Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

16:01 | maj 12, 2020

Min pappa är bara en man med brunt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig

Det är konstigt. För trots att åren går så håller man kvar vid den där bilden utav hur det en gång var.

Bilden av hur han var.

Min pappa.

Jag minns så tydligt hur han sparkade stövlarna mot husknuten tre gånger innan han gick in i hallen. 
Jag minns hur han berättade att man inte behöver skaka popcornen efter att man har saltat dom, för då åker bara allt salt ner i botten. 
Och jag minns hur brett han log när någon berättade att jag var lik honom. 

Men allt det där andra, det förtränger man. Även fast dom stunderna var så många fler än dom härliga.

Det har gått många år nu.

Och min pappa är inte längre min pappa.

Han är bara en lång man, med mörkt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig. Men jag känner honom inte längre. Inte alls faktiskt. Jag vet inte vad han gör,

eller med vem.

Jag vet inte ens hur han mår.

Jag vet inte om han fortfarande sparkar stövlarna mot husknuten tre gånger innan han går in.
Jag vet inte hur han saltar sina popcorn, eller om han ens ler brett när någon säger att jag är lik honom. För jag har ingen aning om vem han är längre.

Därför blir det också svårt att sakna… För hur ska jag kunna sakna en person som jag inte känner?

Och så plötsligt frågar någon ”men ska du inte bara höra av dig till honom, han ääär ju faktiskt din pappaaa”… Och då vill jag bara säga att:

Hela mitt vuxna liv har jag varit utan honom.

Sedan vill jag fortsätta och säga att:

allt jag har åstadkommit,
och allt jag har idag,

finns i mitt liv för att han inte finns där. 

Så till alla er som kämpar därute med samma sak, det blir faktiskt lättare hela tiden. Exakt allt i ens liv blir lättare.

Har ni också en knacklig relation till en förälder? Då kanske de här inläggen hjälper att läsa:
– Min pappa och vår relation
– Om sorgen att bli bortvald 

19 kommentarer



07:34 | maj 6, 2020

För 4år sedan frågade han chans på mig

4år sedan idag. 

Tidigare på dagen hade vi suttit i hans bil påväg ner till Västkusten, och min uppgift var att leverera bra musik. En uppgift som där och då kändes helt övermäktig, för jag hade ju ingen aning om vad han gillade för något? Jag minns att han sträckte sig efter min hand när vi passerade Jönköping, och jag lät mina fingrar knytas runt hans.

Det första mötet med mina vänner blev precis som mellan honom och mig. Helt självklart på något vis. Som att den sista pusselbiten var på plats, och det var inget som någon ryckte på axlarna åt. Som att han alltid hade varit med när vi skulle handla  naturgodis och pepsi max på affären?

På kvällen drack vi rosévin, lyssnade på Håkan Hellström i högtalarna och såg ut över havet. Nu var vi på min hemarena, bland mitt folk. Han reste sig upp för att gå på toaletten, och när han hade stängt igen balkongdörren efter sig, så sträckte Wiktor upp sitt glas mot himlen och utbrast ”så mycket som du strålar nu Ellinor, har du aldrig strålat sedan jag lärde känna dig”. Jag blev röd om kinderna, log generat och tog en sipp ur mitt glas…

Den där killen kanske betydde lite mer än vad jag ville erkänna ändå…

På kvällen dukade vi upp långbord, och mellan den fina dukningen trängdes räkfat, ölburkar och uppskurna baugettebitar. Han fick alla i rummets uppmärksamhet och sen började han berätta… Berätta om tiden innan mig, och om stroken han hade varit med om för några år sedan. Jag såg ut över bordet, och medan mina vänner torkade tårarna så var jag så stolt över att ha träffat någon som honom. Någon som kunde vara så trygg, men samtidigt så sårbar.

När solen hade gått upp igen, så gick vi och la oss. Och när jag satte mig på sängkanten så räckte han upp täcket med ena handen i luften och bad mig att komma närmre. Jag la mig på hans axel, och sedan låg vi så ett tag utan att säga någonting. Dagen därpå skulle han få träffa resten utav min bekantskapskrets. Folk som stod mig nära, men också såna som jag inte hade träffat sedan jag flyttade ifrån Göteborg.

Efter en stund avbröt han tystnaden och frågade ”Hur kommer du att presenta mig för dem andra imorgon?”. Han la sig på sidan och borrade in sitt ansikte mellan min kind och kudden. Som om han ville gömma sig från svaret. Men trots det kunde han inte hjälpa att börja le där i örngottet.

”Som min kille”, svarade jag.

Jag har sett dig i dina mörkaste dagar, och du mig i mina.
Du är allt jag inte är. Och jag kompletterar dig med allt du inte har. 
Med dig är jag liten, men samtidigt har du gjort mig så stor. 
Allt jag gör, gör jag för dig. 
Och jag älskar dig så fruktansvärt mycket.

Gillade du det här inlägget? Då kanske du också gillar:
”Förlåt älskling”
”Att ta sig igenom en enorm sorg tillsammans”
”Att gå vidare från honom”

22 kommentarer



21:21 | mars 2, 2020

Jag tiger… Ett ärligt inlägg om barnfrågan och min personlighet

Så länge jag kan minnas har jag varit en person som ÖSER ur exakt varenda liten åsikt och tanke jag har därinne. Under en konversation med en kompis, så kan jag ösa ur mig så många drömmar och tankar om livet – att jag nästan slår knut på mig själv. Sakerna jag berättar behöver absolut inte ha en röd tråd, och jag framstår förmodligen som helt ambivalent och tvetydig många gånger. Det är nog helt enkelt för att jag själv inte har bestämt mig för vad jag tycker i frågan, så jag liksom resonerar mig fram på plats. Andra kanske inte spottar ur sig sånt direkt, utan klurar hemma på kammarn innan dom berättar högt vad dom har kommit fram till. Men sån är alltså inte jag.

För ena sekunden berättar jag att jag vill utveckla mina sociala medier, nästa vill jag trappa ner. Jag hör ju själv hur det låter? Jag låter ju fullständigt knäpp. Men det är ju för att jag själv inte har hittat rätt än, alltså i vilka delar jag ska utveckla och trappa ner. Ni hajjar. Det behöver inte handla om diskussioner kring jobb och livet som jag är ärlig med vad jag tänker. Det kan också vara så banala saker som att någon frågar mig om min åsikt kring deras val av tapet, skor eller dejt. Då klurar jag inte hemma på kammarn hur jag ska formulera mig på bästa sätt. Jag säger bara rakt ut vad jag tänker. För även om vi inte tycker likadant, så betyder inte det i min värld att någon av oss tycker rätt eller fel. Vi har ju bara skilda åsikter, och det är helt okej.

Det här är ju såklart ett personlighetsdrag som är väldigt tvådelat, för antingen så tycker man att det är jobbigt, eller så älskar man att jag är så transparent och ärlig. Men det är tyvärr inget jag kan göra något åt, jag bara är sån.

Det jag vill komma till, och som är så himla märkligt, är att i situationer jag tycker är riktigt riktigt jobbiga – så säger jag _ingenting_ alls. Jag tiger. Tillexempel: på min och P’s första dejt berättade jag att jag vill ha barn, hur många, hur dem ska växa upp och vad jag behöver göra i livet för att kunna ge dem det. Något alla kanske inte skulle häva ur sig första gången dom går på dejt med någon som 20 åring (hahaha alltså vem är jag?).

Men sen, när det väl kom till kritan några månader senare, och jag skulle fråga P när han PÅ RIKTIGT kunde tänka sig att försöka skaffa barn, så dröjde det flera veckor för mig att fråga det rakt ut. Eller ja, rakt ut och rakt ut, jag lindade in både meningar, ord och hela min kropp i de allra märkligaste ställningar för att jag verkligen inte tordes säga det RAKT UT. Vilket jag ju, i vanliga fall, gör utan att ens blinka. Fråga eller säga saker rakt ut alltså.

För TÄNK OM han hade sagt något helt annat än vad jag ville? Att han kanske hade ångrat sig och inte ville alls..? Det var för läskigt att fråga, så jag teg hellre. För det här med barn är ju egentligen inget man bara kastar ur sig i förbifarten på en första dejt… Det är ju faktiskt det största man kan dela i en relation, som kräver vilja, planering och framförallt en gemensam syn på. Och skiljer den sig åt… Så kan det ju faktiskt sluta hur som helst.

Nu tyckte vi ju lyckligtvis samma, och han skrattade rakt ut när jag tillslut viskade fram frågan (när jag stod i ett annat rum och med en kudde framför ansiktet).

Nu handlar inte det här inlägget om min och P’s syn på barnfrågan. Utan hur jag reagerar totalt RAKA MOTSATSEN till hur vanliga Ellinor skulle göra. Hur jag i en jobbig situation sluter mig som en livrädd snäcka, som aldrig vill se solljus igen. Oavsett om det är barnfrågan, att säga till en vän på skarpen eller berätta att jag är besviken på någon. Näääj, då tiger mitt inre – oavsett om jag vill eller ej. Det är för jobbigt att säga rakt ut.

Det jag vill komma till är att, varför det ekar tomt härinne är för att jag INTE KAN skriva. Fingrarna trippar inte mellan varenda bokstav på tagentbordet som dom annars gör. Tvärtom, dom ligger som förlamade korvar över laptopen.

Den senaste månaden har jag påbörjat säkert 40 inlägg hit, men jag kan inte skriva om mitt senaste DIY-projekt, min helg i bilder eller min Afrika-resa, för det tar stopp. Tankarna är på annat, och då känns det oärligt att låtsas som ingenting. Så då tiger jag även fast jag inte vill. Och helt ärligt så vet inte varför jag är sån just nu… Det är så himla konstigt.

För så fort jag försöker reda klarhet i varför jag mår såhär just nu, så får jag migrän och måste sova. Jag vet varken vart jag vill, eller hur jag ska formulera vad jag känner. Och därför kan jag inte skriva. Det är som en inre mental spärr, som jag kan inte vet hur jag släpper på.

Nu vet ni. Och ni behöver inte ge mig tid. Jag själv har försökt GE MIG SJÄLV TID, men jag blir inte vettigare för det. Så jag kräver varken tålamod eller förståelse ifrån er, för jag vet inte när jag kommer att kunna leverera igen. 

4 kommentarer



10:55 | februari 13, 2020

Att ta sig igenom en enorm sorg, tillsammans.

Herregud vad vi har krigat sedan vi träffades. Ibland har det känts som att det aldrig har tagit slut. Det första halvåret som par tvingades P gå igenom att se sin pappa tyna bort. Och samma år höll vi stenhårt i varandras händer när säckpiporna spelade för honom i kyrkan.

Ingen vet hur man ska hantera en sån situation. Speciellt inte när man lever ihop med någon man precis har träffat. Varken han eller jag visste. Och ingen vi kände kunde ge oss tips och råd. Så som det annars brukar vara i början av en relation…

… Att man är ett nyförälskat kärlekspar, som bollar varandras svagheter med sina vänner över ett glas vin. För samma dag som cancerbeskedet kom, så slutade vi att fokusera på oss två. Det var helt irrelevant i stunden. Min viktigaste uppgift blev att ställa upp för honom. Få honom att glömma bort, men också minnas. Vi blev varandras bästavänner tidigt, för vi hade inget annat val. Och vi växte ihop och blev ett.

Där och då blossade så mycket känslor upp inom mig. Känslor jag hade tryckt undan i egentligen hela mitt liv. Relationen till min egen pappa. Jag tvingades bli påmind, även fast jag inte ville. Och vi tog upp kontakten igen. Jag hoppade så innerligt att det skulle vara annorlunda den här gången, men det blev det inte… För ganska snabbt blev jag besviken på nytt, och plötsligt var min pappa också försvunnen ur våra liv.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma ett av de sista besöken på sjukhuset hos min svärfar. Då när alla visste att tiden var knapp. För mig hade han ju blivit den enda manliga förebilden jag någonsin haft. När han vinkade fram mig bredvid sin sjukhussäng, tog han min hand, pussade på den och sa att jag inte skulle se tillbaka på mitt liv som en dotter utan en pappa… För jag hade ju fått en, även om det bara var för ett år. Jag hade ju fått uppleva vår tid ihop… Och med honom som pappa. Jag nickade och grät.

Samtidigt som jag stod i bakgrunden och försökte vara en stöttepelare för P, så kände jag dåligt samvete över sorgen jag själv kände. För den var så stark. Jag hade ju äntligen fått den där pappan jag alltid drömt om. Som kramade mig länge länge, alltid pussade mig på pannan och brydde sig om mina framtidsplaner… Och plötsligt togs han också ifrån mig. Det kändes så orättvist. Tanken på att ingen av mig eller P skulle ha en pappa som grät av stolthet på vårat bröllop fick mig att gå sönder inombords… Vi var inte värda det.

Men P förstod mig och mina känslor, det har han alltid gjort. Även om vi har sörjt olika mycket, och på olika sätt, så listade vi snabbt ut hur den andra ville ha det. Hur man på bästa sätt skulle ställa upp för den andra, utan att man behövde be varandra om hjälp.

Och jag vet att han hade varit stolt, min svärfar. Och pappan till mannen i mitt liv. Han hade berömt oss för hur vi har tagit hand om varandra sen dess. Och hur vi har förvaltat våra företag och uppnått vår gemensamma dröm, huset.

När jag tänker på P börjar jag nästan alltid gråta. Det gör ont fysiskt i hela min kropp av kärlek. Jag älskar honom för allt han är, och inte är. För allt han gör, och inte gör. För allt han säger, och inte säger.

Han är den enda trygga punkten jag någonsin har haft, och såhär i efterhand, snart 4år senare, så ryser jag över hela armarna utav tanken på allt vi har hunnit med. Han är min bästa bästa vän, och oavsett vad framtiden spår, så hoppas jag så innerligt att han förblir det för resten utav mitt liv.

24 kommentarer




23:14 | januari 14, 2020

Prestationsångest som äter upp mig

Tror jag är inne på 40e inlägget sen nyår nu. Skriver, suddar. Skriver, suddar. Påbörjar ett nytt. Suddar.

Har sån jävlig prestationsångest just nu. Vill så mycket. För mycket. Ingenting jag producerar lever upp till förväntningarna. Suddar suddar.

Det går inte att skriva. Jag är helt låst kreativt. Jag är så otroligt tacksam för allt fint som skrivs till mig. Men runt nyår kände jag mig så pass lovordad ifrån alla håll och kanter att allting vände. Från att det kändes magiskt till att det blev en fälla. Vartenda litet ord blev ju faktiskt läst utav någon? Varenda liten bild scrollar någon förbi? Granskar? Och förhoppningsvis läggs på minnet om den är bra nog… Alla minuter extra som jag lägger ner på inläggen för att bygga en hel story, alla som minuterna som ingen har sett. Dom har ni börjat uppmärksamma nu. Då vill jag ju göra det ännu bättre! Och mina kunder ger mig massor av cred för att mitt arbete sticker ut i mängden och ger resultat. Och då vill jag inte sänka min nivå.

Det är vad det är. Jag lever verkligen för det här. Brinner för branschen. För att göra skillnad. För att utvecklas. Och bakom kulisserna finns kreativiteten kvar. Den läggs på planeringen, samarbetena, strategierna, mötena, smyckeskollektionen, rapporterna och säljpitcharna. Men sen finns inte orken kvar till bloggen.

Min älskade älskade blogg. Jag kan ju skriva. Brinner för skrivandet. Storyn. Det handlar inte om att dela med mig utav mitt liv, utan att arbeta och laborera med kommunikationen. Och kanske är det också därför bloggen alltid blir drabbad först – i mina såna här svackor av prestationsångest. För det är här jag kan leverera, SKA leverera.

Det är mycket som skaver inuti just nu. Men jag kan inte riktigt få ner allt i skrift. 40 opublicerade blogginlägg senare som sagt…

Nu är klockan 23 och jag åt precis middag. Urpumpad. Trängd. Och ångestfull. Det som stressar mig är inte situationen just nu. Utan snarare hur jag ska ta mig ur det här. För det är ingen annan än jag själv som har satt mig i den här båten. Inte ni, ingen kund, utan bara jag. Mitt huvud. Prestationsångesten. Att jag inte bara kan släppa saker när dom är okej. Att okej aldrig kan räcka för mig. Utan istället måste det alltid vara nytt nytt nytt. Ännu mer kreativt… Och just nu har jag hamnat i en sits där jag har kämpat så hårt under året för att skapa content där ni i vartenda litet inlägg jag publicerar, ska veta att det är JAG som jag gjort det. Oavsett om ni har en bindel för ögonen eller inte. Och det har slutat i att jag har gett lite utav MIG. Så nu finns det inte så mycket kvar att ge. Varken ork eller energimässigt. Så känns det.

Som ni vet har min höst varit kantad utav extremt mycket jobb. Och jag har utan vidare fundering trott att det är för att jag har haft så kul. Men det har varit precis tvärtom. Jag har ju jobbat så mycket för att jag har ångest. Hade jag inte varit en sån perfektionist hade jag nog kunnat jobba 1/3e del mindre.

Aja jag orkar inte älta. Måste bara få ur mig det här. Det tar sån jävla energi av att ha allt samlat inuti mig. Ibland önskar man ju bara att man var ett barn igen. Och att någon vuxen kunde komma in och berätta för en vad man ska göra.

9 kommentarer