Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

17:59 | oktober 17, 2021

Ett naket och ärligt inlägg om varför vi skaffade nanny

Herregud mina vänner! Har tiden någonsin gått så fort som när man fick barn? Ingen rolig resa och inte ett enda roligt jobb i världen kan ens mäta sig med det, kan jag säga er.

Jag har ju varit rätt öppen med att de senaste månaderna har varit hektiska. Att vara egenföretagare har ENORMA fördelar (det finns en anledning till att jag fortsätter att vara egen år efter år). Tillexempel så behöver jag inte bara leva på mammapenningen (eftersom att jag själv har bestämt att jag ska jobba några h i månaden och därmed får jag in pengar). Jag har ingen chef som väntar på mig en viss tid, utan alla tider i min kalender har jag bokat in själv. Planerar jag för det så kan jag ta ledigt strödagar hit och dit när som helst.

Poncho H&M | Tights Aimn tror jag | Skjorta H&M | Boots na-kd | Väska Valentino

Dessutom är min bransch kvinnodominerad och mitt jobb går ut på att offentligt porträttera mitt liv i bild och textformat. Så det är socialt accepterat att ta med sig barn på både events och möten (goals så borde det vara i alla branscher kan man tycka). Ja, allt som underlättar i livet med småbarn och planering med andra ord!

Men sen finns det ju också stora nackdelar, som jag inte hade märkt av först jag blev gravid. Tex stod jag i stilettklackar i en fotostudio och plåtade kampanjbilder i v38 när foglossningen nästan fick mig att trilla av pinn. Allt ansvar för försäljning och marknadsföring kring min smyckeslansering jag hade inplanerad då, låg på mig.

Jag svarade på jobbgrejer timmar innan förlossningen och likaså när den var färdig. Så även om mitt jobb är flexibelt (jag valde ju själv att svara, det var ingen annan som satte den pressen på mig alltså) så kan ingen hoppa in i mitt ställe. Vilket ju blir svårt när man behöver vabba tex. Jag kan inte heller ta ut en ”vanlig” föräldrarledighet även om jag hade velat, för då hade jag inte haft ett jobb att komma tillbaka till. Men just den punkten är ju något som jag alltid har vetat om.

Men fördelarna jag har fått känna på hittills som egenföretagare under alla år fram tills nu, tar ändå ut sin rätt första året med bebis. För då tävlar plötsligt jobbet och ens bebis om min tid. För rent instinktivt väljer man ju tiden med sitt barn. Men jag kan inte alltid göra det. En ångesttanke helt klart, men som jag ändå har haft många år att processa. Det kom inte som någon chock att jag inte skulle kunna vara hemma så mycket som jag ville. Då skulle jag behöva ta en vanlig anställning, och det vägrar jag. Det får min kille göra i så fall.

Varför jag delar med mig utav det här, är inte för att jag på något sätt beklagar mig och tycker synd om mig själv. Jag är själv uppväxt med en ensamstående mamma till mig och mina tre syskon och jag är ju inte i närheten utav att slita så mycket som henne, herregud jag fattar det.

Jag delar med mig utav detta för att:
1) Mitt yrke tas ju fortfarande inte på allvar och förlöjligas. Som att ”vem som helst” kan göra det, och ”hur mycket tid kan det ta att bara fota en bild till IG egentligen?”(som att det är det enda mitt jobb går ut på). Men egentligen är det som att driva vilket enmannabolag som helst.
2) För att visa att jag också slits alla de tankar som kommer på köpet när man blir förälder. Speciellt på punkten att som kvinna ge vika för min karriär, eftersom att en man aldrig förväntas det. Någonsin.
3) För att jag inte har läst om någon annan som känner såhär.
4) För att ta bort tabun kring barnvakter.

När jag blev gravid så hade min kille ett jobb. Idag har han två. Vi båda har det fortfarande flexibelt, men när vi väl har något viktigt inbokat så kan halva vår lön den månaden hänga på det. Vilket ni ju hör själva är ett enormt laborerande. I båda våra jobb så ingår det att möten avbokas, eller bokas upp, med väldigt kort varsel. Så ofta får vi ta timme för timme vem som har hand om William. Så råkar vi dubbelboka oss blir det indirekt en konflikt som mynnar ut i ”vems jobb är viktigast”. För den som tar William blir ju indirekt den som riskerar att bli utan ersättning, eller riskerar att göra en kund besviken. Det här är ju inget unikt för oss alls, utan såhär har ju alla egenföretagare det, och egentligen alla par som har ett barn på förskolan som blir sjukt etc.

Jag har dragit ner på så mycket jobb jag kan, för att P’s bolag ska kunna blomstra. Vilket det också har gjort! Men när jag väl har något inbokat så måste jag jobba. Jag kan liksom inte vika mig på den, för då skulle mitt bolag gå i konkurs. Men samtidigt vill jag vara med William och vara en stöttande partner. Och det är ju ömsesidigt för P också.

När hjärtat slits mellan flera saker man älskar, så är det alltid jobbigt. Min lillasyster var Au Pair i USA i två år, och kom hem i somras. Och när hon på det mest självklara och lättsamma sättet tog William i sin famn för första gången och gick och gjorde ett blöjbyte, så blev jag verkligen introducerad för hur enkelt det hade varit med en nanny. Det behöver inte vara konstigt, utan det samspelet kan falla sig helt naturligt.

Min tanke var ju att hon skulle hjälpa oss vid sidan av sina studier hela hösten hehe. Men sen kom hon in i Luleå, och plötsligt gick inte familjen Löfgren Österlunds schema ihop sig längre. Min mamma har inte gått i pension ännu och min svärmor bor för det mesta i Skåne. Så därifrån kan vi tyvärr inte få någon support. Så en dag signade P upp sig på en nanny-site, och plötsligt hade vi en intervju med världens gulligaste tjej.

Vi började stegvis med att hon tog W någon timme hit och dit, tills att hon är hemma med oss 10-16 på torsdagar. Och det är seriöst det bästa beslutet vi någonsin har fattat som föräldrar! Vi är inte längre föräldrar som stressat behöver svara på mailen medan vi matar W (uschhhhh vad vidrigt det är för samvetet). Utan vi är mer närvarande än någonsin skulle jag tro? Eftersom att torsdagarna är jobbdagar, så  behöver vi inte akut svara på något under tiden man har William. Man hinner ta igen allt på kvällarna när han har lagt sig. Och medan vi kan foka till 100% på jobb på torsdagar så får William 100% uppmärksamhet utav någon annan. För familjefridens skull så mår vi alla så mycket bättre nu, eftersom att det är mindre stress och mer struktur. Förhoppningsvis kommer det här upplägget funka så pass bra att vi kan vänta lite med förskolan. Vi får se!!

När jag öppnar upp mig om det här för andra kvinnor som har drivit eget eller som inte har kunnat/velat ta mer ledigt än sina män, så har tydligen alla gjort exakt likadant som oss. Jag hade ingen aning om det? Under alla år jag har lusläst internet, så har jag aldrig följt någon i Sverige som har varit öppen med att dem tar in hjälp. Att dem har haft en barnflicka eller en förälder som har bott hemma hos dem alltså. Utomlands har det ju alltid varit standard, om man inte vill bli hemmafru på heltid såklart. Men i Sverige, trots att vi är ett så jämställt land, så förväntas fortfarande inte män ta ut halva föräldrarledigheten. Och trots att kvinnor arbetar lika mycket som sina män, så förväntas vi ta 100% ansvar för allt som berör barn också. Och det upplägget funkar tyvärr inte i vår familj. 

Så! Går ni i tankar på att ta in hjälp, om så bara att grannbarnet tar en promenad med ditt barn i 1h, så gör det!Även om ni inte behöver jobba under er lediga tid såsom vi, så behöver alla föräldrar egentid för att samla kraft och ork <3 Kom ihåg det <3 Så har ni möjlighet att ta in hjälp, våga göra det! 

1 kommentarer



19:28 | december 15, 2020

I perfekt julstämning

Hallu hallu mina friendos. Hoppas allt är bra med er<3 Jag har verkligen försökt att hålla humöret uppe den här hösten. Leverera roliga Instagram Stories där jag snackar mycket och dela med mig av vardagslivet osv… Många har skrivit att det faktiskt har hjälp i coronaångesten och att dem har sett fram emot mina uppdateringar varje dag. Och det har ju verkligen inspirerat mig till att fortsätta! För jag har ju haft massor utav energi som jag gärna har bjurrat vidare på.

Vi fick upp tavlorna över sängen nyligen + våra nya vägghängda sänglampor.

Men nu känns det lite som att luften har gått ur mig? Jag pallar inte sprida någon energi för jag har faktiskt ingen. Och jag ORKAR INTE tjata på om att jag inte mår bra för det känns som att det är det enda jag pratar om just nu. Men ni vet hur jag är. När jag mår bra då mår jag så J*VLA BRA och skäms inte direkt för att visa det hahaha. Och när jag mår mindre bra så ja… Märks det ganska tydligt också. Jag har ju inga filter och så är det med det. Jag är i viss mån bra på att tränga undan och dölja jobbiga grejer, men det är väl alla. Men jag känner bara inte igen mig själv just nu, och mycket beror ju på graviditeten och förmodligen alla hormoner. Så därför vädjar alla er som har lite energi till övers att sprida den på era sociala medier – det kan verkligen göra skillnad för andra! Mig tex. Skulle gladeligen se lite leenden och skratt i mitt flöde nu<3

Jag försöker att ta det lugnt om dagarna. Promenera mer när jag inte har foglossning och lyssna mycket på poddar så jag ”får sällskap”. Och sedan ha 3 mål varje dag jag ska lösa. Idag var det:

– Laga en lunch där jag lär mig något nytt.

– Pynta granarna på under och ovanvåningen.

– Ta en promenad.

Men sedan närf*n har man bara 3 saker att göra på en dag någon vecka innan julafton? Där vi dessutom är värdar haha. Och ingen av punkterna är som ni ser jobb. Jag vill jobba men jag orkar inte. Förlåt någon om ni läser detta och jag inte har svarat på ert mail. Jag har läst, blivit peppad och sedan somnat om. Det är den krassa sanningen även om den svider satan inombords. Jag hatar att vara sämst på jobbet.

Lite droppen var idag när flera i familjen ställde in julfirandet. Vi har ju dragit ner på det till max 6pers åt gången, ställt in välgörenheten och allt annat man har sett fram emot. Som alla er därute liksom<3 Men jag trodde seriöst att jag skulle tappa det där i en sekund iaf pga att jag blev så besviken även om jag såklartsåklart förstår. Jag avskyr den här situationen lika mycket som alla andra. Och jag antar att jag som vanligt har haft lite för höga förhoppningar och sett fram emot något som jag vet egentligen inte går. Så där får jag faktiskt skylla mig själv. Menmen julen ÄR känslig för mig och jag gör mitt bästa varje år för att hålla humöret uppe. Så då BLIR minsta grej som ställs in jobbig. Tack tack tack livet för att jag har P, Bruno och Lillen inne i magen i alla fall <3

Nu ropar P att fiskgratängen i köket är färdig. Så tack för att ni har läst ännu ett inlägg med mitt sjabbel! PUSS.

6 kommentarer



13:12 | juni 26, 2020

Varning för långt inlägg om mitt yrke, om mig som yrkesperson men också som människa och kreatör

Hallå allihopa! Jag är inte död, inte ens nära att vara död faktiskt. Utan  jag lever som aldrig förr! Utan några som helst hämningar eller begränsningar. Jag är spontan och impulsiv varje dag, och jag tillåter mig själv att vara det. I våras slog det mig ganska hårt att jag är en person som varje år arbetar i olika cykler. Under de varma och få sommarveckorna vi har i vårt avlånga land… Så vill jag njuta. Ägna mig åt så lite arbete som möjligt. Då är det framgång i mina ögon.

Under sommaren fyller på kroppens egna kontot med energi, livslust och nya perspektiv. Jag umgås med vänner, familj och skapar minnen. Och jag går all in i det.

Under hösten däremot, blir jag som utbytt. Jag blir faktiskt precis raka motsatsen. Jag vänder på alla mina värderingar, och går all in i min yrkesroll. Jag börjar fylla schemat med affärsluncher, sitter i timmar och skapar content, testar nya sätt att redigera bilder, expanderar bolaget osv osv i all oändlighet.

MEN då ger jag också upp allt annat. Jag träffar knappt vänner, skapar egentligen inga nya minnen och jag tömmer hela mitt energikonto. Jag går all in i det med andra ord. Och där och då ser jag många arbetstimmar och en tjockare plånbok som framgång.

Efter nyåret går jag in i en tredje fas. Då är jag utmattad, trött och ångestfylld. Jag ifrågasätter mitt liv och vad jag har gjort de senaste månaderna. Och när våren kommer tvingar jag mig själv att enbart gå ner i varv. Stressa ner. Försöka hitta någon form utav balans. Då går jag all in i det. Sedan kommer sommarveckorna, de varma solstrålarna och jag hamnar där jag är exakt just nu. Jag har äntligen hittat det totala lugnet och friheten. Och jag uppskattar andra sidor utav mitt arbete än de jag är passionerad i under hösten.

De här fyra cyklerna/maniska perioderna/mitt allt-eller-inget-tänk (eller det är inget tänk utan faller sig helt naturligt), ja kalla det vad man vill – har jag under hela mitt liv försökt att trycka bort. Arbeta bort. För att aldrig ha balans innebär ju att det blir på  bekostnad av ett konstant dåligt samvete. För jag missar ju alltid något. När jag arbetar mycket missar jag LIVET, lyckan och kvalitétstiden med alla jag älskar. Och när jag arbetar mindre får jag dåligt samvete över att omsättningen i mitt bolag går ner och att andra influencers gör mer. Ni hajjar.

Men något som jag har kommit till insikt i den här sommaren, tillskillnad ifrån alla andra somrar, är att MÅSTE jag verkligen arbeta bort den här sidan utav mig själv? Vad grundar sig ångesten i att inte arbeta mycket (=andras åsikter)? Varför jämför jag mig med andra (=andras åsikter)? Tänk om jag bara embracar den här sidan utav mig själv, utan att lägga någon värdering i det?

Jag är ju sån här. Jag kommer nog för alltid vara en periodisk fastare utav själva LIVET. Ibland lever jag mer, ibland mindre. Men mitt arbete är fritt, och det är därför jag älskar det. Och jag har kommit dit jag är idag, för att jag tillåter mig att vara fri i min kreativitet. Ingenting jag gör är någonsin krystat, utan jag skapar enbart på lust. Om det då innebär att jag i perioder inte lägger upp någonting på Instagram och att jag ibland inte lägger upp någonting på bloggen – må så vara. Men det jag väl väljer att lägga upp har jag gjort 100% by heart.

Jag är också trött på att just yrket som influencer ska jämföras av omvärlden hela tiden. Vilken influencer som skapar mest, minst, kreativast, mest nytänkande, på flest kanaler osv osv i all oändlighet. För den pressen eller den ifrågasättande grundinställningen har man inte mot andra kreativa yrken. För att KUNNA vara kreativ så måste man (i mitt tycke) få ge sig själv friheten att vara helt oberoende utav hur, vad och när andra skapar.

Alltså: Du säger inte till en konstnär att hennes senaste tavla var supervälgjord och vacker, men avslutar med frågan hur hon tänker om att en annan konstnär har skapat tio andra tavlor under tiden? Och varför hon inte har skapat fler? Så länge hon inte har flera års uppehåll så tänker du aldrig ens tanken. Utan förstår att hon emellan alla tavlor skapar och testar, vrider och vänder. För man förstår att hon gör sin grej, oberoende av hur, vad och när andra skapar. Sedan konsumerar vi kanske influencers content och konstnärers tavlor på olika sätt och i olika mängd. Men ni förstår tankebanan?

Jag vet att ni stöttar mig i allt jag gör, men jag förstår också om det är svårt att se den kreativa processen bakom. Eftersom att ni inte får se den biten, för det är omöjligt för mig eller någon annan att visa den. Men för mig, som på riktigt och by heart, har en flummig konstnärssjäl, så vore det ändå magiskt om fler såg hantverket före kvantiteten. Att det inte är fult att låta saker ta tid. Eller så önskade jag att ni ser så på MITT skapande i alla fall. För på så sätt ger ni också mig chansen att få vara fri. Fri i mina tankar, mitt sätt att producera och friheten i att få göra det på mitt sätt. Utan känslan av att jämföras med någon annan. För mitt, liksom alla andra influencers content, ska inte  vara som någon annans. Men det är lätt att hamna där i ett skede där man slutar ompröva sina idéer och att testa nya saker – för att det istället är kvantiteten som förväntas utav en. 

2 kommentarer



10:16 | februari 20, 2019

Barn utan föräldrar blir super heroes

Herregud vilket dygn. Igårkväll fick jag migrän, jag får alltid det när jag slappnar av efter en stressig period/har gått igenom något känslomässigt jobbigt. Det har varit tufft att läsa era historier, och jag har verkligen insett hur många barn därute som far illa. MEN jag har också insett att HERREGUD vilken drivkraft och vilka superkrafter man får av att tvingas gå igenom den här sorgen som barn. Det är som uppgjort för att man ska klara av allt man drömmer om som vuxen. Vi blir byggda och rustade för att klara oss vad som än händer, för det har vi gjort sedan vi var små. Men det är klart att det tär på en att försöka hålla en sorg hemlig. Både för andra men många gånger för sig själv också. Det är så tabubelagt med trasiga familjer.

Även fast det kändes extremt privat att dela mina familjeanlägenheter med er igår så var det en sån himla lättnad att jag blev bemött med igenkänning och förståelse. Det hör faktiskt inte till vanligheterna när man pratar med andra om sånt här, och många gånger känner man sig väldigt ensam i sorgen. Ofta pratar jag inte om det heller för jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Vilket ofta är en vanlig reaktion, ”stackars dig” typ. Men om det är någon det är synd om är det väl i så fall min pappa? Och efter igår känns det som att fler förstår det.

Och jag ville bara säga att – idag känner jag mig precis sådär på insidan. Den tunga ryggsäcken fylld av sten är utbytt mot en lätt mantel. Jag är fylld av kraft och energi och har blicken framåt. Nu satsar vi på att ha en grym dag, okej? <3 Kram på er mina fina, underbara, fantastiska människor som läser den här bloggen. Ni förändrar mig och mitt liv till det bättre varje dag <3 Tack.

0 kommentarer




12:08 | februari 19, 2019

Min pappa och vår relation

De flesta dagarna tänker jag inte på det alls. Det är som att jag sedan flera år tillbaka har raderat tanken av att överhuvudtaget ha en pappa. Som yngre slog tanken mig flera gånger varje dag, att jag blev bortvald. Och det gjorde mig otroligt arg att han som satte mig i livet inte ens bryr sig om att fråga hur min skoldag har varit. När jag såg på bilder från min uppväxt och kärleken emellan oss blev jag förbannad över hur han bara kunde sluta älska mig en dag. Vad som hade hänt och vad jag hade gjort för fel?

_____

Men numera har jag förlikat mig med att jag inte har någon pappa. Jag tänker inte på det utan lever ett liv som att jag aldrig har haft en pappa över huvudtaget. Som liten behöver man sin pappa, men som vuxen klarar man sig själv. Jag får ofta frågan hur jag kan vara så mogen för min ålder, och jag skrattar alltid och säger att det beror på mina tre småsyskon. Och när någon frågar vad min drivkraft har varit säger jag att det är att säkra upp framtiden för mina egna barn. Men jag berättar aldrig att jag tvingades växa upp fort, ta ansvar och bli vuxen för att jag inte hade något val. Han var barnet och jag tvingades vara den vuxna. Eller att min drivkraft har varit att bevisa för honom att jag står på egna ben och klarar mig själv. Jag vill aldrig hamna i en sits där jag är beroende av att han hjälper mig, speciellt inte ekonomiskt och därför har jag behövt tjäna ihop mina egna pengar från att jag var 18år och vi sa upp kontakten.

_____

För ett år sedan ringde han när jag stod i det gamla köket på Västmannagatan och packade ner porslinet i flyttkartonger. Vi hade inte pratat i telefon med varandra på fyra år men trots det skulle jag kunna rabbla hans vanligaste fraser 10 gånger om innan jag svarade. Där och då levde jag min dröm, och jag hade fått ett grymt jobb på en creddig byrå och precis köpt vårt hus i Nacka för egna pengar. Han däremot låg på sjukhus och bad om hjälp med logistiken kring gården och djuren. Då insåg jag att jag inte behöver bevisa att jag klarar mig själv längre, han vet att jag gör det. Jag fick min revansch och kunde inte vara arg längre.  

_____

Jag får ofta frågan om jag kände att jag gjorde rätt, att säga upp kontakten med min förälder. Och det känner jag faktiskt innerligt. Jag hade aldrig kunnat vara där jag är idag om jag hade varit fast i den sorgen. Jag var tvungen att gå vidare. Det var aldrig en specifik händelse som gjorde att vi bröt upp. Alla ni därute som har gjort samma resa vet känslan av konstant besvikelse. År efter år. Att känna hopp kring att han en dag kommer vara som alla andra pappor. Men sedan dras mattan under fötterna bort, och verkligheten ger en käftsmäll och skrattar hånfullt åt man var så naiv. Och det är klart att jag tänker på honom ibland. Jag vet att han och P hade blivit bästavänner om dom hade fått chansen. Och varje gång jag sitter på en middag där barndomsminnen, giftermål eller föräldrarrollen diskuteras trycker jag undan sorgen.

_____

Varje år sedan jag var liten har min pappa skickat blommor på min födelsedag, för att han aldrig har kunnat närvara. Och även fast jag artigt skrev tack från mammas mobil ville jag egentligen aldrig göra det (för varför skulle jag bry mig om blommor det enda jag ville var att ha honom där?), så jag slutade säga tack för några år sedan. Jag slutade egentligen svara på allt han skrev. Men trots det så blev jag otroligt besviken när det för fyra år sedan inte kom några blommor. Utan bara ett sms. Och i år på min födelsedag den 3e oktober kom det inget sms över huvudtaget. Då grät jag. För att man återigen hade varit så dum att man väntade på ett sms som aldrig kom. Något så självklart för alla andra barn men som min pappa uppenbarligen glömde bort. Eller valde bort, jag vet ju fortfarande inte.

_____

När någon oförstående säger ”men ska du inte bara ge honom en chans till och försöka ha en relation ändå, han är ju din pappaaaa förstå var du missaaaaar!” så blir jag ändå ledsen. För det var ju han som valde bort mig ifrån första början. Och om dom bara visste hur länge man har försökt och försökt och försökt. Men att det tillslut inte gick längre. Det är en fight man aldrig kan vinna som barn, kärleken från en förälder som inte vill ge den. Och den största förlusten jag någonsin har gått igenom. Det är klart att jag helst skulle få allt ogjort för att kunna ha en relation med honom som alla andra har till sina pappor. Men det går inte. Jag vill att ni ska veta att säga upp kontakten med sin förälder är ingenting man gör över en natt. Det är en enorm sorg att se banden kapas och se sin förälder försvinna ut ur ens liv utan att göra motstånd. Men att han fortsätter att leva på som vanligt några mil ifrån en, i ett annat liv där jag inte är inkluderad. 

_____

 

Min pappa är en fantastisk människa med rolig humor som blir omtyckt av alla han möter. Han är en bra vän och är grym på sitt jobb. Men han är bara inte en bra pappa. Med det sagt kanske han blir en fantastisk morfar, vad vet jag. Som vuxen vet man att det finns mer än svart eller vitt. Det finns nyanser av alla känslor och handlingar här i livet. Han kanske inte är kapabel att ge mig den kärleken jag kräver av en pappa, och för det kan jag inte vara arg. 

 

Jag har inte varit redo att skriva om det här under alla år när ni har frågat mig. Men nu vet ni. Och jag ber er att visa respekt i kommentarsfältet. Jag kommer inte att svara på några frågor utan måste få låta mig själv öppna upp mig när jag själv är redo. Inte för att någon av er är nyfiken. 

84 kommentarer