11:32 | maj 7, 2021

Hur jag hittade hem – min dröm blev verklighet

Vill ni komma direkt till Hemma Hos repotaget så >klicka här<. Annars läs vidare om hur jag hittade hem och hur jag gjorde för att min absolut största dröm skulle kunna bli verklighet.

Jag har alltid varit en person som flyr. Som inte har haft någon grund att stå på och som söker sig till roliga saker för att slippa verkligheten. Enda tills jag hittade mitt hem.

Jag hittade Honom.

Plötsligt kunde jag inte bara dra iväg, vi hade ju en vardag tillsammans som jag behövde förhålla mig till. Och jag kunde inte bara sprätta alla mina pengar på drinkar i någon bar med randoms. För dom skulle ju räcka till den där resan vi pratade om, till storhandlingen varje söndag på mataffären och presenter till svärmor.

Jag hade alltid sneglat på dom andra tjejerna i baren som tycktes ha koll på sina liv. Som stod med säsongens senaste IT-jacka över axlarna, ett perfekt lockat hår och fixade naglar. Dom var säkert såna som höll sina deadlines till kunder, la undan sparpengar, betalade in momsen, köpte sina egna lägenheter och lyckades få på sig två likadana strumpor på morgonen. Medan jag själv aldrig hade klarat av det… Jag förstod inte hur dom gjorde. Men när jag träffade P så var jag tvungen att styra upp mitt liv. Det sattes för första gången krav på mig, och jag älskade det.

Alla dom som jag innan hade bjudit på drinkar i en bar, tyckte plötsligt inte att jag var lika rolig längre. Och jag fick många gånger höra att jag hade ”förändrats så mycket”. Men dom förstod ju inte. Jag hatade det kaos jag hade levt i under hela mitt liv. Jag var så less på att vara så stressad att jag fick magkatarr för att jag hela tiden behövde lösa saker i sista minuten. Det enda jag drömde om var ju att bli en sån där person planerade saker och som kom i tid.

I takt med att jag tog kontrollen över mitt liv, så började det sakta men säkert att byggas en stabil grund inom mig själv som jag aldrig hade räknat med. Jag fick plötsligt en mycket starkare självkänsla, för jag klarade av allting som jag tog mig an istället för att kontant misslyckas.

Alla dom rutiner och den strukturen jag hade fått i mitt liv gjorde att jag plötsligt alltid fick på mig likadana strumpor, mina kunder var nöjdare än någonsin och momsen betalades in i tid. Och innan jag visste ordet av det hade jag blivit som hon i baren jag alltid hade suktat efter att vara. Hon som hade kontroll över sitt liv.

Jag kommer alltid att fortsätta vara den hispiga, virriga, retliga Ellinor som skrattar högt utan att hålla tillbaka. Men om vi ska dra någon som helst jämförelse så är jag draken som flyger med vinden, men P är den som står stadigt på marken och håller i snöret. Utan honom svävar jag iväg.

Jag som aldrig hade sparat pengar innan jag träffade P, insåg plötsligt storheten i det. Sparpengar är ju det enda direkta man kan göra IDAG för att komma lite närmre den ytliga framtid man drömmer om. Jag som aldrig hade känt mig riktigt hemma någonstans, fantiserade ju vilt med P om hur vi drömde om att bo ”när vi blev stora”.

Det gick några månader… Och utan att jag visste ordet av hur, så satt vi plötsligt där på mäklarens kontor och signade på papperna. Och ifrån ingenstans höll jag för första gången i ett par hemnycklar till min första bostadsrätt.

Jag minns känslan som igår. Stoltheten jag kände i mig VARENDA gång jag öppnade ytterdörren… Tacksamheten som vällde över varje morgon när jag vaknade i vår säng och insåg att jag inte behövde fly.

Jag var så lycklig att jag svävade på moln, och bjöd hem alla jag kunde tänkas komma på. Det var så enormt stort för mig att ha ett eget hem. Jag som tidigare hade låtit rödvinsfläckar från en efterfest sjunka in i parketten i min hyresrätt, började plocka fram glasunderlägg för gästerna att ställa glasen på – istället för direkt på soffbordet. Jag blev rädd om mina saker, för jag hade plötsligt något som var MITT och som jag var rädd om.

Jag fortsatte att hålla mina deadlines till kunder och spara så mycket utav lönen som möjligt. Sparpengarna såg jag till och med växa i fonderna jag hade placerat dem i. Samtidigt så fortsatte jag och P att drömma. Vi ville ju bo i ett hus någon dag ”när vi blev stora”.
Och plötsligt, 22år gammal, traskade jag mot mäklarbyrån igen medan jag höll hårt i min älskades hand. Vi hade köpt vårt absoluta drömhus en kvart ifrån stan. Det var så overkligt att jag grät så fort jag slog upp ögonen när jag vaknade på morgonen.

Den resan jag har gjort själsligt är den som har tagit mig dit jag är idag. Men utan P hade aldrig den snurran satts igång. Hade han inte gett mig den tryggheten jag kände, hade jag aldrig haft verktygen att våga satsa. Jag hade aldrig vågat söka det där jobbet på en creddig influencer marketing byrå, ta körkort eller söka hjälp för min ADHD.

Men jag vågade, för jag hade en stabil grund och ett hem där jag var skyddad och kunde samla kraft. Och hela tiden stod P där och hejade på. Han höll hårt i snöret nere på marken medan jag svävade runt på himlen och kände mig fri. Jag var fri från ångesten och kände att jag kunde ta mig an prick vad som helst.

P och jag fortsatte att prata om våra drömmar. Och vi drömde om en hund, en väldigt specifik hund. Han skulle vara gyllenbrun, ha lockig päls och inte vara för stor. Vi pratade om honom hela tiden. Vi ropade till och med hans namn i huset, pratade om hur det lät när han kom tassandes efter oss i vardagsrummet och skrattade åt att ”en dag när vi blev stora” skulle han bo tillsammans med oss.

Men plötsligt en dag så flyttade han in, våran virvelvind Bruno. Och ifrån en dag till en annan så var det inte bara två vuxna som bodde i vårt älskade hus. Utan nu var vi en familj.

Jag hade aldrig haft min alldeles egna familj innan, och jag kastades tillbaka till känslan när vi hade köpt vår första lägenhet. Jag var så stolt att jag nästan sprack, samtidigt som jag var så rädd så rädd om det vi hade.

Nu var underläggen till dricksglasen det minsta jag gjorde i mitt försök att skydda mitt hem och min familj. Jag slutade bjuda hem festnissar och ytligt bekanta kollegor, och värnade istället med omsorg vilka jag ville släppa in i mitt hem. Vårt hus var (och är) ju mitt absolut viktigaste, sköraste och mest privata.

Vi fortsatte att drömma, och sa att ”en dag när vi blir stora” så vill vi ha barn. Jag drömde om en stor liten pojke, med blåa ögon, P’s lugna personlighet och som skulle heta William.

Och plötsligt en dag, när vi som minst anade det, så kissade jag på en sticka och på den lilla skärmen såg jag ett blått kryss. Därinne låg han. Jag kände det direkt. Det var våran William därinne. 

Och plötsligt gick familjen från att vara 3 till att bli 4.

Jag som inte hade tänkt förbereda någonting alls innan han anlände, kom plötsligt på mig själv med att vika in ännu en påse med nya bebisplagg i garderoben. Jag ville fixa ett rum för honom som han kunde känna sig lika välkommen till som jag kände, första gången jag hade kommit in i huset. Hur fjantigt det än må låta så kände jag så.

Jag fantiserade om att sitta här och läsa böcker för honom…

… Och att byta blöjor på honom här.

Och plötsligt så var han här från en dag till en annan.

Känslan när vi köpte vår första lägenhet, vårt hus, när Bruno kom hit och vi när vi blev en familj – ja detta känns precis så stort och glittrande – fast upphöjt med hundra! För nu har vi allt det där vi drömde om den dagen ”vi blev stora”. Vi lever vår dröm nu.

… Jag insåg att jag är stor nu. 

Och att jag kanske har varit det hela tiden. För jag tog ju ansvar och styrde upp mitt liv, samtidigt som jag fortsatte att drömma stort. Även om jag förmodligen aldrig kommer att känna mig vuxen på insidan, så gör det ingenting. Utan det är helt okej. Jag kan vara hur barnslig och svävande bland molnen som helst, för jag har alltid min familj och mitt hem att samla kraft hos. Och nu när ni har följt min resa, så kanske ni förstår att det absolut inte är något som jag tar för givet.

Jag är så oerhört tacksam över allt jag har och allt jag har åstadkommit. Allt jag har slitit mig loss ifrån. Men samtidigt är det viktigt att fortsätta drömma om livet ”när jag blir stor”. Det är ju min framtid.

Länsförsäkringars Fastighetsförmedling, som är min samarbetespartner sedan förra året, och så även i år,  frågade ”Vad är ett hem för dig?”. Och det är exakt det här. Det är inte bara en bostad med fyra väggar och ett tak. Det är så mycket mer än så. Det är en känsla snarare än ett utseende. Det är en grund att stå på när allt annat i livet svajar. Det är min innersta borg som jag skyddar med allt jag har <3

Vill ni se fler bilder ifrån vårt älskade hem och vår renovering av både kök, tv-rum och barnrum, så klicka här för att läsa ett Hemma Hos-repotage och en intervju där jag svarar på frågor om vårt hem. Ni får änte missa den hörrni! Läs här (klick!).

12 kommentarer

barnrum ellinor lofgren samarbete hem hemma hos inredning kök länsförsäkringars fastighetsbyrå P relation soffa text tv rum