Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

11:26 | november 14, 2021

Farsdag när man själv har fått barn…

Den här dagen har varit en dag som jag alltid har velat hoppa över. Helst glömma. 

Farsdag. 

En svart dag i kalendern.

För några år sedan ville jag hylla mamma istället. För hon hade ju tagit hans plats. 

Gjort allt han skulle göra. 

Tagit ansvar för allt han hade flytt ifrån. 

”Man behöver ingen pappa”, tänkte jag, log för mig själv och stängde ner alla känslor i en box som jag aldrig öppnade igen.  

Men de senaste åren har jag bara velat glömma helt istället. Inte just honom, för vem han är minns jag knappt… Vår relation har ju varit död i många år. 

Nej… Det jag har velat glömma är platsen. 

Att det är en plats i mitt släktträd som ekar tom. 

Och den tanken gör mig så jävla arg. För jag tycker faktiskt inte att jag förtjänar det. Ingen gör det. Ett barn ska inte kunna bli övergivet av sin förälder.

Men sen kom det en person inklampandes i mitt liv… 

Som höll kvar mig mot sitt bröst, hur mycket jag än sparkade bakut. 

Han som har fått min andning att kännas lättare. 

Min värld ljusare. 

Och min vardag tryggare. 

Samma man satt den 8e mars bredvid min sjukhussäng och hulkgrät mot mitt knä när vår son hamnade på mitt bröst. 

Han körde min rullstol. 

Bar mig när mina ben vek sig. 

Och tog hand om vår son när jag inte var kapabel till det. 

Han är inte bara min största trygghet. 

Utan även min sons. 

Från och med i år tittar jag inte bort ifrån Instagramflödet när Farsdag knackar på dörren. Tvärtom, så blir jag istället lycklig.

Grattis min älskade älskade P! Du är fadern jag alltid har drömt om att kunna ge mina egna barn.

Tack för att du gör mina svarta dagar i kalendern lyckliga igen. 

Vi älskar dig<3

/ Ellinor, William & Bruno 

5 kommentarer