Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

23:57 | maj 25, 2020

Börjat gå till en psykolog…


Bild ifrån förra årets fix i trädgården<3

Hej fina ni. Jag lever, även fast det kanske inte verkar så härinne. Jag känner mig som världens mest usla människa, och även fast jag vet att ni inte tror mig så älskar jag verkligen bloggy. Men fy i h*lv vilken prestationsångest jag har just nu. I allt. Jag vill ju bara säga en dag att ”nu är den bättre”, men den dagen kommer ju aldrig efter en sisådär 8mån i total misär? Jag mår superbra i övrigt i livet? Men allt kring jobbet är en pina just nu. Så jag har faktiskt tagit tag i mig själv och börjat gå till en psykolog. Inte specifikt för min prestationsångest, utan för allt i livet. Jag har ju varit tvingad att gå till en psykolog iom alla ADHD-tester de senaste åren, så nu kändes inte steget lika långt. Jag har gått en gång för några veckor sedan, och kommer numera att gå dit ganska intensivt (en gång i veckan) i 5 veckor till. Så får vi se sen. Jag mår som sagt TOPPEN i övrigt. Käkar glass, flamsar med vänner och är extra kär i min kille och Bruno. Men på jobbet känner jag mig totalt värdelös och som att ingenting duger.

Nästa gång jag och psykologen träffas så ska vi prata om barndom, så vi får väl se om någon pusselbit faller på plats då om VARFÖR jag har blivit såhär. Det jag har börjat förstå nu är väl att det är ett sätt för mig att ha kontrollen. Att vara en perfektionist alltså. Ööööh fy pallar inte ha mer dåligt samvete gentemot er. För tro mig, det har jag. Har bölat både framför P och flera tjejkompisar i veckan för att jag önskar att jag bara kunde SLÄPPA alla tankar i huvudet och bara producera content som jag älskar egentligen. Just nu känns det bara som att jag missbrukar er tillit och ert förtroende…. Samtidigt drar bort mattan under fötterna ifrån mig själv. Jaja, vi får se om jag tar bort det här inlägget också (liksom jag gjort med typ 15st denna veckan redan). Men förhoppningsvis får ni lite mer klarhet om varför jag håller på som jag håller på atm. PÖSS.

8 kommentarer



13:06 | maj 11, 2020

Prestationsångesten kring smyckena…

För mig har smyckeskollektionen varit allt annat än lätt. Ni har ju känt mig ett tag, och vet att jag lider utav extrem prestationsångest. I perioder blir jag så paralyzerad att jag inte ens kommer upp ur sängen. Och andra dagar är den mildare och byter skepnad till inre stress, eller tårar i min pojkväns famn. Det är så svårt att förklara för någon som aldrig har haft det, exakt hur det känns. För jag förstår ju själv att det låter superpatetiskt. Jag tycker själv att jag är patetisk som inte har lärt mig hantera mina känslor efter snart 25år.

Från vänster: ’Best Friend’ lillfingerring 299kr | ’Dream Big’ ring 399kr | ’Crossiant’ ring 599kr | ’Livets’ ringar guld 599kr, silver 549kr | ’Crossiant’ halsband 799kr

Sedan vi drog igång designprocessen med smyckeskollektionen i höstas så har jag i perioder mått fruktansvärt dåligt. Idéen om att ni följare skulle hjälpa mig med alla smycken kom dels ifrån att jag VILLE att NI som hade gett mig den här chansen också skulle få vara delaktiga. Men en del av mig tyckte att det kändes MAGISKT att pressen togs bort lite ifrån mig också. Jag är ju känd för att vara en idéspruta av rang (+ perfektionist i ett) och bara tanken på att jag då skulle skapa något som ingen tyckte var fint eller det minsta ”speciellt” gav mig kräkningar??

Det som har varit så j*vla magiskt med att skapa den här kollektionen just med Safira, är att jag har jobbat med teamet i 1års tid redan. Så jag känner dem, och dem känner mig. Varje gång under året som jag har lagt upp att jag mår dåligt, så har dem skickat peppande meddelanden. Och nu under kollektionens gång så har jag faktiskt inte varit speciellt öppen gentemot dem med hur jag har känt. Men det har inte behövts, för efter varje möte vi har haft, så har jag fått ett kort eller långt sms med peppande ord om hur fantastisk/rolig/kreativ jag är. Vilket har varit PRECIS vad jag har behövt.

Från vänster: ’Stand Tall’ 2-pack earcuffs 349kr | ’Dream Big’ örhängen 399kr

Jag finner faktiskt inga ord för hur stöttande dem har varit, och jag hade aldrig aldrig aldrig velat göra den här resan med några andra. Safira är ett enormt bolag, men ni ska veta att teamet bakom är EXTREMT geniunt och godhjärtat. Alla bryr sig om varandra och finns där. Jag är såå tacksam för det.

Och NI DÅ? HERREGUD vilka stöttepelare ni har varit!!! Utan er feedback hade jag på riktigt inte överlevt det här? Ni har varit så peppande och fina att jag känner mig helt överväldigad? Det är ju tack vare er det ens har blivit 1) en kollektion. 2) så jävla snygga smycken. 3) så perfekta namn på alla smycken.

Tack tack tack, från botten av mitt hjärta.

’Best Friend’ lillfingerring 299kr | ’Dream Big’ ring 399kr | ’Crossiant’ ring 599kr | Sommarnatt armband
Nu närmar det sig lansering för varje sekund som går, och jag trodde faktiskt att jag skulle ha SÅ MYCKET MER ångest än vad jag har? Men tack varje er SJUKA feedback och att vi har slagit rekord på rekord i antalet ”förbokningar” (det går ju inte att förboka, men att ni har klickat er in på denna siten och anmält er för -15% på hela kollektionen). Det gör liksom att jag kan känna mig lugn i att ni tycker om mina smycken? Oavsett hur det än går idag.

Jag vill återigen passa på att tacka er för ert enorma engagemang igenom den här processen. Det är varken jag eller teamet på Safira som har skapat den här kollektionen – det är NI <3 

2 kommentarer



17:00 | februari 15, 2017

Hur kommer man ur en depression

Att vara deprimerad är inte en känsla… Som liksom kommer då och då värvat med lycka och glada happy endings. Man är sjuk. På riktigt. Som vilken annan sjukdom som helst. Det kommer inte på söndagskvällen när du tänker på ett dumt sms du skickade iväg på fyllan kvällen innan. Och när du vaknar dagen efter så mår du helt okej. Utan du är sjuk, hela tiden.

Jag trodde att alla mådde som jag mådde. Att alla innerst inne alltid tyckte att det var jobbigt att le och att alla hade mörka tankar om att livet vore bättre för alla andra om inte en själv fanns. Jag trodde verkligen att alla kände så. I flera flera år trodde jag det. Tills jag kände lycka på riktigt. Och ni frågar mig ofta hur jag kom ur allt. Vänner till någon frågar. Förtvivlade föräldrar mailar. Partners skriver på Facebook. ”Hur får jag min favoritperson i hela världen att vilja leva igen?”. Och det gör så ont i mig att jag inte har någon manual. Att det inte finns någon. Utan först och främst handlar det om att få personen att VILJA igen. Att den förstår hur viktig den är här på jorden. För då kommer den inte att vilja lämna.

Men till alla er som är deprimerade… FÖRSÖK ATT VARA POSITIVA. Jag har suttit i oändliga diskussioner om detta med närstående som har varit deprimerade, om att det ”inte går” att vara positiv. Men det går visst. Inte varje dag och jämt, men det går. Jag läste boken ”The Secret” och övertygade mig själv om att jag kunde. Jag började vara tacksam för små små saker. För desto mer tacksam du är, desto mer värdefullt känns livet. Som att den där personen smsade och frågade om att ses någon dag. Även fast du inte klarar av det, så var tacksam över att någon hör av sig. Tacka för det. Dina vänner kanske inte förstår att du är deprimerad, men dom får dig att skratta. Var tacksam för det. Var tacksam för att din förälder lagade mat åt dig när du kom hem så du slapp göra det själv. Det kommer att göra dig positiv.

1. Prata ut. Berätta vad det är som känns allra tyngst. Vart det gör mest ont. I hjärtat, hjärnan eller magen. Vad får dig att börja gråta? Berätta det för någon. Oavsett om det är en vän, en vuxen du ser upp till eller någon på internet. Och när man har gjort det har man kommit ett långt kliv på vägen….

2. Bestäm dig. Nu räcker det, du ska bli frisk en gång för alla. Först ska du kunna tänka tanken. Men sen ska du bara bestämma dig och leva efter det.

3. Sök dig inte till folk som ger dig tröst. Att hela tiden bli klappad medhårs är INTE positivt. Det är skönt för stunden att höra att någon annan också tycker synd om en, men i det långa loppet tar det dig ALDRIG framåt. Man är expert på att intala sig själv vad som är bäst för en. Men så är det inte. Utan fråga istället någon klok som du vet ger dig ett ärligt svar. Fråga ”Säg åt mig vad jag ska göra. Så gör jag det. Step by step. Men svara bara ärligt på vad jag ska göra nu?”. Sen gör du det bara. För plötsligt har det gått 5år och du kravlar fortfarande runt i samma skit med samma människor som hela tiden nickar och tycker synd om dig. Utmana dig själv. DU KAN.

4. Sätt upp mål. Börja med små mål. Som att sätta dig upp i sängen istället för att bara ligga. Eller sätta dig utomhus. Eller ringa en vän. Sen ökar du successivt.

5. Våga ställ krav. Nu har du ju bestämt dig (även fast du tvekar på att det går). Då funkar det inte att ha närstående som servar dig. Säg till dina närmaste att ställa krav på dig. Berätta om dina mål och tvinga alla att peppa dig till att nå dom. Även fast du kommer vilja ha tröst och att någon tycker synd om dig när du väl tar dig ut på en promenad (tex) så är du ett steg närmre att bli lycklig för varje mål du klarar av.

6. Hitta strategier för att finna lugn. Jag har en kompis som kollar på hans favoritserie i mobilen innan han ska sova för att kunna slappna av. Jag har musiken. Andra har att köra bil. Vissa behöver promenera varje dag. En del vill måla, spela gitarr eller stå i köket. Det är bra att grotta ner sig i något och ta till det när man behöver slappna av.

7. Var tacksam. Nästan den viktigaste punkten. Desto mer tacksam du är, desto mer positiv. Tacka för saker. Tacka personer. Du får sååå mycket tillbaka utav det.

8. Flytta ditt fokus från att försöka hantera ångestattackerna när dom väl kommer – till att motverka att dom kommer. Isolera dig inte!!! Men vet du att du mår svindåligt av att bråka med en familjemedlem? Av att stressa? Att dricka alkohol eller träffa kollegorna? Undvik det. Bråka inte, var i tid, sluta hälla i dig alkohol och byt jobb.

9. Tänk hela tiden ”Mår jag bättre av att göra det här?”. Är svaret nej, varför ska du då göra det? För vems skull? Fokuset ska ligga på DIG. Varför ska du plugga den där linjen om du inte vill? Varför ska du vara kvar i den där relationen? Eller resa i ett halvår? Eller bo kvar i din hemstad? Gör det DU vill. Det kommer göra dig mer tillfreds med dig själv och livet.

För mig handlade det om precis det där. Att frigöra mig ifrån saker jag trodde var måsten. Som att ha kontakt med min pappa, med bästa vänner eller att ta ett jobb jag inte gillade. Jag måste INGENTING. När jag började prioritera dom och det jag värderar högst här i livet – så kom lyckan och självsäkerheten på köpet. Idag är jag tillexempel väldigt kräsen med resor. Man ”ska” ju gilla att resa och upptäcka. Men jag har blivit hemmakär vilket är superstort för mig. Mitt levnadssätt är alltså uppbyggt efter vad jag vill. Och när det kommer till relationer är jag väldigt selektiv med vilka jag släpper in. Alla människor i mitt liv har en funktion. Vissa gråter jag med, andra blir jag smart av och en del utmanar mig. Alla människor är inte bra på allt så använd deras bästa sidor. Är någon dålig att på att peppa när det kommer till jobb? Ta det snacket med någon annan etc. Då behöver du inte bli besviken utan har alltid någon att vända dig till. Allt det här har för mig varit nyckeln till lycka.

Och får det mig att uppfattas som tråkig, som egoistisk eller dömande… Fine. Då får det göra det. För jag värderar högre att vara lycklig än att pleasa andra.

Jag är en sån som i slutändan alltid klarar mig. Ni med <3

64 kommentarer