka och träffa mina kusiner.

Sedan låg jag ju och hoppades såklart.

Jag hoppades så innerligt att julklapparna skulle innehålla allt det där jag drömde om.

Flera månader i förväg hade jag ju suttit nere i köket i min Tripp Trapp stol, och kryssat över allt det som jag önskade mig ur leksakskatalogen. Favoriterna fick jag skriva på en lapp, som jag fäste på kylskåpet med min egna kylskåpsmagnet.

Jag la mig på rygg och tittade upp i taket. Där hade jag och mamma klistrat fast en massa stjärnor med klutt som lyste i mörkret. Samma stjärnor som min blick möttes utav när jag vaknade på morgonen därpå.

Sen kom den, julaftonsmorgonen.

Jag slet av mig täcket, medan jag ivrigt kastade mig över julstrumpan som hängde vid fotändan. En chokladtomte och film, precis som vanligt.

Resten utav dagen blev också så som jag hade önskat mig.

Mina kusiner var roligare än vad jag mindes dem. Farmors köttbullar var godare än sist jag åt dem. Och bäst utav allt: jag fick den där gröna lavalampan som jag hade önskat mig.

————

Men sedan hände något.

Åren gick.

Och jag slutade att fira jul med mina kusiner, min farmor och min pappa.

Jag somnade inte längre glädjefylld dagen innan julafton.

Utan istället så somnade jag ledsen.

Jag som tidigare hade varit peppad flera månader i förväg… Och kryssat i leksakskatalogen med det jag önskade mig… Var inte det minsta peppad längre.

Tvärtom.

Nu satt jag istället oroligt och tänkte på hur jag skulle kunna ljuga för klasskompisarna när jag kom tillbaka efter lovet.

För jo jo, visst skulle jag få en strumpa på julaftonsmorgonen med en chokladtomte och en film i.

Och jo, visst skulle vi äta julmat och titta på Kalle Anka.

Men det skulle varken vara kul eller roligt.

För ingen skulle vara glad.

Alla skulle bara bråka och vara ledsna.

Det fanns helt enkelt för mycket förväntningar i vår familj som vi inte kunde leva upp till. Det blev för mycket.

Så tillslut slutade vi att fira jul helt och hållet.

Vi ville låtsas som ingenting. Som om det var vilken dag som helst. För vi orkade nog inte bli besvikna eller ledsna över allt som inte blev.

————

Men sedan hände något.

Åren gick.

Och en dag så träffade jag P.

Vår första jul ihop firades med hans familj, såklart, eftersom att min familj inte firade jul längre.

Hans pappa var obotligt sjuk i cancer, och var sängliggandes hela ledigheten.

Men trots det,

och trots att alla var ledsna över att julen inte blev som dem hade tänkt,

så var varenda kvadratmeter utav den där lägenheten fylld av kärlek ändå.

Vänner kom och hälsade på,

åt goda middagar,

gav lyckoönskningar,

och tog farväl.

Mitt i det sorgligaste, så skapades det väldigt fina och kärleksfulla minnen ändå.

————

Åren gick.

Och vi skulle för första gången fira jul i vårt alldeles egna hus.

Men då hände det något.

För då insåg jag,

att julen kan vara helt på mina premisser.

Det är jag som får välja vilka jag ska bjuda hem till oss, och inte.

Det är jag som väljer julpynt, det är jag själv som får välja vilken mat vi ska äta och jag har råd att köpa mina egna julklappar om jag så vill. Jag behöver inte bli besviken.

Min julafton hänger inte på någon annan,

för jag är vuxen nu och får bestämma själv.


Vårt hus ändrade inte bara dynamiken i min familj. Utan gav oss även chansen att börja om på en ny kula. Vi fick tillbaka hoppet om att julen visst kan vara glädjefylld och härlig, även för oss. Bara vi fick fira den ihop. Är inte det otroligt? Jag älskar vårt hus för det! För att det är den trygga samlingspunkten som vi alltid drömde om.

I år valde vi att inte ha någon julgran. Inte så mycket julpynt heller, om jag ska vara ärlig. Energin finns helt enkelt inte där. Som arbetande småbarnsföräldrar så har vi inte orken. Men äsch! Det gör inget, för ingenting ytligt har någon betydelse – det viktigaste är att vi har varandra. Det är ju väldigt klyschigt, men har man någon gång känt sig ensam på julen, eller att någon i familjen har blivit obotligt sjuk, så vet man ju det. Att inget julpynt och inga julklappar i världen, är viktigt på riktigt. Det viktigaste vi har, är varandra.

Och jag hoppas verkligen att vi, och vårt hus, ska få William att känna det också. En trygg och oändlig kärlek. Gentemot varandra, men också för allt vi har. 


I år är ju William lite för liten, men nästa år, då är det jag som på natten ska smyga in med en julstrumpa och hänga vid fotändan på hans säng. Och då är det han, som ivrigt ska finna en chokladtomte och en film däri på julaftonsmorgonen.

Så gooooood jul på er nu, världens bästa följare! Har ni några jultraditioner ni inte skulle rucka på? Och vilka traditioner har varit viktiga för er att ta med under era barns uppväxter? Är det viktigt för er att vara hemma? Eller flänger ni runt? Har ni också blandade upplevelser ifrån era jular? Eller bara positiva? Berätta gärna i kommentarsfältet!
Och slutligen: stort tack Länsförsäkringars Fastighetsförmedling för det här årets fantastiska samarbete. Tack vare er har jag fått belysa många viktiga ämnen som berör mitt hem. Både de ekonomiska och praktiska, men också de känslomässiga bitarna (bra som dåliga), som är kopplade till ens boende. I love you I love you I love you!!!

PS, nu i december ligger ju få objekt ute till salu. Och det mesta drar igång igen i januari. Var förberedda tills dess och spana in hur Länsfast kan hjälpa er inför en eventuell försäljning >>klicka här<<.

4 kommentarer



11:26 | november 14, 2021

Farsdag när man själv har fått barn…

Den här dagen har varit en dag som jag alltid har velat hoppa över. Helst glömma. 

Farsdag. 

En svart dag i kalendern.

För några år sedan ville jag hylla mamma istället. För hon hade ju tagit hans plats. 

Gjort allt han skulle göra. 

Tagit ansvar för allt han hade flytt ifrån. 

”Man behöver ingen pappa”, tänkte jag, log för mig själv och stängde ner alla känslor i en box som jag aldrig öppnade igen.  

Men de senaste åren har jag bara velat glömma helt istället. Inte just honom, för vem han är minns jag knappt… Vår relation har ju varit död i många år. 

Nej… Det jag har velat glömma är platsen. 

Att det är en plats i mitt släktträd som ekar tom. 

Och den tanken gör mig så jävla arg. För jag tycker faktiskt inte att jag förtjänar det. Ingen gör det. Ett barn ska inte kunna bli övergivet av sin förälder.

Men sen kom det en person inklampandes i mitt liv… 

Som höll kvar mig mot sitt bröst, hur mycket jag än sparkade bakut. 

Han som har fått min andning att kännas lättare. 

Min värld ljusare. 

Och min vardag tryggare. 

Samma man satt den 8e mars bredvid min sjukhussäng och hulkgrät mot mitt knä när vår son hamnade på mitt bröst. 

Han körde min rullstol. 

Bar mig när mina ben vek sig. 

Och tog hand om vår son när jag inte var kapabel till det. 

Han är inte bara min största trygghet. 

Utan även min sons. 

Från och med i år tittar jag inte bort ifrån Instagramflödet när Farsdag knackar på dörren. Tvärtom, så blir jag istället lycklig.

Grattis min älskade älskade P! Du är fadern jag alltid har drömt om att kunna ge mina egna barn.

Tack för att du gör mina svarta dagar i kalendern lyckliga igen. 

Vi älskar dig<3

/ Ellinor, William & Bruno 

5 kommentarer



10:14 | december 9, 2020

Mina första panikångestattacker

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet att jag är skyldig er en ursäkt för min frånvaro här. Men det finns så mycket att skriva att jag inte riktigt vet vart jag ska börja? Och jag vet inte vad jag ska skriva i ett vanligt inlägg och vad jag ska ta med in i veckans graviduppdatering. Pga mycket berör ju graviditeten hela tiden. Men såhär då: jag har väl inte mått prima ballerina de senaste två veckorna. Varken psykiskt eller fysiskt.
Mina järnvärden är tydligen rätt låga för att kroppen inte har tagit upp järnet i tabletterna jag åt. Sedan har jag haft lite problem med andningen. Eller lite och lite haha herregud det har varit kaos. Har inte kunnat ta en normal promenad eller ens legat ner i sängen utan att jag har behövt smsa P i panik för att jag_verkligen_inte_får_luft. Jag vet ju hur det brukar kännas med min astma men det här är något helt annat. Så min barnmorska trodde att jag har fått panikattacker i kombo med låga värden. Blev så otroligt otroligt chockad när hon sa det? Jag har aldrig haft panikattacker innan så jag vet inte hur det känns alls. Och jag ser inte alls på mitt mående som dåligt just nu? Absolut har jag mått bättre, men panikattacker? Ah vad vet jag.

Fick skäll av barnmorskan i alla fall som sa till på skarpen ”nu slutar du isolera dig helt och börjar träffa dina vänner. Utomhus i alla fall”. Och med mig hem fick jag papper om depressioner. Det är så bra att dem tar det här på allvar men jag känner mig inte deprimerad? Absolut har jag mycket mindre livslust än vanligt, och jag har nog blivit mycket mer påverkad utav den här isoleringen än vad jag tror. Är nog mycket mer social än vad jag själv inser haha. Plus en massa underliggande stress om tusen miljarder saker som jag bara försöker trycka undan. Men jag kan inte hjälpa att jag blir arg på mig själv? Jag har kämpat i så så många år för att mitt psykiska mående ska vara på topp. Jag har undvikit varenda situation i livet de senaste åren som kan ge mig ångest _bokstavligt talat_. Och det har ju gett resultat? Jag har mått som en Gud. Min mardröm har alltid varit att bli deprimerad under eller efter en graviditet. För det är ju då man ska vara som absolut lyckligast i livet.

Mina nya järntabletter har redan gjort mirakel för mitt mående så jag hoppas att det ska fortsätta uppåt i samma spår!!! Tänk om bara det är lösningen – WOWZA då vet ni någon som plötsligt kommer vara frälst i vitaminer etcetc. Men min självbild behöver kommer ur de här dåliga tankarna jag har om mig själv. Och att ha isolerat sig såhär har ju inte direkt varit positivt för mitt jobb, vilket också har gjort att jag har känt mig dålig. Hatar att känna mig dålig på jobbet huaa fyyy.

Jaja nu vet ni i alla fall hur det ligger teeee. Orkar inte ha något normalt avslut på det här för lajvet är inte så normalt atm haha. Tjing!

17 kommentarer



15:45 | juni 8, 2020

5e födelsedagen tillsammans

För över 4år sedan blev det du och jag. ”Träffa honom bara Ellinor, han är topp tre bästa killarna jag någonsin har träffat” sa vår enda gemensamma vän. Och så blev det så.

En kväll i mars efter bådas jobb. ”En halvtimmes kaffe hinner jag med” hade jag drygt svarat på sms…

Men plötsligt hade en öl blivit sju.

När dejten var slut förstod jag inte vart tiden hade tagit vägen… ”Den började ju precis?”, fnittrade jag för mig själv när jag studsade på moln hem till en tjejkompis den kvällen.

Och så har det fortsatt.

För allt vi har påbörjat ihop, har gått så fort.

En halvtimmes kaffe blev en fem timmars dejt. 
En tandborste i ditt badrum blev ihopflytt efter en månad.
Drömmarna om ett boende ihop, blev en lägenhet efter några veckor.
Hunden som vi fantiserade om så länge, har vi haft i 1,5år.
Och huset som vi pratade om långt långt där framme, har vi plötsligt bott i, i tre somrar nu.

Och tur är väl det. Att vår tid går så fort. För tänk om det hade känt raka motsatsen?

Tänk att jag har varit din sedan du fyllde 27år. Och att du nu är 32.

Ett helt annat liv. Och det har gått så fort?

Jag älskar dig min bästa bästa vän och partner in life. Du är allt jag någonsin hoppats. Och allt jag någonsin drömt.

Gillade du detta inlägget? Då kommer du nog att gilla dessa texterna:
– Det finns inget läskigare än att vara kär i sin drömkille
– Mer än bara en pojkvän, och jag undrar hur? 
– Jag var inte mogen nog för hans kärlek
– När han var otrogen.

1 kommentarer




12:02 | maj 29, 2020

Mitt nya efternamn del 2 – tillhöra adeln?

Hallu hallu! För två år sedan började jaken på mitt nya efternamn. ”Va?” tänker ni. Men här kan ni läsa det blogginlägget (klick!). Det är ju inte bara att jag och P en dag ska gifta oss och då ha ett enda namn. Och där vägrar jag ju ta hans. Det här är alltså något jag har sagt till honom redan v4 när vi dejtade ungefär hahaha.

Klänning ASOS | Skor & väska na-kd | Tröja Filippa K | Smycken Safira

Och sedan jag skrev det där blogginlägget i alla fall så har min mormor fortsatt att släktforska. Tror ni förresten att mina förfäder var adliga? Rätt svar: absolutely naat. Alla heter ”…dotter” eller ”…son” i efternamn. Förr fick man ju sina efternamn så. Min pappa heter tex Per i förnamn, och då hade mitt efternamn blivit ”Persdotter” om jag förstår det rätt. Det var ju så mitt ”bloggnamn” kom till en gång i tiden. Pdotter kommer ju ifrån Persdotter. Vilket även mina släktingar hette en gång i tiden har jag fått reda på nu hehe.

Sist ni fick se våra namnförslag så hade mormor inte börjat grotta i min killes släkt än. Men nu så! Så jag tänker att vi börjar med hans:

– Fehman
– Lemmich
– Lemmke
–  Brungren  (hehe jag har ju alltid velat heta Bruun i efternamn!)
– Strandberg
– Björner
– Engelbrektsson
– Bagge
– Buben
– Otterstedt
– Hendelius
– Blomsterlund (åländskt tror jag)
– Tham 

… Och då har det ju alltså visat sig att Tham från början är tyskt, men kröntes också adligt här i Sverige 1715 typ haha. Ätt nr 1850 tror jag ifall någon skulle undra. Jag har aldrig brytt mig om adeln VS inte osv. Och även om vi hade kunnat byta till det hade det känts löjligt utav ren princip att byta till? Aja nu går det inte i alla fall trots att hans släkt hette det i typ 7 generationer. Det var helt enkelt för länge sen. Men som sagt, det hade ändå inte varit ett alternativ pga för bajsnödigt och som att man ”vill vara adeln” trots att det var 200 år sen lol.

Håll i er för här kommer min utökade efternamnlista ifrån min släkt:

– Bång
– Frimodig
– Rehn
– Tomtefeldt
– Engelbrektsdotter
– Storm 

Alla de fetmarkerade namnen är våra favoriter, men också dem vi FAKTISKT skulle kunna byta till. Det finns ju massor med restriktioner kring sånt här ju.

Tanken är ju att vi ska byta namn den  dagen vi gifter oss, men nu under våren har jag börjat tänka på ifall jag ska göra det innan. Jag begär inte att någon utav er ska förstå, för det ÄR komplicerat med relationer. För det är ju precis det namn är, kopplade till olika relationer. Mitt efternamn är ifrån min pappa, och jag är stolt över att heta Löfgren (står med V i mitt pass tho since min farfar fick sitt namn felstavat som liten hahaha men min familj har alltid fortsatt att stava det med F som våra släktingar. Fattar dock inte varför vi aldrig bara bytte tillbaka?). Men i alla fall.

Många lägger nog ingen vidare värdering i sitt namn, medan det för mig är superviktigt. Det är ju hela min identitet. Och det är just därför jag har börjat gå i tankarna att byta efternamn. För att på något sätt börja om på en ny kula. Skapa MITT, och MIN familjs. Istället för att leva kvar i något som jag inte har band till längre. Oavsett om jag och P gifter oss eller inte, så börjar jag få svårare och svårare att se mig själv och mina framtida barn heta Löfgren. Jättekonstigt säkert, jag vet. Men som ni märker har jag inte riktigt landat i vad jag känner ännu.

Hur tänker ni kring efternamn? Töntigt? Viktigt? Har ni pratat med er partner om det? Eller har ni bytt efternamn ifrån er  familjs? Vet inte alls hur jag ska tänka?

26 kommentarer