Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

14:29 | juli 4, 2021

William 3-4 månader uppdatering

Jahopp, och DÄR började tiden plötsligt att swisha förbi. William är snart 4mån nu, men jag tänker att ni får er en uppdatering ändå om 3-4mån i alla fall.

Mycket har hänt sedan sist. Vi har för det första döpt om Sumo till Gugge. För att han vid två mån började gurgla, och ibland ljudade ”Gu gu”. Så då blev det Gugge. Sumo och Bruno var alldeles för lika varandra, så vi sa fel hela tiden. Så det var tur att vi hittade något nytt.

VIKT & LÄNGD:
Sen sist:
2 månader: 6,5kg+ (vägde senast för 2v sen så tror på 7kg nu) och 62cm. Blöjstrl 3 snart 4. Strl 62 på överkropp och 68 på byxor.
Nu:
3 månader: 8,1kg+ (vägde senast för 3v sen så han väger absolut närmre 9kg nu) och 66cm. Blöjstorlek 4 men 5 funkar egentligen bättre så ska byta till det nu. Nu funkar strl 74 alldeles utmärkt. Men vi köttar på med allt vi har i 68 tills det blir för litet.

Den sista tiden har allt gått så himla fort. William kan gå själv nu och säga ”mamma” & ”pappa” osv. Skoja hahaha. Men han är fullt medveten om sin omgivning, skrattar själv, är helt stabil och både nacke och huvud och vill helst stå upp hela tiden. 

Han har börjat försöka vända sig om, men kan bara vända sig från sida till sida än så länge. Lägger vi honom på mage så kan han inte rulla över till rygg tex. Hans hår har gått ifrån blont, till orange och nu åt det mer bruna hållet. Och ögonen är klarblåa och ganska ljusa.

Vid 3mån började han från ingenstans att ASGARVA. Det var en milstolpe ändå? Att se sitt barn SKRATTA åt saker man gör? Han kiknar verkligen av garv minst en gång om dagen <333


Vi har bytt ifrån liggdelen till sittdelen när han var 3mån (vi har dock alltid en vagn med liggdelen på för han sover (av uppenbarliga skäl) mycket bättre däri än i sittdelen. Men ska vi ta en promenad utomhus, eller om han vill sitta med utomhus när vi äter: så sitter han i sittdelen. Av förklarliga skäl växte han ur både sin Najell och sitt Babynest redan innan han fyllde 2mån också. Så dom är utlånade till vänner nu.

Vi fick en Bumbo till honom (sittstol i typ gummi) som ska vara grym. Men! Hans lår är lite för knubbiga så han får blodstopp i dom när han sitter i den :'( Därför funkar vagnen bättre också.


Han greppar saker hela tiden och har ryckt av mig säkert 3kg hår redan. Dessutom har han börjat få tänder, så nu vill han helst ha något i munnen hela tiden. Annars kliar det i munnen på honom och han dreglar sönder :'( Här om dagen hittade jag honom med en tulpan i munnen hahaha så nu får man börja hålla köll på honom på ett annat sätt.

Gugge älskar att: simma i poolen, bada badkar med sin mamma, cykla, gosa, när man sjunger för honom, speglarna i sitt lekgym, känna på sin storebrors päls och åka båt. Bruset på båten gör att han slocknar direkt.

Sedan sist har han fått ögonbryn och ögonfransar också haha! 

Vi kom in i något ”språng” och plötsligt ifrån en dag till en annan tyckte han att det var läskigt att bäras av någon annan än mig, min mamma eller P. Men det höll i sig i ca två veckor och nu har det släppt igen. Det var dock första gången vi behövde tänka på något som berörde Williams uppfostran. Alltså, ”vill vi testa att folk bär upp honom eller vill vi inte ens försöka?”. Vi gick på det förstnämnda, och började han gråta så fick han bara komma över till oss.


Min kärlek för honom är helt sjuk atm. Här om veckan fick jag ett sånt starkt kärleksryck att jag råkade pussa lite för hårt på kinden så han började gråta haha :'( Sånt antiklimax? Ville visa honom kärlek och istället slutade det med en tår och svindåligt samvete. Minns att jag råkade göra exakt samma sak på min lillebror en gång när han var liten.


En dag hittade vi honom i hans rum såhär, showandes för sina djurvänner! 

Annars angående hans humör så tycker jag att han har väldigt mycket tålamod. Han kan ligga och pilla med saker och chilla i sitt gym länge innan han tröttnar. Ibland blir det lite kaos här hemma när han tror att hans ”knytisar” (läs: knytnävar” FÖRSVINNER. Tills jag visar honom att dom är kvar och då blir han överlycklig.

Senaste 3v har han vaknat runt 09-10 varje dag (då har vi matat vid ca kl 07). Vilket är en sån satans lyx och vi njuter så länge det varar. Och när han vaknar så ligger han bara och myser tills vi plockar upp honom. Han är ALDRIG ledsen på morgonen och har aldrig varit *peppar peppar*.

Men på kvällen har han börjat få lite svårt att komma till ro. Han sprattlar som en GALNING och vill absolut inte äta. Vi skulle behöva byta till en spjälsäng nu (men älskar bedsidecribet så vill ändå vänta) alt köpa ett högre skydd så han inte kan leva rövare med sina ben. Inte så konstigt heller med tanke på att det har varit världens värmebölja senaste tiden.
Det här med rutiner har vi fortfarande inga, utan vi lyssnar bara på vad han vill. Ibland sover han 2 naps på en dag, ibland 7. Han lägger sig olika tider varje kväll och vaknar olika tider varje natt. Den enda rutinen vi har är typ att han äter var tredje timme ca och somnar rätt sent. Vid 22-23 typ. Men för mig som är en kvällsmänniska och inte morgonmänniska så gör det absolut noll. Han får gärna joina prick varje middag för han chillar mest ändå.

Han har fått börja smaka på mat också, gärna fryst som jag lägger i en sån här napp. Då får han bara ut saften. Hittills är mango och gurka favoriten.

Såhär kan en vanlig kaosdag ut i våra liv. Gäster skulle komma om 15min och P hade en kund som skulle köpa en bil av honom. Så jag fick slänga ner Gugge såhär. Inte optimalt direkt haha. Hamnade i samma kaossituation några dagar senare och då tog jag honom i bärselen ist. Har alltid en bärsele i bilen vilket har underlättat många gånger!

Herregud livet med bebis blir bara enklare och roligare för varje vecka som går tycker jag. Och vårt glada lilla charmtroll är så otroligt tacksam att vara förstagångsförälder till. Jag minns första gången någon sa ”barn gnäller och så är det ju bara”, för jag förstod inte alls? Gugge gnäller enbart när han vill något specifikt. Han skulle aldrig gnälla bara för att gnälla. Nu i efterhand förstår jag att alla inte har det så. Åh, vår älskade älskade gladaste Gugge <3

1 kommentarer



10:50 | maj 6, 2021

William 1 & 2 månader uppdatering

Herregud tiden går så fort med bebis att jag får totalez ångest påslag deluxe!!!!!!!! Det har redan gått två månader och för varje dag som går blir jag stressad över att jag aldrig kommer att få ha honom såhär liten igen. Många säger att dom längtar efter att deras bebisar ska börja sova i eget rum, lära sig att gå osv osv. Jag känner precis tvärtom? William får MER ÄN GÄRNA sova UPPEPÅ mig för alltid. Och jag vill aldrig någonsin att han ska lära sig att gå????? Han kommer ju sova i egen säng och kunna gå för resten utav sitt liv sen. Så jag känner absolut noll stress med det.

Jag lutar ju mer och mer åt att vi bara ska ha ett barn (usch ska prata med min aurorabarnmorska om detta nästa gång jag träffar henne pga enorm sorg men det beror ju såklart på min graviditet och förlossning) och det är nog därför jag är så stressad över bebistiden också. För i så fall är det här sista gången jag har en sån här liten bebis… 

Min tröja Twist & Tango | Skinnbyxor na-kd | Williams tjocktröja Cubus | Leggings second hand men typ Lindex?

Jag tänkte i alla fall summera de första två månaderna i hans liv lite snabbt, egentligen mest för mig själv för att jag ska kunna blicka tillbaka. Det här är alltså inget ”jämförelse inlägg” på något sätt. Jag skulle kunna kalla mig självutnämnd expert inom förlossningsvården i Sverige och har nog läst på bra mycket mer än de flesta. Men ang bebistiden är jag totalt obrydd. I min värld finns det inga ”måsten” och jag blir själv chockad över hur lite jag blickar på hur andra gör. Och jag dömer absolut _noll_ hur andra väljer att göra.

Min kille hade googlat igår på när man ”ska” börja med rutiner med en bebis. Jag har aldrig googlat en enda grej, utan min grundinställning är att titta på mitt eget barn och göra det som funkar bäst för honom. Sen har jag helt ärligt noll köll på hur andra gör, och det känns bara så skönt och befriande? Och hittills har det funkat toppen att bara lyssna på Williams signaler, så det kommer jag att fortsätta med.

VIKT & LÄNGD:
1 dag: 4,7kg och 56cm lång. Blöjstrl 1.
1 månad: 6kg och 60cm. Blöjstrl 3. Stora strl 56 på överkropp och 62 på byxor.
2 månader: 6,5kg+ (vägde senast för 2v sen så tror på 7kg nu) och 62cm Blöjstrl 3 snart 4. Strl 62 på överkropp och 68 på byxor.

Sumo har ju varit stor enda sedan han gjorde entré här på jordelivet. Alla kläder vi hade med till BB i strl 50 (och några små 56or) var för litet. Mössorna och vantarrna gick inte att trä på och strumporna slutade mitt på foten. Vilket jag bara kan garva åt såhär i efterhand hahaha. I slutet utav första månaden fick vi plocka ur både ilägget i hans Stokke stol och bilbarnsstolen. Han är så himla liten men ändå ”rejäl”. Vilket har varit skönt för det har alltid funnit lite att ”ta i”. Han har liksom aldrig varit ”skör”. Vilket ju är väldigt tacksamt som förstagångsförälder när allt annat känns lite nytt och läskigt. Tungt under graviditeten såklart, men rätt skönt ändå såhär i efterhand. Juste! En fråga till er andra som fött stora bebisar, tog det lång tid för dem att ”sjunka ner”? Jag var ju öppen 10cm i 5,5h och barnmorskorna tror att det berodde på hans size. Vill veta om det sambandet kan stämma eller ej.

KÄRLEKEN FÖR HONOM:
Det känns på många sätt hemskt att skriva, men när jag fick upp honom på bröstet så kände jag inte alls ”kärlek vid första ögonkastet” (vilket jag tack och lov var inställd på pga visste om att det var så vanligt). Men där och då var jag totalt utmattad och svarade inte ens barnmorskorna när dom pratade med mig, för jag orkade inte.

Sedan tror jag att jag var i fullständig chock, och är nog fortfarande ganska ofta. Över att han är MIN liksom? Så kärleken har verkligen växt på mig för varje dag som går. Inte så konstigt egentligen, jag kände ju honom inte precis när han var nyfödd. Men tack och lov så kom den där ”beskyddarinstinkten” och ”lejonhonakänslorna” jag har för honom samma sekund som han kom ut. (Kom ihåg att det finns hjälp att få om du inte känner dig lycklig första tiden med bebis! Det är ingen som kommer skambelägga dig, utan deppiga tankar får upp till 80% av alla nyblivna mammor!)

OMSTÄLLNINGEN ATT BLI FÖRÄLDER: 
Omställningen för oss med barn VS inte har faktiskt inte varit så omtumlande. Vi är vana vid att ha en totalt crazy unghund (aka Brunobus) så i jämförelse med honom har bebistiden varit plättlätt. Chocken med ansvar/dålig sömn/planering/fördelning osv för oss kom däremot när vi skaffade valp så jag förstår verkligen stressen många förstagångsföräldrar beskriver.

EN NÖJD & GLAD BEBIS
Sedan har William alltid varit en väldigt nöjd och chillad bebis (eeeeeh inte mina gener diweckt dööö), vilket jag är så oerhört tacksam för. Det är svårt att prata om dock, för jag känner ingen anledning att leta efter saker att klaga på. Vi har såklart också tuffa dagar ibland, men i jämförelse med många andra har vi en dans på rosor. Och det säger jag ju inte för att provocera. Utan för att jag förstår att andra kämpar mer än oss, och jag vill inte förminska deras slit. När jag plussade på stickan var jag livrädd för spädbarnstiden pga jag hörde enbart föräldrar som pratade om hur hemskt och påfrestande det var. Men alla ni som oroar er för samma sak: det behöver inte bli så!!! Men alla vi som har enklare barn skriker inte högt om det med respekt för alla de som kämpar.

Samt: är bekant med flera som har lika chillade bebisar som William, men som klagar för fulla muggar. Så allt är väl relativt också.
Samt (igen): vi har fått höra från dag ett att ”jaja det kommer vända så njut så länge det varar”” vilket gjorde att vi fick stress så fort han skrek första månaden för vi tänkte att det är NU koliken och helvetet kickar in haha. Men än så länge är han samma bebis som när han föddes, och både jag och P hade kunnat njuta mycket mer av första tiden med spädbarn om andra bara hade varit glada för vår skull. 

SÖMNEN OCH FÖRÄLDRARLEDIGHET:
Jag är ju rätt flummig i mitt föräldrarskap, men generellt i livet med saker jag kan påverka så är jag ett kontrollfreak. Så därför har vi pratat igenom mycket i förhand och utgått ifrån det värsta hela tiden i vår sk ”planering”. Därför inredde vi ju ett extrarum för bebisen med TV, skötbord osv där den som har nattpasset kan hänga utan att den andra blir störd. Jag är en kvällsmänniska och P en morgonmänniska. Därför har vi delat upp nätterna såhär (även om det inte alltid håller såklart):

Jag tar William mellan 22-04. Då sover P. Runt 00 sker alltid sista matningen och sedan somnar både jag och W. Sedan vaknar han igen runt 04 för mat och blöjbyte. Då matar jag och därefter byter jag sovrum för att kunna sova ostört. Så då tar P William mellan ca 04-08 när jag vaknar. Jag får alltså sova mellan 00-08 då med ett uppvak = magi! Och för att detta ska gå så kör vi självklart flaska, och på nätterna har vi gett ersättning since day one. Där är BabyBrezzan den bästa maskinen i världshistorien.

Williams utveckling: 
Månad 1 började han att le ”okontrollerat” men nu ler han åt saker vi gör. Nu jollrar han t o m och vill ha svar. Han har tidigt älskat att snutta på sina knytnävar, men nu kan han titta på dem och observera dem innan han stoppar in dem i munnen. Han har alltid älskat sitt skötbord och att titta på sina luftballonger (då skrattar han jämt). Men det var först i slutet utav mån 1 han började följa oss med blicken. Han har alltid varit väldigt stark i hela kroppen, så man får hålla hårt i honom när man bär honom, för han kastar sig bakåt med hela ryggen med all kraft han har. Och redan månad 1 märkte vi att det ofta bara räckte med att man snusade honom i pannan för att lugna ner honom.

Generellt sätt behöver han väldigt lite stimulans, och kan ligga och chilla i soffan utan problem. Och enda sedan han kom har han sovit mellan 23-19h per dygn. Jag tycker att det är helt sinnessjukt men alla som frågar mig om det säger att deras bebisar också gjorde det första typ fyra månaderna. Så det kanske är normalt vad vet jag? Haha.

Säkert glömt tusen grejer nu. Eh juste han har fått mer ljusblåa ögon sen han föddes, hans hår har gått från blont till strawberry blond till mer ljusbrunt. Och han har mindre hår nu än när han föddes.

17 kommentarer



09:31 | mars 22, 2021

Vår son ska heta…

Halli halloj på er allihopa! Nu är det äntligen satt – Sumos riktiga namn! För några veckor sedan skrev jag ju det här inlägget (klick!) om vilka två namn vi velade mellan och ”historiken” bakom namnen. Vi velade alltså då mellan William och Arthur.

Mjölkmustaschen<3 

Men ju längre tiden gick desto mer sköt vi Arthur åt sidan. Och under dagarna jag gick över tiden efter BF så låg vi och kollade på Husdrömmar. I ett avsnitt var det med en pojke som hette Bill, och han var en sån himla superstjärna att någon av oss tillslut kläckte ”Ska inte vi döpa Bumlingen till Bill bara?”. Sedan börjar man ju att laborera… ”Passar Bill med hans efternamn? Mellannamn? Vilken ordning ska namnen komma?” osv. Så skrattade vi åt att det passade ihop med Bruno. Bruno å Bill, vilket jädra radarpar?!

Sen så kom han ut, och jag tyckte verkligen att han såg ut som en Bill. Så vi kände på det i några dagar, Bill eller William alltså. Men William har ju en helt annan betydelse för oss, och jag har ju alltid sagt att min son ska heta William efter min storebror (läs här). Så plötsligt kändes Bill så impulsivt?! Även om vi älskar det?

Så efter någon vecka efter att han kom så bestämde vi oss bara…

Säg hej till vår älskade lilla William! <3

Min ena lillasyster Vanessa bor i USA, och när jag pratade med henne om namnen så berättade hon att Bill är ett smeknamn på William där? Jag hade absolut ingen aning om det? Will och Bill är ju likt – men William och Bill??? Hade ni en aning om det? 

20 kommentarer



12:37 | mars 17, 2021

Såhär glammigt är det efter en förlossning – baby blues?

Byxa LEIS | Tröja Chiquelle | Väst min killes | Mössa gammal | Skor UGGS

Såhär såg jag ut när vi skulle åka och hämta Bruno hos min syster häromdagen. I bilen påväg dit satt jag såklart på sidan utav min höft eftersom att det är helt omöjligt att sitta ner som vanligt.

Jag skrev om det igår på min Instagram, men livet just nu är verkligen extremt oglammigt. Idag är första dagen jag har duschat på fem(!!) dagar. Det har funnits tillfällen jag har kunnat duscha, det är inte det. Jag har bara inte förmått mig att göra det. Igår gick jag runt med nerblodade trosor för att jag inte hittade några nya när jag bytte binda (och Bumligen grät i famnen samtidigt). Dessutom är jag ju 95% sängliggandes för att gå gör alldeles för ont i underlivet. Dels skaver det men tyngdpunkten blir typ mellan benen när man går (??) så därför undviker jag det. Och i princip allt är nerkissat och nerspytt konstant. Inte riktigt den bilden av föräldrarlivet som jag hade fått av Instagram hahaha. Shame on me som trodde att det bara var gos, rena mjuka filtar och fina bebisoutfits.

Jag är så less på att ha så ont pga att jag har haft det under hela graviditeten + förlossningen + nu. Att känna sig nedstämd första tiden med bebis gör tydligen mellan 50-70% av alla nyblivna föräldrar. Så jag ställde in mig på att bli ganska deppig. Men so far har jag sluppit det (peppar peppar). Men jag är riktigt riktigt trött på att ha ont och att det går ut över alla i familjen… Sen kan jag få lite lätt ångest inför att gå och lägga mig, för att jag vet att jag ska upp igen varannan timme natten igenom. Man är ju inte riktigt van vid det än hehehe.

Många undrar hur det funkar med Bruno och Bumlingen. Och so far: väldigt bra! Bruno är mycket mer lugn, men känner ändå att något är annorlunda hemma. För han beter sig inte riktigt som vanligt. Nu vägrar han helt plötsligt ligga uppe vid våra huvuden när vi ska sova tex, och håller sig nere vid fotändan.

Jag har gråtit vid ett tillfälle (när P var inne på jobb i stan och jag var sängliggandes pga smärtor i flera timmar och Bumlingen grät och Bruno inte ville lägga sig nära mig). Bruno har ju verkligen varit vårt ALLT innan och vi har gett honom så extremt mycket närhet och uppmärksamhet. Och jag vill inte att han ska känna sig bortprioriterad. Så fort jag kan gå normalt igen så ska han få sig rejält många promenader och häng i hundparken. Inatt hade Bruno lagt sig intill Bumlingens bedsidecrib så nära det bara gick också, så jag tänker att han någonstans kanske ändå gillar sin nya lillebror heheh.

Ja det var en liten life update det! Hoppas alla ni andra nyförlösta mår bättre fysiskt än maaaj och att ni har det det där glammiga ”första-tiden-med-bebis-hänget” som man ser på Instagram. Jag unnar er alla det ska ni veta!! Men här hemma är det glest på den fronten hehe. Och till alla er som inte är gravida, hoppas ni njuter av ert (förhoppningsvis) icke nedspydda liv!!!!!

The face of a food coma! Set ifrån H&M.

Det är skönt att Sumo (aka Bumlingen) älskar mat så mycket. Det har verkligen inte varit några könstigheter med det sedan han kom. BVC var här idag för hembesök. Vi snackade om vaccinationer, hur jag mår och sen kollar dom väl vilka förhållandena är här hemma I guess? Men sen mätte vi också lillemannen och han vägde ju 4,7 när han kom, gick ner till 4,5 och nu är han uppe på nästan 4,9kg. Snark vilken trött info tänker ni – men kul för hans mormor och farmor som läser denna blöggen tänker jag!!!!

16 kommentarer




22:25 | mars 11, 2021

Första dagarna hemma

Här kommer några bilder ifrån de senaste dagarna och sen vi kom hem ifrån BB:

Vi har ätit så goda frukostar och njutit av att Sumo/Hubbe aka Bumlingen (kärt barn har många namn) faktiskt sover så mycket. Så lär det ju inte vara för alltid så until then: goooa frukostar.

Bumlingen är ju rätt stor som ni vet. Framförallt hans händer och fötter haha! Dessa byxorna är i storlekarna 56 och sitter på pricken perfekt. Hoppas inte att han växer ur dem allt för snabbt.

Gissa en gång hur många miljoner gånger jag har pussat på dom här läpparna det senaste dygnet!!!

Bumlingen kom i måndags, och imorgon (fredag) så ska han få träffa min sida av familjen för första gången inkl sin storebror Bruno. Och i helgen kommer P’s familj.

Min syster kom och hämtade Bruno dagen innan jag blev igångsatt, då tog vi den här bilden. Herregud vad jag saknar honom nu!!! Men, samtidigt känns det bra att han får 100% uppmärksamhet nu hos min syster så vi kan fokusera på att lära känna Bumlingen och hans dygnsrytm och hur allting funkar. När Bruno kommer hem vill jag kunna ge honom den tiden och kärleken han förtjänar, inte ta hem honom ”bara för att” och så har jag inte lärt mig att manövrera tiden med Bumlingen riktigt osv. Men imorgon kommer han!!!

Vi har fått så mycket fina blommor ifrån nära och kära<33 Tack tack tack älskade ni. Bumlingen längtar efter att träffa er alla!!!

Jag har sååå många bilder att visa er, men man ser Bumlingens ansikte på alla, och än så länge vill vi vara i vår lilla bubbla. Det känns konstigt att lägga ut bilder på honom innan våra familjer har träffat honom (dom har såklart sett varandra på Facetime osv men ni hajjar). Denna bilden tog jag nu precis. Vi (läs hans stolta padre) testade bärselen idag och den gick helt klart hem.

Sorry for this info men: har skrivit ihop detta när jag satt på toaletten. Så nu ska jag ta mig upp härifrån (eh att bara ställa sig upp från sittande läge tar sin tid så att säga) och gå upp och mysa med mina killar. Längtar sönder till imorgon för då blir det att fira hans första födelsedag med la familia hehehe. PUSS

4 kommentarer