Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

17:59 | oktober 17, 2021

Ett naket och ärligt inlägg om varför vi skaffade nanny

Herregud mina vänner! Har tiden någonsin gått så fort som när man fick barn? Ingen rolig resa och inte ett enda roligt jobb i världen kan ens mäta sig med det, kan jag säga er.

Jag har ju varit rätt öppen med att de senaste månaderna har varit hektiska. Att vara egenföretagare har ENORMA fördelar (det finns en anledning till att jag fortsätter att vara egen år efter år). Tillexempel så behöver jag inte bara leva på mammapenningen (eftersom att jag själv har bestämt att jag ska jobba några h i månaden och därmed får jag in pengar). Jag har ingen chef som väntar på mig en viss tid, utan alla tider i min kalender har jag bokat in själv. Planerar jag för det så kan jag ta ledigt strödagar hit och dit när som helst.

Poncho H&M | Tights Aimn tror jag | Skjorta H&M | Boots na-kd | Väska Valentino

Dessutom är min bransch kvinnodominerad och mitt jobb går ut på att offentligt porträttera mitt liv i bild och textformat. Så det är socialt accepterat att ta med sig barn på både events och möten (goals så borde det vara i alla branscher kan man tycka). Ja, allt som underlättar i livet med småbarn och planering med andra ord!

Men sen finns det ju också stora nackdelar, som jag inte hade märkt av först jag blev gravid. Tex stod jag i stilettklackar i en fotostudio och plåtade kampanjbilder i v38 när foglossningen nästan fick mig att trilla av pinn. Allt ansvar för försäljning och marknadsföring kring min smyckeslansering jag hade inplanerad då, låg på mig.

Jag svarade på jobbgrejer timmar innan förlossningen och likaså när den var färdig. Så även om mitt jobb är flexibelt (jag valde ju själv att svara, det var ingen annan som satte den pressen på mig alltså) så kan ingen hoppa in i mitt ställe. Vilket ju blir svårt när man behöver vabba tex. Jag kan inte heller ta ut en ”vanlig” föräldrarledighet även om jag hade velat, för då hade jag inte haft ett jobb att komma tillbaka till. Men just den punkten är ju något som jag alltid har vetat om.

Men fördelarna jag har fått känna på hittills som egenföretagare under alla år fram tills nu, tar ändå ut sin rätt första året med bebis. För då tävlar plötsligt jobbet och ens bebis om min tid. För rent instinktivt väljer man ju tiden med sitt barn. Men jag kan inte alltid göra det. En ångesttanke helt klart, men som jag ändå har haft många år att processa. Det kom inte som någon chock att jag inte skulle kunna vara hemma så mycket som jag ville. Då skulle jag behöva ta en vanlig anställning, och det vägrar jag. Det får min kille göra i så fall.

Varför jag delar med mig utav det här, är inte för att jag på något sätt beklagar mig och tycker synd om mig själv. Jag är själv uppväxt med en ensamstående mamma till mig och mina tre syskon och jag är ju inte i närheten utav att slita så mycket som henne, herregud jag fattar det.

Jag delar med mig utav detta för att:
1) Mitt yrke tas ju fortfarande inte på allvar och förlöjligas. Som att ”vem som helst” kan göra det, och ”hur mycket tid kan det ta att bara fota en bild till IG egentligen?”(som att det är det enda mitt jobb går ut på). Men egentligen är det som att driva vilket enmannabolag som helst.
2) För att visa att jag också slits alla de tankar som kommer på köpet när man blir förälder. Speciellt på punkten att som kvinna ge vika för min karriär, eftersom att en man aldrig förväntas det. Någonsin.
3) För att jag inte har läst om någon annan som känner såhär.
4) För att ta bort tabun kring barnvakter.

När jag blev gravid så hade min kille ett jobb. Idag har han två. Vi båda har det fortfarande flexibelt, men när vi väl har något viktigt inbokat så kan halva vår lön den månaden hänga på det. Vilket ni ju hör själva är ett enormt laborerande. I båda våra jobb så ingår det att möten avbokas, eller bokas upp, med väldigt kort varsel. Så ofta får vi ta timme för timme vem som har hand om William. Så råkar vi dubbelboka oss blir det indirekt en konflikt som mynnar ut i ”vems jobb är viktigast”. För den som tar William blir ju indirekt den som riskerar att bli utan ersättning, eller riskerar att göra en kund besviken. Det här är ju inget unikt för oss alls, utan såhär har ju alla egenföretagare det, och egentligen alla par som har ett barn på förskolan som blir sjukt etc.

Jag har dragit ner på så mycket jobb jag kan, för att P’s bolag ska kunna blomstra. Vilket det också har gjort! Men när jag väl har något inbokat så måste jag jobba. Jag kan liksom inte vika mig på den, för då skulle mitt bolag gå i konkurs. Men samtidigt vill jag vara med William och vara en stöttande partner. Och det är ju ömsesidigt för P också.

När hjärtat slits mellan flera saker man älskar, så är det alltid jobbigt. Min lillasyster var Au Pair i USA i två år, och kom hem i somras. Och när hon på det mest självklara och lättsamma sättet tog William i sin famn för första gången och gick och gjorde ett blöjbyte, så blev jag verkligen introducerad för hur enkelt det hade varit med en nanny. Det behöver inte vara konstigt, utan det samspelet kan falla sig helt naturligt.

Min tanke var ju att hon skulle hjälpa oss vid sidan av sina studier hela hösten hehe. Men sen kom hon in i Luleå, och plötsligt gick inte familjen Löfgren Österlunds schema ihop sig längre. Min mamma har inte gått i pension ännu och min svärmor bor för det mesta i Skåne. Så därifrån kan vi tyvärr inte få någon support. Så en dag signade P upp sig på en nanny-site, och plötsligt hade vi en intervju med världens gulligaste tjej.

Vi började stegvis med att hon tog W någon timme hit och dit, tills att hon är hemma med oss 10-16 på torsdagar. Och det är seriöst det bästa beslutet vi någonsin har fattat som föräldrar! Vi är inte längre föräldrar som stressat behöver svara på mailen medan vi matar W (uschhhhh vad vidrigt det är för samvetet). Utan vi är mer närvarande än någonsin skulle jag tro? Eftersom att torsdagarna är jobbdagar, så  behöver vi inte akut svara på något under tiden man har William. Man hinner ta igen allt på kvällarna när han har lagt sig. Och medan vi kan foka till 100% på jobb på torsdagar så får William 100% uppmärksamhet utav någon annan. För familjefridens skull så mår vi alla så mycket bättre nu, eftersom att det är mindre stress och mer struktur. Förhoppningsvis kommer det här upplägget funka så pass bra att vi kan vänta lite med förskolan. Vi får se!!

När jag öppnar upp mig om det här för andra kvinnor som har drivit eget eller som inte har kunnat/velat ta mer ledigt än sina män, så har tydligen alla gjort exakt likadant som oss. Jag hade ingen aning om det? Under alla år jag har lusläst internet, så har jag aldrig följt någon i Sverige som har varit öppen med att dem tar in hjälp. Att dem har haft en barnflicka eller en förälder som har bott hemma hos dem alltså. Utomlands har det ju alltid varit standard, om man inte vill bli hemmafru på heltid såklart. Men i Sverige, trots att vi är ett så jämställt land, så förväntas fortfarande inte män ta ut halva föräldrarledigheten. Och trots att kvinnor arbetar lika mycket som sina män, så förväntas vi ta 100% ansvar för allt som berör barn också. Och det upplägget funkar tyvärr inte i vår familj. 

Så! Går ni i tankar på att ta in hjälp, om så bara att grannbarnet tar en promenad med ditt barn i 1h, så gör det!Även om ni inte behöver jobba under er lediga tid såsom vi, så behöver alla föräldrar egentid för att samla kraft och ork <3 Kom ihåg det <3 Så har ni möjlighet att ta in hjälp, våga göra det! 

1 kommentarer



14:23 | april 26, 2021

Visa William i mina sociala medier eller inte?

När jag fick reda på att jag var gravid så började man ju såklart tänka på hur livet och den nya vardagen skulle bli. Jag som alltid har visat en väldigt personlig sida av mitt liv i sociala medier tänkte att jag skulle berätta för er direkt. Men istället kände jag precis tvärtom. Att min graviditet var väldigt väldigt privat. Hade jag kunnat hade jag absolut kunnat göra en Kylie Jenner och ba *säg hej till min bebis!!!* från en dag till en annan. Men det fick vänta till v21 när det var omöjligt att dölja magen mer. Jag fick en beskyddarinstinkt jag inte visste att jag besatt. Jag har alltid skyddat min familj till det yttersta, men så fort det blev ett plus på stickan så eskalerade det för varje vecka magen växte.

Likadant med min förlossning. Jag checkade ut 2v innan BF, gick över tiden 11 dagar och sedan väntade jag ytterligare 2v innan jag la ut en bild på att han hade kommit. För att mitt nya liv helt enkelt känns extremt privat. Samma sak när jag fick min ADHD-diagnos, jag väntade i månader med att berätta för er. Jag behövde landa i det själv först innan jag fick höra alla andras åsikter.

Jag har bloggat sedan jag var 12år gammal, det är mer än halva mitt liv. Och jag har gått igenom den här fasen tre gånger tidigare. Första gången jag fick panik över att min privatliv var offentligt för allmänheten var när jag gjorde slut med mitt ex för typ 8år sen. Då fick jag känna på tempen på relationen till mina följare. Många rentav KRÄVDE att jag skulle dela med mig utav allt i minsta detalj. Jag förstår ändå det, för ni hade ju byggt upp en relation till honom också och oss ihop. Många blev så involverade, menade väl och ville sörja tillsammans med mig. Men ni behövde ett avslut för att kunna gå vidare. Det kom väl som en chock för er även om det inte gjorde det för mig. Men jag ville inte dela varför vi gick skilda vägar.

Andra gången var när jag gjorde slut med en vän. Då började det också spekuleras vad som hade hänt, varför och om allting bara var fejk. Det skrevs så mycket elaka spekulationer att jag helt tappade lusten att arbeta med mina sociala medier. Och successivt fick jag tankar på att byta jobb (vilket jag även gjorde efter detta och började arbeta på byrå). För den sidan ni inte såg var ju att jag satt framför min skärm, läste all skit och grät över det som hade hänt. Det blir liksom en dubbel sorg. Dels är man ledsen över det som har hänt, men sen tvingades man utstå hatkommentarer och bli påmind om uppbrottet hela tiden.


Och tredje gången var när jag träffade P. Han ville inte vara med i mina sociala medier och jag respekterade det såklart. Men då började folk hitta på en egen persona om vem han var, och vilka våra anledningar var till att vi höll honom ”hemlig”. Då fick jag smaka på hur det kändes när någon skrev elaka saker om min närmsta familj. Vilket jag aldrig någonsin hoppas på att få göra igen. 

P var aldrig ”hemlig” för att skapa någon hype. Inte min graviditet, min förlossning eller de första veckorna med min son heller. Men jag är någon ny nu. Jag har något nytt jag måste skydda med allt jag har. William. Och att lägga ut bilder ifrån BB och skriva ”vår son är här nu!” med en bild på honom, innan våra familjer ens har sett hans ansikte – fanns faktiskt inte på min världskarta.

Det spelar ingen roll om en följare ”kräver” att jag ska uppdatera om hela min förlossning eftersom att jag har pratat om min förlossningsrädsla… Eller att någon av ren välvilja frågar hur det kändes att kissa efter förlossningen eftersom hon också ska föda snart… Det här är mitt LIV. Min förlossning är det mest utlämnande, intima och privata en människa kan vara med om i livet. Och inte bara för mig utan för hela min familj. Och det är jag som bestämmer vad jag vill dela med mig utav och hur ofta jag ska uppdatera er om det.

Jag KOMMER att skriva om William och vårt liv. Jag kommer att prata om mina åsikter om allt kring att vara en förälder. Men det tog flera år för mig att hitta den balansen jag har haft i mina sociala medier. Bara med alla tråkigheter kring min pappa, så dröjde det länge innan jag ens yppade ett ord om det. Jag mörkade länge att jag ens hade brutit kontakten med honom. Men en dag vågade jag mig på att skriva en text om hur jag kände kring allt, men t o m då låtsades jag som att det handlade om en vän. Och flera år senare skrev jag ett personligt inlägg om allting. Inga privata detaljer eller påhopp, utan generellt hur man går vidare ifrån en sån sak.

Det här är mitt nya liv och det kommer ta tid för mig att hitta mina nya gränsdragningar. Jag har inga problem med att dela bilder på vår son när han ligger och chillar i min famn i en stickad outfit. Men jag vill inte lägga upp såna bilder varje dag. Och jag vill absolut inte dela med mig av bilder ifrån när han badade imorse och täcka över hans intima delar med emojis.

Men livet är ju allt där mittemellan perfekta bilder till flödet och de mest intima stunderna. Det handlar inte om att jag vill skapa någon hype kring mitt barn, tvärtom. Jag vill skydda honom. Dessutom är det inte bara jag som bestämmer vad som ska skrivas om honom eller inte, vi är två vuxna i varje sånt beslut. Och vi är dom som vet hur vi på bästa sätt skyddar honom. Ingen följare, ingen debattör i DN, ingen annan influencer och inte ens någon av våra vänner har något att säga till om där. Det är vi som sätter gränserna för vad som ska delas om honom och inte. Och vi har heller inga krav på oss att dela varför eller varför vi INTE väljer att göra något. 

Eftersom att många saker känns alldeles för privata för mig att dela, så kan jag inte tumma på det för att vara schysst eller för att det är ”mitt jobb”. För det är i allra högsta grad mitt privatliv också. Och skulle jag börja tumma på saker, och tex lägga ut en video ifrån min förlossning fast jag innerst inne inte vill – så skulle det kännas som om jag sålde ut mig själv. Och jag vill aldrig känna att jag säljer ut min familj? 

Å andra sidan, de sakerna jag VILL dela med mig om, t e x fjärde trimestern eller att jag blev behandlad utav en barnmorska under min förlossning – delar jag med mig utav de sakerna så får jag energi. För jag känner i hela kroppen att jag gör rätt och att jag kan stå för det jag har lagt upp.  Även om någon annan kanske absolut inte hade skrivit om det för 70 tusen personer på Instagram.

Så ALLT jag funderar på att lägga ut i sociala medier måste jag först känna in, ”är det här något jag skulle stå för att lägga ut? Kan jag ta att folk har åsikter om det här?” Kan jag det, ja men då lägger jag ut det. Men är svaret nej på dom frågorna så skulle det kännas som att jag sålde ut min familj och därför skiter jag i det.

Men oavsett vilket av dem jag kommer fram till när det gäller William, så är det något bara P och jag har med att göra. Precis som att jag inte har ett sk*t med att göra vad andra influencers eller privatpersoner väljer att lägga ut på sina barn. Och helt ärligt så bryr jag mig inte ett dugg heller, jag lägger verkligen noll värdering i hur andra gör. För jag har fullt upp med att ta hand om min egna familj istället för att snacka skit om andra. 

Nu har ingen skrivit någonting elakt till mig alls! <3 Däremot vet jag att det pågår en j*vla häxjakt runt andra mammor på sociala medier, så därför känner jag att jag måste avsluta det här inlägget med att sätta ner foten lite…

För om du är en utav dem som sitter och spekulerar med dina vänninor eller i kommentarsfältet på folks bloggar om ”varför i hela friden hon valde att lägga ut X eller Y?!” – så rannsaka dig själv. Varför känner du behovet att prata illa om andra mammor? Varför bryr du dig ens? Är du verkligen hundra procent lycklig över ditt egna liv? Och varför är du en sån förbannat dålig förebild för ditt egna barn när du sitter och snackar skit om andra? Uppenbarligen är du ingen supermorsa till förebild du heller. Dem du snackar skit om är också människor, och vi alla blir bättre och tryggare föräldrar om vi slutar blicka runtomkring oss. En bra förälder lyssnar inåt, släpper prestigen och visar sina barn att det inte är okej att prata illa om hur andra väljer att leva sina liv.

TACK FÖR MAJ<3

10 kommentarer