Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

16:40 | juli 6, 2021

Om att våga vara prestigelös som mamma – trots samhällets förväntningar

Jag har tänkt mycket på det där med mammarollen när jag var gravid, och vilken mamma jag själv skulle bli den dagen lilla Gugge kikade ut. Generellt sätt i min och P’s relation så är jag den hispiga. Den som flaxar med armarna, brusar upp och är dramatisk. Medan han alltid är lugn som en filbunke. Så jag tänkte väl att det skulle förbli så den dagen vi blev föräldrar. Att vi skulle behålla våra roller helt enkelt.

Klänning H&M 

Den första tiden med bebis så reflekterade jag inte så mycket över min mammaroll. Och ärligt talat så kände jag mig inte så mycket som en mamma heller. Chocken var liksom för stor. Men sedan en natt när William var några veckor gammal behövde vi åka in till barnakuten mitt i natten, och det var första gången jag kände mig orolig. När vi satt där i bilen ville jag att P skulle gena över bussfilerna på Södermalm för att vi snabbare skulle komma fram till SÖS. Men P höll istället stadigt i ratten och sa ”Ta det lugnt Ellinor, allt kommer att lösa sig”.

Inget ovanligt alltså, att jag var den dramatiska medan han var den lugna och trygga av oss. Och visst löste sig allt, efter några tester med positiva resultat så fick vi åka hem igen.

Det var efter den händelsen som tankarna om det här med mammarollen sakta började göra sig påminda igen. Jag började reflektera över hur den första tiden faktiskt hade varit med William. Och ganska snabbt kunde jag konstatera att jag aldrig tidigare hade varit varken orolig eller nojig för honom. Rollerna var faktiskt helt ombytta än vad jag trodde att dom hade varit. För när jag blicken upp så insåg jag att P googlade på minsta lilla frågetecken kring William. Jag kom till och med på honom med att läsa trådar på Familjeliv om barns olika bajs. Och han laddade ner alla möjliga betalappar om barns utveckling, han som aldrig betalade för appar annars.

Och hör och häpna… Istället var JAG den som ryckte på axlarna och med en lugn röst kunde säga ”Ta det lugnt älskling, allt kommer att lösa sig”.

Det här chockade mig väldigt mycket. Att jag blev en sån här. Samtidigt som föräldrarrollen tar fram sidor hos en som man aldrig trodde att man hade.

Om det är någon som helst slutsats jag kan dra kring varför just jag inte känner så mycket oro i min roll förälder, så är det nog att jag för många år sedan slutade med att:

… Göra det jag TRODDE var rätt och istället började lyssna på vad som KÄNDES rätt.

Hängselbyxor | Tröja grönsaker 

Så utan att låta nonchalant nu (läs följande mening med en lugn och avslappnad röst)… Så bryr jag mig faktiskt inte hur andra mammor väljer att göra med sina barn. Varken med val av kläder, om deras hundar får pussa barnen i ansiktet eller vilket märke på barnmaten dom köper.

Det jag vill komma till är att: när jag slutade att titta granskande på mig själv som mamma, så kunde jag istället fokusera på det som faktiskt var bäst för våran familj. Inte vad som såg bäst ut. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att hur vi gör här hemma, är bra nog för vår unge. Även om det inte hade varit tillräckligt för någon annan.

Ärmlös overall | Omlottbody Mintgrön | Mössa

Kanske slog jag precis spiken i huvudet…! Att jag är ganska så prestigelös i min mammaroll. Att jag vet att jag aldrig kommer att kunna vara perfekt i ALLT, så därför sänker jag ribban och låter halvdant vara bra nog. För ska jag vara perfekt inom alla områden så är jag ju dömd att misslyckas innan jag ens har försökt. Och det kanske är det mycket stress & oro kring föräldraskapet bottnar i? Andras blickar och andras syn på en själv som förälder?

Om mitt barn skriker på en restaurang, blir jag stressad över att hans mående eller att alla andra runtomkring blir störda…? För mig är det solklart att jag blir mer orolig över andras blickar och hur jag förväntas agera, än att mitt barn är ledsen. En jobbig tanke, för självklart vill vi alla erkänna för sig själva att vi bryr oss mer om våra barn än om andras åsikter.

Sjömansdräkt

Men med prestigelös menar jag att jag åker till restaurangen och hellre utsätter mig för en skrikattack, för att sedan inse att det inte gick, åka hem och skratta åt det i bilen. Än att inte åka alls för att jag är orolig över allt som skulle kunna hända.

Prickig body set 

MEN, helt ärligt nu, är det så konstigt att vi mammor ställer så höga krav på oss själva som föräldrar då? Alltså att vi ska vara perfekta mammor som kommer piffade till middagar, med en skötväska packad för alla möjliga situationer som kan tänkas uppstå. Och att vårt barn har nya kläder, nytvättade i oparfymerade tvättmedel. Samtidigt som vi ska bidra med genomtänkta kommentarer och involvera alla i bordet i konversationen.

Vi förväntas rodda Familjen AB men samtidigt vara affärskvinnor, perfekta fruar, perfekta vänner och perfekta döttrar. Krav som överhuvudtaget inte ställs på män. Och nåde oss om vi klagar över det!!!

Roströd solhatt

Det jag menar är att, det är inte konstigt att vi kvinnor är alldeles för hårda mot oss själva. För samhället kräver att vi ska vara felfria. Och det gör ju att föräldrarrollen kan kännas helt övermäktig.

Med det sagt vill jag verkligen poängtera att man inte är en bättre eller sämre förälder för att man är prestigelös i sitt föräldraskap, men det tar bort mycket onödig press, stress och oro. Vi blev dessutom skonade med en lugn bebis (so far), vilket såklart är något helt annat än om man får ett barn som kräver mer utav en. 

Pyjamas 2-pack

Jag kom ihåg första gången jag köpte min första pyjamas med dragkedja istället för knappar, bara det kändes som en synd! Det var ju det oskönaste man någonsin kunde trä på sitt lilla ömma knyte – tänkte jag. Men istället blev det mindre skrik och gnäll på natten vid blöjbytet, och vi båda kunde somna om snabbare. Så nu köper vi bara pyjamaser med dragkedja. Varför hålla på att krångla i onödan? Glad bebis, glad mamma.

Beiga Bodys flerpack | Strumpor flerpack

Sedan jag började applicera mitt tankesätt att KÄNNA efter istället för att TÄNKA efter i mitt moderskap, så insåg jag att det enda en bebis egentligen behöver är mat i maggen, en ren blöja och oändligt med kärlek. Jag lägger hellre tid på att gosa med William än att försöka sätta ihop nya outfits så fort han kräks ner en body. Därför kompletterade jag våra ärvda plagg och second handfynd med basplagg i flerpack i neutrala färger ifrån H&M.

Jag älskar H&M’s sortiment av neutrala barnplagg. Dom håller svinbra i kvalitén så allt William har växt ur har vi skickat vidare. Materialen är dessutom supersköna och gjorda av återvunnen eller ekologisk bomull. Jag tänker inte så mycket på om det vi köper är designat för ett visst kön, William är bara ett barn.

William har gjort mig tryggare i mig själv, stärkt mina familjevärderingar och fått mig att ifrågasätta samhällets syn på oss kvinnor. Han har gjort min blick på saker friare om ni förstår? Och det enda som betyder något i slutet av dagen är att vår familj mår bra och är lyckliga tillsammans. Något jag aldrig skulle ta för givet. Men jag kommer heller inte att oroa mig för allt som skulle kunna hända. Istället är mitt mantra, ”ta det lugnt, allt kommer att lösa sig”.

Vill ni läsa mer om H&Ms arbete kring deras barnkläder, rekommenderar jag >>denna artikeln<< hos tidningen MAMA ”7 plagg att välja till Mini’s känsliga hud”. Annars får jag önska er en grym dag, och det jag vill att ni tar med er ifrån det här inlägget är: det finns inga regler att följa för vad som är rätt eller fel. Du skapar dom reglerna själv inom familjen. Och jag dömer dig inte, även om vi tycker och gör olika.

6 kommentarer



14:29 | juli 4, 2021

William 3-4 månader uppdatering

Jahopp, och DÄR började tiden plötsligt att swisha förbi. William är snart 4mån nu, men jag tänker att ni får er en uppdatering ändå om 3-4mån i alla fall.

Mycket har hänt sedan sist. Vi har för det första döpt om Sumo till Gugge. För att han vid två mån började gurgla, och ibland ljudade ”Gu gu”. Så då blev det Gugge. Sumo och Bruno var alldeles för lika varandra, så vi sa fel hela tiden. Så det var tur att vi hittade något nytt.

VIKT & LÄNGD:
Sen sist:
2 månader: 6,5kg+ (vägde senast för 2v sen så tror på 7kg nu) och 62cm. Blöjstrl 3 snart 4. Strl 62 på överkropp och 68 på byxor.
Nu:
3 månader: 8,1kg+ (vägde senast för 3v sen så han väger absolut närmre 9kg nu) och 66cm. Blöjstorlek 4 men 5 funkar egentligen bättre så ska byta till det nu. Nu funkar strl 74 alldeles utmärkt. Men vi köttar på med allt vi har i 68 tills det blir för litet.

Den sista tiden har allt gått så himla fort. William kan gå själv nu och säga ”mamma” & ”pappa” osv. Skoja hahaha. Men han är fullt medveten om sin omgivning, skrattar själv, är helt stabil och både nacke och huvud och vill helst stå upp hela tiden. 

Han har börjat försöka vända sig om, men kan bara vända sig från sida till sida än så länge. Lägger vi honom på mage så kan han inte rulla över till rygg tex. Hans hår har gått ifrån blont, till orange och nu åt det mer bruna hållet. Och ögonen är klarblåa och ganska ljusa.

Vid 3mån började han från ingenstans att ASGARVA. Det var en milstolpe ändå? Att se sitt barn SKRATTA åt saker man gör? Han kiknar verkligen av garv minst en gång om dagen <333


Vi har bytt ifrån liggdelen till sittdelen när han var 3mån (vi har dock alltid en vagn med liggdelen på för han sover (av uppenbarliga skäl) mycket bättre däri än i sittdelen. Men ska vi ta en promenad utomhus, eller om han vill sitta med utomhus när vi äter: så sitter han i sittdelen. Av förklarliga skäl växte han ur både sin Najell och sitt Babynest redan innan han fyllde 2mån också. Så dom är utlånade till vänner nu.

Vi fick en Bumbo till honom (sittstol i typ gummi) som ska vara grym. Men! Hans lår är lite för knubbiga så han får blodstopp i dom när han sitter i den :'( Därför funkar vagnen bättre också.


Han greppar saker hela tiden och har ryckt av mig säkert 3kg hår redan. Dessutom har han börjat få tänder, så nu vill han helst ha något i munnen hela tiden. Annars kliar det i munnen på honom och han dreglar sönder :'( Här om dagen hittade jag honom med en tulpan i munnen hahaha så nu får man börja hålla köll på honom på ett annat sätt.

Gugge älskar att: simma i poolen, bada badkar med sin mamma, cykla, gosa, när man sjunger för honom, speglarna i sitt lekgym, känna på sin storebrors päls och åka båt. Bruset på båten gör att han slocknar direkt.

Sedan sist har han fått ögonbryn och ögonfransar också haha! 

Vi kom in i något ”språng” och plötsligt ifrån en dag till en annan tyckte han att det var läskigt att bäras av någon annan än mig, min mamma eller P. Men det höll i sig i ca två veckor och nu har det släppt igen. Det var dock första gången vi behövde tänka på något som berörde Williams uppfostran. Alltså, ”vill vi testa att folk bär upp honom eller vill vi inte ens försöka?”. Vi gick på det förstnämnda, och började han gråta så fick han bara komma över till oss.


Min kärlek för honom är helt sjuk atm. Här om veckan fick jag ett sånt starkt kärleksryck att jag råkade pussa lite för hårt på kinden så han började gråta haha :'( Sånt antiklimax? Ville visa honom kärlek och istället slutade det med en tår och svindåligt samvete. Minns att jag råkade göra exakt samma sak på min lillebror en gång när han var liten.


En dag hittade vi honom i hans rum såhär, showandes för sina djurvänner! 

Annars angående hans humör så tycker jag att han har väldigt mycket tålamod. Han kan ligga och pilla med saker och chilla i sitt gym länge innan han tröttnar. Ibland blir det lite kaos här hemma när han tror att hans ”knytisar” (läs: knytnävar” FÖRSVINNER. Tills jag visar honom att dom är kvar och då blir han överlycklig.

Senaste 3v har han vaknat runt 09-10 varje dag (då har vi matat vid ca kl 07). Vilket är en sån satans lyx och vi njuter så länge det varar. Och när han vaknar så ligger han bara och myser tills vi plockar upp honom. Han är ALDRIG ledsen på morgonen och har aldrig varit *peppar peppar*.

Men på kvällen har han börjat få lite svårt att komma till ro. Han sprattlar som en GALNING och vill absolut inte äta. Vi skulle behöva byta till en spjälsäng nu (men älskar bedsidecribet så vill ändå vänta) alt köpa ett högre skydd så han inte kan leva rövare med sina ben. Inte så konstigt heller med tanke på att det har varit världens värmebölja senaste tiden.
Det här med rutiner har vi fortfarande inga, utan vi lyssnar bara på vad han vill. Ibland sover han 2 naps på en dag, ibland 7. Han lägger sig olika tider varje kväll och vaknar olika tider varje natt. Den enda rutinen vi har är typ att han äter var tredje timme ca och somnar rätt sent. Vid 22-23 typ. Men för mig som är en kvällsmänniska och inte morgonmänniska så gör det absolut noll. Han får gärna joina prick varje middag för han chillar mest ändå.

Han har fått börja smaka på mat också, gärna fryst som jag lägger i en sån här napp. Då får han bara ut saften. Hittills är mango och gurka favoriten.

Såhär kan en vanlig kaosdag ut i våra liv. Gäster skulle komma om 15min och P hade en kund som skulle köpa en bil av honom. Så jag fick slänga ner Gugge såhär. Inte optimalt direkt haha. Hamnade i samma kaossituation några dagar senare och då tog jag honom i bärselen ist. Har alltid en bärsele i bilen vilket har underlättat många gånger!

Herregud livet med bebis blir bara enklare och roligare för varje vecka som går tycker jag. Och vårt glada lilla charmtroll är så otroligt tacksam att vara förstagångsförälder till. Jag minns första gången någon sa ”barn gnäller och så är det ju bara”, för jag förstod inte alls? Gugge gnäller enbart när han vill något specifikt. Han skulle aldrig gnälla bara för att gnälla. Nu i efterhand förstår jag att alla inte har det så. Åh, vår älskade älskade gladaste Gugge <3

1 kommentarer