Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

23:57 | maj 25, 2020

Börjat gå till en psykolog…


Bild ifrån förra årets fix i trädgården<3

Hej fina ni. Jag lever, även fast det kanske inte verkar så härinne. Jag känner mig som världens mest usla människa, och även fast jag vet att ni inte tror mig så älskar jag verkligen bloggy. Men fy i h*lv vilken prestationsångest jag har just nu. I allt. Jag vill ju bara säga en dag att ”nu är den bättre”, men den dagen kommer ju aldrig efter en sisådär 8mån i total misär? Jag mår superbra i övrigt i livet? Men allt kring jobbet är en pina just nu. Så jag har faktiskt tagit tag i mig själv och börjat gå till en psykolog. Inte specifikt för min prestationsångest, utan för allt i livet. Jag har ju varit tvingad att gå till en psykolog iom alla ADHD-tester de senaste åren, så nu kändes inte steget lika långt. Jag har gått en gång för några veckor sedan, och kommer numera att gå dit ganska intensivt (en gång i veckan) i 5 veckor till. Så får vi se sen. Jag mår som sagt TOPPEN i övrigt. Käkar glass, flamsar med vänner och är extra kär i min kille och Bruno. Men på jobbet känner jag mig totalt värdelös och som att ingenting duger.

Nästa gång jag och psykologen träffas så ska vi prata om barndom, så vi får väl se om någon pusselbit faller på plats då om VARFÖR jag har blivit såhär. Det jag har börjat förstå nu är väl att det är ett sätt för mig att ha kontrollen. Att vara en perfektionist alltså. Ööööh fy pallar inte ha mer dåligt samvete gentemot er. För tro mig, det har jag. Har bölat både framför P och flera tjejkompisar i veckan för att jag önskar att jag bara kunde SLÄPPA alla tankar i huvudet och bara producera content som jag älskar egentligen. Just nu känns det bara som att jag missbrukar er tillit och ert förtroende…. Samtidigt drar bort mattan under fötterna ifrån mig själv. Jaja, vi får se om jag tar bort det här inlägget också (liksom jag gjort med typ 15st denna veckan redan). Men förhoppningsvis får ni lite mer klarhet om varför jag håller på som jag håller på atm. PÖSS.

8 kommentarer



13:06 | maj 11, 2020

Prestationsångesten kring smyckena…

För mig har smyckeskollektionen varit allt annat än lätt. Ni har ju känt mig ett tag, och vet att jag lider utav extrem prestationsångest. I perioder blir jag så paralyzerad att jag inte ens kommer upp ur sängen. Och andra dagar är den mildare och byter skepnad till inre stress, eller tårar i min pojkväns famn. Det är så svårt att förklara för någon som aldrig har haft det, exakt hur det känns. För jag förstår ju själv att det låter superpatetiskt. Jag tycker själv att jag är patetisk som inte har lärt mig hantera mina känslor efter snart 25år.

Från vänster: ’Best Friend’ lillfingerring 299kr | ’Dream Big’ ring 399kr | ’Crossiant’ ring 599kr | ’Livets’ ringar guld 599kr, silver 549kr | ’Crossiant’ halsband 799kr

Sedan vi drog igång designprocessen med smyckeskollektionen i höstas så har jag i perioder mått fruktansvärt dåligt. Idéen om att ni följare skulle hjälpa mig med alla smycken kom dels ifrån att jag VILLE att NI som hade gett mig den här chansen också skulle få vara delaktiga. Men en del av mig tyckte att det kändes MAGISKT att pressen togs bort lite ifrån mig också. Jag är ju känd för att vara en idéspruta av rang (+ perfektionist i ett) och bara tanken på att jag då skulle skapa något som ingen tyckte var fint eller det minsta ”speciellt” gav mig kräkningar??

Det som har varit så j*vla magiskt med att skapa den här kollektionen just med Safira, är att jag har jobbat med teamet i 1års tid redan. Så jag känner dem, och dem känner mig. Varje gång under året som jag har lagt upp att jag mår dåligt, så har dem skickat peppande meddelanden. Och nu under kollektionens gång så har jag faktiskt inte varit speciellt öppen gentemot dem med hur jag har känt. Men det har inte behövts, för efter varje möte vi har haft, så har jag fått ett kort eller långt sms med peppande ord om hur fantastisk/rolig/kreativ jag är. Vilket har varit PRECIS vad jag har behövt.

Från vänster: ’Stand Tall’ 2-pack earcuffs 349kr | ’Dream Big’ örhängen 399kr

Jag finner faktiskt inga ord för hur stöttande dem har varit, och jag hade aldrig aldrig aldrig velat göra den här resan med några andra. Safira är ett enormt bolag, men ni ska veta att teamet bakom är EXTREMT geniunt och godhjärtat. Alla bryr sig om varandra och finns där. Jag är såå tacksam för det.

Och NI DÅ? HERREGUD vilka stöttepelare ni har varit!!! Utan er feedback hade jag på riktigt inte överlevt det här? Ni har varit så peppande och fina att jag känner mig helt överväldigad? Det är ju tack vare er det ens har blivit 1) en kollektion. 2) så jävla snygga smycken. 3) så perfekta namn på alla smycken.

Tack tack tack, från botten av mitt hjärta.

’Best Friend’ lillfingerring 299kr | ’Dream Big’ ring 399kr | ’Crossiant’ ring 599kr | Sommarnatt armband
Nu närmar det sig lansering för varje sekund som går, och jag trodde faktiskt att jag skulle ha SÅ MYCKET MER ångest än vad jag har? Men tack varje er SJUKA feedback och att vi har slagit rekord på rekord i antalet ”förbokningar” (det går ju inte att förboka, men att ni har klickat er in på denna siten och anmält er för -15% på hela kollektionen). Det gör liksom att jag kan känna mig lugn i att ni tycker om mina smycken? Oavsett hur det än går idag.

Jag vill återigen passa på att tacka er för ert enorma engagemang igenom den här processen. Det är varken jag eller teamet på Safira som har skapat den här kollektionen – det är NI <3 

2 kommentarer



23:14 | januari 14, 2020

Prestationsångest som äter upp mig

Tror jag är inne på 40e inlägget sen nyår nu. Skriver, suddar. Skriver, suddar. Påbörjar ett nytt. Suddar.

Har sån jävlig prestationsångest just nu. Vill så mycket. För mycket. Ingenting jag producerar lever upp till förväntningarna. Suddar suddar.

Det går inte att skriva. Jag är helt låst kreativt. Jag är så otroligt tacksam för allt fint som skrivs till mig. Men runt nyår kände jag mig så pass lovordad ifrån alla håll och kanter att allting vände. Från att det kändes magiskt till att det blev en fälla. Vartenda litet ord blev ju faktiskt läst utav någon? Varenda liten bild scrollar någon förbi? Granskar? Och förhoppningsvis läggs på minnet om den är bra nog… Alla minuter extra som jag lägger ner på inläggen för att bygga en hel story, alla som minuterna som ingen har sett. Dom har ni börjat uppmärksamma nu. Då vill jag ju göra det ännu bättre! Och mina kunder ger mig massor av cred för att mitt arbete sticker ut i mängden och ger resultat. Och då vill jag inte sänka min nivå.

Det är vad det är. Jag lever verkligen för det här. Brinner för branschen. För att göra skillnad. För att utvecklas. Och bakom kulisserna finns kreativiteten kvar. Den läggs på planeringen, samarbetena, strategierna, mötena, smyckeskollektionen, rapporterna och säljpitcharna. Men sen finns inte orken kvar till bloggen.

Min älskade älskade blogg. Jag kan ju skriva. Brinner för skrivandet. Storyn. Det handlar inte om att dela med mig utav mitt liv, utan att arbeta och laborera med kommunikationen. Och kanske är det också därför bloggen alltid blir drabbad först – i mina såna här svackor av prestationsångest. För det är här jag kan leverera, SKA leverera.

Det är mycket som skaver inuti just nu. Men jag kan inte riktigt få ner allt i skrift. 40 opublicerade blogginlägg senare som sagt…

Nu är klockan 23 och jag åt precis middag. Urpumpad. Trängd. Och ångestfull. Det som stressar mig är inte situationen just nu. Utan snarare hur jag ska ta mig ur det här. För det är ingen annan än jag själv som har satt mig i den här båten. Inte ni, ingen kund, utan bara jag. Mitt huvud. Prestationsångesten. Att jag inte bara kan släppa saker när dom är okej. Att okej aldrig kan räcka för mig. Utan istället måste det alltid vara nytt nytt nytt. Ännu mer kreativt… Och just nu har jag hamnat i en sits där jag har kämpat så hårt under året för att skapa content där ni i vartenda litet inlägg jag publicerar, ska veta att det är JAG som jag gjort det. Oavsett om ni har en bindel för ögonen eller inte. Och det har slutat i att jag har gett lite utav MIG. Så nu finns det inte så mycket kvar att ge. Varken ork eller energimässigt. Så känns det.

Som ni vet har min höst varit kantad utav extremt mycket jobb. Och jag har utan vidare fundering trott att det är för att jag har haft så kul. Men det har varit precis tvärtom. Jag har ju jobbat så mycket för att jag har ångest. Hade jag inte varit en sån perfektionist hade jag nog kunnat jobba 1/3e del mindre.

Aja jag orkar inte älta. Måste bara få ur mig det här. Det tar sån jävla energi av att ha allt samlat inuti mig. Ibland önskar man ju bara att man var ett barn igen. Och att någon vuxen kunde komma in och berätta för en vad man ska göra.

9 kommentarer



15:09 | augusti 16, 2018

Text ur min dagbok. Prestationsångest.

Dagbok 2018/09/16 14:43.

”Idag var en helt vanlig dag till en början, även fast jag innerst inne kände att det var på gång. Den där ångesten. Jag vaknade upp, slö-tittade på telefonen och sedan när jag började gå igenom dagens schema i huvudet så sa kroppen bara tvärstopp. ”Det där vill jag verkligen avboka”, ”Jag ringer och ställer in det där nu på direkten”, ”Hur fasiken ska jag komma undan att behöva göra den där saken?” tänker jag flera gånger om. Gör jag det här dåligt idag kommer minst tre personer inse hur dålig jag är och inte vilja jobba med mig något mer.

Jag får ångest över hur dåligt jag kommer att prestera så då vill jag hellre skjuta på det. Se till att ingen märker hur värdelös jag är. Jag frågar min kille om han tycker att jag är bra på jobbet, och när han svarar ja blir jag arg för att jag tänker att han ljuger. ”Sluta vara så hård mot sig själv”, säger han och trär på sig dagens skjorta. Han har inte valt den med någon vidare omsorg. Han tänker inte på sådant. Han väljer en sak, sedan tänker han inte på vad som hade hänt om han valde något annat. Jag avundas den egenskapen. Varje gång jag ska välja något, oavsett om det är vilken tid på dagen jag bokar in ett möte – till vad jag ska ha på mig… Så tänker jag på konsekvenserna. Inför möten, events, ja till och med MAIL så tänker jag på konsekvenserna av ifall olika saker skulle inträffa. Om jag svarar på ett visst sätt kommer den här människan tycka illa om mig. Om jag säger att jag inte kan komma så kommer personen tycka att jag har hybris. Jag tänker alla möjliga olika scenarion i huvudet där människor tycker illa om mig.


Såhär så jag ut idag när jag inväntade mitt lunchsällskap på restaurang TAK. Jag skulle äta med tjejerna som representerar By Terry i Sverige.  

De senaste dagarna har jag drabbats av panik flera gånger då det känns som att min blogg, min älskade jävla blogg som jag har valt före allt annat…. Jag har tänkt att till och med den är dålig. Skitdålig till och med. Att JAG gillar den men att mina bloggläsare inte gillar den. Att de som skriver att mina inlägg är bra egentligen ljuger? För jag är ju sämst. Hur kan någon tycka att det jag producerar är bra? Eller ens OK? Och jag blir så ledsen på mig själv för att jag tänker såhär. Som att jag hela tiden arbetar mot att på ”påkommen” för att jag EGENTLIGEN är osmart, lat och sämst.”

18 kommentarer