Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

00:58 | maj 19, 2021

Handbollstjejerna

För er som inte har hängt med här så länge så är ju jag en gammal handbollstjejja. Ajjemän! Vi var svenska mästare tre år i rad osv men vem räknar!!!! Iaf så har idrotten betytt sååå mycket för mig och jag slutade egentligen enbart pga min prestationsångest som 19åring. Men! Vännerna har jag kvar. Så i helgen bestämdes det lite spontant att vi handbollstjejer skulle ses eftersom att vår stjärna Melissa var hemma i Sverige en kortis.

Så jag drog på ett par vita jeans under pyjamasskjortan, strök på deo, sprayade håret med torrschampoo för fjärde dagen i rad och drog på en hatt! Fejk fräsch är ju det bästa osv hehehe.

William följde såklart med eftersom att han varken hade träffat Melissa eller Vanessa innan. Medan vi åt lunch så fick han hänga i Bailys hundkorg (vet ej hur jag kunde glömde att fota henne pga sötaste svarta Pomeranianhunden ever.

Vi var hemma hos Martina, och beställde hem lunch ifrån Foodora.

Det blev pokebowls med tempura räkor och HERREGUD vilken drömkombo. Det enda som saknades var svart ris och koriander nom nom nom. Den här bilden hade blivit så mycket finare utan tomaten visst visst???

Här har vi henne, vår superstar Melissa som ni skymtar hemma i tv-sofforna när handbollslandslaget spelar. I sommar tar dem ut OS truppen och jag håller alla mina tummar och tår (även om jag innerst inne vet att hon kommer komma med och att jag då kmr ha en vän som representerar Sverige i OS?! Stolt som en tupp e jag!!!!)

Efter lunchen åkte jag hem och där satt min lillebror Sebastian i soffan och tjötade med P. Han och min mamma har flyttat upp till Enskede ifrån Gnesta där jag är uppvuxen. Så plötsligt bor dom bara 10min bort!!!! Men dom hade ingen skrivare så han lånade våran och skrev ut sitt CV. Se på honom vilken livs levande baby whisper!

Sedan mötte jag upp handbollstjejerna igen för middag hemma hos Sarah (hennes mamma var vår tränare i alla år och vi spelade i samma lag också). Men senast jag träffade henne var för? 5år sen? Vet ej exakt men since den har vi båda gjort slut med våra ex, träffat nya, köpt lägga i stan, jobbat arslet av oss, varit gravida och fått barn. Galet. Jag tog såklart med mig ADHD-kapslar som jag säljer ihop med Svanfeldt Coffee i förmån för Hjärnfonden. Bästa ge-bort-presenten!

Sedan satt vi på balkongen och drack vin (ej jag dock pga skulle köra hem). Men herregud vilken sommarvärme det var. Och så smarrrrrigt med svenska jordgubbar!

Garvar alltid sönder när jag hänger med handbollstjejerna. Eller fnissar mycket snarare? Vilket är rätt sällan jag gör. Men vi har känt varandra i så många år och har en tydlig jargong som har följt med år efter år. Internskämt måste väl ändå vara det mysigaste man delar med vänner??? Vi har dessutom känt varandra genom så turbulenta år i livet. Martina (som ni ser här) är en av alla jag bodde hos i perioder under gymnasiet (flyttade runt mellan kompisar hela tiden). En gång fick jag mitt hjärta krossat innan semifinalen i SM för min dejt hånglade upp en annan tjej på andra sidan läktaren medan vi såg på. Minns den chocken som igår? Och vem var först på plats med att spring fram och skälla ut honom efter notor? Jo Marre och Lorin! Sanna vänner.

Här har ni dem, Lorin, Snäckan och Mono. Har bott hemma hos dem alla tre haha! True friends med dem bästa familjerna!

Och sen kom jag hem till den här lilla prinsen som snarkade i kör med Bruno och P. Herregud tänk att jag har mina tre alldeles egna killar. Vilken otrolig lyx!

Nu ska jag gotta ner mig med dem och sova lite. Men detta var en alldeles vanlig tisdag i maj det. PUSS

3 kommentarer



09:54 | maj 12, 2021

Min helg i bilder – föräldrar edition

HELLU gänget! Hoppas ni mår bra i sömmarvärmeeeen! Jag tänkte att ni skulle få joina Min Helg i frekinnnnn bilder! Gud ni har inte fått ett sånt inlägg sedan i början av hösten tror jag? Ever since har ju jag more or less varit sängliggandes hemma pga graviditeten och corona. Vi hade absolut noll planerat, förutom att jag skulle på lunch med tjejerna. Men annars blev allt hängt ytterst spontant. Folk bara ploppade upp här, vilket var oroligt härligt!! Spontanhäng har ju försvunnit det senaste året. Såhär i efterhand kanske det blev lite väl mycket av det goda med tanke på coronatimes. Men här kommer det iaf:

Men först: kolla vad som damp ner i brevlådan som kickade igång helgfeelingen ordentligt!! Sumis vintermössa! När jag drog på denna bodyn insåg jag dock att vi behöver köpa ett storpack i strl 68 nu. Stackarn ska inte behöva ha små dinglande korvskinn på sig.

Ludde har fyllt år, och han hade inte träffat William än, så han kom ut hit i torsdags (jaaaa helgen börjar på torsdagar när man är mammaledig!!). Ludde e som vår son nr 2. Förutom att han reder sig själv och lagar mat till oss istället för tvärtom hehe!! Alltid när han kommer hem hit så lagar han något gotte. Den här gången blev det en het salsicciapasta. När denna bilden togs tjafsade vi om ifall man ska ha i olivolja i pastavattnet eller inte. Jag och P var team inte.

Oavsett så blev det väldigt gott!!!!

På natten när Ludde åkte hem hade jag och William ett sjukt moment!! Jag matade honom, och när han satt i mitt knä efteråt så var det som att poletten föll ner för mig??? Jag tittade på honom och ba ”AHA!!! Det är DU som är MIN son!!! Nu fattar jag!!!!!”

Att få barn är så stort på ett sätt. Men jag har kunnat ha en väldig distans till det också. För jag har inte fattat riktigt. Jag har sagt typ ”jaaa det är så coolt att bli förälder!” och i nästa sekund ba ”fast assåååå vadå jag är väl ingen förälder?”. Men efter den här kvällen sjönk det in. Jag är mamma och han är min son. Jag fattar nu!!!!

Första gången jag inte har preggobyxor på mig sen förlossningen??? Kan dock inte ha ngt annat i garderoben än, men jag har varit så _extremt_ trött på mitt lilla gravidutbud så att det kändes så befriande att för första gången kunna bära något annat???

På fredagen kom Elin och Klara ut för att hälsa på William.

Happy min familjehund, Semla Elins hund och Bruno.

Eh hundarna har växt lite sedan sist vi tog en sån här bild. Alltså hahahaha man ser så tydligt att Bruno är full i f*n på dom här bilderna.

Min mamma och syster dök helt oannonserat upp och plingade på dörren också. Tydligen hade dom extrema cravings efter William.

Men han satt fastklistrad hos Elin. Som ni ser är han totalez besatt av sina knytnävar atm. Det blir katastrof här hemma så fort dom försvinner ha ha ha.

Våra grannbarn älskar vår gråa familjehund Happy, och vi har lovat att ringa så fort hon är hemma hos oss. Så det gjorde vi ju nu såklart. Dom hade inga kvällsplaner och inte vi heller så dom stannade kvar på middag. Foodora hade fått in tre nya restauranger, så vi testade ett nytt burgarställe. Gött va det!!!

På lördagen hade vi en enda sak planerat, och det var att ta bort poolplåtarna. Sedan skulle poolen rengöras också.

Lite lite närmre sommar. I nästa vecka drar bygget igång härute!

På kvällen bakade jag en paj. Jag har ett hemligt recept med ljus sirap och grädde i degen. Men sirapen var tyvärr slut och honungen jag ersättare den med gjorde det inte lika knäckigt som vanligt. Men goo va den!!!

Sen kom söndagen och då vankades det häng med Sanja och Mickis. Två gamlatjejkompisar ifrån tiden jag bodde i Göteborg. Vi bestämde träff på Grodans uteservering, trots spöregn, som de svenskar vi är hahaha!!!


Sanja rekommenderade deras Ceasar och jag kan verkligen gå i god för den också. 10 av 10. Ni som har följt mig länge vet att det typ var den enda rätten jag beställde på restaurang back in the days. Hade den sjukaste dillen i typ ett år. Sen fick jag veta att såsen innehöll ansjovis och då dröjde det typ 3år innan jag beställde en igen hahaha.

Vi hade så mycket att catcha up om. Det har hänt så mycket sedan i somras när vi sågs senast. Tex har jag blivit mamma, Mickis har köpt lägga och Sanja har blivit na-kds globala PR-chef!!! Skryter sönder över henne jämt så jag tänkte att jag skulle göra det för er också. Här sitter jag och Mickis med våra galopper!

William var på sitt bästa humör (som vanligt typ haha) och charmade tjejerna bäst han kunde. Jag tror att det gick hem.

Looks good gurl!

Minns ni att Sanja och jag hade en podd ihop för två år sedan som hette Embrace Her? För alla kvinnor i början av sina karriärer som behövde pepp inför sin första arbetsintervju etc etc. Sanja har en ny podd ny, ”En timme med” där hon intervjuar ascoola människor. In på era poddappar och lyssna dirr!!

Kolla vad W fick i present utav Sanja, världens finaste mintgröna stickade brallor. Åh åh åh. Märkte att dom var ännu sötare när man hade en liten volangkrage på bodyn under. Tips! Dom är ifrån Zara för alla som kommer att fråga.

När jag kom hem efter lunchen bestämdes det lite spontant att vi skulle fira Ebba som fyllde år. Så då sågs vi Nackagänget (Ebba+Erik+deras kiddo + Stork+Fellan+deras kiddo) hemma hos födelsedagsbarnet. Otroligt mysigt var det!

Ebba och Storken.

Det blev en pasta till varmrätt toppat av en jädra massa hets och garv. Jag minns när jag tog denna bilden att jag hoppades att det skulle vara den sista på Ebba som höggravid!!

Och till efterrätt hade Ebba gjort en svingod pavlova.

Tack livet för alla mina fantastiska vänner du har parat ihop mig med<3

2 kommentarer



11:32 | maj 7, 2021

Hur jag hittade hem – min dröm blev verklighet

Vill ni komma direkt till Hemma Hos repotaget så >klicka här<. Annars läs vidare om hur jag hittade hem och hur jag gjorde för att min absolut största dröm skulle kunna bli verklighet.

Jag har alltid varit en person som flyr.
Som inte har haft någon grund att stå på och som söker sig till roliga saker för att slippa verkligheten. Enda tills jag hittade mitt hem.

Jag hittade Honom.

Plötsligt kunde jag inte bara dra iväg, vi hade ju en vardag tillsammans som jag behövde förhålla mig till. Och jag kunde inte bara sprätta alla mina pengar på drinkar i någon bar med randoms. För dom skulle ju räcka till den där resan vi pratade om, till storhandlingen varje söndag på mataffären och presenter till svärmor.

Jag hade alltid sneglat på dom andra tjejerna i baren som tycktes ha koll på sina liv. Som stod med säsongens senaste IT-jacka över axlarna, ett perfekt lockat hår och fixade naglar. Dom var säkert såna som höll sina deadlines till kunder, la undan sparpengar, betalade in momsen, köpte sina egna lägenheter och lyckades få på sig två likadana strumpor på morgonen. Medan jag själv aldrig hade klarat av det… Jag förstod inte hur dom gjorde. Men när jag träffade P så var jag tvungen att styra upp mitt liv. Det sattes för första gången krav på mig, och jag älskade det.

Alla dom som jag innan hade bjudit på drinkar i en bar, tyckte plötsligt inte att jag var lika rolig längre. Och jag fick många gånger höra att jag hade ”förändrats så mycket”. Men dom förstod ju inte. Jag hatade det kaos jag hade levt i under hela mitt liv. Jag var så less på att vara så stressad att jag fick magkatarr för att jag hela tiden behövde lösa saker i sista minuten. Det enda jag drömde om var ju att bli en sån där person planerade saker och som kom i tid.

I takt med att jag tog kontrollen över mitt liv, så började det sakta men säkert att byggas en stabil grund inom mig själv som jag aldrig hade räknat med. Jag fick plötsligt en mycket starkare självkänsla, för jag klarade av allting som jag tog mig an istället för att kontant misslyckas.

Alla dom rutiner och den strukturen jag hade fått i mitt liv gjorde att jag plötsligt alltid fick på mig likadana strumpor, mina kunder var nöjdare än någonsin och momsen betalades in i tid. Och innan jag visste ordet av det hade jag blivit som hon i baren jag alltid hade suktat efter att vara. Hon som hade kontroll över sitt liv.

Jag kommer alltid att fortsätta vara den hispiga, virriga, retliga Ellinor som skrattar högt utan att hålla tillbaka. Men om vi ska dra någon som helst jämförelse så är jag draken som flyger med vinden, men P är den som står stadigt på marken och håller i snöret. Utan honom svävar jag iväg.

Jag som aldrig hade sparat pengar innan jag träffade P, insåg plötsligt storheten i det. Sparpengar är ju det enda direkta man kan göra IDAG för att komma lite närmre den ytliga framtid man drömmer om. Jag som aldrig hade känt mig riktigt hemma någonstans, fantiserade ju vilt med P om hur vi drömde om att bo ”när vi blev stora”.

Det gick några månader… Och utan att jag visste ordet av hur, så satt vi plötsligt där på mäklarens kontor och signade på papperna. Och ifrån ingenstans höll jag för första gången i ett par hemnycklar till min första bostadsrätt.

Jag minns känslan som igår. Stoltheten jag kände i mig VARENDA gång jag öppnade ytterdörren… Tacksamheten som vällde över varje morgon när jag vaknade i vår säng och insåg att jag inte behövde fly.

Jag var så lycklig att jag svävade på moln, och bjöd hem alla jag kunde tänkas komma på. Det var så enormt stort för mig att ha ett eget hem. Jag som tidigare hade låtit rödvinsfläckar från en efterfest sjunka in i parketten i min hyresrätt, började plocka fram glasunderlägg för gästerna att ställa glasen på – istället för direkt på soffbordet. Jag blev rädd om mina saker, för jag hade plötsligt något som var MITT och som jag var rädd om.

Jag fortsatte att hålla mina deadlines till kunder och spara så mycket utav lönen som möjligt. Sparpengarna såg jag till och med växa i fonderna jag hade placerat dem i. Samtidigt så fortsatte jag och P att drömma. Vi ville ju bo i ett hus någon dag ”när vi blev stora”.
Och plötsligt, 22år gammal, traskade jag mot mäklarbyrån igen medan jag höll hårt i min älskades hand. Vi hade köpt vårt absoluta drömhus en kvart ifrån stan. Det var så overkligt att jag grät så fort jag slog upp ögonen när jag vaknade på morgonen.

Den resan jag har gjort själsligt är den som har tagit mig dit jag är idag. Men utan P hade aldrig den snurran satts igång. Hade han inte gett mig den tryggheten jag kände, hade jag aldrig haft verktygen att våga satsa. Jag hade aldrig vågat söka det där jobbet på en creddig influencer marketing byrå, ta körkort eller söka hjälp för min ADHD.

Men jag vågade, för jag hade en stabil grund och ett hem där jag var skyddad och kunde samla kraft. Och hela tiden stod P där och hejade på. Han höll hårt i snöret nere på marken medan jag svävade runt på himlen och kände mig fri. Jag var fri från ångesten och kände att jag kunde ta mig an prick vad som helst.

P och jag fortsatte att prata om våra drömmar. Och vi drömde om en hund, en väldigt specifik hund. Han skulle vara gyllenbrun, ha lockig päls och inte vara för stor. Vi pratade om honom hela tiden. Vi ropade till och med hans namn i huset, pratade om hur det lät när han kom tassandes efter oss i vardagsrummet och skrattade åt att ”en dag när vi blev stora” skulle han bo tillsammans med oss.

Men plötsligt en dag så flyttade han in, våran virvelvind Bruno. Och ifrån en dag till en annan så var det inte bara två vuxna som bodde i vårt älskade hus. Utan nu var vi en familj.

Jag hade aldrig haft min alldeles egna familj innan, och jag kastades tillbaka till känslan när vi hade köpt vår första lägenhet. Jag var så stolt att jag nästan sprack, samtidigt som jag var så rädd så rädd om det vi hade.

Nu var underläggen till dricksglasen det minsta jag gjorde i mitt försök att skydda mitt hem och min familj. Jag slutade bjuda hem festnissar och ytligt bekanta kollegor, och värnade istället med omsorg vilka jag ville släppa in i mitt hem. Vårt hus var (och är) ju mitt absolut viktigaste, sköraste och mest privata.

Vi fortsatte att drömma, och sa att ”en dag när vi blir stora” så vill vi ha barn. Jag drömde om en stor liten pojke, med blåa ögon, P’s lugna personlighet och som skulle heta William.

Och plötsligt en dag, när vi som minst anade det, så kissade jag på en sticka och på den lilla skärmen såg jag ett blått kryss. Därinne låg han. Jag kände det direkt. Det var våran William därinne. 

Och plötsligt gick familjen från att vara 3 till att bli 4.

Jag som inte hade tänkt förbereda någonting alls innan han anlände, kom plötsligt på mig själv med att vika in ännu en påse med nya bebisplagg i garderoben. Jag ville fixa ett rum för honom som han kunde känna sig lika välkommen till som jag kände, första gången jag hade kommit in i huset. Hur fjantigt det än må låta så kände jag så.

Jag fantiserade om att sitta här och läsa böcker för honom…

… Och att byta blöjor på honom här.

Och plötsligt så var han här från en dag till en annan.

Känslan när vi köpte vår första lägenhet, vårt hus, när Bruno kom hit och vi när vi blev en familj – ja detta känns precis så stort och glittrande – fast upphöjt med hundra! För nu har vi allt det där vi drömde om den dagen ”vi blev stora”. Vi lever vår dröm nu.

… Jag insåg att jag är stor nu. 

Och att jag kanske har varit det hela tiden. För jag tog ju ansvar och styrde upp mitt liv, samtidigt som jag fortsatte att drömma stort. Även om jag förmodligen aldrig kommer att känna mig vuxen på insidan, så gör det ingenting. Utan det är helt okej. Jag kan vara hur barnslig och svävande bland molnen som helst, för jag har alltid min familj och mitt hem att samla kraft hos. Och nu när ni har följt min resa, så kanske ni förstår att det absolut inte är något som jag tar för givet.

Jag är så oerhört tacksam över allt jag har och allt jag har åstadkommit. Allt jag har slitit mig loss ifrån. Men samtidigt är det viktigt att fortsätta drömma om livet ”när jag blir stor”. Det är ju min framtid.

Länsförsäkringars Fastighetsförmedling, som är min samarbetespartner sedan förra året, och så även i år,  frågade ”Vad är ett hem för dig?”. Och det är exakt det här. Det är inte bara en bostad med fyra väggar och ett tak. Det är så mycket mer än så. Det är en känsla snarare än ett utseende. Det är en grund att stå på när allt annat i livet svajar. Det är min innersta borg som jag skyddar med allt jag har <3

Vill ni se fler bilder ifrån vårt älskade hem och vår renovering av både kök, tv-rum och barnrum, så klicka här för att läsa ett Hemma Hos-repotage och en intervju där jag svarar på frågor om vårt hem. Ni får änte missa den hörrni! Läs här (klick!).

8 kommentarer



12:07 | maj 5, 2021

Lattemorsa på stan och en crazy natt

Kappa Zara | Klänning H&M

Såhär spenderade jag min tisdag! På en uteservering inne i stan med en annan lattemorsa – Henrietta!

GÅMMAN herself!!! (Kölla vad hon har i örat också – ett Honey Comb örhänge som jag har designat!!)

Tänk att vi var beräknade med 1,5v mellanrum, och att bebisarna ploppade ut samma vecka (okej absolut inte ploppade ut fyfan vad vi fick kriga). Det är så galet att gå igenom en sån grej tillsammans med en kompis (och vår älskade Jossan nere i Marbella som också födde sin son samma vecka som oss!).

Henrietta och jag känner varandra sedan ish 5år tillbaka. Hon är ifrån Linköping och har varit vän med P forever. Men hon är även i min bransch (influenzzaaaa) så det var igenom det vi började hänga.

Tänk att jag plötsligt är en sån där SÅKALLAD ”mamma” som går på stan med en BARNVAGN som slår sig ner på en uteservering och snackar skavsår i underlivet. Hahaha jag har så svårt att greppa det!!!

Efter att ha blivit nekade att sitta på Strandvägens uteservering då vi hade med oss vagnar så promenerade vi vidare till Butiken utanför Diplomats Hotell. Haha jag har aldrig blivit nekad att sitta på en restaurang innan men någon gång måste väl vara den första gången. Finns det någon app där man hittar barnvänliga restauranger och caféer eller? Som typ Waze där användarna lämnar omdömen? Om inte kan väl ngn utav er därute starta en sån app tack!!!!

Dock hade caféet ingen bra byta-blöja-toalett om man inte ville använda golvet. Så vi gick hem till Henrietta och Billies lägenhet ett stenkast bort.

Där blev det lek och bus i söffan för kung och fosterland!

Det är så så viktigt för mig att William får en bra kvinnosyn. Då är det perfekt att han har starka pinglor runtomkring sig ifrån start. Tack Billie för det!!!! Du kommer vara så mycket viktigare för W än du någonsin kan ana!!!

Nytt frotté set, tog strl M. Det kostade typ 200 spänn. Länk (klick! Adlink!)

När vi kom vi hem så hade William för typ andra gången i sitt korta lilla liv en skrikfest. Vår lilla älskling kan ha svårt att få ut rapar osv osv och då blir han superledsen när det bara kluckar i halsen på honom. Det måste ju vara obehagligt så det förstår jag verkligen<3

Så inför natten delade vi upp oss, så att en utav oss alltid kunde vara någorlunda utvilad om han skulle röja hela natten. Men sen vaknade jag upp i Williams sovrum imorse och insåg att P hade tagit hela natten i alla fall. Så då tog jag det vi hade hemma och slängde ihop en väldigt basic frukost à la Ellionora! ADHD-kaffe och yoghurt med frukt och gräjer!!

Och sedan dess har vi hunnit bada och jobba lite. Denna bilden var tänkt att bara hamna på vår privata IG men han är ju så förbannat söt så here u go!!!!

(Gud jag kan verkligen inte identifiera mig med att vara förälder ännu inser jag när jag kollar på bilder på honom?!)

6 kommentarer




14:23 | april 26, 2021

Visa William i mina sociala medier eller inte?

När jag fick reda på att jag var gravid så började man ju såklart tänka på hur livet och den nya vardagen skulle bli. Jag som alltid har visat en väldigt personlig sida av mitt liv i sociala medier tänkte att jag skulle berätta för er direkt. Men istället kände jag precis tvärtom. Att min graviditet var väldigt väldigt privat. Hade jag kunnat hade jag absolut kunnat göra en Kylie Jenner och ba *säg hej till min bebis!!!* från en dag till en annan. Men det fick vänta till v21 när det var omöjligt att dölja magen mer. Jag fick en beskyddarinstinkt jag inte visste att jag besatt. Jag har alltid skyddat min familj till det yttersta, men så fort det blev ett plus på stickan så eskalerade det för varje vecka magen växte.

Likadant med min förlossning. Jag checkade ut 2v innan BF, gick över tiden 11 dagar och sedan väntade jag ytterligare 2v innan jag la ut en bild på att han hade kommit. För att mitt nya liv helt enkelt känns extremt privat. Samma sak när jag fick min ADHD-diagnos, jag väntade i månader med att berätta för er. Jag behövde landa i det själv först innan jag fick höra alla andras åsikter.

Jag har bloggat sedan jag var 12år gammal, det är mer än halva mitt liv. Och jag har gått igenom den här fasen tre gånger tidigare. Första gången jag fick panik över att min privatliv var offentligt för allmänheten var när jag gjorde slut med mitt ex för typ 8år sen. Då fick jag känna på tempen på relationen till mina följare. Många rentav KRÄVDE att jag skulle dela med mig utav allt i minsta detalj. Jag förstår ändå det, för ni hade ju byggt upp en relation till honom också och oss ihop. Många blev så involverade, menade väl och ville sörja tillsammans med mig. Men ni behövde ett avslut för att kunna gå vidare. Det kom väl som en chock för er även om det inte gjorde det för mig. Men jag ville inte dela varför vi gick skilda vägar.

Andra gången var när jag gjorde slut med en vän. Då började det också spekuleras vad som hade hänt, varför och om allting bara var fejk. Det skrevs så mycket elaka spekulationer att jag helt tappade lusten att arbeta med mina sociala medier. Och successivt fick jag tankar på att byta jobb (vilket jag även gjorde efter detta och började arbeta på byrå). För den sidan ni inte såg var ju att jag satt framför min skärm, läste all skit och grät över det som hade hänt. Det blir liksom en dubbel sorg. Dels är man ledsen över det som har hänt, men sen tvingades man utstå hatkommentarer och bli påmind om uppbrottet hela tiden.


Och tredje gången var när jag träffade P. Han ville inte vara med i mina sociala medier och jag respekterade det såklart. Men då började folk hitta på en egen persona om vem han var, och vilka våra anledningar var till att vi höll honom ”hemlig”. Då fick jag smaka på hur det kändes när någon skrev elaka saker om min närmsta familj. Vilket jag aldrig någonsin hoppas på att få göra igen. 

P var aldrig ”hemlig” för att skapa någon hype. Inte min graviditet, min förlossning eller de första veckorna med min son heller. Men jag är någon ny nu. Jag har något nytt jag måste skydda med allt jag har. William. Och att lägga ut bilder ifrån BB och skriva ”vår son är här nu!” med en bild på honom, innan våra familjer ens har sett hans ansikte – fanns faktiskt inte på min världskarta.

Det spelar ingen roll om en följare ”kräver” att jag ska uppdatera om hela min förlossning eftersom att jag har pratat om min förlossningsrädsla… Eller att någon av ren välvilja frågar hur det kändes att kissa efter förlossningen eftersom hon också ska föda snart… Det här är mitt LIV. Min förlossning är det mest utlämnande, intima och privata en människa kan vara med om i livet. Och inte bara för mig utan för hela min familj. Och det är jag som bestämmer vad jag vill dela med mig utav och hur ofta jag ska uppdatera er om det.

Jag KOMMER att skriva om William och vårt liv. Jag kommer att prata om mina åsikter om allt kring att vara en förälder. Men det tog flera år för mig att hitta den balansen jag har haft i mina sociala medier. Bara med alla tråkigheter kring min pappa, så dröjde det länge innan jag ens yppade ett ord om det. Jag mörkade länge att jag ens hade brutit kontakten med honom. Men en dag vågade jag mig på att skriva en text om hur jag kände kring allt, men t o m då låtsades jag som att det handlade om en vän. Och flera år senare skrev jag ett personligt inlägg om allting. Inga privata detaljer eller påhopp, utan generellt hur man går vidare ifrån en sån sak.

Det här är mitt nya liv och det kommer ta tid för mig att hitta mina nya gränsdragningar. Jag har inga problem med att dela bilder på vår son när han ligger och chillar i min famn i en stickad outfit. Men jag vill inte lägga upp såna bilder varje dag. Och jag vill absolut inte dela med mig av bilder ifrån när han badade imorse och täcka över hans intima delar med emojis.

Men livet är ju allt där mittemellan perfekta bilder till flödet och de mest intima stunderna. Det handlar inte om att jag vill skapa någon hype kring mitt barn, tvärtom. Jag vill skydda honom. Dessutom är det inte bara jag som bestämmer vad som ska skrivas om honom eller inte, vi är två vuxna i varje sånt beslut. Och vi är dom som vet hur vi på bästa sätt skyddar honom. Ingen följare, ingen debattör i DN, ingen annan influencer och inte ens någon av våra vänner har något att säga till om där. Det är vi som sätter gränserna för vad som ska delas om honom och inte. Och vi har heller inga krav på oss att dela varför eller varför vi INTE väljer att göra något. 

Eftersom att många saker känns alldeles för privata för mig att dela, så kan jag inte tumma på det för att vara schysst eller för att det är ”mitt jobb”. För det är i allra högsta grad mitt privatliv också. Och skulle jag börja tumma på saker, och tex lägga ut en video ifrån min förlossning fast jag innerst inne inte vill – så skulle det kännas som om jag sålde ut mig själv. Och jag vill aldrig känna att jag säljer ut min familj? 

Å andra sidan, de sakerna jag VILL dela med mig om, t e x fjärde trimestern eller att jag blev behandlad utav en barnmorska under min förlossning – delar jag med mig utav de sakerna så får jag energi. För jag känner i hela kroppen att jag gör rätt och att jag kan stå för det jag har lagt upp.  Även om någon annan kanske absolut inte hade skrivit om det för 70 tusen personer på Instagram.

Så ALLT jag funderar på att lägga ut i sociala medier måste jag först känna in, ”är det här något jag skulle stå för att lägga ut? Kan jag ta att folk har åsikter om det här?” Kan jag det, ja men då lägger jag ut det. Men är svaret nej på dom frågorna så skulle det kännas som att jag sålde ut min familj och därför skiter jag i det.

Men oavsett vilket av dem jag kommer fram till när det gäller William, så är det något bara P och jag har med att göra. Precis som att jag inte har ett sk*t med att göra vad andra influencers eller privatpersoner väljer att lägga ut på sina barn. Och helt ärligt så bryr jag mig inte ett dugg heller, jag lägger verkligen noll värdering i hur andra gör. För jag har fullt upp med att ta hand om min egna familj istället för att snacka skit om andra. 

Nu har ingen skrivit någonting elakt till mig alls! <3 Däremot vet jag att det pågår en j*vla häxjakt runt andra mammor på sociala medier, så därför känner jag att jag måste avsluta det här inlägget med att sätta ner foten lite…

För om du är en utav dem som sitter och spekulerar med dina vänninor eller i kommentarsfältet på folks bloggar om ”varför i hela friden hon valde att lägga ut X eller Y?!” – så rannsaka dig själv. Varför känner du behovet att prata illa om andra mammor? Varför bryr du dig ens? Är du verkligen hundra procent lycklig över ditt egna liv? Och varför är du en sån förbannat dålig förebild för ditt egna barn när du sitter och snackar skit om andra? Uppenbarligen är du ingen supermorsa till förebild du heller. Dem du snackar skit om är också människor, och vi alla blir bättre och tryggare föräldrar om vi slutar blicka runtomkring oss. En bra förälder lyssnar inåt, släpper prestigen och visar sina barn att det inte är okej att prata illa om hur andra väljer att leva sina liv.

TACK FÖR MAJ<3

10 kommentarer