Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

16:01 | maj 12, 2020

Min pappa är bara en man med brunt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig

Det är konstigt. För trots att åren går så håller man kvar vid den där bilden utav hur det en gång var.

Bilden av hur han var.

Min pappa.

Jag minns så tydligt hur han sparkade stövlarna mot husknuten tre gånger innan han gick in i hallen. 
Jag minns hur han berättade att man inte behöver skaka popcornen efter att man har saltat dom, för då åker bara allt salt ner i botten. 
Och jag minns hur brett han log när någon berättade att jag var lik honom. 

Men allt det där andra, det förtränger man. Även fast dom stunderna var så många fler än dom härliga.

Det har gått många år nu.

Och min pappa är inte längre min pappa.

Han är bara en lång man, med mörkt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig. Men jag känner honom inte längre. Inte alls faktiskt. Jag vet inte vad han gör,

eller med vem.

Jag vet inte ens hur han mår.

Jag vet inte om han fortfarande sparkar stövlarna mot husknuten tre gånger innan han går in.
Jag vet inte hur han saltar sina popcorn, eller om han ens ler brett när någon säger att jag är lik honom. För jag har ingen aning om vem han är längre.

Därför blir det också svårt att sakna… För hur ska jag kunna sakna en person som jag inte känner?

Och så plötsligt frågar någon ”men ska du inte bara höra av dig till honom, han ääär ju faktiskt din pappaaa”… Och då vill jag bara säga att:

Hela mitt vuxna liv har jag varit utan honom.

Sedan vill jag fortsätta och säga att:

allt jag har åstadkommit,
och allt jag har idag,

finns i mitt liv för att han inte finns där. 

Så till alla er som kämpar därute med samma sak, det blir faktiskt lättare hela tiden. Exakt allt i ens liv blir lättare.

Har ni också en knacklig relation till en förälder? Då kanske de här inläggen hjälper att läsa:
– Min pappa och vår relation
– Om sorgen att bli bortvald 

19 kommentarer



07:34 | maj 6, 2020

För 4år sedan frågade han chans på mig

4år sedan idag. 

Tidigare på dagen hade vi suttit i hans bil påväg ner till Västkusten, och min uppgift var att leverera bra musik. En uppgift som där och då kändes helt övermäktig, för jag hade ju ingen aning om vad han gillade för något? Jag minns att han sträckte sig efter min hand när vi passerade Jönköping, och jag lät mina fingrar knytas runt hans.

Det första mötet med mina vänner blev precis som mellan honom och mig. Helt självklart på något vis. Som att den sista pusselbiten var på plats, och det var inget som någon ryckte på axlarna åt. Som att han alltid hade varit med när vi skulle handla  naturgodis och pepsi max på affären?

På kvällen drack vi rosévin, lyssnade på Håkan Hellström i högtalarna och såg ut över havet. Nu var vi på min hemarena, bland mitt folk. Han reste sig upp för att gå på toaletten, och när han hade stängt igen balkongdörren efter sig, så sträckte Wiktor upp sitt glas mot himlen och utbrast ”så mycket som du strålar nu Ellinor, har du aldrig strålat sedan jag lärde känna dig”. Jag blev röd om kinderna, log generat och tog en sipp ur mitt glas…

Den där killen kanske betydde lite mer än vad jag ville erkänna ändå…

På kvällen dukade vi upp långbord, och mellan den fina dukningen trängdes räkfat, ölburkar och uppskurna baugettebitar. Han fick alla i rummets uppmärksamhet och sen började han berätta… Berätta om tiden innan mig, och om stroken han hade varit med om för några år sedan. Jag såg ut över bordet, och medan mina vänner torkade tårarna så var jag så stolt över att ha träffat någon som honom. Någon som kunde vara så trygg, men samtidigt så sårbar.

När solen hade gått upp igen, så gick vi och la oss. Och när jag satte mig på sängkanten så räckte han upp täcket med ena handen i luften och bad mig att komma närmre. Jag la mig på hans axel, och sedan låg vi så ett tag utan att säga någonting. Dagen därpå skulle han få träffa resten utav min bekantskapskrets. Folk som stod mig nära, men också såna som jag inte hade träffat sedan jag flyttade ifrån Göteborg.

Efter en stund avbröt han tystnaden och frågade ”Hur kommer du att presenta mig för dem andra imorgon?”. Han la sig på sidan och borrade in sitt ansikte mellan min kind och kudden. Som om han ville gömma sig från svaret. Men trots det kunde han inte hjälpa att börja le där i örngottet.

”Som min kille”, svarade jag.

Jag har sett dig i dina mörkaste dagar, och du mig i mina.
Du är allt jag inte är. Och jag kompletterar dig med allt du inte har. 
Med dig är jag liten, men samtidigt har du gjort mig så stor. 
Allt jag gör, gör jag för dig. 
Och jag älskar dig så fruktansvärt mycket.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar:
”Förlåt älskling”
”Att ta sig igenom en enorm sorg tillsammans”
”Att gå vidare från honom”

22 kommentarer



10:55 | februari 13, 2020

Att ta sig igenom en enorm sorg, tillsammans.

Herregud vad vi har krigat sedan vi träffades. Ibland har det känts som att det aldrig har tagit slut. Det första halvåret som par tvingades P gå igenom att se sin pappa tyna bort. Och samma år höll vi stenhårt i varandras händer när säckpiporna spelade för honom i kyrkan.

Ingen vet hur man ska hantera en sån situation. Speciellt inte när man lever ihop med någon man precis har träffat. Varken han eller jag visste. Och ingen vi kände kunde ge oss tips och råd. Så som det annars brukar vara i början av en relation…

… Att man är ett nyförälskat kärlekspar, som bollar varandras svagheter med sina vänner över ett glas vin. För samma dag som cancerbeskedet kom, så slutade vi att fokusera på oss två. Det var helt irrelevant i stunden. Min viktigaste uppgift blev att ställa upp för honom. Få honom att glömma bort, men också minnas. Vi blev varandras bästavänner tidigt, för vi hade inget annat val. Och vi växte ihop och blev ett.

Där och då blossade så mycket känslor upp inom mig. Känslor jag hade tryckt undan i egentligen hela mitt liv. Relationen till min egen pappa. Jag tvingades bli påmind, även fast jag inte ville. Och vi tog upp kontakten igen. Jag hoppade så innerligt att det skulle vara annorlunda den här gången, men det blev det inte… För ganska snabbt blev jag besviken på nytt, och plötsligt var min pappa också försvunnen ur våra liv.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma ett av de sista besöken på sjukhuset hos min svärfar. Då när alla visste att tiden var knapp. För mig hade han ju blivit den enda manliga förebilden jag någonsin haft. När han vinkade fram mig bredvid sin sjukhussäng, tog han min hand, pussade på den och sa att jag inte skulle se tillbaka på mitt liv som en dotter utan en pappa… För jag hade ju fått en, även om det bara var för ett år. Jag hade ju fått uppleva vår tid ihop… Och med honom som pappa. Jag nickade och grät.

Samtidigt som jag stod i bakgrunden och försökte vara en stöttepelare för P, så kände jag dåligt samvete över sorgen jag själv kände. För den var så stark. Jag hade ju äntligen fått den där pappan jag alltid drömt om. Som kramade mig länge länge, alltid pussade mig på pannan och brydde sig om mina framtidsplaner… Och plötsligt togs han också ifrån mig. Det kändes så orättvist. Tanken på att ingen av mig eller P skulle ha en pappa som grät av stolthet på vårat bröllop fick mig att gå sönder inombords… Vi var inte värda det.

Men P förstod mig och mina känslor, det har han alltid gjort. Även om vi har sörjt olika mycket, och på olika sätt, så listade vi snabbt ut hur den andra ville ha det. Hur man på bästa sätt skulle ställa upp för den andra, utan att man behövde be varandra om hjälp.

Och jag vet att han hade varit stolt, min svärfar. Och pappan till mannen i mitt liv. Han hade berömt oss för hur vi har tagit hand om varandra sen dess. Och hur vi har förvaltat våra företag och uppnått vår gemensamma dröm, huset.

När jag tänker på P börjar jag nästan alltid gråta. Det gör ont fysiskt i hela min kropp av kärlek. Jag älskar honom för allt han är, och inte är. För allt han gör, och inte gör. För allt han säger, och inte säger.

Han är den enda trygga punkten jag någonsin har haft, och såhär i efterhand, snart 4år senare, så ryser jag över hela armarna utav tanken på allt vi har hunnit med. Han är min bästa bästa vän, och oavsett vad framtiden spår, så hoppas jag så innerligt att han förblir det för resten utav mitt liv.

24 kommentarer



11:45 | juni 10, 2019

Att vara anhörig till någon som går igenom helvetet


Ni känner ju inte till allt i mitt bagage. Ni vet att jag inte har någon kontakt med min pappa och att varje gång vi väl försöker så blir jag besviken. Efter oskyldiga sms då och då i höstas till att inte få ett grattis när jag fyllde år i oktober. Det kändes. Men trots att han är min pappa, så är han ingen jag har nära, ingen jag har känt på många år.

Det som är jobbigt på riktigt är det som jag håller kärt. Det är mycket som är infekterat och trasigt i min familj och släkt, men det är inget jag skriver om. Jag har aldrig gjort det och kommer nog aldrig att göra det. Det är inte min historia och ingenting jag vill skriva om på internet. Det är ju inte mig det är synd om eller jag som har det tufft. Då känns det larvigt att skriva om hur mycket ångest det ger mig. Även om det såklart påverkar mig hela tiden för att jag är närmast anhörig. Och ni vet hur det är, man lever i sin bubbla och plötsligt kommer saker ikapp en när man minst anar det.

Oftast så tränger jag bort allt, man måste det för att kunna leva. Men ibland slår det mig att jag har det så bra, när många i min närhet inte har det.

”Vad mer kan jag göra? Säga? Hjälpa till med?” är några av det tankar som håller mig sömnlös många nätter. Det känns som att jag inte tar mitt ansvar, fast jag inte vet vad mer jag kan göra. Så jag isolerar mig, skapar distans. För att det ska kännas längre bort. Och sen jobbar jag. För händer det något ska jag finnas där, vara en trygghet på det sättet jag kan. Stötta i livet. Pusha för saker som kan ge livsglädje. Visa att man kan nå exakt dit man vill, utan att ha någon att luta sig mot.

Men det känns inte alltid tillräckligt. Och så springer man på något som ger en minnet tillbaka. Tillbaka till stunder då livet kändes hopplöst. När jag inte orkade längre. Men samtidigt måste jag leva, för att visa att det går. Och för att orka när dom inte orkar mer. 

2 kommentarer




10:16 | februari 20, 2019

Barn utan föräldrar blir super heroes

Herregud vilket dygn. Igårkväll fick jag migrän, jag får alltid det när jag slappnar av efter en stressig period/har gått igenom något känslomässigt jobbigt. Det har varit tufft att läsa era historier, och jag har verkligen insett hur många barn därute som far illa. MEN jag har också insett att HERREGUD vilken drivkraft och vilka superkrafter man får av att tvingas gå igenom den här sorgen som barn. Det är som uppgjort för att man ska klara av allt man drömmer om som vuxen. Vi blir byggda och rustade för att klara oss vad som än händer, för det har vi gjort sedan vi var små. Men det är klart att det tär på en att försöka hålla en sorg hemlig. Både för andra men många gånger för sig själv också. Det är så tabubelagt med trasiga familjer.

Även fast det kändes extremt privat att dela mina familjeanlägenheter med er igår så var det en sån himla lättnad att jag blev bemött med igenkänning och förståelse. Det hör faktiskt inte till vanligheterna när man pratar med andra om sånt här, och många gånger känner man sig väldigt ensam i sorgen. Ofta pratar jag inte om det heller för jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Vilket ofta är en vanlig reaktion, ”stackars dig” typ. Men om det är någon det är synd om är det väl i så fall min pappa? Och efter igår känns det som att fler förstår det.

Och jag ville bara säga att – idag känner jag mig precis sådär på insidan. Den tunga ryggsäcken fylld av sten är utbytt mot en lätt mantel. Jag är fylld av kraft och energi och har blicken framåt. Nu satsar vi på att ha en grym dag, okej? <3 Kram på er mina fina, underbara, fantastiska människor som läser den här bloggen. Ni förändrar mig och mitt liv till det bättre varje dag <3 Tack.

0 kommentarer