Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:16 | februari 20, 2019

Barn utan föräldrar blir super heroes

Herregud vilket dygn. Igårkväll fick jag migrän, jag får alltid det när jag slappnar av efter en stressig period/har gått igenom något känslomässigt jobbigt. Det har varit tufft att läsa era historier, och jag har verkligen insett hur många barn därute som far illa. MEN jag har också insett att HERREGUD vilken drivkraft och vilka superkrafter man får av att tvingas gå igenom den här sorgen som barn. Det är som uppgjort för att man ska klara av allt man drömmer om som vuxen. Vi blir byggda och rustade för att klara oss vad som än händer, för det har vi gjort sedan vi var små. Men det är klart att det tär på en att försöka hålla en sorg hemlig. Både för andra men många gånger för sig själv också. Det är så tabubelagt med trasiga familjer.

Även fast det kändes extremt privat att dela mina familjeanlägenheter med er igår så var det en sån himla lättnad att jag blev bemött med igenkänning och förståelse. Det hör faktiskt inte till vanligheterna när man pratar med andra om sånt här, och många gånger känner man sig väldigt ensam i sorgen. Ofta pratar jag inte om det heller för jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Vilket ofta är en vanlig reaktion, ”stackars dig” typ. Men om det är någon det är synd om är det väl i så fall min pappa? Och efter igår känns det som att fler förstår det.

Och jag ville bara säga att – idag känner jag mig precis sådär på insidan. Den tunga ryggsäcken fylld av sten är utbytt mot en lätt mantel. Jag är fylld av kraft och energi och har blicken framåt. Nu satsar vi på att ha en grym dag, okej? <3 Kram på er mina fina, underbara, fantastiska människor som läser den här bloggen. Ni förändrar mig och mitt liv till det bättre varje dag <3 Tack.

0 kommentarer



12:08 | februari 19, 2019

Min pappa och vår relation

De flesta dagarna tänker jag inte på det alls. Det är som att jag sedan flera år tillbaka har raderat tanken av att överhuvudtaget ha en pappa. Som yngre slog tanken mig flera gånger varje dag, att jag blev bortvald. Och det gjorde mig otroligt arg att han som satte mig i livet inte ens bryr sig om att fråga hur min skoldag har varit. När jag såg på bilder från min uppväxt och kärleken emellan oss blev jag förbannad över hur han bara kunde sluta älska mig en dag. Vad som hade hänt och vad jag hade gjort för fel?

_____

Men numera har jag förlikat mig med att jag inte har någon pappa. Jag tänker inte på det utan lever ett liv som att jag aldrig har haft en pappa över huvudtaget. Som liten behöver man sin pappa, men som vuxen klarar man sig själv. Jag får ofta frågan hur jag kan vara så mogen för min ålder, och jag skrattar alltid och säger att det beror på mina tre småsyskon. Och när någon frågar vad min drivkraft har varit säger jag att det är att säkra upp framtiden för mina egna barn. Men jag berättar aldrig att jag tvingades växa upp fort, ta ansvar och bli vuxen för att jag inte hade något val. Han var barnet och jag tvingades vara den vuxna. Eller att min drivkraft har varit att bevisa för honom att jag står på egna ben och klarar mig själv. Jag vill aldrig hamna i en sits där jag är beroende av att han hjälper mig, speciellt inte ekonomiskt och därför har jag behövt tjäna ihop mina egna pengar från att jag var 18år och vi sa upp kontakten.

_____

För ett år sedan ringde han när jag stod i det gamla köket på Västmannagatan och packade ner porslinet i flyttkartonger. Vi hade inte pratat i telefon med varandra på fyra år men trots det skulle jag kunna rabbla hans vanligaste fraser 10 gånger om innan jag svarade. Där och då levde jag min dröm, och jag hade fått ett grymt jobb på en creddig byrå och precis köpt vårt hus i Nacka för egna pengar. Han däremot låg på sjukhus och bad om hjälp med logistiken kring gården och djuren. Då insåg jag att jag inte behöver bevisa att jag klarar mig själv längre, han vet att jag gör det. Jag fick min revansch och kunde inte vara arg längre.  

_____

Jag får ofta frågan om jag kände att jag gjorde rätt, att säga upp kontakten med min förälder. Och det känner jag faktiskt innerligt. Jag hade aldrig kunnat vara där jag är idag om jag hade varit fast i den sorgen. Jag var tvungen att gå vidare. Det var aldrig en specifik händelse som gjorde att vi bröt upp. Alla ni därute som har gjort samma resa vet känslan av konstant besvikelse. År efter år. Att känna hopp kring att han en dag kommer vara som alla andra pappor. Men sedan dras mattan under fötterna bort, och verkligheten ger en käftsmäll och skrattar hånfullt åt man var så naiv. Och det är klart att jag tänker på honom ibland. Jag vet att han och P hade blivit bästavänner om dom hade fått chansen. Och varje gång jag sitter på en middag där barndomsminnen, giftermål eller föräldrarrollen diskuteras trycker jag undan sorgen.

_____

Varje år sedan jag var liten har min pappa skickat blommor på min födelsedag, för att han aldrig har kunnat närvara. Och även fast jag artigt skrev tack från mammas mobil ville jag egentligen aldrig göra det (för varför skulle jag bry mig om blommor det enda jag ville var att ha honom där?), så jag slutade säga tack för några år sedan. Jag slutade egentligen svara på allt han skrev. Men trots det så blev jag otroligt besviken när det för fyra år sedan inte kom några blommor. Utan bara ett sms. Och i år på min födelsedag den 3e oktober kom det inget sms över huvudtaget. Då grät jag. För att man återigen hade varit så dum att man väntade på ett sms som aldrig kom. Något så självklart för alla andra barn men som min pappa uppenbarligen glömde bort. Eller valde bort, jag vet ju fortfarande inte.

_____

När någon oförstående säger ”men ska du inte bara ge honom en chans till och försöka ha en relation ändå, han är ju din pappaaaa förstå var du missaaaaar!” så blir jag ändå ledsen. För det var ju han som valde bort mig ifrån första början. Och om dom bara visste hur länge man har försökt och försökt och försökt. Men att det tillslut inte gick längre. Det är en fight man aldrig kan vinna som barn, kärleken från en förälder som inte vill ge den. Och den största förlusten jag någonsin har gått igenom. Det är klart att jag helst skulle få allt ogjort för att kunna ha en relation med honom som alla andra har till sina pappor. Men det går inte. Jag vill att ni ska veta att säga upp kontakten med sin förälder är ingenting man gör över en natt. Det är en enorm sorg att se banden kapas och se sin förälder försvinna ut ur ens liv utan att göra motstånd. Men att han fortsätter att leva på som vanligt några mil ifrån en, i ett annat liv där jag inte är inkluderad. 

_____

 

Min pappa är en fantastisk människa med rolig humor som blir omtyckt av alla han möter. Han är en bra vän och är grym på sitt jobb. Men han är bara inte en bra pappa. Med det sagt kanske han blir en fantastisk morfar, vad vet jag. Som vuxen vet man att det finns mer än svart eller vitt. Det finns nyanser av alla känslor och handlingar här i livet. Han kanske inte är kapabel att ge mig den kärleken jag kräver av en pappa, och för det kan jag inte vara arg. 

 

Jag har inte varit redo att skriva om det här under alla år när ni har frågat mig. Men nu vet ni. Och jag ber er att visa respekt i kommentarsfältet. Jag kommer inte att svara på några frågor utan måste få låta mig själv öppna upp mig när jag själv är redo. Inte för att någon av er är nyfiken. 

84 kommentarer



14:49 | januari 21, 2018

Att aldrig någonsin landa i någonting

Idag, liksom under alla resor jag gjort i hela mitt liv, så har jag tagit mig tiden att fundera. Jag har ofrivilligt blivit utelåst från mina tidigare tankemönster. Jag ser djupare lager. Reflekterar bredare. De senaste dagarna har jag inte läst några andra Stockholmsbloggar. Vanligtvis är jag som vilken bloggläsare som helst och kan utan problem plöja igenom 20 stycken i ett nafs. Tre gånger om dagen.

Idag på stranden hörde jag mig själv prata om valet mellan större lägenhet, sommarställe eller att ta det lugnt och istället satsa på ett hus om några år. Jag funderade på jobb, samarbeten, projekt. Vad jag har tagit mig an och drömmer om att ta mig an. Vilka känslor jag har bearbetat och vilka som jag har sopat under mattan.

… Dessa sakerna sammanvävt fick mig att känna att jag verkligen måste jobba på min rastlöshet. För jag landar ju aldrig i någonting? Tar jag mig an en uppgift så kan jag aldrig slutföra den med känslan att resultatet blev bra. Jag måste peta i det tills det blir helt perfekt. Detta gör att jag byter ut saker på löpande band. Jag hinner knappt vara tillfreds med ett jobb jag är glad över, tills jag ska byta ut de nöjda känslorna genom att engagera mig i någonting nytt. Jag hinner knappt tycka om min lägenhet innan jag vill sälja den. Och detta är inget härligt karaktärsdrag. Det är inte definitivt inte den bästa versionen utav Ellinor Löfgren.

Det handlar inte om att jag vill tygla min ”allt eller inget personlighet”. För även om det är min största svaghet är det mitt starkaste vapen också. Utan det handlar mycket om det där ”Storstadssyndromet”. Att aldrig känna att något räcker eller är tillräckligt. Har vi renoverat köket vill jag ändå installera en dyrare vinkyl eller påbörja förvandlingen utav hallen. Jag hinner inte ens landa i att jag tycker om något innan jag vill byta ut det. Jag vill göra ALLT, helst igår.

Jag avundas vänner som bokar upp semestern med att fixa terassen på landstället. Och sen bara gör det! INTE fixa terassen OCH en pool, och en brygga, och taket, och köket, och badrummet plus åka utomlands två gånger samt köpa hund.

Jag vill bara lära mig att landa i saker. Inte HASTA.

Förlåt för mitt defusa inlägg. Men när man träffar befolkningen här i Afrika och inser hur tillfreds dem är med sig själva, sin omgivning och sitt liv så blir jag arg på mig själv. Jag är väldigt tacksam av mig, är närvarande i stunden och ändå en väldigt enkel person. Men jag hastar. Pushar saker till sin yttersta spets så att den där goda tanken man hade från första början tillslut bara blir ett stressmoment för att man har åtagit sig så mycket.

En typisk grej som jag och egentligen alla mina vänner i Stockholm gör. Men som inte existerar bland mina vänner som bor i mindre städer.

Och jag känner mig självupptagen när jag håller på såhär. Jag vrider ju ut och in på mig själv och mitt liv för att hitta saker att förbättra. Jag blir rentutav äcklad av detta beteendet.

Om det inte är en dödssynd att vara egoistisk och självupptagen så borde det vara det. Den sortens människor är inga jag avundas – så håller jag själv på att förvandlas till en nu?

Nej fyf*n. Man kanske bara ska fly Stockholm och istället flytta ner hit till Afrika och arbeta med hemlösa barn? Jag tror helt ärligt att jag hade blivit dubbelt så lycklig då. Om inte trippelt. Vilken hemsk tanke och bekännelse. Men så är det nog?

16 kommentarer



09:31 | december 7, 2017

Psykisk ohälsa

Fråga: ”Vet att du inte vill prata om psykisk ohälsa längre kanske men jag tror att jag och många andra skulle uppskatta det. Exempelvis att du berättar lite om hur du har blivit bättre med åren på att må bra och vad du gör för att jobba på din självkänsla mm.” 

 

Svar: Hej! Jag kan absolut skriva om psykisk ohälsa<3 Det är bara det att jag själv inte bär med mig det i mitt dagliga liv som jag gjorde tidigare. Och nu kan jag även meddela att jag kör bloggen 100% och 0% Ingager så ni vet. En kväll i början när jag jobbade där hade jag en riktig dipp och skrev av mig på bloggen. Samma kväll fick jag ett mail ifrån min chef som undrade om allt var OK. Superfint såklart men då insåg jag att vem som helst kan läsa min blogg. Min chef, kollegorna, kunder etc och det ville inte jag. Men samtidigt vill jag ändå förmedla att jag inte mår bra jämt precis som vilken människa som helst. Men det är en skör balansgång  när man ska formulera det i skrift.

Nu det senaste har jag börjat sjunka tillbaka i gamla tankevanor och det är väl helt enkelt för att min självkänsla har fått sig en dipp och då höjs prestationsångesten direkt. Men knep jag använder mig av när livet BÖRJAR kännas skit är (obs detta är inget som funkar för alla och det kanske låter aningen destruktivt men det funkar för mig) är följande:

  • Undvika stress. Superviktig punkt för mig.
  • Lägga mig i tid. Annars är jag trött dagen efter och då kommer ångest som ett brev på posten.
  • Ha rutiner. Något jag saknar nu och då känner jag direkt av det.
  • Tillåta mig själv att vara glad, och tillåta mig själv att vara ledsen. Något jag aldrig gjorde förr, men nu kan jag faktiskt gråta om jag blir ledsen. Skönt och viktigt.
  • Rensa bland vänner. Hade jag haft en psykolog hade jag diskuterat detta med hen. Jag rensar prick hela tiden. Och en person som jag inte litar på till 100% skulle aldrig få vara i närheten av mig eller mitt liv. Det låter hårt men jag får brutal ångest av människor som tar energi och är falska.
  • Sluta tycka synd om mig själv. För när man gör det får man tunnelseende och förstår inte hur man ska ta sig ut. Brukar även tänka att jag får skylla mig själv pga går inte till en psykolog. Dvs tar inte emot hjälpen jag faktiskt skulle kunna få = skyll mig själv.
  • Avboka inte aktiviteter. Visst ska man få vara ledsen och det är 100% OK att avboka om man vill. Men i mitt fall har det aldrig blivit bättre av det. Jag mår alltid bäst av att umgås med mina närmsta och hitta på något. Även fast jag ändå avbokar emellanåt.
  • Va öppen för kompisarna. ”Ber om ursäkt i förväg för att jag kanske inte är världens bästa vän just nu. Men jag mår skit just nu.”
  • Ha ordning runt omkring mig. När jag har koll på saknar minskar risken för ångest.
  • Undvik alkohol. Eller ja fylla. Ett glas till maten mår jag bara bra av.
  • Vara tacksam. Över småsaker, stora saker, och saker man lätt tar för givet. Hälsan tex.

Varför jag inte har lika mycket ångest som jag har haft tidigare beror på många saker. Mycket för att jag har fått koll på alla administrativa saker såsom mitt bolag, abonnemang, utgifter, bokföring, tandläkartider etc. Och det är 100% tack vare min pojkvän. Sedan mycket pga min pojkvän för att med honom får jag rutiner, obeskrivlig trygghet och kärlek. För att jag köpte en lägenhet. För att jag klarar mig själv ekonomiskt. För att jag har distanserat mig ifrån många relationer och kommit närmre min familj. Ja i stort sett för att jag har tagit tag i mitt liv, växt upp och använder sunt förnuft. Undviker saker som eventuellt skulle kunna ge mig ångest. Jag tänker bort det yttre helt och fokuserar på mitt inre i ALLT jag gör.

 

Detta gör att all ångest jag känner nu bara är ”ytlig ångest” i jämförelse med innan. Den känns inte in i benmärgen. Som depressioner, sjukdomar, kärleksdraman, pengar etc gör. Numera kan jag liksom skrapa på den om ni förstår. Och jag är så tacksam för det!

Även fast jag inte skriver om mitt inre mörker längre, så försöker jag ändå att berätta om de dagar som känns kassa. Jag vill inte att ni ska tro att mitt liv är bland rosa fluffiga moln. För det har det aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag försöker verkligen ta vara på att jag mår så bra som jag gör just nu (känner inte direkt eufori men är inte deppig heller men är trots allt glad).

 

Bilderna är tagna av fantastiska Amanda Parkkinen.

8 kommentarer




12:28 | november 29, 2017

LIVSKRIS?

Förbered er på ett mindre peppigt inlägg, men jag måste verkligen få skriva av mig nu. För i snart en månads tid har jag gråtit en skvätt varje dag. Och jag är inte ens tjejen som gråter och har heller aldrig varit. Men nu för tiden orkar jag inte ens hålla igen längre. Jag tror bestämt att jag går igenom en livskris. Allt började när ADHD-utredningen drog igång, jag vet inte om det har med det att göra. Men det var då det började. Eller kanske när jag slutade på byrån förresten.

Jag har egentligen ingenting alls att klaga på. Jag har drömjobbet, en fantastisk lägenhet i centrala Stockholm, jag har en håll-käften-bra-pojkvän och jag är berikad med många vänner. Men det känns som att jag har hamnat i en spiral som jag inte kan ta mig ur hur mycket jag än försöker. Jag hittar inte balansen. Känner mig otillräcklig och rentav värdelös. Och det grämer mig så mycket att jag inte bara kan uppskatta det lilla och njuta av nuet. Varför kan jag inte bara vara den där härliga hälsosamma tjejen iklädd träningskläder, som strosar runt med en Caffe Latte och tycker livet är fantastiskt?

Idag när jag försökte komma på EN sak jag är bra på så kom jag inte på en enda. Inget jobb jag har gjort det senaste har känts tillräckligt. Jag har ett bra självförtroende egentligen men min självkänsla är i botten kanske till och med en bit under det. Det enda jag alltid har kunnat luta mig tillbaka på är att jag är en bra vän och flickvän, men inte ens det är jag längre. För jag bara klagar. Ställer in. Isolerar mig. Är arg och rentav förtvivlad emellanåt. Vill härifrån men vet inte vart.

Min tjejkompis Sanja säger alltid att jag är för hård mot mig själv och först idag slog det mig att det kanske är det allt grundar sig i ifrån första början?

Jag tänker att jag skulle må bättre av att söka ett jobb igen, för jag vet att jag skulle må så otroligt bra utav det. Ha rutiner. Känna mig behövd och uppskattad. Men jag törs inte? För jag förstår inte vad jag skulle kunna bidra med? Jag som aldrig har velat plugga har nu börjat fundera på att ta en kurs? Jag har aldrig varit sugen på en hund, men nu vill jag inte leva en enda dag till utan en vit golden retriver. Känns som att jag skulle känna mig mindre ensam med en hund. Nej jag vet inte, ni hör ju.

Idag och de senaste dagarna har varit såhär. Nu ska jag dock till Lindex showroom och dricka kaffe med Lovisa. Ska försöka vända detta idag. Så det känns lite bättre i alla fall. Och ikväll ska jag och mamma ut och äta. Puss!

30 kommentarer