Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

12:02 | maj 29, 2020

Mitt nya efternamn del 2 – tillhöra adeln?

Hallu hallu! För två år sedan började jaken på mitt nya efternamn. ”Va?” tänker ni. Men här kan ni läsa det blogginlägget (klick!). Det är ju inte bara att jag och P en dag ska gifta oss och då ha ett enda namn. Och där vägrar jag ju ta hans. Det här är alltså något jag har sagt till honom redan v4 när vi dejtade ungefär hahaha.

Klänning ASOS | Skor & väska na-kd | Tröja Filippa K | Smycken Safira

Och sedan jag skrev det där blogginlägget i alla fall så har min mormor fortsatt att släktforska. Tror ni förresten att mina förfäder var adliga? Rätt svar: absolutely naat. Alla heter ”…dotter” eller ”…son” i efternamn. Förr fick man ju sina efternamn så. Min pappa heter tex Per i förnamn, och då hade mitt efternamn blivit ”Persdotter” om jag förstår det rätt. Det var ju så mitt ”bloggnamn” kom till en gång i tiden. Pdotter kommer ju ifrån Persdotter. Vilket även mina släktingar hette en gång i tiden har jag fått reda på nu hehe.

Sist ni fick se våra namnförslag så hade mormor inte börjat grotta i min killes släkt än. Men nu så! Så jag tänker att vi börjar med hans:

– Fehman
– Lemmich
– Lemmke
–  Brungren  (hehe jag har ju alltid velat heta Bruun i efternamn!)
– Strandberg
– Björner
– Engelbrektsson
– Bagge
– Buben
– Otterstedt
– Hendelius
– Blomsterlund (åländskt tror jag)
– Tham 

… Och då har det ju alltså visat sig att Tham från början är tyskt, men kröntes också adligt här i Sverige 1715 typ haha. Ätt nr 1850 tror jag ifall någon skulle undra. Jag har aldrig brytt mig om adeln VS inte osv. Och även om vi hade kunnat byta till det hade det känts löjligt utav ren princip att byta till? Aja nu går det inte i alla fall trots att hans släkt hette det i typ 7 generationer. Det var helt enkelt för länge sen. Men som sagt, det hade ändå inte varit ett alternativ pga för bajsnödigt och som att man ”vill vara adeln” trots att det var 200 år sen lol.

Håll i er för här kommer min utökade efternamnlista ifrån min släkt:

– Bång
– Frimodig
– Rehn
– Tomtefeldt
– Engelbrektsdotter
– Storm 

Alla de fetmarkerade namnen är våra favoriter, men också dem vi FAKTISKT skulle kunna byta till. Det finns ju massor med restriktioner kring sånt här ju.

Tanken är ju att vi ska byta namn den  dagen vi gifter oss, men nu under våren har jag börjat tänka på ifall jag ska göra det innan. Jag begär inte att någon utav er ska förstå, för det ÄR komplicerat med relationer. För det är ju precis det namn är, kopplade till olika relationer. Mitt efternamn är ifrån min pappa, och jag är stolt över att heta Löfgren (står med V i mitt pass tho since min farfar fick sitt namn felstavat som liten hahaha men min familj har alltid fortsatt att stava det med F som våra släktingar. Fattar dock inte varför vi aldrig bara bytte tillbaka?). Men i alla fall.

Många lägger nog ingen vidare värdering i sitt namn, medan det för mig är superviktigt. Det är ju hela min identitet. Och det är just därför jag har börjat gå i tankarna att byta efternamn. För att på något sätt börja om på en ny kula. Skapa MITT, och MIN familjs. Istället för att leva kvar i något som jag inte har band till längre. Oavsett om jag och P gifter oss eller inte, så börjar jag få svårare och svårare att se mig själv och mina framtida barn heta Löfgren. Jättekonstigt säkert, jag vet. Men som ni märker har jag inte riktigt landat i vad jag känner ännu.

Hur tänker ni kring efternamn? Töntigt? Viktigt? Har ni pratat med er partner om det? Eller har ni bytt efternamn ifrån er  familjs? Vet inte alls hur jag ska tänka?

26 kommentarer



23:57 | maj 25, 2020

Börjat gå till en psykolog…


Bild ifrån förra årets fix i trädgården<3

Hej fina ni. Jag lever, även fast det kanske inte verkar så härinne. Jag känner mig som världens mest usla människa, och även fast jag vet att ni inte tror mig så älskar jag verkligen bloggy. Men fy i h*lv vilken prestationsångest jag har just nu. I allt. Jag vill ju bara säga en dag att ”nu är den bättre”, men den dagen kommer ju aldrig efter en sisådär 8mån i total misär? Jag mår superbra i övrigt i livet? Men allt kring jobbet är en pina just nu. Så jag har faktiskt tagit tag i mig själv och börjat gå till en psykolog. Inte specifikt för min prestationsångest, utan för allt i livet. Jag har ju varit tvingad att gå till en psykolog iom alla ADHD-tester de senaste åren, så nu kändes inte steget lika långt. Jag har gått en gång för några veckor sedan, och kommer numera att gå dit ganska intensivt (en gång i veckan) i 5 veckor till. Så får vi se sen. Jag mår som sagt TOPPEN i övrigt. Käkar glass, flamsar med vänner och är extra kär i min kille och Bruno. Men på jobbet känner jag mig totalt värdelös och som att ingenting duger.

Nästa gång jag och psykologen träffas så ska vi prata om barndom, så vi får väl se om någon pusselbit faller på plats då om VARFÖR jag har blivit såhär. Det jag har börjat förstå nu är väl att det är ett sätt för mig att ha kontrollen. Att vara en perfektionist alltså. Ööööh fy pallar inte ha mer dåligt samvete gentemot er. För tro mig, det har jag. Har bölat både framför P och flera tjejkompisar i veckan för att jag önskar att jag bara kunde SLÄPPA alla tankar i huvudet och bara producera content som jag älskar egentligen. Just nu känns det bara som att jag missbrukar er tillit och ert förtroende…. Samtidigt drar bort mattan under fötterna ifrån mig själv. Jaja, vi får se om jag tar bort det här inlägget också (liksom jag gjort med typ 15st denna veckan redan). Men förhoppningsvis får ni lite mer klarhet om varför jag håller på som jag håller på atm. PÖSS.

9 kommentarer



14:18 | februari 20, 2020

Jag har blivit någon annan…

Resan till Afrika har verkligen gjort mig gott. Det var på tiden att jag tog semester, blev fri från internet och fick tid till att reflektera och analysera. En paus ifrån livet i en tågvagn som annars bara tuffar på helt enkelt…

Tack vare att jag läste mycket böcker på semestern, så började jag såklart att analysera och reflektera över mig själv som människa också. Och saker inuti mig kom fram som jag kanske inte har haft tid att tänka på den här hektiska hösten. Jag har känt mig rätt förvirrad i vem jag är, vem jag har varit, vart jag är och vart jag vill. Vilken av alla drömmar jag ska/borde lyssna på, och vilken framtid jag ska välja.

Jag vet inte vart jag kommer att hamna i min karriär eller i mitt liv. Vilket känns märkligt, för jag har så länge jag kan minnas haft en extremt tydlig väg mot ett väldigt tydligt mål. Men så är det inte längre, och jag tvekar helt plötsligt på saker som jag alltid har drivits av, eller tyckt varit kul innan. Vilket är en väldigt märklig känsla.

Även fast den här hösten tog hårt på mig och allt i min närhet, så har det i efterhand lärt mig väldigt mycket om mig själv som person, min karriär och framförallt hur jag inte vill leva. En sak jag i alla fall kan konstatera, och som känns väldigt tydligt i min kropp är att någonting inuti mig håller på att förändras. Vad det landar i har jag ingen aning om.

2 kommentarer



10:55 | februari 13, 2020

Att ta sig igenom en enorm sorg, tillsammans.

Herregud vad vi har krigat sedan vi träffades. Ibland har det känts som att det aldrig har tagit slut. Det första halvåret som par tvingades P gå igenom att se sin pappa tyna bort. Och samma år höll vi stenhårt i varandras händer när säckpiporna spelade för honom i kyrkan.

Ingen vet hur man ska hantera en sån situation. Speciellt inte när man lever ihop med någon man precis har träffat. Varken han eller jag visste. Och ingen vi kände kunde ge oss tips och råd. Så som det annars brukar vara i början av en relation…

… Att man är ett nyförälskat kärlekspar, som bollar varandras svagheter med sina vänner över ett glas vin. För samma dag som cancerbeskedet kom, så slutade vi att fokusera på oss två. Det var helt irrelevant i stunden. Min viktigaste uppgift blev att ställa upp för honom. Få honom att glömma bort, men också minnas. Vi blev varandras bästavänner tidigt, för vi hade inget annat val. Och vi växte ihop och blev ett.

Där och då blossade så mycket känslor upp inom mig. Känslor jag hade tryckt undan i egentligen hela mitt liv. Relationen till min egen pappa. Jag tvingades bli påmind, även fast jag inte ville. Och vi tog upp kontakten igen. Jag hoppade så innerligt att det skulle vara annorlunda den här gången, men det blev det inte… För ganska snabbt blev jag besviken på nytt, och plötsligt var min pappa också försvunnen ur våra liv.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma ett av de sista besöken på sjukhuset hos min svärfar. Då när alla visste att tiden var knapp. För mig hade han ju blivit den enda manliga förebilden jag någonsin haft. När han vinkade fram mig bredvid sin sjukhussäng, tog han min hand, pussade på den och sa att jag inte skulle se tillbaka på mitt liv som en dotter utan en pappa… För jag hade ju fått en, även om det bara var för ett år. Jag hade ju fått uppleva vår tid ihop… Och med honom som pappa. Jag nickade och grät.

Samtidigt som jag stod i bakgrunden och försökte vara en stöttepelare för P, så kände jag dåligt samvete över sorgen jag själv kände. För den var så stark. Jag hade ju äntligen fått den där pappan jag alltid drömt om. Som kramade mig länge länge, alltid pussade mig på pannan och brydde sig om mina framtidsplaner… Och plötsligt togs han också ifrån mig. Det kändes så orättvist. Tanken på att ingen av mig eller P skulle ha en pappa som grät av stolthet på vårat bröllop fick mig att gå sönder inombords… Vi var inte värda det.

Men P förstod mig och mina känslor, det har han alltid gjort. Även om vi har sörjt olika mycket, och på olika sätt, så listade vi snabbt ut hur den andra ville ha det. Hur man på bästa sätt skulle ställa upp för den andra, utan att man behövde be varandra om hjälp.

Och jag vet att han hade varit stolt, min svärfar. Och pappan till mannen i mitt liv. Han hade berömt oss för hur vi har tagit hand om varandra sen dess. Och hur vi har förvaltat våra företag och uppnått vår gemensamma dröm, huset.

När jag tänker på P börjar jag nästan alltid gråta. Det gör ont fysiskt i hela min kropp av kärlek. Jag älskar honom för allt han är, och inte är. För allt han gör, och inte gör. För allt han säger, och inte säger.

Han är den enda trygga punkten jag någonsin har haft, och såhär i efterhand, snart 4år senare, så ryser jag över hela armarna utav tanken på allt vi har hunnit med. Han är min bästa bästa vän, och oavsett vad framtiden spår, så hoppas jag så innerligt att han förblir det för resten utav mitt liv.

24 kommentarer




15:22 | december 17, 2019

Säg nej till fylla i jul – 5 sätt att göra skillnad (på riktigt) för barn

I samarbete med Jacobs Creeks alkoholfria viner.


Hej mina älskade, goa, glada, fantastiska följare!! Hoppas allt är prima ballerina med er trots december. Jag vet att många, inklusive jag själv kan vara lite extra känsliga runt just den här högtiden. Och med all rätt tycker jag, för den är ju så himla laddad. Det är som att julafton är den dagen på allt året där allt ”bara” SKA klaffa och vara PERFEKT. Inte bara ens mående, utan hela ens familj ska vara perfekt. Och julpyntet, julbordet, klapparna, inslagningen och stämningen också… 

Man vet ju det sen innan. Att i ens egna liv så kommer det inte vara sådär perfekt. Så man lovar sig själv långt i förväg att: i år, i år ska jag inte ha så höga krav eller bli besviken om det inte blir som jag har tänkt. Men sen…


… Sen så kommer julafton och man sitter där med en klump i magen för att alla på Instagram verkar ha det så himla trevligt. Med sina familjer som är samlade och mår bra. Inget som är trasigt, utan alla har bara kul ihop. Medan man själv… Inte har det så. Någon i familjen saknas. Någon mår inte bra. Någon ger en dåligt samvete. Någon ser en inte.

Nej usch fy!! Jag mår dåligt bara jag tänker på det.

Jag fick min ”revansch” i livet förra året när det var jag själv som bjöd in till häng julafton. Det var JAG som fick bestämma vilka som var välkomna och inte. Det var JAG som satte gränserna. Och för första gången på många många år var julafton bara en härlig dag. Alla jag älskade var för en gångs skull samlade och jag tänkte inte en endaste sekund på min pappa. Perfekt med andra ord!

Hur firar ni jul i år förresten? Vi kommer att åka runt mellan Linköping, Norrköping, Gnesta och Stockholm. Det blir ju så när man är flera syskon i en familj och folk börjar få respektive. Det är ju bara att vänja sig vid att åka runt mellan alla! Inget mig emot dock, det blir ju bara ÄNNU mer firande tänker jag hehe.

Men det betyder ju också att man ska köra bil och inte kan dricka alkohol. Så därför vill jag bara påminna er om Sveriges godaste alkoholfria viner, som ju är signerade Jacobs Creeks såklart! Deras bubbel är det gooodaste (ja GODASTE jag kan inte betona det nog) på marknaden och likaså det vita. Men dom har ju faktiskt alkoholfritt rött vin också! Jag är verkligen en otroligt stolt ambassadör för dem. Det är jag året om, men allra extra såhär runt högtider.

Jag personligen har börjat dricka sååå mycket mer alkoholfritt det senaste året och många kompisar har hakat på. Så länge det finns ett gott alternativ känner nog många när man väl står där att man kan avstå alkoholen. Det upplever jag i alla fall!

Jag vet att många utav er känner någon, eller själva är uppväxta i familjer där alkoholen har flödat fritt runt jul. Och just den tanken har alltid gett mig så mycket ångest. Att så många barn växer upp med föräldrar som tar en fylla före att ge en trygg uppväxt… Så därför vill jag verkligen försöka göra skillnad på något vis. Så kan inte ni och jag ha en pakt i jul? Att vi:

1) INTE ger bort en vinflaska när vi kommer hem till någon i jul. Utan istället choklad, en blomma eller något annat fint.

2) Att vi inte blir onyktra framför ett barn.

3) Om vi dricker en nubbe (jag skippar det alltid helt) så får vi se till att få i oss mycket vatten samtidigt.


4) Att vi säger ifrån om någon dricker för mycket.



Och slutligen…

5) Vi köper med oss ett alkoholfritt alternativ och ställer bland den andra drickan!

Jag tror verkligen att många fler skulle välja alkoholfritt om dom hade möjligheten där och då. Och då vill man ju vara den som har förberett det och köpt med en extra flaska!! Så ska du till Systembolaget för att köpa glögg, få med dig en flaska alkoholfritt (ifrån Jacobs Creek röstar ju såklart jag för men det är ju upp till var och en! Dom finns förresten att köpa i matvarubutiken också.)

Jag är helt övertygad om att små saker kan göra stor skillnad för många! Och det värsta som kan hända om man komittar och håller sig till dessa 5 punkterna är väl att fler mår bra och man håller drickandet på en hälsosam nivå tänker jag?

Som sagt, deras mousserande vita (bubblet 40kr) smakar precis som det med alkohol. Likaså det vita. Och det röda är perfekt om man inte vill ha vatten/saft/läsk i glaset, men ändå ha något rött. Kanske gömma för någon att man är preggo..? Eller vad vet jag hihihi!

Alla länkar i det här inlägget leder förresten till Systembolagets egna hemsida, och där kan ni se ifall ert alkholfria alternativ från Jacobs Creek finns på hyllan just där du bor!

Nej nu knackar det på dörren och de första middagsgästerna börjar trilla in!!!! Men innan jag går:

Kommer ni vara med på min utmaning om att själva dricka mindre under jul? Och hålla er till mina 5 punkter? Jag hoppas verkligen det! Om man själv har en viss approach så brukar det smitta av sig på sin omgivning förr eller senare. Trust me! Kram på er mina fina och ta hand om er. Oavsett om ni känner er ensamma under jul, så är ni aldrig det<3 Jag finns ju där på chatten under julafton precis som vanligt ifall ni vill ha någon att prata med<3

6 kommentarer