Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

12:37 | mars 17, 2021

Såhär glammigt är det efter en förlossning – baby blues?

Byxa LEIS | Tröja Chiquelle | Väst min killes | Mössa gammal | Skor UGGS

Såhär såg jag ut när vi skulle åka och hämta Bruno hos min syster häromdagen. I bilen påväg dit satt jag såklart på sidan utav min höft eftersom att det är helt omöjligt att sitta ner som vanligt.

Jag skrev om det igår på min Instagram, men livet just nu är verkligen extremt oglammigt. Idag är första dagen jag har duschat på fem(!!) dagar. Det har funnits tillfällen jag har kunnat duscha, det är inte det. Jag har bara inte förmått mig att göra det. Igår gick jag runt med nerblodade trosor för att jag inte hittade några nya när jag bytte binda (och Bumligen grät i famnen samtidigt). Dessutom är jag ju 95% sängliggandes för att gå gör alldeles för ont i underlivet. Dels skaver det men tyngdpunkten blir typ mellan benen när man går (??) så därför undviker jag det. Och i princip allt är nerkissat och nerspytt konstant. Inte riktigt den bilden av föräldrarlivet som jag hade fått av Instagram hahaha. Shame on me som trodde att det bara var gos, rena mjuka filtar och fina bebisoutfits.

Jag är så less på att ha så ont pga att jag har haft det under hela graviditeten + förlossningen + nu. Att känna sig nedstämd första tiden med bebis gör tydligen mellan 50-70% av alla nyblivna föräldrar. Så jag ställde in mig på att bli ganska deppig. Men so far har jag sluppit det (peppar peppar). Men jag är riktigt riktigt trött på att ha ont och att det går ut över alla i familjen… Sen kan jag få lite lätt ångest inför att gå och lägga mig, för att jag vet att jag ska upp igen varannan timme natten igenom. Man är ju inte riktigt van vid det än hehehe.

Många undrar hur det funkar med Bruno och Bumlingen. Och so far: väldigt bra! Bruno är mycket mer lugn, men känner ändå att något är annorlunda hemma. För han beter sig inte riktigt som vanligt. Nu vägrar han helt plötsligt ligga uppe vid våra huvuden när vi ska sova tex, och håller sig nere vid fotändan.

Jag har gråtit vid ett tillfälle (när P var inne på jobb i stan och jag var sängliggandes pga smärtor i flera timmar och Bumlingen grät och Bruno inte ville lägga sig nära mig). Bruno har ju verkligen varit vårt ALLT innan och vi har gett honom så extremt mycket närhet och uppmärksamhet. Och jag vill inte att han ska känna sig bortprioriterad. Så fort jag kan gå normalt igen så ska han få sig rejält många promenader och häng i hundparken. Inatt hade Bruno lagt sig intill Bumlingens bedsidecrib så nära det bara gick också, så jag tänker att han någonstans kanske ändå gillar sin nya lillebror heheh.

Ja det var en liten life update det! Hoppas alla ni andra nyförlösta mår bättre fysiskt än maaaj och att ni har det det där glammiga ”första-tiden-med-bebis-hänget” som man ser på Instagram. Jag unnar er alla det ska ni veta!! Men här hemma är det glest på den fronten hehe. Och till alla er som inte är gravida, hoppas ni njuter av ert (förhoppningsvis) icke nedspydda liv!!!!!

The face of a food coma! Set ifrån H&M.

Det är skönt att Sumo (aka Bumlingen) älskar mat så mycket. Det har verkligen inte varit några könstigheter med det sedan han kom. BVC var här idag för hembesök. Vi snackade om vaccinationer, hur jag mår och sen kollar dom väl vilka förhållandena är här hemma I guess? Men sen mätte vi också lillemannen och han vägde ju 4,7 när han kom, gick ner till 4,5 och nu är han uppe på nästan 4,9kg. Snark vilken trött info tänker ni – men kul för hans mormor och farmor som läser denna blöggen tänker jag!!!!

16 kommentarer



22:25 | mars 11, 2021

Första dagarna hemma

Här kommer några bilder ifrån de senaste dagarna och sen vi kom hem ifrån BB:

Vi har ätit så goda frukostar och njutit av att Sumo/Hubbe aka Bumlingen (kärt barn har många namn) faktiskt sover så mycket. Så lär det ju inte vara för alltid så until then: goooa frukostar.

Bumlingen är ju rätt stor som ni vet. Framförallt hans händer och fötter haha! Dessa byxorna är i storlekarna 56 och sitter på pricken perfekt. Hoppas inte att han växer ur dem allt för snabbt.

Gissa en gång hur många miljoner gånger jag har pussat på dom här läpparna det senaste dygnet!!!

Bumlingen kom i måndags, och imorgon (fredag) så ska han få träffa min sida av familjen för första gången inkl sin storebror Bruno. Och i helgen kommer P’s familj.

Min syster kom och hämtade Bruno dagen innan jag blev igångsatt, då tog vi den här bilden. Herregud vad jag saknar honom nu!!! Men, samtidigt känns det bra att han får 100% uppmärksamhet nu hos min syster så vi kan fokusera på att lära känna Bumlingen och hans dygnsrytm och hur allting funkar. När Bruno kommer hem vill jag kunna ge honom den tiden och kärleken han förtjänar, inte ta hem honom ”bara för att” och så har jag inte lärt mig att manövrera tiden med Bumlingen riktigt osv. Men imorgon kommer han!!!

Vi har fått så mycket fina blommor ifrån nära och kära<33 Tack tack tack älskade ni. Bumlingen längtar efter att träffa er alla!!!

Jag har sååå många bilder att visa er, men man ser Bumlingens ansikte på alla, och än så länge vill vi vara i vår lilla bubbla. Det känns konstigt att lägga ut bilder på honom innan våra familjer har träffat honom (dom har såklart sett varandra på Facetime osv men ni hajjar). Denna bilden tog jag nu precis. Vi (läs hans stolta padre) testade bärselen idag och den gick helt klart hem.

Sorry for this info men: har skrivit ihop detta när jag satt på toaletten. Så nu ska jag ta mig upp härifrån (eh att bara ställa sig upp från sittande läge tar sin tid så att säga) och gå upp och mysa med mina killar. Längtar sönder till imorgon för då blir det att fira hans första födelsedag med la familia hehehe. PUSS

4 kommentarer



15:59 | februari 1, 2021

Barnnamnen vi velar mellan…

Åh åh åh!! Äntligen ska jag berätta något som jag vet att många utav er har spekulerat kring. Nämligen vad vår lille son ska heta! Och jag förstår att ni vill veta – för det är ju en sjukt STOR grej. Typ det näst största beslutet med att skaffa ett kiddo ju. Nr 1 är att bestämma sig för att man vill behålla det där lilla fröet i magen och att man lovar att man ska ta ansvar för att vårda det resten utav sitt liv. Och nummer två är ju typ… Namnet?!

Men jag förstår samtidigt varför många väljer att inte gå ut med namnet först bebisen är på plats. Dels så kanske ungen inte alls känns som en ”X” när han ploppar ut, och dels så kanske man behöver suga lite på karamellen. Ni vet, låta namnet rabblas om och om igen i huvudet innan man verkligen fastslår det. Sedan är det ju en läskig grej: att ha ett SATT namn. Det blir ju så mycket mer definitivt då.

Jag kan ju direkt säga att vi har två namn som det står emellan (as u all know) och dem är…

William eller Arthur! 

Hehe, det här inlägget skriver jag inte för att ni ska få rösta på vilket namn ni tycker bäst om. Eller för att få höra varför vi INTE skulle välja ett utav namnen. För uppenbarligen älskar vi dem båda, så har ni några åsikter kan ni ju behålla dem för er själva hehe (ni vet ju trots allt heller inte vilka mellannamn eller efternamn bebisen kommer att få så helheten utesluts ni ju ifrån hehe). MEN! Nu ska ni få höra varför det slutgiltiga beslutet inte är helt skrivet i sten ännu…

Historien till namnen är ganska olika. Så vi kan börja med det som har hängt med längst…

William: 
Jag har ju haft en storebror som hette William, men som tyvärr föddes sjuk och gick bort 9 månader gammal. Och även om jag inte har växt upp tillsammans med honom, så har han ändå varit en stor del utav vår familjs liv. Så redan som liten bestämde jag mig för att ”om jag en dag får en son, så ska jag hedra min storebror och döpa honom till William”. Så redan på dejt tre med P så kläckte jag ur mig det, och han instämde att det var fint. Sedan är både jag och P en sucker för traditionella, lite längre namn. Och då hamnar ju William oavsett ganska högt upp hehe.

Arthur: 
Även fast William alltid har varit nummer ett, så kände i alla fall jag ett behov av att kolla upp fler alternativ ”bara för att” typ. Jag har ju haft en lista på barnnamn i flera år, så den gick jag igenom och började att sålla ur. Men också lägga till. Jag och P bestämde att vi på varsitt håll skulle komma med 5 förlag, och bland bådas förslag så fanns Arthur med. Det är ju också klassiskt, traditionellt och funkar på flera språk. Men samtidigt så är det liiite roligare än William.

Varför vi inte bara sätter tex William direkt är dels för att vi vill känna på det när han har kommit till världen. Men också för att det skulle kännas HELT FEL att döpa vår son till William om han föddes sjuk. Då skulle den fina gesten plötsligt inte alls få samma fina innebörd på något vis. Men ja! Det är verkligen inte lätt det här med namn. Och vem vet – vår son kanske inte passar som något utav dem när han väl är här? Den som lever får se!!!!!

20 kommentarer



12:10 | november 23, 2020

Mina tankar kring NIPT-test

Hej på er mina goa. Jag har fått många ”större” frågor sedan jag gick ut med att jag blev gravid. En sådan var det här med att göra ett NIPT-test. För er som inte är i barn svängen (hade nöll köll på vad detta var för några år sedan). Så är det ett test man kan göra valfritt (kostar mellan 6-10k att göra privat) där man kan se hur stor risk det är att ens barn har en kromosomavvikelse + vilket kön barnet har.

För er som inte känner till min historik, så har jag haft en storebror som heter William. Men som efter ett chockartat urakut kejsatsnitt i v 36 föddes med en kromosomavvikelse som heter Edward Syndrome (en extra kromosom på 18e paret). Och 9 månader senare så somnade han in<3 En tragedi i min familj och som har präglat väldigt mycket utav den jag är idag, trots att han inte fanns när jag kom till världen.

Men eftersom att kromosomavvikelsen låg så nära i släkten som ett syskon till mig, föll det sig ganska naturligt att vi ville göra ett NIPT-test när vi fick reda på att jag var gravid. Men så gick vi igenom ett ultraljud och ett KUB-test (som görs på rutin men som är valfritt och är light versionen utav NIPTen kan man säga men som staten finansierar). Och dem såg bra ut. Där berättade barnmorskan att Edward Syndrome inte ska vara ärftligt. Jag trodde att jag skulle googla som en galning på statistik och fakta när jag kom hem, men det gjorde jag inte. Utan vi har valt att blankt lita på vår barnmorska och därför skippade vi NIPT testet.

Blir alltid lika gråtig när jag ser den här videon. Ser ni bullkinderna, putmagen och snuttandet med läpparna<3

Under den här graviditeten har jag själv blivit chockad över hur lite jag har oroat mig. Och det har aldrig varit för att jag tar någonting för givet eller för att jag har tänkt att ”det inte kommer hända oss”. Tvärtom, jag är fullt medveten om alla risker som finns. Jag vet ju att man kan gå en hel graviditet i tron om att ens barn är fullt friskt, men sedan så föds det jättesjukt – precis det som hände min familj och min storebror. Jag har en så extremt stark inre tro på att allt som är menat att bli, kommer att ske. Jag tror inte på just Gud, men absolut på någon form utav högre makt. Därför gjorde vi inte det där mer ”pricksäkra” testet för att se eventuella kromosomavvikelser.

Just nu vet vi att vårt barn mår bra, men för den saken skull är det många saker som kan gå snett innan den lille intar vårt liv. Och skulle det bli så, så får vi ta det då. Och helt ärligt så räds jag inte så mycket för det just nu. Jag vill självklart aldrig någonsin se mitt barn lida, men jag ser verkligen på min graviditet som ett mirakel. Vi önskade oss ett barn, sedan vem det är som kommer hem till oss har ingen betydelse – faktiskt. Det här lilla miraklet är lika efterlängtat oavsett. Och föds den här lilla människan med såkallade avvikelser så är det inget som jag kan förbereda mig på nu ändå. Är ni med på hur jag tänker?

Sedan ska det ju tilläggas att vi (hittills) aldrig har hamnat i ett skede där vi har tagit emot ett besked om att vårt foster/barn har någon avvikelse. Så jag har ju ingen aning hur jag skulle reagera där och då, det kan nog ingen svara på för det beror ju så mycket på omständigheter tänker jag? Men nu vet ni i alla fall mina generella tankar kring det här med NIPT-tester. Sedan hur andra gör lägger jag prick noll värdering i verkligen. Jag tycker att man ska göra det som känns bäst för ens egna familj! Oavsett vad det är<3 Och jag skriver såklart inte det här för att provocera någon. Jag vet inte vad den generella uppfattningen är kring NIPT eller om folk kommer att tycka jag är sjuk i huvudet nu haha? Men jaja, hittills har jag mått väldigt bra av att tänka att ”det som är menat att ske kommer att ske” för det har gjort att jag inte tar ut någonting i förväg och att jag oroar mig väldigt lite vilket känns skönt<3 Komplext ämne helt klart, och jag vet inte om jag alltid kommer att tänka såhär. Men just nu är det så jag känner.

Gjorde ni ett NIPT-test när vi väntade barn? Varför/varför inte i så fall?<3 Kram på er!!

14 kommentarer