Det här inlägget innehåller reklamlänkar
10:25 | juni 3, 2021
Maj var en tuff månad
Halli hallå på er gänget! Hoppas allt är bra med er? Jag känner mig pånytt född nu när sommaren sakta har kommit. Majmånad som annars är min favoritmånad överraskade med ruggigt mycket dåligt väder, så vi hoppas på ett bättre juni! Vilket även höll i sig på det privata planet. Mycket skit hände, så nu håller vi tummarna för en ljusare framtid heh. I alla fall, mina gamla sommarklänningar har rafsats fram ifrån källaren och hälften av dem går tyvärr inte på längre. Men det bekommer mig inte alls faktiskt, utan jag är PEPP på nytt. Jag är ju ingen shopaholic direkt i grund och botten, men jag kan ärligt säga att det TOG på mig att ha på mig tights och tjocktröja i typ 1år som gravid lol. Så denna klänningen är i alla fall ny, inhandlad hos H&M.
Klänning här 159kr (rea!) | Liknande här | Här
Jag har alltid älskat raka klänningar som bara hänger, så att det är på modet nu gör mig väldigt lycklig. Jag har alltid velat klä mig stort, luftigt och gärna med mycket tyg. Och sen ett decennie tillbaka ungefär har jag alltid kört kavaj över axlarna också. Sicken tur man hade att det också blev på modet. Taxklacken med!! Som ju är min favvo. I alla fall!! När jag gjorde min ADHD-utredning så var en fråga om just tighta plagg. Om jag hade problem med det eller inte. ”Problem?” svarade jag. ”Näe, men jag bär det aldrig” och utredaren antecknade frenetiskt. Tydligen finns det något samband däremellan. Sjukt va?
Annars då? Jo vi håller på att bygga om innergården här hemma, så så fort jag öppnar altandörren blåser det in 100kg sågspån. För varje dag det är sol och innegården fortfarande är ett byggkaos – känns som en dag förlorad. Men! Det löste vi genom att köpa ny båt. Så vi har hängt på den en del det senaste för att kunna komma UT och njuta av de få soltimmar vi blivit erbjudna. Vi har varit som två solsvältande lemurer.
De senaste två veckorna har varit rätt jobbiga mentalt. Under en vecka slutade det med att 8 personer i min närmsta krets hamnade på sjukhus. Åtta!! Flera akut och med omfattande operationer. Så det gjorde mig rätt skakad, samtidigt som jag återigen blev väldigt tacksam för mitt egna. Men det är så orättvist att jag ens kan vara tacksam. Att jag kan tänka positivt. För det går ju inte när ens barn inte klarar sig. Usch nu började jag gråta igen, vilket jag gör precis varje gång jag tänker på det. För mina älskade partners (med ADHD-kaffet) dotter Della gick tyvärr hastigt bort i förra veckan. Och det var ju tack vare henne Ditte och David skapade Svanfeldts Coffee i förmån för Hjärnfonden. Jag har alltså Della att tacka för så mycket i mitt liv, för sedan kaffet kom in i mitt liv har jag haft en helt annan (bättre!) syn på mig själv.
Nu orkar jag inte skriva något mer, jag fick världens klump i halsen och jag ser knappt vad jag skriver för ögonen är fyllda med tårar. Snälla gå in på Dittes instagram och skicka henne lite pepp. Ingen förälder ska någonsin behöva gå igenom den smärtan. Och när ni ändå är igång kan ni skicka ett bidrag till Hjärnfonden (klick!), insamlingen är redan uppe i över en halv miljon kronor. Det glädjer mig något oerhört!!!
00:58 | maj 19, 2021
Handbollstjejerna
För er som inte har hängt med här så länge så är ju jag en gammal handbollstjejja. Ajjemän! Vi var svenska mästare tre år i rad osv men vem räknar!!!! Iaf så har idrotten betytt sååå mycket för mig och jag slutade egentligen enbart pga min prestationsångest som 19åring. Men! Vännerna har jag kvar. Så i helgen bestämdes det lite spontant att vi handbollstjejer skulle ses eftersom att vår stjärna Melissa var hemma i Sverige en kortis.
Så jag drog på ett par vita jeans under pyjamasskjortan, strök på deo, sprayade håret med torrschampoo för fjärde dagen i rad och drog på en hatt! Fejk fräsch är ju det bästa osv hehehe.
William följde såklart med eftersom att han varken hade träffat Melissa eller Vanessa innan. Medan vi åt lunch så fick han hänga i Bailys hundkorg (vet ej hur jag kunde glömde att fota henne pga sötaste svarta Pomeranianhunden ever.
Vi var hemma hos Martina, och beställde hem lunch ifrån Foodora.
Det blev pokebowls med tempura räkor och HERREGUD vilken drömkombo. Det enda som saknades var svart ris och koriander nom nom nom. Den här bilden hade blivit så mycket finare utan tomaten visst visst???
Här har vi henne, vår superstar Melissa som ni skymtar hemma i tv-sofforna när handbollslandslaget spelar. I sommar tar dem ut OS truppen och jag håller alla mina tummar och tår (även om jag innerst inne vet att hon kommer komma med och att jag då kmr ha en vän som representerar Sverige i OS?! Stolt som en tupp e jag!!!!)
Efter lunchen åkte jag hem och där satt min lillebror Sebastian i soffan och tjötade med P. Han och min mamma har flyttat upp till Enskede ifrån Gnesta där jag är uppvuxen. Så plötsligt bor dom bara 10min bort!!!! Men dom hade ingen skrivare så han lånade våran och skrev ut sitt CV. Se på honom vilken livs levande baby whisper!
Sedan mötte jag upp handbollstjejerna igen för middag hemma hos Sarah (hennes mamma var vår tränare i alla år och vi spelade i samma lag också). Men senast jag träffade henne var för? 5år sen? Vet ej exakt men since den har vi båda gjort slut med våra ex, träffat nya, köpt lägga i stan, jobbat arslet av oss, varit gravida och fått barn. Galet. Jag tog såklart med mig ADHD-kapslar som jag säljer ihop med Svanfeldt Coffee i förmån för Hjärnfonden. Bästa ge-bort-presenten!
Sedan satt vi på balkongen och drack vin (ej jag dock pga skulle köra hem). Men herregud vilken sommarvärme det var. Och så smarrrrrigt med svenska jordgubbar!
Garvar alltid sönder när jag hänger med handbollstjejerna. Eller fnissar mycket snarare? Vilket är rätt sällan jag gör. Men vi har känt varandra i så många år och har en tydlig jargong som har följt med år efter år. Internskämt måste väl ändå vara det mysigaste man delar med vänner??? Vi har dessutom känt varandra genom så turbulenta år i livet. Martina (som ni ser här) är en av alla jag bodde hos i perioder under gymnasiet (flyttade runt mellan kompisar hela tiden). En gång fick jag mitt hjärta krossat innan semifinalen i SM för min dejt hånglade upp en annan tjej på andra sidan läktaren medan vi såg på. Minns den chocken som igår? Och vem var först på plats med att spring fram och skälla ut honom efter notor? Jo Marre och Lorin! Sanna vänner.
Här har ni dem, Lorin, Snäckan och Mono. Har bott hemma hos dem alla tre haha! True friends med dem bästa familjerna!
Och sen kom jag hem till den här lilla prinsen som snarkade i kör med Bruno och P. Herregud tänk att jag har mina tre alldeles egna killar. Vilken otrolig lyx!
Nu ska jag gotta ner mig med dem och sova lite. Men detta var en alldeles vanlig tisdag i maj det. PUSS
09:54 | maj 12, 2021
Min helg i bilder – föräldrar edition
HELLU gänget! Hoppas ni mår bra i sömmarvärmeeeen! Jag tänkte att ni skulle få joina Min Helg i frekinnnnn bilder! Gud ni har inte fått ett sånt inlägg sedan i början av hösten tror jag? Ever since har ju jag more or less varit sängliggandes hemma pga graviditeten och corona. Vi hade absolut noll planerat, förutom att jag skulle på lunch med tjejerna. Men annars blev allt hängt ytterst spontant. Folk bara ploppade upp här, vilket var oroligt härligt!! Spontanhäng har ju försvunnit det senaste året. Såhär i efterhand kanske det blev lite väl mycket av det goda med tanke på coronatimes. Men här kommer det iaf:
Men först: kolla vad som damp ner i brevlådan som kickade igång helgfeelingen ordentligt!! Sumis vintermössa! När jag drog på denna bodyn insåg jag dock att vi behöver köpa ett storpack i strl 68 nu. Stackarn ska inte behöva ha små dinglande korvskinn på sig.
Ludde har fyllt år, och han hade inte träffat William än, så han kom ut hit i torsdags (jaaaa helgen börjar på torsdagar när man är mammaledig!!). Ludde e som vår son nr 2. Förutom att han reder sig själv och lagar mat till oss istället för tvärtom hehe!! Alltid när han kommer hem hit så lagar han något gotte. Den här gången blev det en het salsicciapasta. När denna bilden togs tjafsade vi om ifall man ska ha i olivolja i pastavattnet eller inte. Jag och P var team inte.
Oavsett så blev det väldigt gott!!!!
På natten när Ludde åkte hem hade jag och William ett sjukt moment!! Jag matade honom, och när han satt i mitt knä efteråt så var det som att poletten föll ner för mig??? Jag tittade på honom och ba ”AHA!!! Det är DU som är MIN son!!! Nu fattar jag!!!!!”
Att få barn är så stort på ett sätt. Men jag har kunnat ha en väldig distans till det också. För jag har inte fattat riktigt. Jag har sagt typ ”jaaa det är så coolt att bli förälder!” och i nästa sekund ba ”fast assåååå vadå jag är väl ingen förälder?”. Men efter den här kvällen sjönk det in. Jag är mamma och han är min son. Jag fattar nu!!!!
Första gången jag inte har preggobyxor på mig sen förlossningen??? Kan dock inte ha ngt annat i garderoben än, men jag har varit så _extremt_ trött på mitt lilla gravidutbud så att det kändes så befriande att för första gången kunna bära något annat???
På fredagen kom Elin och Klara ut för att hälsa på William.
Happy min familjehund, Semla Elins hund och Bruno.
Eh hundarna har växt lite sedan sist vi tog en sån här bild. Alltså hahahaha man ser så tydligt att Bruno är full i f*n på dom här bilderna.
Min mamma och syster dök helt oannonserat upp och plingade på dörren också. Tydligen hade dom extrema cravings efter William.
Men han satt fastklistrad hos Elin. Som ni ser är han totalez besatt av sina knytnävar atm. Det blir katastrof här hemma så fort dom försvinner ha ha ha.
Våra grannbarn älskar vår gråa familjehund Happy, och vi har lovat att ringa så fort hon är hemma hos oss. Så det gjorde vi ju nu såklart. Dom hade inga kvällsplaner och inte vi heller så dom stannade kvar på middag. Foodora hade fått in tre nya restauranger, så vi testade ett nytt burgarställe. Gött va det!!!
På lördagen hade vi en enda sak planerat, och det var att ta bort poolplåtarna. Sedan skulle poolen rengöras också.
Lite lite närmre sommar. I nästa vecka drar bygget igång härute!
På kvällen bakade jag en paj. Jag har ett hemligt recept med ljus sirap och grädde i degen. Men sirapen var tyvärr slut och honungen jag ersättare den med gjorde det inte lika knäckigt som vanligt. Men goo va den!!!
Sen kom söndagen och då vankades det häng med Sanja och Mickis. Två gamlatjejkompisar ifrån tiden jag bodde i Göteborg. Vi bestämde träff på Grodans uteservering, trots spöregn, som de svenskar vi är hahaha!!!
Sanja rekommenderade deras Ceasar och jag kan verkligen gå i god för den också. 10 av 10. Ni som har följt mig länge vet att det typ var den enda rätten jag beställde på restaurang back in the days. Hade den sjukaste dillen i typ ett år. Sen fick jag veta att såsen innehöll ansjovis och då dröjde det typ 3år innan jag beställde en igen hahaha.
Vi hade så mycket att catcha up om. Det har hänt så mycket sedan i somras när vi sågs senast. Tex har jag blivit mamma, Mickis har köpt lägga och Sanja har blivit na-kds globala PR-chef!!! Skryter sönder över henne jämt så jag tänkte att jag skulle göra det för er också. Här sitter jag och Mickis med våra galopper!
William var på sitt bästa humör (som vanligt typ haha) och charmade tjejerna bäst han kunde. Jag tror att det gick hem.
Looks good gurl!
Minns ni att Sanja och jag hade en podd ihop för två år sedan som hette Embrace Her? För alla kvinnor i början av sina karriärer som behövde pepp inför sin första arbetsintervju etc etc. Sanja har en ny podd ny, ”En timme med” där hon intervjuar ascoola människor. In på era poddappar och lyssna dirr!!
Kolla vad W fick i present utav Sanja, världens finaste mintgröna stickade brallor. Åh åh åh. Märkte att dom var ännu sötare när man hade en liten volangkrage på bodyn under. Tips! Dom är ifrån Zara för alla som kommer att fråga.
När jag kom hem efter lunchen bestämdes det lite spontant att vi skulle fira Ebba som fyllde år. Så då sågs vi Nackagänget (Ebba+Erik+deras kiddo + Stork+Fellan+deras kiddo) hemma hos födelsedagsbarnet. Otroligt mysigt var det!
Ebba och Storken.
Det blev en pasta till varmrätt toppat av en jädra massa hets och garv. Jag minns när jag tog denna bilden att jag hoppades att det skulle vara den sista på Ebba som höggravid!!
Och till efterrätt hade Ebba gjort en svingod pavlova.
Tack livet för alla mina fantastiska vänner du har parat ihop mig med<3
08:29 | maj 8, 2021
Det är helg!!!
Hej på er allihopa! Jag ville egentligen bara kika in och säga: TREVLIG HELG! Det nalkas ju fantastiskt väder här i Stockholm och vi har tänkt att öppna poolen för i år. När man gör det så kan man också ta tag i alla andra projekt. Typ odling, plantering, målning och byggnationer. Juste! Byggarna kommer i nästa vecka och drar igång med årets projekt: altan och nytt utekök! Men vill ni följa sånt så får ni följa vårat huskonto @ellinorlofgren_house (som över 10 000 människor följer nu?!).
Videon här ovan var ifrån igår (fredags) när jag dammsög undan lite inför att en kompis skulle komma över på middag. Jag tokälskar våran nya Dyson dammsugare. Jag visste faktiskt inte att det fanns ett sånt intresse för den här dammsugaren, ni är många som frågar om en utvärdering nämligen. Men den får ni på hus-instagrammen. Så håll utkik där. Nu ska jag återgå till fixet här hemma. Puss på er!!!
I betalt samarbete med Länsförsäkringars Fastighetsförmedling
11:32 | maj 7, 2021
Hur jag hittade hem – min dröm blev verklighet
Vill ni komma direkt till Hemma Hos repotaget så >klicka här<. Annars läs vidare om hur jag hittade hem och hur jag gjorde för att min absolut största dröm skulle kunna bli verklighet.
Jag har alltid varit en person som flyr. Som inte har haft någon grund att stå på och som söker sig till roliga saker för att slippa verkligheten. Enda tills jag hittade mitt hem.
Jag hittade Honom.
Plötsligt kunde jag inte bara dra iväg, vi hade ju en vardag tillsammans som jag behövde förhålla mig till. Och jag kunde inte bara sprätta alla mina pengar på drinkar i någon bar med randoms. För dom skulle ju räcka till den där resan vi pratade om, till storhandlingen varje söndag på mataffären och presenter till svärmor.
Jag hade alltid sneglat på dom andra tjejerna i baren som tycktes ha koll på sina liv. Som stod med säsongens senaste IT-jacka över axlarna, ett perfekt lockat hår och fixade naglar. Dom var säkert såna som höll sina deadlines till kunder, la undan sparpengar, betalade in momsen, köpte sina egna lägenheter och lyckades få på sig två likadana strumpor på morgonen. Medan jag själv aldrig hade klarat av det… Jag förstod inte hur dom gjorde. Men när jag träffade P så var jag tvungen att styra upp mitt liv. Det sattes för första gången krav på mig, och jag älskade det.
Alla dom som jag innan hade bjudit på drinkar i en bar, tyckte plötsligt inte att jag var lika rolig längre. Och jag fick många gånger höra att jag hade ”förändrats så mycket”. Men dom förstod ju inte. Jag hatade det kaos jag hade levt i under hela mitt liv. Jag var så less på att vara så stressad att jag fick magkatarr för att jag hela tiden behövde lösa saker i sista minuten. Det enda jag drömde om var ju att bli en sån där person planerade saker och som kom i tid.
I takt med att jag tog kontrollen över mitt liv, så började det sakta men säkert att byggas en stabil grund inom mig själv som jag aldrig hade räknat med. Jag fick plötsligt en mycket starkare självkänsla, för jag klarade av allting som jag tog mig an istället för att kontant misslyckas.
Alla dom rutiner och den strukturen jag hade fått i mitt liv gjorde att jag plötsligt alltid fick på mig likadana strumpor, mina kunder var nöjdare än någonsin och momsen betalades in i tid. Och innan jag visste ordet av det hade jag blivit som hon i baren jag alltid hade suktat efter att vara. Hon som hade kontroll över sitt liv.
Jag kommer alltid att fortsätta vara den hispiga, virriga, retliga Ellinor som skrattar högt utan att hålla tillbaka. Men om vi ska dra någon som helst jämförelse så är jag draken som flyger med vinden, men P är den som står stadigt på marken och håller i snöret. Utan honom svävar jag iväg.
Jag som aldrig hade sparat pengar innan jag träffade P, insåg plötsligt storheten i det. Sparpengar är ju det enda direkta man kan göra IDAG för att komma lite närmre den ytliga framtid man drömmer om. Jag som aldrig hade känt mig riktigt hemma någonstans, fantiserade ju vilt med P om hur vi drömde om att bo ”när vi blev stora”.
Det gick några månader… Och utan att jag visste ordet av hur, så satt vi plötsligt där på mäklarens kontor och signade på papperna. Och ifrån ingenstans höll jag för första gången i ett par hemnycklar till min första bostadsrätt.
Jag minns känslan som igår. Stoltheten jag kände i mig VARENDA gång jag öppnade ytterdörren… Tacksamheten som vällde över varje morgon när jag vaknade i vår säng och insåg att jag inte behövde fly.
Jag var så lycklig att jag svävade på moln, och bjöd hem alla jag kunde tänkas komma på. Det var så enormt stort för mig att ha ett eget hem. Jag som tidigare hade låtit rödvinsfläckar från en efterfest sjunka in i parketten i min hyresrätt, började plocka fram glasunderlägg för gästerna att ställa glasen på – istället för direkt på soffbordet. Jag blev rädd om mina saker, för jag hade plötsligt något som var MITT och som jag var rädd om.
Jag fortsatte att hålla mina deadlines till kunder och spara så mycket utav lönen som möjligt. Sparpengarna såg jag till och med växa i fonderna jag hade placerat dem i. Samtidigt så fortsatte jag och P att drömma. Vi ville ju bo i ett hus någon dag ”när vi blev stora”.
Och plötsligt, 22år gammal, traskade jag mot mäklarbyrån igen medan jag höll hårt i min älskades hand. Vi hade köpt vårt absoluta drömhus en kvart ifrån stan. Det var så overkligt att jag grät så fort jag slog upp ögonen när jag vaknade på morgonen.
Den resan jag har gjort själsligt är den som har tagit mig dit jag är idag. Men utan P hade aldrig den snurran satts igång. Hade han inte gett mig den tryggheten jag kände, hade jag aldrig haft verktygen att våga satsa. Jag hade aldrig vågat söka det där jobbet på en creddig influencer marketing byrå, ta körkort eller söka hjälp för min ADHD.
Men jag vågade, för jag hade en stabil grund och ett hem där jag var skyddad och kunde samla kraft. Och hela tiden stod P där och hejade på. Han höll hårt i snöret nere på marken medan jag svävade runt på himlen och kände mig fri. Jag var fri från ångesten och kände att jag kunde ta mig an prick vad som helst.
P och jag fortsatte att prata om våra drömmar. Och vi drömde om en hund, en väldigt specifik hund. Han skulle vara gyllenbrun, ha lockig päls och inte vara för stor. Vi pratade om honom hela tiden. Vi ropade till och med hans namn i huset, pratade om hur det lät när han kom tassandes efter oss i vardagsrummet och skrattade åt att ”en dag när vi blev stora” skulle han bo tillsammans med oss.
Men plötsligt en dag så flyttade han in, våran virvelvind Bruno. Och ifrån en dag till en annan så var det inte bara två vuxna som bodde i vårt älskade hus. Utan nu var vi en familj.
Jag hade aldrig haft min alldeles egna familj innan, och jag kastades tillbaka till känslan när vi hade köpt vår första lägenhet. Jag var så stolt att jag nästan sprack, samtidigt som jag var så rädd så rädd om det vi hade.
Nu var underläggen till dricksglasen det minsta jag gjorde i mitt försök att skydda mitt hem och min familj. Jag slutade bjuda hem festnissar och ytligt bekanta kollegor, och värnade istället med omsorg vilka jag ville släppa in i mitt hem. Vårt hus var (och är) ju mitt absolut viktigaste, sköraste och mest privata.
Vi fortsatte att drömma, och sa att ”en dag när vi blir stora” så vill vi ha barn. Jag drömde om en stor liten pojke, med blåa ögon, P’s lugna personlighet och som skulle heta William.
Och plötsligt en dag, när vi som minst anade det, så kissade jag på en sticka och på den lilla skärmen såg jag ett blått kryss. Därinne låg han. Jag kände det direkt. Det var våran William därinne.
Och plötsligt gick familjen från att vara 3 till att bli 4.
Jag som inte hade tänkt förbereda någonting alls innan han anlände, kom plötsligt på mig själv med att vika in ännu en påse med nya bebisplagg i garderoben. Jag ville fixa ett rum för honom som han kunde känna sig lika välkommen till som jag kände, första gången jag hade kommit in i huset. Hur fjantigt det än må låta så kände jag så.
Jag fantiserade om att sitta här och läsa böcker för honom…
… Och att byta blöjor på honom här.
Och plötsligt så var han här från en dag till en annan.
Känslan när vi köpte vår första lägenhet, vårt hus, när Bruno kom hit och vi när vi blev en familj – ja detta känns precis så stort och glittrande – fast upphöjt med hundra! För nu har vi allt det där vi drömde om den dagen ”vi blev stora”. Vi lever vår dröm nu.
… Jag insåg att jag är stor nu.
Och att jag kanske har varit det hela tiden. För jag tog ju ansvar och styrde upp mitt liv, samtidigt som jag fortsatte att drömma stort. Även om jag förmodligen aldrig kommer att känna mig vuxen på insidan, så gör det ingenting. Utan det är helt okej. Jag kan vara hur barnslig och svävande bland molnen som helst, för jag har alltid min familj och mitt hem att samla kraft hos. Och nu när ni har följt min resa, så kanske ni förstår att det absolut inte är något som jag tar för givet.
Jag är så oerhört tacksam över allt jag har och allt jag har åstadkommit. Allt jag har slitit mig loss ifrån. Men samtidigt är det viktigt att fortsätta drömma om livet ”när jag blir stor”. Det är ju min framtid.
Länsförsäkringars Fastighetsförmedling, som är min samarbetespartner sedan förra året, och så även i år, frågade ”Vad är ett hem för dig?”. Och det är exakt det här. Det är inte bara en bostad med fyra väggar och ett tak. Det är så mycket mer än så. Det är en känsla snarare än ett utseende. Det är en grund att stå på när allt annat i livet svajar. Det är min innersta borg som jag skyddar med allt jag har <3
Vill ni se fler bilder ifrån vårt älskade hem och vår renovering av både kök, tv-rum och barnrum, så klicka här för att läsa ett Hemma Hos-repotage och en intervju där jag svarar på frågor om vårt hem. Ni får änte missa den hörrni! Läs här (klick!).
