Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:28 | november 11, 2020

Svarar på kommentar – hur mycket kommer ni att exponera ert barn i sociala medier?

Fråga: ”Hur tänker du kring att många av de nämnda influencers ovan exponerar sina barn? Och hur är din tanke kring att visa upp ert barn sedan? Jag kan själv tycka att många idag inte alls tänker på sina barn integritet i långa loppet”

Svar: Hej fina! Hur andra gör är helt upp till dem tycker jag. Det är en grej man bestämmer inom sin familj och inget som jag har (eller tycker mig ha rätt till) att ha en åsikt kring.

Men när det kommer till oss och vår familj så känns det så svårt att svara på. Jag själv har ju (tro det eller ej) issues med just integritet och att låta folk komma mig nära/nudda mig fysiskt eller att ens komma hem till vårt hus. Jag jobbar verkligen på den biten med mig själv vareviga dag, för jag vill inte vara sån. Så jag förstår varför frågan om integritet kommer upp, speciellt om man själv inte har en stor plattform på sociala medier och kan sätta sig in i vad det innebär.

För jag förstår ju att det blir svårt för er att ens tro på att jag på det privata planet är just –väldigt- privat. Eftersom att ni på sociala medier får hänga med mig i ”allt”. Men! På ett sätt känns det som att jag under de 13 (!)åren jag har bloggat – har levt två separata liv. Ett liv som knappt mina närmsta vänner har känt till, som har varit proppfyllt utav sorg och trasiga relationer. Och ett ”öppet” liv som jag har delat med er där jag har skrivit om ångest/besvikelse/ilska mm. Ett liv är med andra ord så mycket mer än vad som delas i sociala medier.

En del utav all min ångest har grundat sig i människor i min närhets sjukdomshistorik eller problematik. Och det skulle jag aldrig aldrig dela det med er, för det är inte MIN historia att berätta. Där har jag dragit en väldigt tydlig gräns, då jag aldrig vill att någon annan ska känna att jag berättar deras sanning. Oavsett om det kommer till att någon i min närhet är sjuk, att jag gör slut med en pojkvän eller tjejkompis heller för den delen. Då skriver jag bara till er att det tog slut pga att man har växt isär, för jag vill inte hänga ut någon om den inte har chansen att nå ut till samma publik och berätta sin version. Jag är alltså ytterst sällan privat men jag har inga problem med att vara personlig. Tex jag kan berätta ATT jag är ledsen och hur den känslan känns – men inte VARFÖR jag är ledsen osv. Det i sig är en enorm skillnad när det kommer till just integriteten.

När det kommer till min kille så vill ju han dels inte vara med i mina sociala medier, och dels vill inte jag det. För det här är MINA kanaler som handlar om MIG. Han är en biroll i mina sociala medier även fast han är huvudrollen i mitt liv privat. Men sedan berättar ju jag en del av vad vi gör ihop såklart. Många läsare efterfrågar meeeeer innehåll om min kille, bilder, en gemensam podcast etc men det skulle kännas alldeles för privat för oss båda. Medan det för andra är en självklarhet?

Vissa familjer har inte sociala medier över huvudtaget. Andra familjer är helt emot att dela bilder på sina barn men kan lägga upp bilder på sig själva. Vissa är emot sociala medier men har istället specifika Instagramkonton som deras spädbarn ”driver” vilket känns okej. En del familjer tycker en viss typ av exponering av sina barn är okej och andra tycker inte att det finns några gränser för vad som blir för privat eller inte. Såhär fungerar det ju i det verkliga livet också. Jag minns det själv från när jag var liten och man hörde de vuxna prata vid matbordet om olika problem. Somliga höll tyst om allt, andra var öppna som böcker om vad deras familjer gick igenom. För att vi alla är OLIKA helt enkelt och det finns inte ETT framgångskoncept som passar alla. Så jag tycker att det är asbra att frågan lyfts så man får tänka till. Men att så många lägger så mycket energi eller värdering i hur andra familjer väljer att sköta detta begriper jag faktiskt inte? Då finns det andra barn som lider betydligt mycket mer, som varken får vinterjackor, mat på bordet eller kärlek. Om man vill tänka på andra barns bästa så SE dessa barnen istället för att noja över att andras barn kanske syns för mycket.

Med andra ord, oavsett hur vi väljer att göra så kommer det aldrig någonsin att vara tillräckligt bra för alla. Men att ALL exponering på något sätt skulle kunna vara skadligt tror jag absolut inte. För mig är det bara viktigt att det inte blir fööör mycket content över lång tid, att det blir för privat/utlämnande/naket eller att barnet i framtiden känner att den inte fick berätta sin sida av myntet om ni förstår? Där går väl min gräns då antar jag?

Om vår bebis skulle födas sjuk tex så är jag en person som vill och behöver få hjälp och stöd i det ifrån andra i samma situation (obs skulle såklart prata med familj/vänner också men det är ju omöjligt för att de få människor i ens lilla krets skulle förstå alla ens problem?). Meen då skulle jag dela det utifrån MITT perspektiv och hur JAG känner. Inte hur min kille eller vårt barn känner och tusen bilder på dem två ifrån sjukhuset tex. Och att prata om barnsjukdomar eller familjeproblematik i sig är bara positivt tycker jag för det hjälper så så såååå många andra familjer. Men om vårt barn vid äldre ålder skulle drabbas av en sjukdom eller tacklas med en diagnos, och är stor nog att själv kunna förmedla sin sida av myntet så skulle jag fråga först om det var okej att jag delade vad vi som familj gick igenom och hur jag kände kring det. Det finns flera olika sätt att dela en situation på sociala medier med andra ord.

Såhär tänker jag spontant JUST NU alltså, men det beror helt på där och då och är omöjligt att svara på innan det har hänt<3 Det är verkligen från situation till situation vad jag tycker är okej att dela med mig utav eller inte.

Så mitt kortfattade svar är: jag tycker verkligen ingenting om hur andra gör och jag vet inte riktigt hur vi kommer att göra heller. Det beror helt på situation till situation. Men jag har absolut gränser för vad som känns okej för just mig och inte. Sen kommer ju min killes åsikt kring det hela att värderas in lika högt såklart! Men hittills hur jag har skött mina sociala medier är jag väldigt stolt över, så jag tvivlar på att det här kommer vara en större utmaning i föräldraskapet<3

Hur tycker och tänker ni? Vad är okej i er familj (hypotetiskt ett rent krasst) och vad känns för privat?

15 kommentarer



12:02 | maj 29, 2020

Mitt nya efternamn del 2 – tillhöra adeln?

Hallu hallu! För två år sedan började jaken på mitt nya efternamn. ”Va?” tänker ni. Men här kan ni läsa det blogginlägget (klick!). Det är ju inte bara att jag och P en dag ska gifta oss och då ha ett enda namn. Och där vägrar jag ju ta hans. Det här är alltså något jag har sagt till honom redan v4 när vi dejtade ungefär hahaha.

Klänning ASOS | Skor & väska na-kd | Tröja Filippa K | Smycken Safira

Och sedan jag skrev det där blogginlägget i alla fall så har min mormor fortsatt att släktforska. Tror ni förresten att mina förfäder var adliga? Rätt svar: absolutely naat. Alla heter ”…dotter” eller ”…son” i efternamn. Förr fick man ju sina efternamn så. Min pappa heter tex Per i förnamn, och då hade mitt efternamn blivit ”Persdotter” om jag förstår det rätt. Det var ju så mitt ”bloggnamn” kom till en gång i tiden. Pdotter kommer ju ifrån Persdotter. Vilket även mina släktingar hette en gång i tiden har jag fått reda på nu hehe.

Sist ni fick se våra namnförslag så hade mormor inte börjat grotta i min killes släkt än. Men nu så! Så jag tänker att vi börjar med hans:

– Fehman
– Lemmich
– Lemmke
–  Brungren  (hehe jag har ju alltid velat heta Bruun i efternamn!)
– Strandberg
– Björner
– Engelbrektsson
– Bagge
– Buben
– Otterstedt
– Hendelius
– Blomsterlund (åländskt tror jag)
– Tham 

… Och då har det ju alltså visat sig att Tham från början är tyskt, men kröntes också adligt här i Sverige 1715 typ haha. Ätt nr 1850 tror jag ifall någon skulle undra. Jag har aldrig brytt mig om adeln VS inte osv. Och även om vi hade kunnat byta till det hade det känts löjligt utav ren princip att byta till? Aja nu går det inte i alla fall trots att hans släkt hette det i typ 7 generationer. Det var helt enkelt för länge sen. Men som sagt, det hade ändå inte varit ett alternativ pga för bajsnödigt och som att man ”vill vara adeln” trots att det var 200 år sen lol.

Håll i er för här kommer min utökade efternamnlista ifrån min släkt:

– Bång
– Frimodig
– Rehn
– Tomtefeldt
– Engelbrektsdotter
– Storm 

Alla de fetmarkerade namnen är våra favoriter, men också dem vi FAKTISKT skulle kunna byta till. Det finns ju massor med restriktioner kring sånt här ju.

Tanken är ju att vi ska byta namn den  dagen vi gifter oss, men nu under våren har jag börjat tänka på ifall jag ska göra det innan. Jag begär inte att någon utav er ska förstå, för det ÄR komplicerat med relationer. För det är ju precis det namn är, kopplade till olika relationer. Mitt efternamn är ifrån min pappa, och jag är stolt över att heta Löfgren (står med V i mitt pass tho since min farfar fick sitt namn felstavat som liten hahaha men min familj har alltid fortsatt att stava det med F som våra släktingar. Fattar dock inte varför vi aldrig bara bytte tillbaka?). Men i alla fall.

Många lägger nog ingen vidare värdering i sitt namn, medan det för mig är superviktigt. Det är ju hela min identitet. Och det är just därför jag har börjat gå i tankarna att byta efternamn. För att på något sätt börja om på en ny kula. Skapa MITT, och MIN familjs. Istället för att leva kvar i något som jag inte har band till längre. Oavsett om jag och P gifter oss eller inte, så börjar jag få svårare och svårare att se mig själv och mina framtida barn heta Löfgren. Jättekonstigt säkert, jag vet. Men som ni märker har jag inte riktigt landat i vad jag känner ännu.

Hur tänker ni kring efternamn? Töntigt? Viktigt? Har ni pratat med er partner om det? Eller har ni bytt efternamn ifrån er  familjs? Vet inte alls hur jag ska tänka?

26 kommentarer



23:57 | maj 25, 2020

Börjat gå till en psykolog…


Bild ifrån förra årets fix i trädgården<3

Hej fina ni. Jag lever, även fast det kanske inte verkar så härinne. Jag känner mig som världens mest usla människa, och även fast jag vet att ni inte tror mig så älskar jag verkligen bloggy. Men fy i h*lv vilken prestationsångest jag har just nu. I allt. Jag vill ju bara säga en dag att ”nu är den bättre”, men den dagen kommer ju aldrig efter en sisådär 8mån i total misär? Jag mår superbra i övrigt i livet? Men allt kring jobbet är en pina just nu. Så jag har faktiskt tagit tag i mig själv och börjat gå till en psykolog. Inte specifikt för min prestationsångest, utan för allt i livet. Jag har ju varit tvingad att gå till en psykolog iom alla ADHD-tester de senaste åren, så nu kändes inte steget lika långt. Jag har gått en gång för några veckor sedan, och kommer numera att gå dit ganska intensivt (en gång i veckan) i 5 veckor till. Så får vi se sen. Jag mår som sagt TOPPEN i övrigt. Käkar glass, flamsar med vänner och är extra kär i min kille och Bruno. Men på jobbet känner jag mig totalt värdelös och som att ingenting duger.

Nästa gång jag och psykologen träffas så ska vi prata om barndom, så vi får väl se om någon pusselbit faller på plats då om VARFÖR jag har blivit såhär. Det jag har börjat förstå nu är väl att det är ett sätt för mig att ha kontrollen. Att vara en perfektionist alltså. Ööööh fy pallar inte ha mer dåligt samvete gentemot er. För tro mig, det har jag. Har bölat både framför P och flera tjejkompisar i veckan för att jag önskar att jag bara kunde SLÄPPA alla tankar i huvudet och bara producera content som jag älskar egentligen. Just nu känns det bara som att jag missbrukar er tillit och ert förtroende…. Samtidigt drar bort mattan under fötterna ifrån mig själv. Jaja, vi får se om jag tar bort det här inlägget också (liksom jag gjort med typ 15st denna veckan redan). Men förhoppningsvis får ni lite mer klarhet om varför jag håller på som jag håller på atm. PÖSS.

9 kommentarer



14:18 | februari 20, 2020

Jag har blivit någon annan…

Resan till Afrika har verkligen gjort mig gott. Det var på tiden att jag tog semester, blev fri från internet och fick tid till att reflektera och analysera. En paus ifrån livet i en tågvagn som annars bara tuffar på helt enkelt…

Tack vare att jag läste mycket böcker på semestern, så började jag såklart att analysera och reflektera över mig själv som människa också. Och saker inuti mig kom fram som jag kanske inte har haft tid att tänka på den här hektiska hösten. Jag har känt mig rätt förvirrad i vem jag är, vem jag har varit, vart jag är och vart jag vill. Vilken av alla drömmar jag ska/borde lyssna på, och vilken framtid jag ska välja.

Jag vet inte vart jag kommer att hamna i min karriär eller i mitt liv. Vilket känns märkligt, för jag har så länge jag kan minnas haft en extremt tydlig väg mot ett väldigt tydligt mål. Men så är det inte längre, och jag tvekar helt plötsligt på saker som jag alltid har drivits av, eller tyckt varit kul innan. Vilket är en väldigt märklig känsla.

Även fast den här hösten tog hårt på mig och allt i min närhet, så har det i efterhand lärt mig väldigt mycket om mig själv som person, min karriär och framförallt hur jag inte vill leva. En sak jag i alla fall kan konstatera, och som känns väldigt tydligt i min kropp är att någonting inuti mig håller på att förändras. Vad det landar i har jag ingen aning om.

2 kommentarer




10:55 | februari 13, 2020

Att ta sig igenom en enorm sorg, tillsammans.

Herregud vad vi har krigat sedan vi träffades. Ibland har det känts som att det aldrig har tagit slut. Det första halvåret som par tvingades P gå igenom att se sin pappa tyna bort. Och samma år höll vi stenhårt i varandras händer när säckpiporna spelade för honom i kyrkan.

Ingen vet hur man ska hantera en sån situation. Speciellt inte när man lever ihop med någon man precis har träffat. Varken han eller jag visste. Och ingen vi kände kunde ge oss tips och råd. Så som det annars brukar vara i början av en relation…

… För man brukar ju vara är ett nyförälskat kärlekspar, som bollar varandras svagheter med sina vänner över ett glas vin. Men  samma dag som cancerbeskedet kom, så slutade vi att fokusera på oss två. Det var helt irrelevant i stunden. Min viktigaste uppgift blev att ställa upp för honom. Få honom att glömma bort, men också minnas. Vi blev varandras bästavänner tidigt, för vi hade inget annat val. Och vi växte ihop och blev ett.

Där och då blossade så mycket känslor upp inom mig. Känslor jag hade tryckt undan i egentligen hela mitt liv… Relationen till min egen pappa. Jag tvingades bli påmind, även fast jag inte ville. Och vi tog upp kontakten igen. Jag hoppades så innerligt att det skulle vara annorlunda den här gången, men det blev det inte… För ganska snabbt blev jag besviken på nytt, och plötsligt var min pappa också försvunnen ur våra liv.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma ett av de sista besöken på sjukhuset hos min svärfar. Då när alla visste att tiden var knapp… För mig hade han ju blivit den enda manliga förebilden jag någonsin haft. Han vinkade fram mig bredvid sin sjukhussäng, tog han min hand, pussade på den och sa att jag inte skulle se tillbaka på mitt liv som en dotter utan en pappa… För jag hade ju fått en, även om det bara var för ett år. Under det året hade jag ju fått uppleva vår tid ihop… Och med honom som pappa. Jag nickade och grät.

Samtidigt som jag stod i bakgrunden och försökte vara en stöttepelare för P, så kände jag dåligt samvete över sorgen jag själv kände. För den var så stark. Jag hade ju äntligen fått den där pappan jag alltid drömt om. Som kramade mig länge länge, alltid pussade mig på pannan och brydde sig om mina framtidsplaner… Och plötsligt togs han också ifrån mig. Det kändes så orättvist. Tanken på att ingen av mig eller P skulle ha en pappa som grät av stolthet på vårat bröllop fick mig att gå sönder inombords… Vi var inte värda det.

Men P förstod mig och mina känslor, det har han alltid gjort. Även om vi har sörjt olika mycket, och på olika sätt, så listade vi snabbt ut hur den andra ville ha det. Hur man på bästa sätt skulle ställa upp för den andra, utan att man behövde be varandra om hjälp.

Och jag vet att han hade varit stolt, min svärfar. Och pappan till mannen i mitt liv. Han hade berömt oss för hur vi har tagit hand om varandra sen dess. Och hur vi har förvaltat våra företag och uppnått vår gemensamma dröm, huset.

När jag tänker på P börjar jag nästan alltid gråta. Det gör ont fysiskt i hela min kropp av kärlek. Jag älskar honom för allt han är, och inte är. För allt han gör, och inte gör. För allt han säger, och inte säger.

Han är den enda trygga punkten jag någonsin har haft, och såhär i efterhand, snart 4år senare, så ryser jag över hela armarna utav tanken på allt vi har hunnit med. Han är min bästa bästa vän, och oavsett vad framtiden spår, så hoppas jag så innerligt att han förblir det för resten utav mitt liv.

27 kommentarer