13:38 | augusti 25, 2021
Äntligen är eventen och branschkollegorna tillbaka
Igår var det äntligen dags – mitt första middagsevent sen december 2019!!!!!! Alltså jag har längtat så mycket, om ni bara visste! Många kanske inte tänker på det, men som influencer är det lätt att man spenderar mycket tid ensam. Nu har jag visserligen inga problem med det, och jag har ju haft fullt upp med att producera, föda och ta hand om ett barn under coronatiden. Men jag har ändå saknat den här biten av mitt jobb så mycket.
Inbjudan stod Stoneleight för och det vaknades lyzz-kräftskiva. Det är fååå människor som styr ihop så vackra, genomtänkta och organiserade event som Mira freeeaking Fröling.
Mitt ute i Djurgårdens skogar skulle vi. Då jag fick dra av mig klackarna och svira om till gummistövlar för att gå sista biten RACKT in i skuuugen.
Jag kände mig verkligen som Ronja Rövardotter när jag gick längst en upplyst, oupptrampad stig, och hörde ljudet ifrån en flöjt. Ett fint moment.
Titta vilken vacker dukning som väntade när vi kom fram. Oh lord.
Jag fick sitta med dom här tre favoritmorsorna. Hahaha jag kan säga att det finns inte en enda bild på mig när jag inte GAPSKRATTAR. Det är precis det jag har saknat. För det är ju inte så att jag sitter hemma i min ensamhet och viker mig utav garv (eller OK det kan väl hända pga mina skämt är ju snudd på världselit) men ni hajjar.
Jag vet att jag har sagt det typ tusen gånger – men jag är så så stolt över min bransch. Jag förundras varenda gång över hur drivna, passionerade, starka, roliga, ambitiösa KVINNOR jag har runtomkring mig. Det är ju få branscher som är så kvinnodominerade – men samtidigt välbetalda (obs alla är ej det och företag borde betala influencers minst det dubbla med tanke på hur mycket vår marknadsföring genererar dem menmen).
Petra, Sara och Mira. Tre praktexempel på coola kvinnor. Petras lila set är en en av flera MAGISKA pieces inför höstsläppet med hennes varumärke Adoore. 10 av 10 poäng gomman!
Och titta Valeries randiga set! Jag älskar hennes kläder och hennes klädmärke Valerie. Solglasögonen som hänger runt hennes hals, är mina mest använda den här sommaren. Alexia som ni ser här också, hennes Instagram är en utav mina absoluta favoriter stilmässigt.
Okej okej nu ska ni få smaskig info. Här satt vi och pratade om sjuka festminnen. Jag skrek av skratt åt Lisa och Editas stories. Jag berättade att jag har hamnat på scenen inne på den sjuka nakenklubben The Box i London, där jag fick hångla med en tjej framför Jay Z och Beyonce. På samma klubb hade en utav tjejerna råkat fota Prins Harry inne i ett VIP rum…. Då blev hon såklart utskickad direkt hahaha. Mycket goa minnen som kom upp.
Här berättade jag att jag aldrig har slagits med en tjej, men att jag däremot har hamnat i fighter med snubbar ute på nattklubb. Illustrerar att jag har varit dum nog som har bråkat med killar som har varit två huvuden högre än jag hahaha. Herregud det känns som ett annat liv.
Här har ni dom. Lisa och Edita. Jag försöker få dem att starta en podd på grund av att dom är så j*vla roliga. Följer man dom på Instagram så har man kanske en helt annan bild utav deras personligheter. Därav det skulle vara EXTRA kul om dom bara hade köttat på och levererat sjukt podd-content hahaha.
Oeeetroligt rolig kväll. Tusen tack Mira, Stoneleight och mina älskade branschkollegor. Kvällen blev en riktig favorit i repris. Må detta bli en tradition!
I betalt samarbete med Länsförsäkringars Fastighetsförmedling
10:21 | augusti 22, 2021
Jag växte upp utan ett tryggt hem och kärleksfulla middagar
Jag kommer aldrig någonsin att glömma känslan av att få nycklarna till mitt allra första hem. Och nej nu pratar jag inte om min första egna lägenhet. Vilket det ju också var, men allra mest var det mitt första riktiga Hem. Jag hade aldrig tidigare haft ett ställe dit jag alltid var välkommen och där jag alltid kunde samla kraft.
För under min uppväxt så fanns det inget hus med fyra dörrar, gemensamma middagar eller en familjär stämning.
För när jag var hemma hos pappa så ekade det stora huset på gården tomt. Han var jämt iväg med jobbet, och glömde alltid att handla hem mat. Som storasyster minns jag, hur jag febrilt försökte skramla ihop någon form utav middag till mig och min syster… Den här lördagen också.
Färskt bröd kom inte ens på tal och flingpaketet ekade tomt sen länge. Men det var nästan bara tur för det fanns ändå inget porslin att äta ur. Möjligen den där finskålen mamma alltid hade plockat fram under speciella tillfällen, den som vi brukade ha julgodis i. Men annars hade alla odiskade tallrikar bildat ett högt torn både i- och runtom vasken.
En gång när jag glatt öppnade kylskåpsdörren trodde jag att pappa hade köpt hem sockerdricka. Men när jag halsade direkt ur den stora 2 liters flaskan fick jag hålla för munnen för att inte kräkas rakt ut på köksgolvet. Det var Tonic Water jag hade fått i mig. För utblandningar och energidrycker fanns det alltid gott om hemma, ifall någon skulle blanda ihop en drink.
Varje lördag slutade nästan jämt med att jag fick räcka över en torr skiva Wasa Sport till min lillasyster. Om vi hade tur så fanns det smör. Och lyxade vi till det, så blev det smaklösa, säkert två år gamla, nachobröd.
Hemma hos mamma var det precis tvärtom. Kylskåpet var proppfullt fastän jag aldrig förstod hur vi hade råd med det. Och lägenheten kryllade konstant utav människor. Men inte på det där härliga sättet som man kanske ser framför sig. Utan det var alltid någon som var arg, skrek eller bråkade med någon annan. Det var så dålig stämning att jag tillslut bara blev sängliggandes. Enda gången jag gick upp var om jag skulle träna, äta eller gå på toaletten. Men tyvärr lyckades jag alltid att börja bråka med någon påväg tillbaka till sovrummet. Så jag undvek helst det också.
Så under fyra år sov jag alltid hemma hos vänner eller min pojkvän. Där var det aldrig stök och bråk och jag kände mig alltid som hemma. Men där kunde jag ju inte hänga jämt (även om alla alltid var så snälla och sa att jag fick det).
Efter studenten bodde jag en sväng i London. Men jag rekommenderar faktiskt ingen att dela på 18kvm med två främlingar man egentligen inte kände. Jag praktiskt taget flydde hem.
Sedan flyttade jag av en slump ihop med en nyfunnen vän i Göteborg. Äntligen hade jag ett ställe där jag själv bestämde reglerna. Och kanske gjorde den frihetskänslan, att jag kan räkna på två händer, hur många gånger jag somnade nykter. Tillslut blev vi utkastade ur lägenheten och tur var väl det.
För då kom jag (vad jag trodde var tillfälligt) tillbaka till Stockholm. Jag hyrde en lägenhet någonstans söder om stan… Men som jag aldrig var i. För då hade jag lyckats träffa P och hunnit flytta ihop med honom inom loppet av en månad. Och 5 månader efter det så köpte vi en lägenhet tillsammans.
Jag minns ALLT ifrån tiden i vår lägenhet på Västmannagatan. För det var första gången jag på riktigt kände mig trygg. Det var en så pass NY känsla i min kropp, att jag i flera månaders tid saknade ord för hur lycklig jag var.
Vi åt pannkakor till frukost varje söndag, och jag införde som policy att kylen aldrig fick stå tom. Det var, och är, så oerhört viktigt för mig. Att det alltid finns mat och äta. Speciellt nu när vi har fått egna barn.
Jag kommer aldrig någonsin att glömma känslan av att få nycklarna till mitt allra första hem. När jag öppnade ytterdörren första gången så slogs jag av tystnaden och fridfullheten. Det var inte på det sättet att man kände sig ensam, utan det kändes bara harmoniskt och tryggt. Och när jag gick längst korridoren och ner till sovrummet så blev jag ofta chockad över att det inte var någon som skrek efter mig. Varenda sekund i vartenda rum var en befrielse att vistas i.
Och SOM jag njöt utav att ha mitt alldeles egna hem. Jag skuttade runt och fyllde gladerligen hela lägenheten utav stearinljus, vareeeeenda dag hela den hösten och vintern.
Jag bjöd hem vänner på middagar nästan varje kväll, utan att behöva skämmas för någon bråkig stämning eller för att hela vasken var fylld med disk både i och runtom.
Och så fort det blev varmt utomhus så dukade jag upp för trerättersmiddagar nere på den mysiga innergården. Även fast det fanns en hiss, så packade jag förtjust min lilla picknickkorg och gick upp ner, upp ner, med alla saker. Ingenting kändes jobbigt, utan jag var bara lycklig över att folk kom hem till oss och åt HELA middagar. Det var ingen som argt avbröt och stormade därifrån. Utan alla satt alltid kvar, skrattandes, och avnjöt det man hade lagat. Det var så nytt för mig.
Och för att inte tala om alla brasor jag tände. När lägenheten fylldes utav eldens doft blev jag varm enda in i benmärgen. Ofta grät jag i smyg, och torkade tårar ifrån kinderna när P gick in på toaletten.
Jag kunde liksom inte FÖRSTÅ att livet hade kunnat bli så bra.
Det handlade aldrig om saker, utan om allt det där man inte kan köpa för pengar. Lugn. Kärlek. Värme. Och trygghet.
I min familj så firade vi inte jul under många år. Utan istället hade det blivit en högtid som handlade om bråk vart man skulle vara, vad man skulle äta och att alla andra verkade ha det så härligt. Men inte vi. Så därför slutade vi bara med firandet helt och hållet.
Men i vår lilla lägenhet i Vasastan så insåg jag att det inte var någon annan som bestämde hur jag skulle fira jul längre.
Jag ville skapa nya härliga julminnen, som inte var kopplade till ångest. Och det gjorde vi. P skrattade nervöst när jag plockade upp kartong efter kartong med pynt redan i november. Men han lät mig ändå hållas, och förstod varför jag ville ha allt framme till i slutet av januari. Det var en sån stor och viktig grej för mig. Att julen äntligen skulle firas, och dessutom på mina premisser. Och så har det ju varit sedan dess.
Ja, nu var det slut på lägenhetsminnen för idag. Jag hoppas verkligen att ni har uppskattat min textserie som jag har lagt ut under våren och sommaren i samarbete med Länsförsäkringar Fastighetsförmedling.
Jag hade kunnat sitta och bara skriva om hur grymma deras mäklare är, och hur serviceminded dem är när det kommer till att sälja eller köpa sin bostad. Men det är kul att ni verkar uppskatta att jag har satt min touch på det hela istället. Att skriva om upplevelserna jag har haft i mina tidigare boenden känns mycket mer personligt och ärligt.
Klicka här för att läsa mer om Länsförsäkringar Fastighetsförmedling. Eller så kan ni läsa de andra två personliga blogginläggen här:
Del 1) Drömmen om en flytt till Skåne.
Del 2) Jag minns sommaren när mamma och pappa skiljde sig.
10:47 | augusti 16, 2021
Kräftskiva hemma hos oss med handbollstjejerna
I veckan träffade jag äntligen handbollstjejerna igen. Mono var finally hemma efter en maaagisk insats i OS, så det var dags att fira med grillkväll. I slutet av kvällen sa någon spontant ”vi kan väl köra kräftskiva på fredag?!” och för första gången sedan vi var ett lag så samlades vi ALLIHOPA hemma hos mig.
Först blev det bad i poolen.
Sedan plockades allas mat fram + en go buffé inomhus. Jag hade dagen till ära fått hjälp av min lillasyster Vanessa som tog Gugge. Så dem två + min bror (som bor här nu) hängde inomhus. Så jag kunde verkligen fokusera på att vara i nuet, rodda, vara ”med” i konversationer osv osv. Så lyxigt!! Angående maten så älskar jag västerbottenpaj, brödet och havskräftor!! Men bytte till mig några insjökräftor också hehe. Men det är ju mer jobb med dom.
Några i gänget skulle resa till Spanien vid 03. Så vi hade bestämt att det skulle bli en chill kväll. Och de allra flesta körde nyktert. Så det blidde inga snapsvisor. Tur det för jag är sämst på såna. Att styra lekar med för den delen.
Äter ni kräftor? Jag började käka det för bara tre år sen typ? Äter fortfarande inte ALLT på dem. Smöret, klorna osv skippar jag hehe.
Jag är så glad över att alla KUNDE ses i fredags! Jag vill verkligen carpa dom sista sommarkvällarna innan hösten kommer. Det var dessutom 28 (!) grader ute den dagen. Nu ska vi bara försöka styra ihop att alla åker till Köpenhamn för att heja på Mono i hennes nya handbollslag.
Jag å Jenny. Hahaha en av få människor som har samma humor som mig. Stephanie Strauch är den andra typ. Hon lärde mig vad vår humor kallas, så måste fråga henne om det igen haha. Varje gång jag eller Jenny drar ett skämt garvar vi ihjäl oss medan ingen annan reagerar. Det är seriöst en så fin grej att ha samma humor som någon!!! Märkt att jag oftast delar den med män tho sjukt nog.
För en kort sekund var det aningens jobbigt att William var hemma hos oss istället för hos min syster som var barnvakt. Pga jag hörde honom gråta någon gång. Men då tänkte jag, ”näe jag ska f*nemig inte lägga mig i nu”. Så då gick jag åt andra hållet och stängde altandörren. Och två sekunder senare så var gråten över. Puh!!! Min syster är en sån king.
Avslutade kvällen med att spela Bean Bag (kolla till vänster så ser ni vad jag menar). Slet såklart tag i Mono och tänkte ”det här har vi”. Men näääe. Två förluster på rad. Skjut maaaj!!!!! Nästan alla åkte hem vid 22, men sedan stannade ett tappert gäng till 01 och snackade både djupt men också om minnen och en hel del garv också. En så himla mysig sommarkväll.
TACK livet för att jag är omringad av så fantastiska människor <3
11:03 | juli 21, 2021
Här om kvällen kom beskedet
Utdrag ur min dagbok, skrivet för fyra dagar sedan.
”Jag står i köket och lägger ner telefonen i fickan igen. Tar ett djupt andetag och samlar mod till mig.
Hon skrev att jag gärna fick ringa upp. Att hon inte ville förstöra min semester med att bara berätta. Så jag fick välja själv när jag ville ringa tillbaka för att höra om allt som hade hänt.
Jag går några stapplande varv i köket medan jag nervöst guppar William i bärselen, upp ner upp ner, upp ner upp ner.
Jag orkade inte ringa tillbaka. Inte nu. Det var min första semestervecka efter en tuff och ansträngd vår. Äntligen skulle jag ju få andas ut.
Jag guppade, upp ner upp ner.
Jag plockar upp telefonen igen. Smset hade inkommit för tio minuter sen. Jag måste ringa tillbaka.
Värdparet hade dukat upp långbordet i vardagsrummet. Maten stod rykande färsk på middagsbordet och det var bara ljusen som skulle tändas och vinet som skulle hällas upp, men annars var allting klart.
Jag viskade till P att jag ”kommer snart, vänta inte på mig” innan jag smet ut igenom ytterdörren.
Nu stod jag på grusuppfarten och det var mycket kyligare ute än igår, fastän det hade varit soligare idag. Jag plockade upp telefonen och ringde det senast missade samtalet. Nu var min puls så hög att jag inte ens hörde ringsignalerna.
Upp ner upp ner. William höll på att somna i famnen nu.
Personen på andra sidan luren svarade och började långsamt och metodiskt att berätta. Och sen kom det. Beskedet. Det där som jag har varit rädd för att höra i nästan hela mitt liv. Det kom nu.
Jag blev yr, tappade balansen och fäste blicken på rosenbusken för att inte falla omkull. Jag började gå i cirklar för att fokusera på någonting annat, men gruset gjorde ont under fötterna. Stenarna var så stora och kantiga och jag funderade på om dom alltid hade varit det?
”Vad hände när ambulansen kom?” sa jag, och personen på andra sidan luren grät medan hon berättade. Det hade varit fullt av blod överallt, fick jag veta.
Upp ner upp ner.
Det var svårt att andas nu.
P kom ut genom dörren och såg mig på håll. Jag torkade bort snor och tårar med ovansidan av min arm och pekade på William medan jag mimade ”ta honom”.
När killarna försvann in till gästerna igen så fick jag de sista detaljerna. Jag grät okontrollerat nu. Hon också. P kom ut med en tjocktröja och jag bad honom att gå in igen.
Efter några minuter la vi tillslut på. Det var tur, för jag orkade verkligen inte höra mer.
När samtalet var avslutat och jag hade lagt ner mobilen igen, så föll jag ihop där på uppfarten medan jag hulkgrät.
P kom utspringandes och fångade upp det sista som fanns kvar av mig. Jag var ju där, fast jag kände mig inte levande längre.”
Mitt liv är lite rörigt nu. Men vi kommer att komma på fötter igen. Vi måste det.
I betalt samarbete med Länsförsäkringars Fastighetsförmedling
13:55 | juli 20, 2021
Jag minns sommaren när mamma och pappa skiljde sig
Jag står och tittar in i badrumsväggen. Balsamerar håret noga, hårtopp efter hårtopp, samtidigt som jag lyssnar på Ted Gärdestad. Varje sommar när jag var barn så spelades hans låtar på repeat. Men vad vi gjorde medan hans röst dånade ur högtalarna har jag bara vaga minnen utav. Ett av dom är när vi solade på klipporna med mormor och morfar.
Matsäcken som var gjord med omsorg, plockades fram ur Tupperware plastförpackningar med färgglada lock. Pannkakor med sylt. Morfars knep var att ösa ner vaniljsocker i smeten, och visst gick det hem hos oss barn. Vi åt tills vi fick ont i magen medan måsarna skrek över våra huvuden. Och när vi var färdiga så badade vi tills läpparna blev blåa…
Och någonstans där hade sällskapet som hade med sina högtalare till stranden, bytt låt till sommarens största hit. Jag sjöng med de korta stunder jag var över vattenytan ”ingen sörjer när du dööör, ingen ska sakna det du gööör. Ingen vill veta vart du köpt din tröja…”.
Men alla andra somrar, har jag nästan inga minnen utav alls. Möjligtvis att jag åkte på ridläger, handbollscuper och hängde med vänner. Då kanske Teddans låtar spelades i köket där mamma stod, medan jag drog på mig skorna ute i hallen för att cykla hemifrån. Nej jag minns faktiskt inte. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle tillsammans med min familj när vi lyssnade på hans låtar när jag tänker efter.
Jag står och tittar in i badrumsväggen. Sköljer ur balsamet och ser skummet åka ner i avloppet. Och försöker att komma på varför Ted Gärdestad symboliserar sommar för mig. Jo. Juste. Nu minns jag. Ett starkt sommarminne jag har är sommaren när mamma och pappa skilde sig.
Det var soligt utomhus, bilen var packad med resväskor och mamma vevade för hand ner rutorna på vår blåa lilla BMW, la i en ny växel och tryckte ner gasen i botten på den smala grusvägen. Dammet bara yrde bakom oss när jag vände mig om och tittade ut igenom bakrutan. Vi skulle flytta hem till mormor och morfar. Och medan jag och min syster sträckte ut armarna genom bilens bakrutor och skrek med till Teds låt ”… Jag tänker hoppa, ner för Eiffeltornet – om du sviker mig!” så såg jag konturerna av mammas ansikte i backspegeln. Bakom den lockliga luggen så såg jag att hon grät. Min fina mamma. Jag skulle ge henne den bästa sommaren någonsin.
Jag står och tittar in i badrumsväggen. Stänger av kranen på duschen och virar in mig i en handduk. Funderar. Vad vill jag att William ska minnas utav sina somrar?
Om jag fick drömma skulle jag ge honom och vår familj ett sommarställe. En trygg samlingsplats som vi återkommer till – semester efter semester. Där vänner, kusiner, familj och släktingar trängs om vartannat i våningssängar. Det spelar ingen roll vad man äter till frukost, om flip flopsen tappas bort eller om luncherna övergår till sena middagar. Huvudsaken är att man är tillsammans med sin familj.
Jag vill ge honom minnen ifrån kvällar med kubbspelande tills myggen blir för många. Badande ifrån bryggan tills fingrarna är som russin. Och oändligt många fikor i skuggan, med kakor man tar ur en mönstrad kakburk. Och bullar som är gömda under ett vitt flugnät med broderade jordgubbar uppepå. Och så Teddans låtar ur högtalarna, om och om igen.
Jag vill inte bara kunna ge William dom minnena. Utan även mina syskon, våra vänner, min killes familj, mormor och morfar och såklart… Mamma. Det där landstället skulle inte bara vara vårt, utan alla i släktens.
… För när den där sommaren var slut, då när mamma och pappa skiljdes, så insåg 5åriga jag, att jag nog inte hade gett mamma den bästa sommaren trots allt. Men när William är 5år kanske jag kan försöka på nytt.
Jag står och tittar in i badrumsväggen när mina dagdrömmar plötsligt blir avbrutna av att P kommer in genom dörren.
”Har du sett det här landstället? Precis såhär skulle jag vilja ha det!” säger han, och sträcker fram en husannons han har uppe i sin telefon.
Jag ler. Tur att vi drömmer om samma sak, min kärlek och jag.
Sen går jag in i vardagsrummet, slår jag på Ted Gärdestad i högtalarna och plockar upp William ur vagnen. Det är vår första sommar av många tillsammans. Och när han är 5år ska vi packa hans resväskor och ta båten ut till vårt landställe. Han, hans pappa, vår hund, hela tjocka släkten och jag.
Jag tittar inte in i badrumsväggen längre. Istället blickar ut över min familj. Jag känner mig rikast i världen. För egentligen spelar det ju ingen roll vart vi är, bara jag får vara med dem.
Men tack vare mäklarna på Länsförsäkringars Fastighetsbyrå så kanske vår dröm om ett landställe får besannas lite snabbare. Jag ringde nämligen upp vår lokala mäklare och bad dom att hålla utkik åt oss. Så nu håller vi tummarna. Men vi har inte bråttom. Jag vet inte vad ni drömmer om när det kommer till bostäder, men oavsett så kan Länsfast hjälpa er. >>Klicka här<< för att få mer information om alla deras olika tjänster!
Nu kommer ett litet bildspel av det jag ser framför mig att jag vill göra på vårt framtida landställe:
Äta efterrätter ur blåvita skålar.
Pussas efter maten med mannen på bilden.
Dricka kaffe med släktingar.
Handla grönsaker från lokala bönder.
Fira midsommar.
Konstant ha vänner som sover över.
Promenera barfota till stranden.
Loppisfynda kakburkar och fat.
… Och gosa med Gugge.
Tack Länsförsäkringars Fastighetsbyrå för att ni lät mig drömma mig bort för en sekund <3 Och hoppas ni läsare uppskattade det här lite mer personliga inlägget. Hoppas ni får världens bästa sommar, vart ni än är, och vilka ni än spenderar den med. Och kom ihåg, vännerna är familjen man själv väljer. Blod är inte tjockare än vatten.
