Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

12:02 | maj 29, 2020

Mitt nya efternamn del 2 – tillhöra adeln?

Hallu hallu! För två år sedan började jaken på mitt nya efternamn. ”Va?” tänker ni. Men här kan ni läsa det blogginlägget (klick!). Det är ju inte bara att jag och P en dag ska gifta oss och då ha ett enda namn. Och där vägrar jag ju ta hans. Det här är alltså något jag har sagt till honom redan v4 när vi dejtade ungefär hahaha.

Klänning ASOS | Skor & väska na-kd | Tröja Filippa K | Smycken Safira

Och sedan jag skrev det där blogginlägget i alla fall så har min mormor fortsatt att släktforska. Tror ni förresten att mina förfäder var adliga? Rätt svar: absolutely naat. Alla heter ”…dotter” eller ”…son” i efternamn. Förr fick man ju sina efternamn så. Min pappa heter tex Per i förnamn, och då hade mitt efternamn blivit ”Persdotter” om jag förstår det rätt. Det var ju så mitt ”bloggnamn” kom till en gång i tiden. Pdotter kommer ju ifrån Persdotter. Vilket även mina släktingar hette en gång i tiden har jag fått reda på nu hehe.

Sist ni fick se våra namnförslag så hade mormor inte börjat grotta i min killes släkt än. Men nu så! Så jag tänker att vi börjar med hans:

– Fehman
– Lemmich
– Lemmke
–  Brungren  (hehe jag har ju alltid velat heta Bruun i efternamn!)
– Strandberg
– Björner
– Engelbrektsson
– Bagge
– Buben
– Otterstedt
– Hendelius
– Blomsterlund (åländskt tror jag)
– Tham 

… Och då har det ju alltså visat sig att Tham från början är tyskt, men kröntes också adligt här i Sverige 1715 typ haha. Ätt nr 1850 tror jag ifall någon skulle undra. Jag har aldrig brytt mig om adeln VS inte osv. Och även om vi hade kunnat byta till det hade det känts löjligt utav ren princip att byta till? Aja nu går det inte i alla fall trots att hans släkt hette det i typ 7 generationer. Det var helt enkelt för länge sen. Men som sagt, det hade ändå inte varit ett alternativ pga för bajsnödigt och som att man ”vill vara adeln” trots att det var 200 år sen lol.

Håll i er för här kommer min utökade efternamnlista ifrån min släkt:

– Bång
– Frimodig
– Rehn
– Tomtefeldt
– Engelbrektsdotter
– Storm 

Alla de fetmarkerade namnen är våra favoriter, men också dem vi FAKTISKT skulle kunna byta till. Det finns ju massor med restriktioner kring sånt här ju.

Tanken är ju att vi ska byta namn den  dagen vi gifter oss, men nu under våren har jag börjat tänka på ifall jag ska göra det innan. Jag begär inte att någon utav er ska förstå, för det ÄR komplicerat med relationer. För det är ju precis det namn är, kopplade till olika relationer. Mitt efternamn är ifrån min pappa, och jag är stolt över att heta Löfgren (står med V i mitt pass tho since min farfar fick sitt namn felstavat som liten hahaha men min familj har alltid fortsatt att stava det med F som våra släktingar. Fattar dock inte varför vi aldrig bara bytte tillbaka?). Men i alla fall.

Många lägger nog ingen vidare värdering i sitt namn, medan det för mig är superviktigt. Det är ju hela min identitet. Och det är just därför jag har börjat gå i tankarna att byta efternamn. För att på något sätt börja om på en ny kula. Skapa MITT, och MIN familjs. Istället för att leva kvar i något som jag inte har band till längre. Oavsett om jag och P gifter oss eller inte, så börjar jag få svårare och svårare att se mig själv och mina framtida barn heta Löfgren. Jättekonstigt säkert, jag vet. Men som ni märker har jag inte riktigt landat i vad jag känner ännu.

Hur tänker ni kring efternamn? Töntigt? Viktigt? Har ni pratat med er partner om det? Eller har ni bytt efternamn ifrån er  familjs? Vet inte alls hur jag ska tänka?

25 kommentarer



16:01 | maj 12, 2020

Min pappa är bara en man med brunt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig

Det är konstigt. För trots att åren går så håller man kvar vid den där bilden utav hur det en gång var.

Bilden av hur han var.

Min pappa.

Jag minns så tydligt hur han sparkade stövlarna mot husknuten tre gånger innan han gick in i hallen. 
Jag minns hur han berättade att man inte behöver skaka popcornen efter att man har saltat dom, för då åker bara allt salt ner i botten. 
Och jag minns hur brett han log när någon berättade att jag var lik honom. 

Men allt det där andra, det förtränger man. Även fast dom stunderna var så många fler än dom härliga.

Det har gått många år nu.

Och min pappa är inte längre min pappa.

Han är bara en lång man, med mörkt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig. Men jag känner honom inte längre. Inte alls faktiskt. Jag vet inte vad han gör,

eller med vem.

Jag vet inte ens hur han mår.

Jag vet inte om han fortfarande sparkar stövlarna mot husknuten tre gånger innan han går in.
Jag vet inte hur han saltar sina popcorn, eller om han ens ler brett när någon säger att jag är lik honom. För jag har ingen aning om vem han är längre.

Därför blir det också svårt att sakna… För hur ska jag kunna sakna en person som jag inte känner?

Och så plötsligt frågar någon ”men ska du inte bara höra av dig till honom, han ääär ju faktiskt din pappaaa”… Och då vill jag bara säga att:

Hela mitt vuxna liv har jag varit utan honom.

Sedan vill jag fortsätta och säga att:

allt jag har åstadkommit,
och allt jag har idag,

finns i mitt liv för att han inte finns där. 

Så till alla er som kämpar därute med samma sak, det blir faktiskt lättare hela tiden. Exakt allt i ens liv blir lättare.

Har ni också en knacklig relation till en förälder? Då kanske de här inläggen hjälper att läsa:
– Min pappa och vår relation
– Om sorgen att bli bortvald 

19 kommentarer



12:11 | december 2, 2019

Kan man någonsin förlåta sin pappa för att han försvann?

Hej på er allihopa! Hoppas ni mår bra <3 Jag mår sådär just nu. Varje år när december månad börjar, så kommer ångesten som ett brev på posten. Vilket på ett sätt är helt orimligt egentligen – med tanke på hur mycket jag fullkomligt ÄLSKAR julen. Men som ni vet är det ju inget jag alltid har gjort. Och jag antar att det är någon underliggande sorg som mullrar upp till ytan? Över att min familjesituation är som den är.

Som yngre trodde jag att jag skulle bli mer förlåtande desto äldre jag blev. Vilket man på ett sätt blir, för numera är ju aldrig handlingar eller känslor svarta eller vita. Dom är otroligt nyanserade, och det förstår jag ju idag som vuxen. Julen är ju en enda stor symbol för traditionella familjeförhållanden, kärlek, gåvor och trygghet. Så det är väl inte så konstigt att alla dessa känslor jämt bubblar upp i just december.

Som liten var jag obotligt frustrerad över att min pappa valde bort mig. Idag förstår jag att han kanske inte har varit kapabel till att älska, på det sättet som älska innebär för mig. Han älskar säkert, men inte på den nivån eller det sättet som jag kräver utav en pappa. Samtidigt som jag har den här synen på det hela, så vet jag ju idag också att det är så många steg bort som krävs innan man bryter kontakten. Det sker inte över en natt, att man från ena dagen är nära sitt barn. Till att nästa överge det.

Och DET är oförklarligt och oförlåtligt på alla tänkbara sätt. Att en vuxen kan gå igenom alla de stegen, utan att göra motstånd.

Så i några år nu har jag mest varit arg på honom för det här.

En vän till mig, med liknande familjebakgrund som mig, blev pappa för ett tag sedan. Och han sa att föräldraskapet är en enda lång påminnelse om hur man själv hade det som liten. Man tänker hela tiden på vad man själv vill föra vidare till sina barn, och inte. Och kanske att man är mycket mer lik sina egna föräldrar än vad man någonsin har kunnat föreställa sig.

Så jag är ju medveten om att det här med min pappa inte kommer att bli lättare med åren. Snarare kanske tvärt om. Dessutom tror jag att det kommer att vara en mycket större sorg då. Oändliga nätter, skolavslutningar, träningar och julaftonar fyllda av tårar, sorg och besvikelse. För man kommer tvingas bli påmind.

Så även om jag vill glömma och gå vidare, så kommer jag aldrig någonsin att komma undan sorgen över att ha förlorat min pappa. Och det är så förbannat sorgligt.  Och orättvist. Att någon som inte har funnits i ens liv på flera år, kan förstöra längtan efter en framtid.

5 kommentarer



10:16 | februari 20, 2019

Barn utan föräldrar blir super heroes

Herregud vilket dygn. Igårkväll fick jag migrän, jag får alltid det när jag slappnar av efter en stressig period/har gått igenom något känslomässigt jobbigt. Det har varit tufft att läsa era historier, och jag har verkligen insett hur många barn därute som far illa. MEN jag har också insett att HERREGUD vilken drivkraft och vilka superkrafter man får av att tvingas gå igenom den här sorgen som barn. Det är som uppgjort för att man ska klara av allt man drömmer om som vuxen. Vi blir byggda och rustade för att klara oss vad som än händer, för det har vi gjort sedan vi var små. Men det är klart att det tär på en att försöka hålla en sorg hemlig. Både för andra men många gånger för sig själv också. Det är så tabubelagt med trasiga familjer.

Även fast det kändes extremt privat att dela mina familjeanlägenheter med er igår så var det en sån himla lättnad att jag blev bemött med igenkänning och förståelse. Det hör faktiskt inte till vanligheterna när man pratar med andra om sånt här, och många gånger känner man sig väldigt ensam i sorgen. Ofta pratar jag inte om det heller för jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Vilket ofta är en vanlig reaktion, ”stackars dig” typ. Men om det är någon det är synd om är det väl i så fall min pappa? Och efter igår känns det som att fler förstår det.

Och jag ville bara säga att – idag känner jag mig precis sådär på insidan. Den tunga ryggsäcken fylld av sten är utbytt mot en lätt mantel. Jag är fylld av kraft och energi och har blicken framåt. Nu satsar vi på att ha en grym dag, okej? <3 Kram på er mina fina, underbara, fantastiska människor som läser den här bloggen. Ni förändrar mig och mitt liv till det bättre varje dag <3 Tack.

0 kommentarer




12:08 | februari 19, 2019

Min pappa och vår relation

De flesta dagarna tänker jag inte på det alls. Det är som att jag sedan flera år tillbaka har raderat tanken av att överhuvudtaget ha en pappa. Som yngre slog tanken mig flera gånger varje dag, att jag blev bortvald. Och det gjorde mig otroligt arg att han som satte mig i livet inte ens bryr sig om att fråga hur min skoldag har varit. När jag såg på bilder från min uppväxt och kärleken emellan oss blev jag förbannad över hur han bara kunde sluta älska mig en dag. Vad som hade hänt och vad jag hade gjort för fel?

_____

Men numera har jag förlikat mig med att jag inte har någon pappa. Jag tänker inte på det utan lever ett liv som att jag aldrig har haft en pappa över huvudtaget. Som liten behöver man sin pappa, men som vuxen klarar man sig själv. Jag får ofta frågan hur jag kan vara så mogen för min ålder, och jag skrattar alltid och säger att det beror på mina tre småsyskon. Och när någon frågar vad min drivkraft har varit säger jag att det är att säkra upp framtiden för mina egna barn. Men jag berättar aldrig att jag tvingades växa upp fort, ta ansvar och bli vuxen för att jag inte hade något val. Han var barnet och jag tvingades vara den vuxna. Eller att min drivkraft har varit att bevisa för honom att jag står på egna ben och klarar mig själv. Jag vill aldrig hamna i en sits där jag är beroende av att han hjälper mig, speciellt inte ekonomiskt och därför har jag behövt tjäna ihop mina egna pengar från att jag var 18år och vi sa upp kontakten.

_____

För ett år sedan ringde han när jag stod i det gamla köket på Västmannagatan och packade ner porslinet i flyttkartonger. Vi hade inte pratat i telefon med varandra på fyra år men trots det skulle jag kunna rabbla hans vanligaste fraser 10 gånger om innan jag svarade. Där och då levde jag min dröm, och jag hade fått ett grymt jobb på en creddig byrå och precis köpt vårt hus i Nacka för egna pengar. Han däremot låg på sjukhus och bad om hjälp med logistiken kring gården och djuren. Då insåg jag att jag inte behöver bevisa att jag klarar mig själv längre, han vet att jag gör det. Jag fick min revansch och kunde inte vara arg längre.  

_____

Jag får ofta frågan om jag kände att jag gjorde rätt, att säga upp kontakten med min förälder. Och det känner jag faktiskt innerligt. Jag hade aldrig kunnat vara där jag är idag om jag hade varit fast i den sorgen. Jag var tvungen att gå vidare. Det var aldrig en specifik händelse som gjorde att vi bröt upp. Alla ni därute som har gjort samma resa vet känslan av konstant besvikelse. År efter år. Att känna hopp kring att han en dag kommer vara som alla andra pappor. Men sedan dras mattan under fötterna bort, och verkligheten ger en käftsmäll och skrattar hånfullt åt man var så naiv. Och det är klart att jag tänker på honom ibland. Jag vet att han och P hade blivit bästavänner om dom hade fått chansen. Och varje gång jag sitter på en middag där barndomsminnen, giftermål eller föräldrarrollen diskuteras trycker jag undan sorgen.

_____

Varje år sedan jag var liten har min pappa skickat blommor på min födelsedag, för att han aldrig har kunnat närvara. Och även fast jag artigt skrev tack från mammas mobil ville jag egentligen aldrig göra det (för varför skulle jag bry mig om blommor det enda jag ville var att ha honom där?), så jag slutade säga tack för några år sedan. Jag slutade egentligen svara på allt han skrev. Men trots det så blev jag otroligt besviken när det för fyra år sedan inte kom några blommor. Utan bara ett sms. Och i år på min födelsedag den 3e oktober kom det inget sms över huvudtaget. Då grät jag. För att man återigen hade varit så dum att man väntade på ett sms som aldrig kom. Något så självklart för alla andra barn men som min pappa uppenbarligen glömde bort. Eller valde bort, jag vet ju fortfarande inte.

_____

När någon oförstående säger ”men ska du inte bara ge honom en chans till och försöka ha en relation ändå, han är ju din pappaaaa förstå var du missaaaaar!” så blir jag ändå ledsen. För det var ju han som valde bort mig ifrån första början. Och om dom bara visste hur länge man har försökt och försökt och försökt. Men att det tillslut inte gick längre. Det är en fight man aldrig kan vinna som barn, kärleken från en förälder som inte vill ge den. Och den största förlusten jag någonsin har gått igenom. Det är klart att jag helst skulle få allt ogjort för att kunna ha en relation med honom som alla andra har till sina pappor. Men det går inte. Jag vill att ni ska veta att säga upp kontakten med sin förälder är ingenting man gör över en natt. Det är en enorm sorg att se banden kapas och se sin förälder försvinna ut ur ens liv utan att göra motstånd. Men att han fortsätter att leva på som vanligt några mil ifrån en, i ett annat liv där jag inte är inkluderad. 

_____

 

Min pappa är en fantastisk människa med rolig humor som blir omtyckt av alla han möter. Han är en bra vän och är grym på sitt jobb. Men han är bara inte en bra pappa. Med det sagt kanske han blir en fantastisk morfar, vad vet jag. Som vuxen vet man att det finns mer än svart eller vitt. Det finns nyanser av alla känslor och handlingar här i livet. Han kanske inte är kapabel att ge mig den kärleken jag kräver av en pappa, och för det kan jag inte vara arg. 

 

Jag har inte varit redo att skriva om det här under alla år när ni har frågat mig. Men nu vet ni. Och jag ber er att visa respekt i kommentarsfältet. Jag kommer inte att svara på några frågor utan måste få låta mig själv öppna upp mig när jag själv är redo. Inte för att någon av er är nyfiken. 

84 kommentarer