Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

14:36 | januari 4, 2022

Min nyårskrönika


Min summering utav 2021.

Vemodets år.

Hela graviditeten, förlossningen och att bli mamma var ju ett enda grått moln utav vemod. Allt gott kom hela tiden kom med något ont.

Jag mådde väldigt dåligt som gravid, men jag var tacksam över att det gick. Jag mådde skit efter förlossningen, men var överlycklig över mitt barn. Jag älskade att vara mammaledig, men jag saknade mitt jobb oerhört. Jag var förvånad över att jag axlade ansvaret över en annan människa så bra. Men jag saknade att kunna vara egoistisk och bara tänka på mig själv.

I min personlighet så har jag alltid varit väldigt svart eller vit. Plattan i mattan eller lata mig på soffan. Men under 2021 blev jag mycket mer nyanserad. Inte bara i mig själv, utan också hur jag ser på världen och min omgivning. Jag dömer mindre. Men också mer. Jag dömer män mer. Och jag har blivit mycket mer beskyddande över kvinnorna i min omgivning. Inget får hända dem under min vakt.

Under 2021 började jag (av naturliga skäl) att tänka mycket på hur jag vill bli ihågkommen. Fler rädslor har släppt. Typ som den att jag kanske uppfattas som arg. Varför får inte kvinnor bli arga på faktiska orättvisor, men män får vandalisera en arena om deras favvolag förlorar en fotbollsmatch? Jag vill ju så gärna förändra, förbättra. Men med det kommer principer. Principer som jag har svårt att släppa och som blev starkare i år. Kanske kan jag under 2022 bli lite mer följsam gentemot min partner?
Jag tänker mycket på hur jag vill fostra min son. Allt jag vill lära honom. Visa honom. Och hur hans kärlek för mig är det största och renaste jag någonsin har upplevt. Herregud jag är mamma nu… Och när jag tittar på honom vill jag BARA vara just det. Men när han sover, då påminns jag om allt annat jag älskar. Typ mitt drömjobb och mina tjejkompisar. Båda finns ju kvar i mitt liv, men jag vill ge dem mer kärlek det här året.

2021, vemodets år. Du formade mig, gjorde mig mer uppmärksam och mer rak. Och du gav mig det ömtåligaste jag har. Min William.

1 kommentarer



11:05 | januari 4, 2022

Influencerhänget var högt i december

Hallojsan hallojsan! Innan julledigheten så stappade jag in på Fornis kontor för en liten fredags AW. Och jag kom på att jag inte har visat dom bilderna någonstans? Så här kommer ett litet gött axplock:

”HEEEJ UNDERBARA DU!!” skrek jag när jag såg Alexia. Oj vad jag tycker om henne<3 Och har gjort sen sekund ett hon började med Instagram. Hennes konto är rent stilmässigt ett utav mina absoluta favoriter.


Petra och Forni

Varför Michaela bjöd in till AW, var för att vi skulle få smaka på hennes cava ”Un’sweet”. Jag var så peppad, eftersom att Forni ändå alltid har pratat mycket om viner i sin blogg med mera. Så det känns som att hon verkligen har köll på det där.

Kavaj Adoore (Petras märke och en utav mina absolut mest använda den här hösten) | Kjol Lindex

Innan vi slog oss ner till bords så stod jag och snackade med Stephanie och Lisa (tror jag det är som står där bakom? Eller är det Sanne?). Jag och Steffi har ju båda problem med våra magar (eller åååkej Steffi har ju liksom Crohns så mitt magont går ju inte riktigt att jämföra med hennes smärta hehe). Men vi stod förmodligen och snackade om bajs och olyckor som vi brukar hahah.

Lilla Semlan (Elins hund) var där <3 Eller ja Elin också såklart haha.

Sedan var det dags att slå sig ner till bords.

Och för att vara ett cava så var det inte alls lika sött som allt annat jag druckit. Förmodligen för att det inte innehåller socker hehe, men troligtvis också pga massa andra saker under tillverkningen som jag inte har köll på. Men!!! Summa summarum så har Forni köll på gräjjerna!!! Bubblet var asgott och jag förstår varför det är slutsålt i hela Stockholm haha. Jag måste även tillägga att jag tycker att det är så fett att Michela bara KÖR. Jag får grov prestationsångest av bara tanken att kasta mig ut i helt ny mark sådär. Och lansera en egen produkt alltså. Stor stor eloge!!!

Mucket trevlig AW slash lunch måste jag säga! Tack Forni! I december fick jag nog in fler events än vad jag gick på under hela 2021 haha (jag vet dock inte om det säger så mycket, eftersom att jag typ gick på två stycken under hela året i övrigt hahaha). Men kanske ska det vara ett nyårslöfte för nästa år? Att gå och träffa mina branschkollegor såhär lite oftare? Om c*r*na tillåter alltså.

0 kommentarer



22:04 | januari 2, 2022

Bilder ifrån mellandagarna och julafton

Hallå! Eftersom att jag ligger efter i mitt uppdaterande kring mellandagarna så tänkte jag skriva en summering nu.

Innan så har jag ju ALLTID haft hur mycket tid som helst att blogga och skriva långa summeringar i mellandagarna. Men i år har ju William underhållit mig, när jag i ”vanliga fall” (vad som är VANLIGT och inte har ju bytts ut menmen ni hajar) har pauser. Men såna finns det ju inga längre hehe…

Let’s go för vi har mycket content att kika på!

Några dagar innan julafton åkte vi ner till Linköping och min svärmor. Hon bor i ett av alla småhusen på en stor gård därnere, och det är såå mysigt att vara där.

Vi tog promenader och bara myste.

En kväll åkte vi över till Carl och Julia, och deras lilla Dante (som är 1,5mån äldre än William). Det är alltid så kul när grabbarna hänger, för då får vi se vad vi har att vänta den närmsta 1,5 månaden haha.

Deras hus är helt amaze<3 Och blev färdigbyggt här under hösten. Skapligt avundsjuk är jag!!

Varje gång vi är nere i Linköping så blir det rätt mycket flängande, eftersom att vi ska hinna träffa så många som möjligt. Jag tror vi hann med fem kompispar med barn + åka runt till alla i P’s familj på typ fyra dagar. Och det är inklusive julafton haha. Så det var fullt ös kan man säga.

Några vi alltid besöker när vi är ute på vägarna är såklart Carro och Andreas. Ni vill alltid att jag ska be dem att starta ett huskonto (jag förstår er!!) för att deras hem är så otroligt. Och jag hör er!!! Meeen dom är typ Sveriges mest privata människor (inkl alla jag känner typ?) så det kommer aldrig att ske. Men jag hojtar om dom skulle ändra sig!

Vi hann även med en tur till Norrköping där P’s syster bor. William hatar ju inte att typ alla vi känner har barn i samma ålder. För det betyder nya leksaker att utforska vart vi än åker!

För övrigt är ju hans ”normal mode” att vara GLAD. Men under julen och nu efter nyår så har det inte riktigt varit så pga att hans framtänder har växt ut. Jag och P står helt handfallna då och vet inte riktigt vad vi ska göra haha. Skönt att det börjar släppa nu, mest för honom såklart.


Svärmor skämde bort mig och hade köpt hem smörpopcorn för att vi skulle komma på besök också<3 Hon känner maj!!!

Vi sover alltid i flanelltäcken där också, vilket vi inte har några hemma. Och jag njuter lika mycket varje gång! Bruno också verkar det som <3

Plötsligt så var det julafton!!!!! Hjärtpyjamasen var såklart på.

Men sen svirades det om! Min klänning är ifrån Adoore.

När klockan slog lunch så gick vi över till ett av de andra husen på gården, där P’s moster bor.

Vi skulle nämligen äta en lättare jullunch där (och sedan julbord till middag).
Tänk om man kunde inreda såhär mysigt!!! Den känslan i fingertopparna har man ju inte direkt. I nästa boende vill jag också ha en gröngrå bokhylla.

Är inte sisalmattor på golvet så OTROLIGT underskattat? Och fint? Vill ha i vår hall!!!

Äggen är en utav mina favvisar på julbordet!

William och Bruno matchade dagen till ära. Flugorna beställde jag ifrån någon random hemsida. Googlade på ”fluga till barn” och sedan valde jag två stycken vinröda i samma storlek till grabbarna.

Nejmen jag dör sötdöden. Enda sedan jag var liten, så har jag alltid vetat att jag ska ha mitt ”crew” av grabbar. Och nu är jag där. Med tre alldeles egna killar i mitt liv.

Pluttisen kändes så vuxen med fluga, skjorta och lackskor? Hans kavajer hade han visst växt ur. Likaså de gröna manchesterbyxorna som vi hade tänkt ha. Jaja!!!!

Vi passade på att ta en sista bild ihop innan P’s moster + syster med familj kom.

Sen vankades det Kalle Anka. Jag tror att vi var mer peppade på Williams Kalle-premiär än han själv.

Och kusinbus!! Så GÖLLIGT att alla matchar. Känner ni igen Beatas tofflor? Williams skjorta är Claes gamla också haha. Älskar när kläder får lite längre livslängd.

Sen kom tomten!!! Jag tror att William sov på morgonen när P åkte iväg till barnsjukhuset för att lämna julklappar till dom sjuka barnen. För jag kan inte alls minnas att William träffade tomten då. Men på kvällen så var han skör pga tänderna, så allt utanför min eller P’s famn var läskigt hehe. Sorry tomten!! Nästa år kanske du får en kram om du har tur.

Sen blev det middag för oss vuxna.

Som höll på i många många timmar.

Den 25e stod bilen färdigpackad vid 10, för då var det dags att åka tillbaka till Stockholm och fira jul med min familj. Vi kör vartannat år med våra familjer.

Då åkte lilla nissedräkten på, och sen skulle William visa sina julklappar för mina systrar. Men mer om det får ni läsa en annan dag… 

0 kommentarer



19:08 | december 20, 2021

Julminnen jag vill glömma

Alla bilder i detta inlägget är tagna utav Lina Olausson.

Jag själv minns det så tydligt…

Hur jag låg och vred på mig i sängen, länge länge.

Jag kunde inte sluta tänka på hur morgondagen skulle bli. Då när jag äntligen skulle få äta farmors egenrullade köttbullar, kolla på Kalle Anka och träffa mina kusiner.

Sedan låg jag ju och hoppades såklart.

Jag hoppades så innerligt att julklapparna skulle innehålla allt det där jag drömde om.

Flera månader i förväg hade jag ju suttit nere i köket i min Tripp Trapp stol, och kryssat över allt det som jag önskade mig ur leksakskatalogen. Favoriterna fick jag skriva på en lapp, som jag fäste på kylskåpet med min egna kylskåpsmagnet.

Jag la mig på rygg och tittade upp i taket. Där hade jag och mamma klistrat fast en massa stjärnor med klutt som lyste i mörkret. Samma stjärnor som min blick möttes utav när jag vaknade på morgonen därpå.

Sen kom den, julaftonsmorgonen.

Jag slet av mig täcket, medan jag ivrigt kastade mig över julstrumpan som hängde vid fotändan. En chokladtomte och film, precis som vanligt.

Resten utav dagen blev också så som jag hade önskat mig.

Mina kusiner var roligare än vad jag mindes dem. Farmors köttbullar var godare än sist jag åt dem. Och bäst utav allt: jag fick den där gröna lavalampan som jag hade önskat mig.

————

Men sedan hände något.

Åren gick.

Och jag slutade att fira jul med mina kusiner, min farmor och min pappa.

Jag somnade inte längre glädjefylld dagen innan julafton.

Utan istället så somnade jag ledsen.

Jag som tidigare hade varit peppad flera månader i förväg… Och kryssat i leksakskatalogen med det jag önskade mig… Var inte det minsta peppad längre.

Tvärtom.

Nu satt jag istället oroligt och tänkte på hur jag skulle kunna ljuga för klasskompisarna när jag kom tillbaka efter lovet.

För jo jo, visst skulle jag få en strumpa på julaftonsmorgonen med en chokladtomte och en film i.

Och jo, visst skulle vi äta julmat och titta på Kalle Anka.

Men det skulle varken vara kul eller roligt.

För ingen skulle vara glad.

Alla skulle bara bråka och vara ledsna.

Det fanns helt enkelt för mycket förväntningar i vår familj som vi inte kunde leva upp till. Det blev för mycket.

Så tillslut slutade vi att fira jul helt och hållet.

Vi ville låtsas som ingenting. Som om det var vilken dag som helst. För vi orkade nog inte bli besvikna eller ledsna över allt som inte blev.

————

Men sedan hände något.

Åren gick.

Och en dag så träffade jag P.

Vår första jul ihop firades med hans familj, såklart, eftersom att min familj inte firade jul längre.

Hans pappa var obotligt sjuk i cancer, och var sängliggandes hela ledigheten.

Men trots det,

och trots att alla var ledsna över att julen inte blev som dem hade tänkt,

så var varenda kvadratmeter utav den där lägenheten fylld av kärlek ändå.

Vänner kom och hälsade på,

åt goda middagar,

gav lyckoönskningar,

och tog farväl.

Mitt i det sorgligaste, så skapades det väldigt fina och kärleksfulla minnen ändå.

————

Åren gick.

Och vi skulle för första gången fira jul i vårt alldeles egna hus.

Men då hände det något.

För då insåg jag,

att julen kan vara helt på mina premisser.

Det är jag som får välja vilka jag ska bjuda hem till oss, och inte.

Det är jag som väljer julpynt, det är jag själv som får välja vilken mat vi ska äta och jag har råd att köpa mina egna julklappar om jag så vill. Jag behöver inte bli besviken.

Min julafton hänger inte på någon annan,

för jag är vuxen nu och får bestämma själv.


Vårt hus ändrade inte bara dynamiken i min familj. Utan gav oss även chansen att börja om på en ny kula. Vi fick tillbaka hoppet om att julen visst kan vara glädjefylld och härlig, även för oss. Bara vi fick fira den ihop. Är inte det otroligt? Jag älskar vårt hus för det! För att det är den trygga samlingspunkten som vi alltid drömde om.

I år valde vi att inte ha någon julgran. Inte så mycket julpynt heller, om jag ska vara ärlig. Energin finns helt enkelt inte där. Som arbetande småbarnsföräldrar så har vi inte orken. Men äsch! Det gör inget, för ingenting ytligt har någon betydelse – det viktigaste är att vi har varandra. Det är ju väldigt klyschigt, men har man någon gång känt sig ensam på julen, eller att någon i familjen har blivit obotligt sjuk, så vet man ju det. Att inget julpynt och inga julklappar i världen, är viktigt på riktigt. Det viktigaste vi har, är varandra.

Och jag hoppas verkligen att vi, och vårt hus, ska få William att känna det också. En trygg och oändlig kärlek. Gentemot varandra, men också för allt vi har. 


I år är ju William lite för liten, men nästa år, då är det jag som på natten ska smyga in med en julstrumpa och hänga vid fotändan på hans säng. Och då är det han, som ivrigt ska finna en chokladtomte och en film däri på julaftonsmorgonen.

Så gooooood jul på er nu, världens bästa följare! Har ni några jultraditioner ni inte skulle rucka på? Och vilka traditioner har varit viktiga för er att ta med under era barns uppväxter? Är det viktigt för er att vara hemma? Eller flänger ni runt? Har ni också blandade upplevelser ifrån era jular? Eller bara positiva? Berätta gärna i kommentarsfältet!
Och slutligen: stort tack Länsförsäkringars Fastighetsförmedling för det här årets fantastiska samarbete. Tack vare er har jag fått belysa många viktiga ämnen som berör mitt hem. Både de ekonomiska och praktiska, men också de känslomässiga bitarna (bra som dåliga), som är kopplade till ens boende. I love you I love you I love you!!!

PS, nu i december ligger ju få objekt ute till salu. Och det mesta drar igång igen i januari. Var förberedda tills dess och spana in hur Länsfast kan hjälpa er inför en eventuell försäljning >>klicka här<<.

4 kommentarer




19:20 | december 19, 2021

8 utmaningar jag har haft under 2021

Det här året, har varit utmanande på många fler sätt än jag hade kunnat föreställa mig. Året inleddes med att jag var gravid. Och avslutas med att jag har en bebis. En rätt stor bebis nu dessutom.

Paljettopp | Paljettbyxa

Tänk om jag visste att det inte var mammarollen i sig som skulle bli svårare än vad jag hade trott. Tvärtom, det mesta kring William känns rätt självklart. Och faktiskt, lättare vad jag hade trott. Men det jag inte hade kunnat föreställa mig, är hur jobbigt det är med barn när det väl är jobbigt haha!!


Men även om biten kring min roll som mamma blev enklare, så blev många andra saker i livet bra mycket mer utmanande än vad jag hade kunnat förespå. Exempel på dessa saker är följande:

1. Att inte bli bitter på sin partner. Hur man måste anstränga sig för att unna sin partner saker. Innan har det ju inte varit någon match? Åkte han iväg på en middag, eller la en hel dag på roligt jobb, så var det ju bara för mig att göra samma sak om jag så ville. Nu är det alltid någon utav oss som måste avstå. Och det blir sällan helt rättvist, för någon av oss. Men jag var inte förberedd på hur lätt man hade kunnat bli bitter på sin partner om man inte ansträngde sig för att motverka det?

2. Att HÅLLA KÄFTEN. Ja ni läste rätt. Jag var inte alls förberedd på hur svårt det skulle vara? Och hur mycket man måste bita sig i tungan? För satan vad lätt det är att säga till sin partner ”men varför gör du så? Gör såhär istället för det funkar alltid”. Usch jag känner mig vidrig när jag har sagt så. Som att jag inte litar på att P löser det. Jag själv måste ju också testa mig fram, så varför ger jag inte P det utrymmet? Ger jag honom aldrig chansen så blir det ju svårt för honom att våga ta eget ansvar också? Jag minns tredje veckan i Williams liv när P sa ”jag löser det här, oroa dig inte, jag gör på mitt sätt och du på ditt”. Fyyyy. Det måste ju ha känts så förnedrande att få pekpinnar om ens föräldraskap – av ens partner dessutom!!! Aja baja Ellinor.
3. Det konstant dåliga samvetet. Jag vet att andra mammor sa det innan, men man förstod ju inte vad det innebar? Att det ÄTER UPP EN inombords som en j*vla bakterie? Just nu har jag dåligt samvete för allt. Är det inte för Bruno, så är det för William, P, mitt jobb, mina vänner, min familj eller tja varför inte mitt stackars hem som konstant är nergrävt bland smutstvätt och prylar? Jag antar att nyckeln är att sänka kraven, prioritera och typ ta in hjälp. Och det funkar ju ibland, men absolut inte alltid…

4. Vilken själslig kris jag skulle känna av att inte kunna jobba på i samma takt som innan. Jag har insett att mycket utav min identitet har handlat om mitt jobb. Vilket jag egentligen inte har några problem med, för det är ju en väldigt stor del utav mitt liv som jag älskar. Men det blir ju en utmaning när man själv har en bild av vem man är i sin yrkesroll, och som sedan krockar med verkligheten (eftersom att man utav uppenbarliga själ inte kan upprätthålla den man var och allt man gjorde).

5. Hur mycket jobbigare ADHDn skulle bli när jag blev förälder. En utav mina tydligaste svagheter, är hur lättdistraherad jag är. Blir jag avbruten så kan det ta både timmar, dagar och veckor att rikta energin tillbaka till det jag höll på med hahah. Så ni kan ju bara tänka er hur mycket svårare det blir att koncentrera sig med ett barn som behöver hjälp stup i kvarten. Det är ju svårt för vem som helst herregud.

6. Hur mycket energi det tar att vara hemma med ett barn? Herregud man blir ju inte bara emotionellt trött utan även fysiskt? Det har jag aldrig blivit utav min hund eller mitt jobb tillexempel haha.
7. Balansen i livet. Tyckte man att det var svårt att finna livsbalans innan kiddo, så garvar jag typ åt det nu. Det finns ingen balans i mitt liv atm. Absolut ett mål inför nästa år. Det kanske är övermäktigt dock, och en onödig press att sätta på en själv. Balans är ju som kondition. Bara för att man skaffar det en gång så betyder det inte att man har det för alltid. Det är väl ett evigt life goal kanske, snarare än ett mål för 2022?

8. Vad mina sociala medier ska handla om? Det är på riktigt en utmaning jag ALDRIG trodde att jag skulle ha. Innan hade jag inga tankar alls om ”Vill någon ens läsa om det här?” eller ”Vad ska jag skriva om idag?”. Jag bara körde. Det tänker jag på varje dag numera? Förr hade jag dessutom ett ”ramverk” (inte uttalat men det fanns ändå där i bakhuvudet). Alla kanaler var mer uppstrukturerade.

Tillexempel: Hade jag inte lagt upp en story om hudvård ifrån mitt badrum på 3 veckor, så var det dags. Likadant med långa ekonomi inlägg på bloggen eller IG bilder ifrån vardagen. Min vardag är inte lika anpassad efter Instagram flödet längre. Och antingen kan jag ju välja att skifta inriktning på mina sociala medier (vilket jag inte vill) eller sänka kraven på vad för typ utav content jag ska producera (vilket jag inte heller vill) hahaha.


Och där får jag ju skylla mig själv… För just nu lever jag på tanken att William ska börja förskolan så att jag kan återgå till någorlunda ”normalt”. Även om jag innerst inne vet att det inte löser några problem alls haha! William är ju den största delen utav min vardag idag, men trots det vill jag tex inte börja lägga upp massa bilder på honom i mitt flöde varje dag? Och jag har inga planer på att bli en sk ”mammainfluencer”.

Men det tar liksom emot att planera in en outfit-fotografering till IG, för om William är vaken då så kan jag typ inte med att låta honom sitta ute vagnen och titta på? Inte för att han hade farit illa utav det direkt, men det tar bara emot utav någon anledning? Idioti kanske, för det är ju mitt jobb. Jaja!!! Detta kommer väl utkristalliseras och bli tydligare med tiden??

9. Min klädstil? Hahaha så sjuk punkt egentligen. För jag har ju samma stil som innan. Men vissa plagg faller bort nu utav praktiska skäl. Tex: dom där favvobyxorna som man hade innan, är för stela att leka i nu. Eller den där klänningen som inte alls kändes för kort, visar jag plötsligt hela underlivet i när jag ska böja mig ner efter William… Ni fattar.

Dessutom så har ju kroppen rent krasst förändrats, så mycket passar liksom inte längre. Jag sörjer inte direkt det, utan det bara är ett faktum. Jag måste nog göra en storrensning av plagg jag inte kommer att vilja bära längre. För det är ju ofta sånt som gör att det blir svårt att klä på sig på morgonen. Att man har för många plagg som inte passar i garderoben alltså.

Ändå rätt BRA utmaningar måste jag säga? Livet hade ju kunnat vara mycket jobbigare om man säger så. Relaterar ni till något av ovanstående haha? Eller är det bara jag som är knäpp som vanligt?

4 kommentarer