Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

13:55 | juli 20, 2021

Jag minns sommaren när mamma och pappa skiljde sig



Jag står och tittar in i badrumsväggen. Balsamerar håret noga, hårtopp efter hårtopp, samtidigt som jag lyssnar på Ted Gärdestad. Varje sommar när jag var barn så spelades hans låtar på repeat. Men vad vi gjorde medan hans röst dånade ur högtalarna har jag bara vaga minnen utav. Ett av dom är när vi solade på klipporna med mormor och morfar.
Matsäcken som var gjord med omsorg, plockades fram ur Tupperware plastförpackningar med färgglada lock. Pannkakor med sylt. Morfars knep var att ösa ner vaniljsocker i smeten, och visst gick det hem hos oss barn. Vi åt tills vi fick ont i magen medan måsarna skrek över våra huvuden. Och när vi var färdiga så badade vi tills läpparna blev blåa…

Och någonstans där hade sällskapet som hade med sina högtalare till stranden, bytt låt till sommarens största hit. Jag sjöng med de korta stunder jag var över vattenytan ”ingen sörjer när du dööör, ingen ska sakna det du gööör. Ingen vill veta vart du köpt din tröja…”.
Men alla andra somrar, har jag nästan inga minnen utav alls. Möjligtvis att jag åkte på ridläger, handbollscuper och hängde med vänner. Då kanske Teddans låtar spelades i köket där mamma stod, medan jag drog på mig skorna ute i hallen för att cykla hemifrån. Nej jag minns faktiskt inte. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle tillsammans med min familj när vi lyssnade på hans låtar när jag tänker efter.
Jag står och tittar in i badrumsväggen. Sköljer ur balsamet och ser skummet åka ner i avloppet. Och försöker att komma på varför Ted Gärdestad symboliserar sommar för mig. Jo. Juste. Nu minns jag. Ett starkt sommarminne jag har är sommaren när mamma och pappa skilde sig.
Det var soligt utomhus, bilen var packad med resväskor och mamma vevade för hand ner rutorna på vår blåa lilla BMW, la i en ny växel och tryckte ner gasen i botten på den smala grusvägen. Dammet bara yrde bakom oss när jag vände mig om och tittade ut igenom bakrutan. Vi skulle flytta hem till mormor och morfar. Och medan jag och min syster sträckte ut armarna genom bilens bakrutor och skrek med till Teds låt ”… Jag tänker hoppa, ner för Eiffeltornet – om du sviker mig!” så såg jag konturerna av mammas ansikte i backspegeln. Bakom den lockliga luggen så såg jag att hon grät. Min fina mamma. Jag skulle ge henne den bästa sommaren någonsin.


Jag står och tittar in i badrumsväggen. Stänger av kranen på duschen och virar in mig i en handduk. Funderar. Vad vill jag att William ska minnas utav sina somrar?

Om jag fick drömma skulle jag ge honom och vår familj ett sommarställe. En trygg samlingsplats som vi återkommer till – semester efter semester. Där vänner, kusiner, familj och släktingar trängs om vartannat i våningssängar. Det spelar ingen roll vad man äter till frukost, om flip flopsen tappas bort eller om luncherna övergår till sena middagar. Huvudsaken är att man är tillsammans med sin familj.

Jag vill ge honom minnen ifrån kvällar med kubbspelande tills myggen blir för många. Badande ifrån bryggan tills fingrarna är som russin. Och oändligt många fikor i skuggan, med kakor man tar ur en mönstrad kakburk. Och bullar som är gömda under ett vitt flugnät med broderade jordgubbar uppepå. Och så Teddans låtar ur högtalarna, om och om igen.
Jag vill inte bara kunna ge William dom minnena. Utan även mina syskon, våra vänner, min killes familj, mormor och morfar och såklart… Mamma. Det där landstället skulle inte bara vara vårt, utan alla i släktens.

… För när den där sommaren var slut, då när mamma och pappa skiljdes, så insåg 5åriga jag, att jag nog inte hade gett mamma den bästa sommaren trots allt. Men när William är 5år kanske jag kan försöka på nytt.


Jag står och tittar in i badrumsväggen när mina dagdrömmar plötsligt blir avbrutna av att P kommer in genom dörren.

”Har du sett det här landstället? Precis såhär skulle jag vilja ha det!”
säger han, och sträcker fram en husannons han har uppe i sin telefon.

Jag ler. Tur att vi drömmer om samma sak, min kärlek och jag.

Sen går jag in i vardagsrummet, slår jag på Ted Gärdestad i högtalarna och plockar upp William ur vagnen. Det är vår första sommar av många tillsammans. Och när han är 5år ska vi packa hans resväskor och ta båten ut till vårt landställe. Han, hans pappa, vår hund, hela tjocka släkten och jag.
Jag tittar inte in i badrumsväggen längre. Istället blickar ut över min familj. Jag känner mig rikast i världen. För egentligen spelar det ju ingen roll vart vi är, bara jag får vara med dem.


Men tack vare mäklarna på Länsförsäkringars Fastighetsbyrå så kanske vår dröm om ett landställe får besannas lite snabbare. Jag ringde nämligen upp vår lokala mäklare och bad dom att hålla utkik åt oss. Så nu håller vi tummarna. Men vi har inte bråttom. Jag vet inte vad ni drömmer om när det kommer till bostäder, men oavsett så kan Länsfast hjälpa er. >>Klicka här<< för att få mer information om alla deras olika tjänster!

Nu kommer ett litet bildspel av det jag ser framför mig att jag vill göra på vårt framtida landställe:

Äta efterrätter ur blåvita skålar.

Pussas efter maten med mannen på bilden.

Dricka kaffe med släktingar.

Handla grönsaker från lokala bönder.

Fira midsommar.

Konstant ha vänner som sover över.

Promenera barfota till stranden.

Loppisfynda kakburkar och fat.

… Och gosa med Gugge.

Tack Länsförsäkringars Fastighetsbyrå för att ni lät mig drömma mig bort för en sekund <3 Och hoppas ni läsare uppskattade det här lite mer personliga inlägget. Hoppas ni får världens bästa sommar, vart ni än är, och vilka ni än spenderar den med. Och kom ihåg, vännerna är familjen man själv väljer. Blod är inte tjockare än vatten.

9 kommentarer



11:32 | maj 7, 2021

Hur jag hittade hem – min dröm blev verklighet

Vill ni komma direkt till Hemma Hos repotaget så >klicka här<. Annars läs vidare om hur jag hittade hem och hur jag gjorde för att min absolut största dröm skulle kunna bli verklighet.

Jag har alltid varit en person som flyr.
Som inte har haft någon grund att stå på och som söker sig till roliga saker för att slippa verkligheten. Enda tills jag hittade mitt hem.

Jag hittade Honom.

Plötsligt kunde jag inte bara dra iväg, vi hade ju en vardag tillsammans som jag behövde förhålla mig till. Och jag kunde inte bara sprätta alla mina pengar på drinkar i någon bar med randoms. För dom skulle ju räcka till den där resan vi pratade om, till storhandlingen varje söndag på mataffären och presenter till svärmor.

Jag hade alltid sneglat på dom andra tjejerna i baren som tycktes ha koll på sina liv. Som stod med säsongens senaste IT-jacka över axlarna, ett perfekt lockat hår och fixade naglar. Dom var säkert såna som höll sina deadlines till kunder, la undan sparpengar, betalade in momsen, köpte sina egna lägenheter och lyckades få på sig två likadana strumpor på morgonen. Medan jag själv aldrig hade klarat av det… Jag förstod inte hur dom gjorde. Men när jag träffade P så var jag tvungen att styra upp mitt liv. Det sattes för första gången krav på mig, och jag älskade det.

Alla dom som jag innan hade bjudit på drinkar i en bar, tyckte plötsligt inte att jag var lika rolig längre. Och jag fick många gånger höra att jag hade ”förändrats så mycket”. Men dom förstod ju inte. Jag hatade det kaos jag hade levt i under hela mitt liv. Jag var så less på att vara så stressad att jag fick magkatarr för att jag hela tiden behövde lösa saker i sista minuten. Det enda jag drömde om var ju att bli en sån där person planerade saker och som kom i tid.

I takt med att jag tog kontrollen över mitt liv, så började det sakta men säkert att byggas en stabil grund inom mig själv som jag aldrig hade räknat med. Jag fick plötsligt en mycket starkare självkänsla, för jag klarade av allting som jag tog mig an istället för att kontant misslyckas.

Alla dom rutiner och den strukturen jag hade fått i mitt liv gjorde att jag plötsligt alltid fick på mig likadana strumpor, mina kunder var nöjdare än någonsin och momsen betalades in i tid. Och innan jag visste ordet av det hade jag blivit som hon i baren jag alltid hade suktat efter att vara. Hon som hade kontroll över sitt liv.

Jag kommer alltid att fortsätta vara den hispiga, virriga, retliga Ellinor som skrattar högt utan att hålla tillbaka. Men om vi ska dra någon som helst jämförelse så är jag draken som flyger med vinden, men P är den som står stadigt på marken och håller i snöret. Utan honom svävar jag iväg.

Jag som aldrig hade sparat pengar innan jag träffade P, insåg plötsligt storheten i det. Sparpengar är ju det enda direkta man kan göra IDAG för att komma lite närmre den ytliga framtid man drömmer om. Jag som aldrig hade känt mig riktigt hemma någonstans, fantiserade ju vilt med P om hur vi drömde om att bo ”när vi blev stora”.

Det gick några månader… Och utan att jag visste ordet av hur, så satt vi plötsligt där på mäklarens kontor och signade på papperna. Och ifrån ingenstans höll jag för första gången i ett par hemnycklar till min första bostadsrätt.

Jag minns känslan som igår. Stoltheten jag kände i mig VARENDA gång jag öppnade ytterdörren… Tacksamheten som vällde över varje morgon när jag vaknade i vår säng och insåg att jag inte behövde fly.

Jag var så lycklig att jag svävade på moln, och bjöd hem alla jag kunde tänkas komma på. Det var så enormt stort för mig att ha ett eget hem. Jag som tidigare hade låtit rödvinsfläckar från en efterfest sjunka in i parketten i min hyresrätt, började plocka fram glasunderlägg för gästerna att ställa glasen på – istället för direkt på soffbordet. Jag blev rädd om mina saker, för jag hade plötsligt något som var MITT och som jag var rädd om.

Jag fortsatte att hålla mina deadlines till kunder och spara så mycket utav lönen som möjligt. Sparpengarna såg jag till och med växa i fonderna jag hade placerat dem i. Samtidigt så fortsatte jag och P att drömma. Vi ville ju bo i ett hus någon dag ”när vi blev stora”.
Och plötsligt, 22år gammal, traskade jag mot mäklarbyrån igen medan jag höll hårt i min älskades hand. Vi hade köpt vårt absoluta drömhus en kvart ifrån stan. Det var så overkligt att jag grät så fort jag slog upp ögonen när jag vaknade på morgonen.

Den resan jag har gjort själsligt är den som har tagit mig dit jag är idag. Men utan P hade aldrig den snurran satts igång. Hade han inte gett mig den tryggheten jag kände, hade jag aldrig haft verktygen att våga satsa. Jag hade aldrig vågat söka det där jobbet på en creddig influencer marketing byrå, ta körkort eller söka hjälp för min ADHD.

Men jag vågade, för jag hade en stabil grund och ett hem där jag var skyddad och kunde samla kraft. Och hela tiden stod P där och hejade på. Han höll hårt i snöret nere på marken medan jag svävade runt på himlen och kände mig fri. Jag var fri från ångesten och kände att jag kunde ta mig an prick vad som helst.

P och jag fortsatte att prata om våra drömmar. Och vi drömde om en hund, en väldigt specifik hund. Han skulle vara gyllenbrun, ha lockig päls och inte vara för stor. Vi pratade om honom hela tiden. Vi ropade till och med hans namn i huset, pratade om hur det lät när han kom tassandes efter oss i vardagsrummet och skrattade åt att ”en dag när vi blev stora” skulle han bo tillsammans med oss.

Men plötsligt en dag så flyttade han in, våran virvelvind Bruno. Och ifrån en dag till en annan så var det inte bara två vuxna som bodde i vårt älskade hus. Utan nu var vi en familj.

Jag hade aldrig haft min alldeles egna familj innan, och jag kastades tillbaka till känslan när vi hade köpt vår första lägenhet. Jag var så stolt att jag nästan sprack, samtidigt som jag var så rädd så rädd om det vi hade.

Nu var underläggen till dricksglasen det minsta jag gjorde i mitt försök att skydda mitt hem och min familj. Jag slutade bjuda hem festnissar och ytligt bekanta kollegor, och värnade istället med omsorg vilka jag ville släppa in i mitt hem. Vårt hus var (och är) ju mitt absolut viktigaste, sköraste och mest privata.

Vi fortsatte att drömma, och sa att ”en dag när vi blir stora” så vill vi ha barn. Jag drömde om en stor liten pojke, med blåa ögon, P’s lugna personlighet och som skulle heta William.

Och plötsligt en dag, när vi som minst anade det, så kissade jag på en sticka och på den lilla skärmen såg jag ett blått kryss. Därinne låg han. Jag kände det direkt. Det var våran William därinne. 

Och plötsligt gick familjen från att vara 3 till att bli 4.

Jag som inte hade tänkt förbereda någonting alls innan han anlände, kom plötsligt på mig själv med att vika in ännu en påse med nya bebisplagg i garderoben. Jag ville fixa ett rum för honom som han kunde känna sig lika välkommen till som jag kände, första gången jag hade kommit in i huset. Hur fjantigt det än må låta så kände jag så.

Jag fantiserade om att sitta här och läsa böcker för honom…

… Och att byta blöjor på honom här.

Och plötsligt så var han här från en dag till en annan.

Känslan när vi köpte vår första lägenhet, vårt hus, när Bruno kom hit och vi när vi blev en familj – ja detta känns precis så stort och glittrande – fast upphöjt med hundra! För nu har vi allt det där vi drömde om den dagen ”vi blev stora”. Vi lever vår dröm nu.

… Jag insåg att jag är stor nu. 

Och att jag kanske har varit det hela tiden. För jag tog ju ansvar och styrde upp mitt liv, samtidigt som jag fortsatte att drömma stort. Även om jag förmodligen aldrig kommer att känna mig vuxen på insidan, så gör det ingenting. Utan det är helt okej. Jag kan vara hur barnslig och svävande bland molnen som helst, för jag har alltid min familj och mitt hem att samla kraft hos. Och nu när ni har följt min resa, så kanske ni förstår att det absolut inte är något som jag tar för givet.

Jag är så oerhört tacksam över allt jag har och allt jag har åstadkommit. Allt jag har slitit mig loss ifrån. Men samtidigt är det viktigt att fortsätta drömma om livet ”när jag blir stor”. Det är ju min framtid.

Länsförsäkringars Fastighetsförmedling, som är min samarbetespartner sedan förra året, och så även i år,  frågade ”Vad är ett hem för dig?”. Och det är exakt det här. Det är inte bara en bostad med fyra väggar och ett tak. Det är så mycket mer än så. Det är en känsla snarare än ett utseende. Det är en grund att stå på när allt annat i livet svajar. Det är min innersta borg som jag skyddar med allt jag har <3

Vill ni se fler bilder ifrån vårt älskade hem och vår renovering av både kök, tv-rum och barnrum, så klicka här för att läsa ett Hemma Hos-repotage och en intervju där jag svarar på frågor om vårt hem. Ni får änte missa den hörrni! Läs här (klick!).

12 kommentarer



15:45 | juni 8, 2020

5e födelsedagen tillsammans

För över 4år sedan blev det du och jag. ”Träffa honom bara Ellinor, han är topp tre bästa killarna jag någonsin har träffat” sa vår enda gemensamma vän. Och så blev det så.

En kväll i mars efter bådas jobb. ”En halvtimmes kaffe hinner jag med” hade jag drygt svarat på sms…

Men plötsligt hade en öl blivit sju.

När dejten var slut förstod jag inte vart tiden hade tagit vägen… ”Den började ju precis?”, fnittrade jag för mig själv när jag studsade på moln hem till en tjejkompis den kvällen.

Och så har det fortsatt.

För allt vi har påbörjat ihop, har gått så fort.

En halvtimmes kaffe blev en fem timmars dejt. 
En tandborste i ditt badrum blev ihopflytt efter en månad.
Drömmarna om ett boende ihop, blev en lägenhet efter några veckor.
Hunden som vi fantiserade om så länge, har vi haft i 1,5år.
Och huset som vi pratade om långt långt där framme, har vi plötsligt bott i, i tre somrar nu.

Och tur är väl det. Att vår tid går så fort. För tänk om det hade känt raka motsatsen?

Tänk att jag har varit din sedan du fyllde 27år. Och att du nu är 32.

Ett helt annat liv. Och det har gått så fort?

Jag älskar dig min bästa bästa vän och partner in life. Du är allt jag någonsin hoppats. Och allt jag någonsin drömt.

Gillade du detta inlägget? Då kommer du nog att gilla dessa texterna:
– Det finns inget läskigare än att vara kär i sin drömkille
– Mer än bara en pojkvän, och jag undrar hur? 
– Jag var inte mogen nog för hans kärlek
– När han var otrogen.

1 kommentarer



12:02 | maj 29, 2020

Mitt nya efternamn del 2 – tillhöra adeln?

Hallu hallu! För två år sedan började jaken på mitt nya efternamn. ”Va?” tänker ni. Men här kan ni läsa det blogginlägget (klick!). Det är ju inte bara att jag och P en dag ska gifta oss och då ha ett enda namn. Och där vägrar jag ju ta hans. Det här är alltså något jag har sagt till honom redan v4 när vi dejtade ungefär hahaha.

Klänning ASOS | Skor & väska na-kd | Tröja Filippa K | Smycken Safira

Och sedan jag skrev det där blogginlägget i alla fall så har min mormor fortsatt att släktforska. Tror ni förresten att mina förfäder var adliga? Rätt svar: absolutely naat. Alla heter ”…dotter” eller ”…son” i efternamn. Förr fick man ju sina efternamn så. Min pappa heter tex Per i förnamn, och då hade mitt efternamn blivit ”Persdotter” om jag förstår det rätt. Det var ju så mitt ”bloggnamn” kom till en gång i tiden. Pdotter kommer ju ifrån Persdotter. Vilket även mina släktingar hette en gång i tiden har jag fått reda på nu hehe.

Sist ni fick se våra namnförslag så hade mormor inte börjat grotta i min killes släkt än. Men nu så! Så jag tänker att vi börjar med hans:

– Fehman
– Lemmich
– Lemmke
–  Brungren  (hehe jag har ju alltid velat heta Bruun i efternamn!)
– Strandberg
– Björner
– Engelbrektsson
– Bagge
– Buben
– Otterstedt
– Hendelius
– Blomsterlund (åländskt tror jag)
– Tham 

… Och då har det ju alltså visat sig att Tham från början är tyskt, men kröntes också adligt här i Sverige 1715 typ haha. Ätt nr 1850 tror jag ifall någon skulle undra. Jag har aldrig brytt mig om adeln VS inte osv. Och även om vi hade kunnat byta till det hade det känts löjligt utav ren princip att byta till? Aja nu går det inte i alla fall trots att hans släkt hette det i typ 7 generationer. Det var helt enkelt för länge sen. Men som sagt, det hade ändå inte varit ett alternativ pga för bajsnödigt och som att man ”vill vara adeln” trots att det var 200 år sen lol.

Håll i er för här kommer min utökade efternamnlista ifrån min släkt:

– Bång
– Frimodig
– Rehn
– Tomtefeldt
– Engelbrektsdotter
– Storm 

Alla de fetmarkerade namnen är våra favoriter, men också dem vi FAKTISKT skulle kunna byta till. Det finns ju massor med restriktioner kring sånt här ju.

Tanken är ju att vi ska byta namn den  dagen vi gifter oss, men nu under våren har jag börjat tänka på ifall jag ska göra det innan. Jag begär inte att någon utav er ska förstå, för det ÄR komplicerat med relationer. För det är ju precis det namn är, kopplade till olika relationer. Mitt efternamn är ifrån min pappa, och jag är stolt över att heta Löfgren (står med V i mitt pass tho since min farfar fick sitt namn felstavat som liten hahaha men min familj har alltid fortsatt att stava det med F som våra släktingar. Fattar dock inte varför vi aldrig bara bytte tillbaka?). Men i alla fall.

Många lägger nog ingen vidare värdering i sitt namn, medan det för mig är superviktigt. Det är ju hela min identitet. Och det är just därför jag har börjat gå i tankarna att byta efternamn. För att på något sätt börja om på en ny kula. Skapa MITT, och MIN familjs. Istället för att leva kvar i något som jag inte har band till längre. Oavsett om jag och P gifter oss eller inte, så börjar jag få svårare och svårare att se mig själv och mina framtida barn heta Löfgren. Jättekonstigt säkert, jag vet. Men som ni märker har jag inte riktigt landat i vad jag känner ännu.

Hur tänker ni kring efternamn? Töntigt? Viktigt? Har ni pratat med er partner om det? Eller har ni bytt efternamn ifrån er  familjs? Vet inte alls hur jag ska tänka?

26 kommentarer




16:01 | maj 12, 2020

Min pappa är bara en man med brunt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig

Det är konstigt. För trots att åren går så håller man kvar vid den där bilden utav hur det en gång var.

Bilden av hur han var.

Min pappa.

Jag minns så tydligt hur han sparkade stövlarna mot husknuten tre gånger innan han gick in i hallen. 
Jag minns hur han berättade att man inte behöver skaka popcornen efter att man har saltat dom, för då åker bara allt salt ner i botten. 
Och jag minns hur brett han log när någon berättade att jag var lik honom. 

Men allt det där andra, det förtränger man. Även fast dom stunderna var så många fler än dom härliga.

Det har gått många år nu.

Och min pappa är inte längre min pappa.

Han är bara en lång man, med mörkt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig. Men jag känner honom inte längre. Inte alls faktiskt. Jag vet inte vad han gör,

eller med vem.

Jag vet inte ens hur han mår.

Jag vet inte om han fortfarande sparkar stövlarna mot husknuten tre gånger innan han går in.
Jag vet inte hur han saltar sina popcorn, eller om han ens ler brett när någon säger att jag är lik honom. För jag har ingen aning om vem han är längre.

Därför blir det också svårt att sakna… För hur ska jag kunna sakna en person som jag inte känner?

Och så plötsligt frågar någon ”men ska du inte bara höra av dig till honom, han ääär ju faktiskt din pappaaa”… Och då vill jag bara säga att:

Hela mitt vuxna liv har jag varit utan honom.

Sedan vill jag fortsätta och säga att:

allt jag har åstadkommit,
och allt jag har idag,

finns i mitt liv för att han inte finns där. 

Så till alla er som kämpar därute med samma sak, det blir faktiskt lättare hela tiden. Exakt allt i ens liv blir lättare.

Har ni också en knacklig relation till en förälder? Då kanske de här inläggen hjälper att läsa:
– Min pappa och vår relation
– Om sorgen att bli bortvald 

19 kommentarer