Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:14 | december 9, 2020

Mina första panikångestattacker

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet att jag är skyldig er en ursäkt för min frånvaro här. Men det finns så mycket att skriva att jag inte riktigt vet vart jag ska börja? Och jag vet inte vad jag ska skriva i ett vanligt inlägg och vad jag ska ta med in i veckans graviduppdatering. Pga mycket berör ju graviditeten hela tiden. Men såhär då: jag har väl inte mått prima ballerina de senaste två veckorna. Varken psykiskt eller fysiskt.
Mina järnvärden är tydligen rätt låga för att kroppen inte har tagit upp järnet i tabletterna jag åt. Sedan har jag haft lite problem med andningen. Eller lite och lite haha herregud det har varit kaos. Har inte kunnat ta en normal promenad eller ens legat ner i sängen utan att jag har behövt smsa P i panik för att jag_verkligen_inte_får_luft. Jag vet ju hur det brukar kännas med min astma men det här är något helt annat. Så min barnmorska trodde att jag har fått panikattacker i kombo med låga värden. Blev så otroligt otroligt chockad när hon sa det? Jag har aldrig haft panikattacker innan så jag vet inte hur det känns alls. Och jag ser inte alls på mitt mående som dåligt just nu? Absolut har jag mått bättre, men panikattacker? Ah vad vet jag.

Fick skäll av barnmorskan i alla fall som sa till på skarpen ”nu slutar du isolera dig helt och börjar träffa dina vänner. Utomhus i alla fall”. Och med mig hem fick jag papper om depressioner. Det är så bra att dem tar det här på allvar men jag känner mig inte deprimerad? Absolut har jag mycket mindre livslust än vanligt, och jag har nog blivit mycket mer påverkad utav den här isoleringen än vad jag tror. Är nog mycket mer social än vad jag själv inser haha. Plus en massa underliggande stress om tusen miljarder saker som jag bara försöker trycka undan. Men jag kan inte hjälpa att jag blir arg på mig själv? Jag har kämpat i så så många år för att mitt psykiska mående ska vara på topp. Jag har undvikit varenda situation i livet de senaste åren som kan ge mig ångest _bokstavligt talat_. Och det har ju gett resultat? Jag har mått som en Gud. Min mardröm har alltid varit att bli deprimerad under eller efter en graviditet. För det är ju då man ska vara som absolut lyckligast i livet.

Mina nya järntabletter har redan gjort mirakel för mitt mående så jag hoppas att det ska fortsätta uppåt i samma spår!!! Tänk om bara det är lösningen – WOWZA då vet ni någon som plötsligt kommer vara frälst i vitaminer etcetc. Men min självbild behöver kommer ur de här dåliga tankarna jag har om mig själv. Och att ha isolerat sig såhär har ju inte direkt varit positivt för mitt jobb, vilket också har gjort att jag har känt mig dålig. Hatar att känna mig dålig på jobbet huaa fyyy.

Jaja nu vet ni i alla fall hur det ligger teeee. Orkar inte ha något normalt avslut på det här för lajvet är inte så normalt atm haha. Tjing!

17 kommentarer



15:45 | juni 8, 2020

5e födelsedagen tillsammans

För över 4år sedan blev det du och jag. ”Träffa honom bara Ellinor, han är topp tre bästa killarna jag någonsin har träffat” sa vår enda gemensamma vän. Och så blev det så.

En kväll i mars efter bådas jobb. ”En halvtimmes kaffe hinner jag med” hade jag drygt svarat på sms…

Men plötsligt hade en öl blivit sju.

När dejten var slut förstod jag inte vart tiden hade tagit vägen… ”Den började ju precis?”, fnittrade jag för mig själv när jag studsade på moln hem till en tjejkompis den kvällen.

Och så har det fortsatt.

För allt vi har påbörjat ihop, har gått så fort.

En halvtimmes kaffe blev en fem timmars dejt. 
En tandborste i ditt badrum blev ihopflytt efter en månad.
Drömmarna om ett boende ihop, blev en lägenhet efter några veckor.
Hunden som vi fantiserade om så länge, har vi haft i 1,5år.
Och huset som vi pratade om långt långt där framme, har vi plötsligt bott i, i tre somrar nu.

Och tur är väl det. Att vår tid går så fort. För tänk om det hade känt raka motsatsen?

Tänk att jag har varit din sedan du fyllde 27år. Och att du nu är 32.

Ett helt annat liv. Och det har gått så fort?

Jag älskar dig min bästa bästa vän och partner in life. Du är allt jag någonsin hoppats. Och allt jag någonsin drömt.

Gillade du detta inlägget? Då kommer du nog att gilla dessa texterna:
– Det finns inget läskigare än att vara kär i sin drömkille
– Mer än bara en pojkvän, och jag undrar hur? 
– Jag var inte mogen nog för hans kärlek
– När han var otrogen.

1 kommentarer



16:01 | maj 12, 2020

Min pappa är bara en man med brunt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig

Det är konstigt. För trots att åren går så håller man kvar vid den där bilden utav hur det en gång var.

Bilden av hur han var.

Min pappa.

Jag minns så tydligt hur han sparkade stövlarna mot husknuten tre gånger innan han gick in i hallen. 
Jag minns hur han berättade att man inte behöver skaka popcornen efter att man har saltat dom, för då åker bara allt salt ner i botten. 
Och jag minns hur brett han log när någon berättade att jag var lik honom. 

Men allt det där andra, det förtränger man. Även fast dom stunderna var så många fler än dom härliga.

Det har gått många år nu.

Och min pappa är inte längre min pappa.

Han är bara en lång man, med mörkt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig. Men jag känner honom inte längre. Inte alls faktiskt. Jag vet inte vad han gör,

eller med vem.

Jag vet inte ens hur han mår.

Jag vet inte om han fortfarande sparkar stövlarna mot husknuten tre gånger innan han går in.
Jag vet inte hur han saltar sina popcorn, eller om han ens ler brett när någon säger att jag är lik honom. För jag har ingen aning om vem han är längre.

Därför blir det också svårt att sakna… För hur ska jag kunna sakna en person som jag inte känner?

Och så plötsligt frågar någon ”men ska du inte bara höra av dig till honom, han ääär ju faktiskt din pappaaa”… Och då vill jag bara säga att:

Hela mitt vuxna liv har jag varit utan honom.

Sedan vill jag fortsätta och säga att:

allt jag har åstadkommit,
och allt jag har idag,

finns i mitt liv för att han inte finns där. 

Så till alla er som kämpar därute med samma sak, det blir faktiskt lättare hela tiden. Exakt allt i ens liv blir lättare.

Har ni också en knacklig relation till en förälder? Då kanske de här inläggen hjälper att läsa:
– Min pappa och vår relation
– Om sorgen att bli bortvald 

19 kommentarer



07:34 | maj 6, 2020

För 4år sedan frågade han chans på mig

4år sedan idag. 

Tidigare på dagen hade vi suttit i hans bil påväg ner till Västkusten, och min uppgift var att leverera bra musik. En uppgift som där och då kändes helt övermäktig, för jag hade ju ingen aning om vad han gillade för något? Jag minns att han sträckte sig efter min hand när vi passerade Jönköping, och jag lät mina fingrar knytas runt hans.

Det första mötet med mina vänner blev precis som mellan honom och mig. Helt självklart på något vis. Som att den sista pusselbiten var på plats, och det var inget som någon ryckte på axlarna åt. Som att han alltid hade varit med när vi skulle handla  naturgodis och pepsi max på affären?

På kvällen drack vi rosévin, lyssnade på Håkan Hellström i högtalarna och såg ut över havet. Nu var vi på min hemarena, bland mitt folk. Han reste sig upp för att gå på toaletten, och när han hade stängt igen balkongdörren efter sig, så sträckte Wiktor upp sitt glas mot himlen och utbrast ”så mycket som du strålar nu Ellinor, har du aldrig strålat sedan jag lärde känna dig”. Jag blev röd om kinderna, log generat och tog en sipp ur mitt glas…

Den där killen kanske betydde lite mer än vad jag ville erkänna ändå…

På kvällen dukade vi upp långbord, och mellan den fina dukningen trängdes räkfat, ölburkar och uppskurna baugettebitar. Han fick alla i rummets uppmärksamhet och sen började han berätta… Berätta om tiden innan mig, och om stroken han hade varit med om för några år sedan. Jag såg ut över bordet, och medan mina vänner torkade tårarna så var jag så stolt över att ha träffat någon som honom. Någon som kunde vara så trygg, men samtidigt så sårbar.

När solen hade gått upp igen, så gick vi och la oss. Och när jag satte mig på sängkanten så räckte han upp täcket med ena handen i luften och bad mig att komma närmre. Jag la mig på hans axel, och sedan låg vi så ett tag utan att säga någonting. Dagen därpå skulle han få träffa resten utav min bekantskapskrets. Folk som stod mig nära, men också såna som jag inte hade träffat sedan jag flyttade ifrån Göteborg.

Efter en stund avbröt han tystnaden och frågade ”Hur kommer du att presenta mig för dem andra imorgon?”. Han la sig på sidan och borrade in sitt ansikte mellan min kind och kudden. Som om han ville gömma sig från svaret. Men trots det kunde han inte hjälpa att börja le där i örngottet.

”Som min kille”, svarade jag.

Jag har sett dig i dina mörkaste dagar, och du mig i mina.
Du är allt jag inte är. Och jag kompletterar dig med allt du inte har. 
Med dig är jag liten, men samtidigt har du gjort mig så stor. 
Allt jag gör, gör jag för dig. 
Och jag älskar dig så fruktansvärt mycket.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar:
”Förlåt älskling”
”Att ta sig igenom en enorm sorg tillsammans”
”Att gå vidare från honom”

22 kommentarer




21:21 | mars 2, 2020

Jag tiger… Ett ärligt inlägg om barnfrågan och min personlighet

Så länge jag kan minnas har jag varit en person som ÖSER ur exakt varenda liten åsikt och tanke jag har därinne. Under en konversation med en kompis, så kan jag ösa ur mig så många drömmar och tankar om livet – att jag nästan slår knut på mig själv. Sakerna jag berättar behöver absolut inte ha en röd tråd, och jag framstår förmodligen som helt ambivalent och tvetydig många gånger. Det är nog helt enkelt för att jag själv inte har bestämt mig för vad jag tycker i frågan, så jag liksom resonerar mig fram på plats. Andra kanske inte spottar ur sig sånt direkt, utan klurar hemma på kammarn innan dom berättar högt vad dom har kommit fram till. Men sån är alltså inte jag.

För ena sekunden berättar jag att jag vill utveckla mina sociala medier, nästa vill jag trappa ner. Jag hör ju själv hur det låter? Jag låter ju fullständigt knäpp. Men det är ju för att jag själv inte har hittat rätt än, alltså i vilka delar jag ska utveckla och trappa ner. Ni hajjar. Det behöver inte handla om diskussioner kring jobb och livet som jag är ärlig med vad jag tänker. Det kan också vara så banala saker som att någon frågar mig om min åsikt kring deras val av tapet, skor eller dejt. Då klurar jag inte hemma på kammarn hur jag ska formulera mig på bästa sätt. Jag säger bara rakt ut vad jag tänker. För även om vi inte tycker likadant, så betyder inte det i min värld att någon av oss tycker rätt eller fel. Vi har ju bara skilda åsikter, och det är helt okej.

Det här är ju såklart ett personlighetsdrag som är väldigt tvådelat, för antingen så tycker man att det är jobbigt, eller så älskar man att jag är så transparent och ärlig. Men det är tyvärr inget jag kan göra något åt, jag bara är sån.

Det jag vill komma till, och som är så himla märkligt, är att i situationer jag tycker är riktigt riktigt jobbiga – så säger jag _ingenting_ alls. Jag tiger. Tillexempel: på min och P’s första dejt berättade jag att jag vill ha barn, hur många, hur dem ska växa upp och vad jag behöver göra i livet för att kunna ge dem det. Något alla kanske inte skulle häva ur sig första gången dom går på dejt med någon som 20 åring (hahaha alltså vem är jag?).

Men sen, när det väl kom till kritan några månader senare, och jag skulle fråga P när han PÅ RIKTIGT kunde tänka sig att försöka skaffa barn, så dröjde det flera veckor för mig att fråga det rakt ut. Eller ja, rakt ut och rakt ut, jag lindade in både meningar, ord och hela min kropp i de allra märkligaste ställningar för att jag verkligen inte tordes säga det RAKT UT. Vilket jag ju, i vanliga fall, gör utan att ens blinka. Fråga eller säga saker rakt ut alltså.

För TÄNK OM han hade sagt något helt annat än vad jag ville? Att han kanske hade ångrat sig och inte ville alls..? Det var för läskigt att fråga, så jag teg hellre. För det här med barn är ju egentligen inget man bara kastar ur sig i förbifarten på en första dejt… Det är ju faktiskt det största man kan dela i en relation, som kräver vilja, planering och framförallt en gemensam syn på. Och skiljer den sig åt… Så kan det ju faktiskt sluta hur som helst.

Nu tyckte vi ju lyckligtvis samma, och han skrattade rakt ut när jag tillslut viskade fram frågan (när jag stod i ett annat rum och med en kudde framför ansiktet).

Nu handlar inte det här inlägget om min och P’s syn på barnfrågan. Utan hur jag reagerar totalt RAKA MOTSATSEN till hur vanliga Ellinor skulle göra. Hur jag i en jobbig situation sluter mig som en livrädd snäcka, som aldrig vill se solljus igen. Oavsett om det är barnfrågan, att säga till en vän på skarpen eller berätta att jag är besviken på någon. Näääj, då tiger mitt inre – oavsett om jag vill eller ej. Det är för jobbigt att säga rakt ut.

Det jag vill komma till är att, varför det ekar tomt härinne är för att jag INTE KAN skriva. Fingrarna trippar inte mellan varenda bokstav på tagentbordet som dom annars gör. Tvärtom, dom ligger som förlamade korvar över laptopen.

Den senaste månaden har jag påbörjat säkert 40 inlägg hit, men jag kan inte skriva om mitt senaste DIY-projekt, min helg i bilder eller min Afrika-resa, för det tar stopp. Tankarna är på annat, och då känns det oärligt att låtsas som ingenting. Så då tiger jag även fast jag inte vill. Och helt ärligt så vet inte varför jag är sån just nu… Det är så himla konstigt.

För så fort jag försöker reda klarhet i varför jag mår såhär just nu, så får jag migrän och måste sova. Jag vet varken vart jag vill, eller hur jag ska formulera vad jag känner. Och därför kan jag inte skriva. Det är som en inre mental spärr, som jag kan inte vet hur jag släpper på.

Nu vet ni. Och ni behöver inte ge mig tid. Jag själv har försökt GE MIG SJÄLV TID, men jag blir inte vettigare för det. Så jag kräver varken tålamod eller förståelse ifrån er, för jag vet inte när jag kommer att kunna leverera igen. 

4 kommentarer