Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

14:36 | januari 4, 2022

Min nyårskrönika


Min summering utav 2021.

Vemodets år.

Hela graviditeten, förlossningen och att bli mamma var ju ett enda grått moln utav vemod. Allt gott kom hela tiden kom med något ont.

Jag mådde väldigt dåligt som gravid, men jag var tacksam över att det gick. Jag mådde skit efter förlossningen, men var överlycklig över mitt barn. Jag älskade att vara mammaledig, men jag saknade mitt jobb oerhört. Jag var förvånad över att jag axlade ansvaret över en annan människa så bra. Men jag saknade att kunna vara egoistisk och bara tänka på mig själv.

I min personlighet så har jag alltid varit väldigt svart eller vit. Plattan i mattan eller lata mig på soffan. Men under 2021 blev jag mycket mer nyanserad. Inte bara i mig själv, utan också hur jag ser på världen och min omgivning. Jag dömer mindre. Men också mer. Jag dömer män mer. Och jag har blivit mycket mer beskyddande över kvinnorna i min omgivning. Inget får hända dem under min vakt.

Under 2021 började jag (av naturliga skäl) att tänka mycket på hur jag vill bli ihågkommen. Fler rädslor har släppt. Typ som den att jag kanske uppfattas som arg. Varför får inte kvinnor bli arga på faktiska orättvisor, men män får vandalisera en arena om deras favvolag förlorar en fotbollsmatch? Jag vill ju så gärna förändra, förbättra. Men med det kommer principer. Principer som jag har svårt att släppa och som blev starkare i år. Kanske kan jag under 2022 bli lite mer följsam gentemot min partner?
Jag tänker mycket på hur jag vill fostra min son. Allt jag vill lära honom. Visa honom. Och hur hans kärlek för mig är det största och renaste jag någonsin har upplevt. Herregud jag är mamma nu… Och när jag tittar på honom vill jag BARA vara just det. Men när han sover, då påminns jag om allt annat jag älskar. Typ mitt drömjobb och mina tjejkompisar. Båda finns ju kvar i mitt liv, men jag vill ge dem mer kärlek det här året.

2021, vemodets år. Du formade mig, gjorde mig mer uppmärksam och mer rak. Och du gav mig det ömtåligaste jag har. Min William.

1 kommentarer



11:26 | november 14, 2021

Farsdag när man själv har fått barn…

Den här dagen har varit en dag som jag alltid har velat hoppa över. Helst glömma. 

Farsdag. 

En svart dag i kalendern.

För några år sedan ville jag hylla mamma istället. För hon hade ju tagit hans plats. 

Gjort allt han skulle göra. 

Tagit ansvar för allt han hade flytt ifrån. 

”Man behöver ingen pappa”, tänkte jag, log för mig själv och stängde ner alla känslor i en box som jag aldrig öppnade igen.  

Men de senaste åren har jag bara velat glömma helt istället. Inte just honom, för vem han är minns jag knappt… Vår relation har ju varit död i många år. 

Nej… Det jag har velat glömma är platsen. 

Att det är en plats i mitt släktträd som ekar tom. 

Och den tanken gör mig så jävla arg. För jag tycker faktiskt inte att jag förtjänar det. Ingen gör det. Ett barn ska inte kunna bli övergivet av sin förälder.

Men sen kom det en person inklampandes i mitt liv… 

Som höll kvar mig mot sitt bröst, hur mycket jag än sparkade bakut. 

Han som har fått min andning att kännas lättare. 

Min värld ljusare. 

Och min vardag tryggare. 

Samma man satt den 8e mars bredvid min sjukhussäng och hulkgrät mot mitt knä när vår son hamnade på mitt bröst. 

Han körde min rullstol. 

Bar mig när mina ben vek sig. 

Och tog hand om vår son när jag inte var kapabel till det. 

Han är inte bara min största trygghet. 

Utan även min sons. 

Från och med i år tittar jag inte bort ifrån Instagramflödet när Farsdag knackar på dörren. Tvärtom, så blir jag istället lycklig.

Grattis min älskade älskade P! Du är fadern jag alltid har drömt om att kunna ge mina egna barn.

Tack för att du gör mina svarta dagar i kalendern lyckliga igen. 

Vi älskar dig<3

/ Ellinor, William & Bruno 

5 kommentarer



10:21 | augusti 22, 2021

Jag växte upp utan ett tryggt hem och kärleksfulla middagar


Jag kommer aldrig någonsin att glömma känslan av att få nycklarna till mitt allra första hem. Och nej nu pratar jag inte om min första egna lägenhet. Vilket det ju också var, men allra mest var det mitt första riktiga Hem. Jag hade aldrig tidigare haft ett ställe dit jag alltid var välkommen och där jag alltid kunde samla kraft.

För under min uppväxt så fanns det inget hus med fyra dörrar, gemensamma middagar eller en familjär stämning.

För när jag var hemma hos pappa så ekade det stora huset på gården tomt. Han var jämt iväg med jobbet, och glömde alltid att handla hem mat. Som storasyster minns jag, hur jag febrilt försökte skramla ihop någon form utav middag till mig och min syster… Den här lördagen också.

Färskt bröd kom inte ens på tal och flingpaketet ekade tomt sen länge. Men det var nästan bara tur för det fanns ändå inget porslin att äta ur. Möjligen den där finskålen mamma alltid hade plockat fram under speciella tillfällen, den som vi brukade ha julgodis i. Men annars hade alla odiskade tallrikar bildat ett högt torn både i- och runtom vasken.

En gång när jag glatt öppnade kylskåpsdörren trodde jag att pappa hade köpt hem sockerdricka. Men när jag halsade direkt ur den stora 2 liters flaskan fick jag hålla för munnen för att inte kräkas rakt ut på köksgolvet. Det var Tonic Water jag hade fått i mig. För utblandningar och energidrycker fanns det alltid gott om hemma, ifall någon skulle blanda ihop en drink.

Varje lördag slutade nästan jämt med att jag fick räcka över en torr skiva Wasa Sport till min lillasyster. Om vi hade tur så fanns det smör. Och lyxade vi till det, så blev det smaklösa, säkert två år gamla, nachobröd.

Hemma hos mamma var det precis tvärtom. Kylskåpet var proppfullt fastän jag aldrig förstod hur vi hade råd med det. Och lägenheten kryllade konstant utav människor. Men inte på det där härliga sättet som man kanske ser framför sig. Utan det var alltid någon som var arg, skrek eller bråkade med någon annan. Det var så dålig stämning att jag tillslut bara blev sängliggandes. Enda gången jag gick upp var om jag skulle träna, äta eller gå på toaletten. Men tyvärr lyckades jag alltid att börja bråka med någon påväg tillbaka till sovrummet. Så jag undvek helst det också.

Så under fyra år sov jag alltid hemma hos vänner eller min pojkvän. Där var det aldrig stök och bråk och jag kände mig alltid som hemma. Men där kunde jag ju inte hänga jämt (även om alla alltid var så snälla och sa att jag fick det).

Efter studenten bodde jag en sväng i London. Men jag rekommenderar faktiskt ingen att dela på 18kvm med två främlingar man egentligen inte kände. Jag praktiskt taget flydde hem.

Sedan flyttade jag av en slump ihop med en nyfunnen vän i Göteborg. Äntligen hade jag ett ställe där jag själv bestämde reglerna. Och kanske gjorde den frihetskänslan, att jag kan räkna på två händer, hur många gånger jag somnade nykter. Tillslut blev vi utkastade ur lägenheten och tur var väl det.

För då kom jag (vad jag trodde var tillfälligt) tillbaka till Stockholm. Jag hyrde en lägenhet någonstans söder om stan… Men som jag aldrig var i. För då hade jag lyckats träffa P och hunnit flytta ihop med honom inom loppet av en månad. Och 5 månader efter det så köpte vi en lägenhet tillsammans.


Jag minns ALLT ifrån tiden i vår lägenhet på Västmannagatan. För det var första gången jag på riktigt kände mig trygg. Det var en så pass NY känsla i min kropp, att jag i flera månaders tid saknade ord för hur lycklig jag var.

Vi åt pannkakor till frukost varje söndag, och jag införde som policy att kylen aldrig fick stå tom. Det var, och är, så oerhört viktigt för mig. Att det alltid finns mat och äta. Speciellt nu när vi har fått egna barn.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma känslan av att få nycklarna till mitt allra första hem. När jag öppnade ytterdörren första gången så slogs jag av tystnaden och fridfullheten. Det var inte på det sättet att man kände sig ensam, utan det kändes bara harmoniskt och tryggt. Och när jag gick längst korridoren och ner till sovrummet så blev jag ofta chockad över att det inte var någon som skrek efter mig. Varenda sekund i vartenda rum var en befrielse att vistas i.


Och SOM jag njöt utav att ha mitt alldeles egna hem. Jag skuttade runt och fyllde gladerligen hela lägenheten utav stearinljus, vareeeeenda dag hela den hösten och vintern.

Jag bjöd hem vänner på middagar nästan varje kväll, utan att behöva skämmas för någon bråkig stämning eller för att hela vasken var fylld med disk både i och runtom.

Och så fort det blev varmt utomhus så dukade jag upp för trerättersmiddagar nere på den mysiga innergården.  Även fast det fanns en hiss, så packade jag förtjust min lilla picknickkorg och gick upp ner, upp ner, med alla saker. Ingenting kändes jobbigt, utan jag var bara lycklig över att folk kom hem till oss och åt HELA middagar. Det var ingen som argt avbröt och stormade därifrån. Utan alla satt alltid kvar, skrattandes, och avnjöt det man hade lagat. Det var så nytt för mig.


Och för att inte tala om alla brasor jag tände. När lägenheten fylldes utav eldens doft blev jag varm enda in i benmärgen. Ofta grät jag i smyg, och torkade tårar ifrån kinderna när P gick in på toaletten.

Jag kunde liksom inte FÖRSTÅ att livet hade kunnat bli så bra.

Det handlade aldrig om saker, utan om allt det där man inte kan köpa för pengar. Lugn. Kärlek. Värme. Och trygghet.

I min familj så firade vi inte jul under många år. Utan istället hade det blivit en högtid som handlade om bråk vart man skulle vara, vad man skulle äta och att alla andra verkade ha det så härligt. Men inte vi. Så därför slutade vi bara med firandet helt och hållet.

Men i vår lilla lägenhet i Vasastan så insåg jag att det inte var någon annan som bestämde hur jag skulle fira jul längre.

Jag ville skapa nya härliga julminnen, som inte var kopplade till ångest. Och det gjorde vi. P skrattade nervöst när jag plockade upp kartong efter kartong med pynt redan i november. Men han lät mig ändå hållas, och förstod varför jag ville ha allt framme till i slutet av januari. Det var en sån stor och viktig grej för mig. Att julen äntligen skulle firas, och dessutom på mina premisser. Och så har det ju varit sedan dess.

Ja, nu var det slut på lägenhetsminnen för idag. Jag hoppas verkligen att ni har uppskattat min textserie som jag har lagt ut under våren och sommaren i samarbete med Länsförsäkringar Fastighetsförmedling.

Jag hade kunnat sitta och bara skriva om hur grymma deras mäklare är, och hur serviceminded dem är när det kommer till att sälja eller köpa sin bostad. Men det är kul att ni verkar uppskatta att jag har satt min touch på det hela istället. Att skriva om upplevelserna jag har haft i mina tidigare boenden känns mycket mer personligt och ärligt.

Klicka här för att läsa mer om Länsförsäkringar Fastighetsförmedling. Eller så kan ni läsa de andra två personliga blogginläggen här:
Del 1) Drömmen om en flytt till Skåne.
Del 2) Jag minns sommaren när mamma och pappa skiljde sig.

3 kommentarer



11:03 | juli 21, 2021

Här om kvällen kom beskedet

Utdrag ur min dagbok, skrivet för fyra dagar sedan.

”Jag står i köket och lägger ner telefonen i fickan igen. Tar ett djupt andetag och samlar mod till mig.

Hon skrev att jag gärna fick ringa upp. Att hon inte ville förstöra min semester med att bara berätta. Så jag fick välja själv när jag ville ringa tillbaka för att höra om allt som hade hänt. 

Jag går några stapplande varv i köket medan jag nervöst guppar William i bärselen, upp ner upp ner, upp ner upp ner. 

Jag orkade inte ringa tillbaka. Inte nu. Det var min första semestervecka efter en tuff och ansträngd vår. Äntligen skulle jag ju få andas ut.

Jag guppade, upp ner upp ner.

Jag plockar upp telefonen igen. Smset hade inkommit för tio minuter sen. Jag måste ringa tillbaka.

Värdparet hade dukat upp långbordet i vardagsrummet. Maten stod rykande färsk på middagsbordet och det var bara ljusen som skulle tändas och vinet som skulle hällas upp, men annars var allting klart. 

Jag viskade till P att jag ”kommer snart, vänta inte på mig” innan jag smet ut igenom ytterdörren.

Nu stod jag på grusuppfarten och det var mycket kyligare ute än igår, fastän det hade varit soligare idag.  Jag plockade upp telefonen och ringde det senast missade samtalet. Nu var min puls så hög att jag inte ens hörde ringsignalerna. 

Upp ner upp ner. William höll på att somna i famnen nu.

Personen på andra sidan luren svarade och började långsamt och metodiskt att berätta. Och sen kom det. Beskedet. Det där som jag har varit rädd för att höra i nästan hela mitt liv. Det kom nu. 

Jag blev yr, tappade balansen och fäste blicken på rosenbusken för att inte falla omkull. Jag började gå i cirklar för att fokusera på någonting annat, men gruset gjorde ont under fötterna. Stenarna var så stora och kantiga och jag funderade på om dom alltid hade varit det? 

”Vad hände när ambulansen kom?” sa jag, och personen på andra sidan luren grät medan hon berättade. Det hade varit fullt av blod överallt, fick jag veta.

Upp ner upp ner.

Det var svårt att andas nu.

P kom ut genom dörren och såg mig på håll. Jag torkade bort snor och tårar med ovansidan av min arm och pekade på William medan jag mimade ”ta honom”. 

När killarna försvann in till gästerna igen så fick jag de sista detaljerna. Jag grät okontrollerat nu. Hon också. P kom ut med en tjocktröja och jag bad honom att gå in igen.

Efter några minuter la vi tillslut på. Det var tur, för jag orkade verkligen inte höra mer.

När samtalet var avslutat och jag hade lagt ner mobilen igen, så föll jag ihop där på uppfarten medan jag hulkgrät.

P kom utspringandes och fångade upp det sista som fanns kvar av mig. Jag var ju där, fast jag kände mig inte levande längre.”

Mitt liv är lite rörigt nu. Men vi kommer att komma på fötter igen. Vi måste det.

24 kommentarer




10:14 | december 9, 2020

Mina första panikångestattacker

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet att jag är skyldig er en ursäkt för min frånvaro här. Men det finns så mycket att skriva att jag inte riktigt vet vart jag ska börja? Och jag vet inte vad jag ska skriva i ett vanligt inlägg och vad jag ska ta med in i veckans graviduppdatering. Pga mycket berör ju graviditeten hela tiden. Men såhär då: jag har väl inte mått prima ballerina de senaste två veckorna. Varken psykiskt eller fysiskt.
Mina järnvärden är tydligen rätt låga för att kroppen inte har tagit upp järnet i tabletterna jag åt. Sedan har jag haft lite problem med andningen. Eller lite och lite haha herregud det har varit kaos. Har inte kunnat ta en normal promenad eller ens legat ner i sängen utan att jag har behövt smsa P i panik för att jag_verkligen_inte_får_luft. Jag vet ju hur det brukar kännas med min astma men det här är något helt annat. Så min barnmorska trodde att jag har fått panikattacker i kombo med låga värden. Blev så otroligt otroligt chockad när hon sa det? Jag har aldrig haft panikattacker innan så jag vet inte hur det känns alls. Och jag ser inte alls på mitt mående som dåligt just nu? Absolut har jag mått bättre, men panikattacker? Ah vad vet jag.

Fick skäll av barnmorskan i alla fall som sa till på skarpen ”nu slutar du isolera dig helt och börjar träffa dina vänner. Utomhus i alla fall”. Och med mig hem fick jag papper om depressioner. Det är så bra att dem tar det här på allvar men jag känner mig inte deprimerad? Absolut har jag mycket mindre livslust än vanligt, och jag har nog blivit mycket mer påverkad utav den här isoleringen än vad jag tror. Är nog mycket mer social än vad jag själv inser haha. Plus en massa underliggande stress om tusen miljarder saker som jag bara försöker trycka undan. Men jag kan inte hjälpa att jag blir arg på mig själv? Jag har kämpat i så så många år för att mitt psykiska mående ska vara på topp. Jag har undvikit varenda situation i livet de senaste åren som kan ge mig ångest _bokstavligt talat_. Och det har ju gett resultat? Jag har mått som en Gud. Min mardröm har alltid varit att bli deprimerad under eller efter en graviditet. För det är ju då man ska vara som absolut lyckligast i livet.

Mina nya järntabletter har redan gjort mirakel för mitt mående så jag hoppas att det ska fortsätta uppåt i samma spår!!! Tänk om bara det är lösningen – WOWZA då vet ni någon som plötsligt kommer vara frälst i vitaminer etcetc. Men min självbild behöver kommer ur de här dåliga tankarna jag har om mig själv. Och att ha isolerat sig såhär har ju inte direkt varit positivt för mitt jobb, vilket också har gjort att jag har känt mig dålig. Hatar att känna mig dålig på jobbet huaa fyyy.

Jaja nu vet ni i alla fall hur det ligger teeee. Orkar inte ha något normalt avslut på det här för lajvet är inte så normalt atm haha. Tjing!

17 kommentarer