Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

15:45 | juni 8, 2020

5e födelsedagen tillsammans

För över 4år sedan blev det du och jag. ”Träffa honom bara Ellinor, han är topp tre bästa killarna jag någonsin har träffat” sa vår enda gemensamma vän. Och så blev det så.

En kväll i mars efter bådas jobb. ”En halvtimmes kaffe hinner jag med” hade jag drygt svarat på sms…

Men plötsligt hade en öl blivit sju.

När dejten var slut förstod jag inte vart tiden hade tagit vägen… ”Den började ju precis?”, fnittrade jag för mig själv när jag studsade på moln hem till en tjejkompis den kvällen.

Och så har det fortsatt.

För allt vi har påbörjat ihop, har gått så fort.

En halvtimmes kaffe blev en fem timmars dejt. 
En tandborste i ditt badrum blev ihopflytt efter en månad.
Drömmarna om ett boende ihop, blev en lägenhet efter några veckor.
Hunden som vi fantiserade om så länge, har vi haft i 1,5år.
Och huset som vi pratade om långt långt där framme, har vi plötsligt bott i, i tre somrar nu.

Och tur är väl det. Att vår tid går så fort. För tänk om det hade känt raka motsatsen?

Tänk att jag har varit din sedan du fyllde 27år. Och att du nu är 32.

Ett helt annat liv. Och det har gått så fort?

Jag älskar dig min bästa bästa vän och partner in life. Du är allt jag någonsin hoppats. Och allt jag någonsin drömt.

Gillade du detta inlägget? Då kommer du nog att gilla dessa texterna:
– Det finns inget läskigare än att vara kär i sin drömkille
– Mer än bara en pojkvän, och jag undrar hur? 
– Jag var inte mogen nog för hans kärlek
– När han var otrogen.

1 kommentarer



07:34 | maj 6, 2020

För 4år sedan frågade han chans på mig

4år sedan idag. 

Tidigare på dagen hade vi suttit i hans bil påväg ner till Västkusten, och min uppgift var att leverera bra musik. En uppgift som där och då kändes helt övermäktig, för jag hade ju ingen aning om vad han gillade för något? Jag minns att han sträckte sig efter min hand när vi passerade Jönköping, och jag lät mina fingrar knytas runt hans.

Det första mötet med mina vänner blev precis som mellan honom och mig. Helt självklart på något vis. Som att den sista pusselbiten var på plats, och det var inget som någon ryckte på axlarna åt. Som att han alltid hade varit med när vi skulle handla  naturgodis och pepsi max på affären?

På kvällen drack vi rosévin, lyssnade på Håkan Hellström i högtalarna och såg ut över havet. Nu var vi på min hemarena, bland mitt folk. Han reste sig upp för att gå på toaletten, och när han hade stängt igen balkongdörren efter sig, så sträckte Wiktor upp sitt glas mot himlen och utbrast ”så mycket som du strålar nu Ellinor, har du aldrig strålat sedan jag lärde känna dig”. Jag blev röd om kinderna, log generat och tog en sipp ur mitt glas…

Den där killen kanske betydde lite mer än vad jag ville erkänna ändå…

På kvällen dukade vi upp långbord, och mellan den fina dukningen trängdes räkfat, ölburkar och uppskurna baugettebitar. Han fick alla i rummets uppmärksamhet och sen började han berätta… Berätta om tiden innan mig, och om stroken han hade varit med om för några år sedan. Jag såg ut över bordet, och medan mina vänner torkade tårarna så var jag så stolt över att ha träffat någon som honom. Någon som kunde vara så trygg, men samtidigt så sårbar.

När solen hade gått upp igen, så gick vi och la oss. Och när jag satte mig på sängkanten så räckte han upp täcket med ena handen i luften och bad mig att komma närmre. Jag la mig på hans axel, och sedan låg vi så ett tag utan att säga någonting. Dagen därpå skulle han få träffa resten utav min bekantskapskrets. Folk som stod mig nära, men också såna som jag inte hade träffat sedan jag flyttade ifrån Göteborg.

Efter en stund avbröt han tystnaden och frågade ”Hur kommer du att presenta mig för dem andra imorgon?”. Han la sig på sidan och borrade in sitt ansikte mellan min kind och kudden. Som om han ville gömma sig från svaret. Men trots det kunde han inte hjälpa att börja le där i örngottet.

”Som min kille”, svarade jag.

Jag har sett dig i dina mörkaste dagar, och du mig i mina.
Du är allt jag inte är. Och jag kompletterar dig med allt du inte har. 
Med dig är jag liten, men samtidigt har du gjort mig så stor. 
Allt jag gör, gör jag för dig. 
Och jag älskar dig så fruktansvärt mycket.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar:
”Förlåt älskling”
”Att ta sig igenom en enorm sorg tillsammans”
”Att gå vidare från honom”

22 kommentarer



10:55 | februari 13, 2020

Att ta sig igenom en enorm sorg, tillsammans.

Herregud vad vi har krigat sedan vi träffades. Ibland har det känts som att det aldrig har tagit slut. Det första halvåret som par tvingades P gå igenom att se sin pappa tyna bort. Och samma år höll vi stenhårt i varandras händer när säckpiporna spelade för honom i kyrkan.

Ingen vet hur man ska hantera en sån situation. Speciellt inte när man lever ihop med någon man precis har träffat. Varken han eller jag visste. Och ingen vi kände kunde ge oss tips och råd. Så som det annars brukar vara i början av en relation…

… För man brukar ju vara är ett nyförälskat kärlekspar, som bollar varandras svagheter med sina vänner över ett glas vin. Men  samma dag som cancerbeskedet kom, så slutade vi att fokusera på oss två. Det var helt irrelevant i stunden. Min viktigaste uppgift blev att ställa upp för honom. Få honom att glömma bort, men också minnas. Vi blev varandras bästavänner tidigt, för vi hade inget annat val. Och vi växte ihop och blev ett.

Där och då blossade så mycket känslor upp inom mig. Känslor jag hade tryckt undan i egentligen hela mitt liv… Relationen till min egen pappa. Jag tvingades bli påmind, även fast jag inte ville. Och vi tog upp kontakten igen. Jag hoppades så innerligt att det skulle vara annorlunda den här gången, men det blev det inte… För ganska snabbt blev jag besviken på nytt, och plötsligt var min pappa också försvunnen ur våra liv.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma ett av de sista besöken på sjukhuset hos min svärfar. Då när alla visste att tiden var knapp… För mig hade han ju blivit den enda manliga förebilden jag någonsin haft. Han vinkade fram mig bredvid sin sjukhussäng, tog han min hand, pussade på den och sa att jag inte skulle se tillbaka på mitt liv som en dotter utan en pappa… För jag hade ju fått en, även om det bara var för ett år. Under det året hade jag ju fått uppleva vår tid ihop… Och med honom som pappa. Jag nickade och grät.

Samtidigt som jag stod i bakgrunden och försökte vara en stöttepelare för P, så kände jag dåligt samvete över sorgen jag själv kände. För den var så stark. Jag hade ju äntligen fått den där pappan jag alltid drömt om. Som kramade mig länge länge, alltid pussade mig på pannan och brydde sig om mina framtidsplaner… Och plötsligt togs han också ifrån mig. Det kändes så orättvist. Tanken på att ingen av mig eller P skulle ha en pappa som grät av stolthet på vårat bröllop fick mig att gå sönder inombords… Vi var inte värda det.

Men P förstod mig och mina känslor, det har han alltid gjort. Även om vi har sörjt olika mycket, och på olika sätt, så listade vi snabbt ut hur den andra ville ha det. Hur man på bästa sätt skulle ställa upp för den andra, utan att man behövde be varandra om hjälp.

Och jag vet att han hade varit stolt, min svärfar. Och pappan till mannen i mitt liv. Han hade berömt oss för hur vi har tagit hand om varandra sen dess. Och hur vi har förvaltat våra företag och uppnått vår gemensamma dröm, huset.

När jag tänker på P börjar jag nästan alltid gråta. Det gör ont fysiskt i hela min kropp av kärlek. Jag älskar honom för allt han är, och inte är. För allt han gör, och inte gör. För allt han säger, och inte säger.

Han är den enda trygga punkten jag någonsin har haft, och såhär i efterhand, snart 4år senare, så ryser jag över hela armarna utav tanken på allt vi har hunnit med. Han är min bästa bästa vän, och oavsett vad framtiden spår, så hoppas jag så innerligt att han förblir det för resten utav mitt liv.

27 kommentarer



17:36 | januari 24, 2019

Att gå vidare från honom.



Ännu en kväll där vi lägger oss som ovänner. Och så bara känner jag det. Det där som jag har känt med så många andra. Att det här kommer knäcka oss tillslut.

”Säg något”, bönar jag. Men istället vänder han sig om i sängen och släcker lampan.

Månaderna går. Besvikelsen sitter i. Och kroppen ställer in sig på att jag en dag ska klara mig själv. Jag är värd mer.

Så jag slutar anpassa sig. Slutar vilja. Slutar kämpa.

Jag säger det inte till någon. För han är ju bättre nu. Men i framtiden, där finns han inte med. När mina barn är på besök är han inte där. Dom kanske inte ens vet vem han är.

Och plötsligt står man i dörren. Kroppen är redo och väskan är packad. Men hjärtat vill inte. Det hade ju valt honom och stretar emot.

Men det går inte längre. Och nu har hjärnan valt bort. Han började kämpa för sent. Och nu är jag redan någon annanstans.

Drömmarna är inte delade. Han är inte med i dom. Och jag hulkar när jag går ut igenom dörren. Han med.

Vi tog en kaffe året därpå. ”Jag förstår nu vad jag gjorde, jag var inte mogen för din kärlek” sa han. Jag nickade och sa lycka till. ”Snälla säg något”, viskade han. Istället åkte jag hem till mitt nya. Min nya. Och blev kramad i dörren.

Och jag tänkte; jag är hans största förlust.

40 kommentarer




13:26 | augusti 29, 2018

Att bli bedragen – mitt ärligaste inlägg någonsin

Idag är jag nedstämd. Låg. Jag fattade inte varför först, men när jag började känna efter så kom minnena tillbaka. Många grejer som jag hade förträngt. Skrev ihop några ord och det är det enda jag hittills har kunnat formulera idag. Blev ledsen och skrev till P. Det känns konstigt att jag kan gå ifrån livspepp deluxe 2.0 till sådan nedstämdhet. Ikväll ska vi sträckkolla på Torka aldrig tårar utan handskar på SVT i alla fall, det ser jag fram emot. Ny dag nya tag imorgon! Puss mina älsklingar. Hoppas fan inte att ni har blivit bedragna någon gång, för det suger och sätter sig längre in i benmärgen än vad man kanske förstår själv.

Såhär skrev jag:

”Jag känner igen den direkt. Den där ilande magkänslan som får håret på armarna att resa sig. Som plötsligt ger mig en klump i halsen så att det blir svårt att svälja. Det känns precis som när jag åker berg och dalbana i den värsta nedförsbacken, och det går så fort att jag inte ens kan skrika. Istället vänder jag skriket inåt, och hela magen slungas om. Och när vi åker den tvära svängen uppåt igen, så pirrar det hela vägen från tårna upp i hårbotten. Precis så känns den där ilande magkänslan, fastän att jag inte sitter i en karusell. Jag står på marken och tittar på mitt liv.

För varje gång jag får den här känslan i magen slungas jag tillbaka till den senaste gången jag kände den.

Som när jag såg killen jag hade träffat i fem månader, plötsligt sitta på andra sidan arenan och kyssa en annan tjej. Precis på samma sätt som han hade kysst mig bara någon timme innan.

Eller när min magkänsla krampaktigt vägledde mig till att titta i dejtens inkorg när han var på toaletten… Och för varje app jag öppnade kryllade det utav konversationer med andra tjejer. Det var samma kväll som jag skulle presenteras för hans familj, och trodde att det vi hade var på riktigt.

Eller när jag stod där på trottoaren, efter en helkväll tillsammans med en ny snubbe som kysste mig godnatt, och två dagar senare kom det upp en Facebookstatus om att han åkte utomlands med en annan tjej. Hon jag hade frågat om, men som han förnekade.

Eller den där gången när jag skulle gå och lägga mig i en killes säng som jag hade dejtat i ett år. Och när jag la mig så såg jag i ögonvrån att sängen jag hade bäddat innan jag åkte hemifrån, nu
var fylld utav smink. Någon annans smink på min kudde.

Eller den där gången i skolan när jag öppnade ett mail ifrån en tjej jag inte kände, som sa att hon hade gått hem med min kille när vi var tillsammans. Och alla de där pusselbitarna föll på sin plats.

Eller när en helt vanlig tjej kunde ge en kalla kårar, för man visste att det inte bara var en vanlig skål hon och min kille visade upp på sociala medier. Det var så mycket mer.

Innerst inne så har jag aldrig blivit chockad. Inte en enda gång faktiskt. Jag har känt det i magen hela tiden, hur verkligheten ligger till. Den där ilande känslan. Att det visst är något, fastän han säger motsatsen. Men trots det har livets klyvts itu när bilden har klarnat. Och jag har tappat fotfästet och försvunnit långt långt ner. I en karusell som aldrig vänder och åker uppåt igen.”

 

 

Det är svårt att minnas såna här saker, för jag vet inte hur jag ska hantera dem. Eller jag gör ju inte det, hanterar dem, eftersom att jag hade förträngt allt det här. Hur berättar man det för sin kille idag? Att oavsett vad han säger så är det svårt att lita på. ”Jag skulle aldrig…”, ”Du kan vara lugn”, ”Oroa dig inte”. Det är saker som alltid har lovats men aldrig har hållits, långt långt innan han kom in i bilden. Min magkänsla har väldigt sällan fel, och jag hoppas innerligt att jag aldrig får den besvarad igen. Och jag vill ju inte att han inte ska känna sig litad på. Att jag ältar min historia eller att jag fortfarande tänker på de här snubbarna. För det gör jag ju inte. Det som slår mig ibland, är att jag har blivit sviken så. Och jag vet att det måste få vara okej att känna så. Även om jag helst av allt inte vill tänka på det alls.

18 kommentarer