Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

20:24 | januari 2, 2022

Mitt nyårsfirande 2021 – så fick vi Bruno lugn under fyrverkerierna


Klänning Notes Du Nord | Smycken min design för Safira | Skor Custommade

Ja! Stor skillnad på mitt utseende i jämförelse med förra nyåret haha. Då var jag höggravid och hade varken såhär långt mörkt hår eller en sån här mörk sotning. Jag ville testa något nytt. Tyckte ändå att det blev rätt coolt? Dock kommer jag att köra med en varmare ton nästa gång, istället för kolsvart.


I förrgår var det nyår, och igår var jag så bakis/trött att jag trodde att jag skulle avlida. Inte för att jag har druckit speciellt mycket. Knappt något alls faktiskt. Men vi firade ihop med våra närmsta vänner Ebba och Erik härute i Nacka, och lyckades komma hem vid 04?! Och jag somnade efter 05 någon gång såklart… Då är man skapligt paj dagen efter när ens 9 månaders bebis vägrar sova på dagen och har tandsprickning! 🙂

Varför det blev så sent var nog för att vi valde att ses efter kidsen hade lagt sig (min lillasyster Vanessa var hemma hos oss och vakade ifall William skulle vakna, på så sätt slapp vi rycka upp honom i sömnen när vi skulle ta lådcykeln hem). Så vi åt middagen rätt sent + att vi hade så förbannat trevligt helt enkelt!!!!

Så trevligt att jag inte kom ihåg att ta en enda bild förutom på mig själv 🙂 Kvällen innehöll inte bara garv dock, vi diskuterade annat viktigt också och blev nog osams allihopa i perioder hahaha. Men så är det ju med nära vänner, sekunden efter skrattar man istället<3 Jag är så glad över att dem flyttade ut hit förra året, för det är nog vännerna som jag har umgåtts mest med under hela 2021 faktiskt. 

Det var skönt att kunna fokusera 100% på Bruno också<3 Eftersom att han är livrädd för fyrverkerier. Han fick medicin utav oss tjugo i tolv (han tyckte att det smakade gott), och direkt efter det gick jag in i tvättstugan med honom och satte på högsta volym på min mobil medan jag snackade lite med honom i vanligt ton.

Och det gick så så bra!!!! I år skakade han bara och gnydde till någon gång. Innan har han haft total dödsångest och det har varit genomvidrigt att bevittna helt ärligt… Så alla hundägare, om ni kan och er veterinär ger OK – skaffa lugnande till er hund inför tolvslaget! Det funkade i alla fall så så bra för oss! Och alla ni andra, om ni mot förmodan måste köpa fyrverkerier – SNÄLLA ANVÄND DEM BARA PÅ TOLVSLAGET OCH INTE FLERA VECKOR I FÖRVÄG.

0 kommentarer



19:20 | december 19, 2021

8 utmaningar jag har haft under 2021

Det här året, har varit utmanande på många fler sätt än jag hade kunnat föreställa mig. Året inleddes med att jag var gravid. Och avslutas med att jag har en bebis. En rätt stor bebis nu dessutom.

Paljettopp | Paljettbyxa

Tänk om jag visste att det inte var mammarollen i sig som skulle bli svårare än vad jag hade trott. Tvärtom, det mesta kring William känns rätt självklart. Och faktiskt, lättare vad jag hade trott. Men det jag inte hade kunnat föreställa mig, är hur jobbigt det är med barn när det väl är jobbigt haha!!


Men även om biten kring min roll som mamma blev enklare, så blev många andra saker i livet bra mycket mer utmanande än vad jag hade kunnat förespå. Exempel på dessa saker är följande:

1. Att inte bli bitter på sin partner. Hur man måste anstränga sig för att unna sin partner saker. Innan har det ju inte varit någon match? Åkte han iväg på en middag, eller la en hel dag på roligt jobb, så var det ju bara för mig att göra samma sak om jag så ville. Nu är det alltid någon utav oss som måste avstå. Och det blir sällan helt rättvist, för någon av oss. Men jag var inte förberedd på hur lätt man hade kunnat bli bitter på sin partner om man inte ansträngde sig för att motverka det?

2. Att HÅLLA KÄFTEN. Ja ni läste rätt. Jag var inte alls förberedd på hur svårt det skulle vara? Och hur mycket man måste bita sig i tungan? För satan vad lätt det är att säga till sin partner ”men varför gör du så? Gör såhär istället för det funkar alltid”. Usch jag känner mig vidrig när jag har sagt så. Som att jag inte litar på att P löser det. Jag själv måste ju också testa mig fram, så varför ger jag inte P det utrymmet? Ger jag honom aldrig chansen så blir det ju svårt för honom att våga ta eget ansvar också? Jag minns tredje veckan i Williams liv när P sa ”jag löser det här, oroa dig inte, jag gör på mitt sätt och du på ditt”. Fyyyy. Det måste ju ha känts så förnedrande att få pekpinnar om ens föräldraskap – av ens partner dessutom!!! Aja baja Ellinor.
3. Det konstant dåliga samvetet. Jag vet att andra mammor sa det innan, men man förstod ju inte vad det innebar? Att det ÄTER UPP EN inombords som en j*vla bakterie? Just nu har jag dåligt samvete för allt. Är det inte för Bruno, så är det för William, P, mitt jobb, mina vänner, min familj eller tja varför inte mitt stackars hem som konstant är nergrävt bland smutstvätt och prylar? Jag antar att nyckeln är att sänka kraven, prioritera och typ ta in hjälp. Och det funkar ju ibland, men absolut inte alltid…

4. Vilken själslig kris jag skulle känna av att inte kunna jobba på i samma takt som innan. Jag har insett att mycket utav min identitet har handlat om mitt jobb. Vilket jag egentligen inte har några problem med, för det är ju en väldigt stor del utav mitt liv som jag älskar. Men det blir ju en utmaning när man själv har en bild av vem man är i sin yrkesroll, och som sedan krockar med verkligheten (eftersom att man utav uppenbarliga själ inte kan upprätthålla den man var och allt man gjorde).

5. Hur mycket jobbigare ADHDn skulle bli när jag blev förälder. En utav mina tydligaste svagheter, är hur lättdistraherad jag är. Blir jag avbruten så kan det ta både timmar, dagar och veckor att rikta energin tillbaka till det jag höll på med hahah. Så ni kan ju bara tänka er hur mycket svårare det blir att koncentrera sig med ett barn som behöver hjälp stup i kvarten. Det är ju svårt för vem som helst herregud.

6. Hur mycket energi det tar att vara hemma med ett barn? Herregud man blir ju inte bara emotionellt trött utan även fysiskt? Det har jag aldrig blivit utav min hund eller mitt jobb tillexempel haha.
7. Balansen i livet. Tyckte man att det var svårt att finna livsbalans innan kiddo, så garvar jag typ åt det nu. Det finns ingen balans i mitt liv atm. Absolut ett mål inför nästa år. Det kanske är övermäktigt dock, och en onödig press att sätta på en själv. Balans är ju som kondition. Bara för att man skaffar det en gång så betyder det inte att man har det för alltid. Det är väl ett evigt life goal kanske, snarare än ett mål för 2022?

8. Vad mina sociala medier ska handla om? Det är på riktigt en utmaning jag ALDRIG trodde att jag skulle ha. Innan hade jag inga tankar alls om ”Vill någon ens läsa om det här?” eller ”Vad ska jag skriva om idag?”. Jag bara körde. Det tänker jag på varje dag numera? Förr hade jag dessutom ett ”ramverk” (inte uttalat men det fanns ändå där i bakhuvudet). Alla kanaler var mer uppstrukturerade.

Tillexempel: Hade jag inte lagt upp en story om hudvård ifrån mitt badrum på 3 veckor, så var det dags. Likadant med långa ekonomi inlägg på bloggen eller IG bilder ifrån vardagen. Min vardag är inte lika anpassad efter Instagram flödet längre. Och antingen kan jag ju välja att skifta inriktning på mina sociala medier (vilket jag inte vill) eller sänka kraven på vad för typ utav content jag ska producera (vilket jag inte heller vill) hahaha.


Och där får jag ju skylla mig själv… För just nu lever jag på tanken att William ska börja förskolan så att jag kan återgå till någorlunda ”normalt”. Även om jag innerst inne vet att det inte löser några problem alls haha! William är ju den största delen utav min vardag idag, men trots det vill jag tex inte börja lägga upp massa bilder på honom i mitt flöde varje dag? Och jag har inga planer på att bli en sk ”mammainfluencer”.

Men det tar liksom emot att planera in en outfit-fotografering till IG, för om William är vaken då så kan jag typ inte med att låta honom sitta ute vagnen och titta på? Inte för att han hade farit illa utav det direkt, men det tar bara emot utav någon anledning? Idioti kanske, för det är ju mitt jobb. Jaja!!! Detta kommer väl utkristalliseras och bli tydligare med tiden??

9. Min klädstil? Hahaha så sjuk punkt egentligen. För jag har ju samma stil som innan. Men vissa plagg faller bort nu utav praktiska skäl. Tex: dom där favvobyxorna som man hade innan, är för stela att leka i nu. Eller den där klänningen som inte alls kändes för kort, visar jag plötsligt hela underlivet i när jag ska böja mig ner efter William… Ni fattar.

Dessutom så har ju kroppen rent krasst förändrats, så mycket passar liksom inte längre. Jag sörjer inte direkt det, utan det bara är ett faktum. Jag måste nog göra en storrensning av plagg jag inte kommer att vilja bära längre. För det är ju ofta sånt som gör att det blir svårt att klä på sig på morgonen. Att man har för många plagg som inte passar i garderoben alltså.

Ändå rätt BRA utmaningar måste jag säga? Livet hade ju kunnat vara mycket jobbigare om man säger så. Relaterar ni till något av ovanstående haha? Eller är det bara jag som är knäpp som vanligt?

4 kommentarer



17:59 | oktober 17, 2021

Ett naket och ärligt inlägg om varför vi skaffade nanny

Herregud mina vänner! Har tiden någonsin gått så fort som när man fick barn? Ingen rolig resa och inte ett enda roligt jobb i världen kan ens mäta sig med det, kan jag säga er.

Jag har ju varit rätt öppen med att de senaste månaderna har varit hektiska. Att vara egenföretagare har ENORMA fördelar (det finns en anledning till att jag fortsätter att vara egen år efter år). Tillexempel så behöver jag inte bara leva på mammapenningen (eftersom att jag själv har bestämt att jag ska jobba några h i månaden och därmed får jag in pengar). Jag har ingen chef som väntar på mig en viss tid, utan alla tider i min kalender har jag bokat in själv. Planerar jag för det så kan jag ta ledigt strödagar hit och dit när som helst.

Poncho H&M | Tights Aimn tror jag | Skjorta H&M | Boots na-kd | Väska Valentino

Dessutom är min bransch kvinnodominerad och mitt jobb går ut på att offentligt porträttera mitt liv i bild och textformat. Så det är socialt accepterat att ta med sig barn på både events och möten (goals så borde det vara i alla branscher kan man tycka). Ja, allt som underlättar i livet med småbarn och planering med andra ord!

Men sen finns det ju också stora nackdelar, som jag inte hade märkt av först jag blev gravid. Tex stod jag i stilettklackar i en fotostudio och plåtade kampanjbilder i v38 när foglossningen nästan fick mig att trilla av pinn. Allt ansvar för försäljning och marknadsföring kring min smyckeslansering jag hade inplanerad då, låg på mig.

Jag svarade på jobbgrejer timmar innan förlossningen och likaså när den var färdig. Så även om mitt jobb är flexibelt (jag valde ju själv att svara, det var ingen annan som satte den pressen på mig alltså) så kan ingen hoppa in i mitt ställe. Vilket ju blir svårt när man behöver vabba tex. Jag kan inte heller ta ut en ”vanlig” föräldrarledighet även om jag hade velat, för då hade jag inte haft ett jobb att komma tillbaka till. Men just den punkten är ju något som jag alltid har vetat om.

Men fördelarna jag har fått känna på hittills som egenföretagare under alla år fram tills nu, tar ändå ut sin rätt första året med bebis. För då tävlar plötsligt jobbet och ens bebis om min tid. För rent instinktivt väljer man ju tiden med sitt barn. Men jag kan inte alltid göra det. En ångesttanke helt klart, men som jag ändå har haft många år att processa. Det kom inte som någon chock att jag inte skulle kunna vara hemma så mycket som jag ville. Då skulle jag behöva ta en vanlig anställning, och det vägrar jag. Det får min kille göra i så fall.

Varför jag delar med mig utav det här, är inte för att jag på något sätt beklagar mig och tycker synd om mig själv. Jag är själv uppväxt med en ensamstående mamma till mig och mina tre syskon och jag är ju inte i närheten utav att slita så mycket som henne, herregud jag fattar det.

Jag delar med mig utav detta för att:
1) Mitt yrke tas ju fortfarande inte på allvar och förlöjligas. Som att ”vem som helst” kan göra det, och ”hur mycket tid kan det ta att bara fota en bild till IG egentligen?”(som att det är det enda mitt jobb går ut på). Men egentligen är det som att driva vilket enmannabolag som helst.
2) För att visa att jag också slits alla de tankar som kommer på köpet när man blir förälder. Speciellt på punkten att som kvinna ge vika för min karriär, eftersom att en man aldrig förväntas det. Någonsin.
3) För att jag inte har läst om någon annan som känner såhär.
4) För att ta bort tabun kring barnvakter.

När jag blev gravid så hade min kille ett jobb. Idag har han två. Vi båda har det fortfarande flexibelt, men när vi väl har något viktigt inbokat så kan halva vår lön den månaden hänga på det. Vilket ni ju hör själva är ett enormt laborerande. I båda våra jobb så ingår det att möten avbokas, eller bokas upp, med väldigt kort varsel. Så ofta får vi ta timme för timme vem som har hand om William. Så råkar vi dubbelboka oss blir det indirekt en konflikt som mynnar ut i ”vems jobb är viktigast”. För den som tar William blir ju indirekt den som riskerar att bli utan ersättning, eller riskerar att göra en kund besviken. Det här är ju inget unikt för oss alls, utan såhär har ju alla egenföretagare det, och egentligen alla par som har ett barn på förskolan som blir sjukt etc.

Jag har dragit ner på så mycket jobb jag kan, för att P’s bolag ska kunna blomstra. Vilket det också har gjort! Men när jag väl har något inbokat så måste jag jobba. Jag kan liksom inte vika mig på den, för då skulle mitt bolag gå i konkurs. Men samtidigt vill jag vara med William och vara en stöttande partner. Och det är ju ömsesidigt för P också.

När hjärtat slits mellan flera saker man älskar, så är det alltid jobbigt. Min lillasyster var Au Pair i USA i två år, och kom hem i somras. Och när hon på det mest självklara och lättsamma sättet tog William i sin famn för första gången och gick och gjorde ett blöjbyte, så blev jag verkligen introducerad för hur enkelt det hade varit med en nanny. Det behöver inte vara konstigt, utan det samspelet kan falla sig helt naturligt.

Min tanke var ju att hon skulle hjälpa oss vid sidan av sina studier hela hösten hehe. Men sen kom hon in i Luleå, och plötsligt gick inte familjen Löfgren Österlunds schema ihop sig längre. Min mamma har inte gått i pension ännu och min svärmor bor för det mesta i Skåne. Så därifrån kan vi tyvärr inte få någon support. Så en dag signade P upp sig på en nanny-site, och plötsligt hade vi en intervju med världens gulligaste tjej.

Vi började stegvis med att hon tog W någon timme hit och dit, tills att hon är hemma med oss 10-16 på torsdagar. Och det är seriöst det bästa beslutet vi någonsin har fattat som föräldrar! Vi är inte längre föräldrar som stressat behöver svara på mailen medan vi matar W (uschhhhh vad vidrigt det är för samvetet). Utan vi är mer närvarande än någonsin skulle jag tro? Eftersom att torsdagarna är jobbdagar, så  behöver vi inte akut svara på något under tiden man har William. Man hinner ta igen allt på kvällarna när han har lagt sig. Och medan vi kan foka till 100% på jobb på torsdagar så får William 100% uppmärksamhet utav någon annan. För familjefridens skull så mår vi alla så mycket bättre nu, eftersom att det är mindre stress och mer struktur. Förhoppningsvis kommer det här upplägget funka så pass bra att vi kan vänta lite med förskolan. Vi får se!!

När jag öppnar upp mig om det här för andra kvinnor som har drivit eget eller som inte har kunnat/velat ta mer ledigt än sina män, så har tydligen alla gjort exakt likadant som oss. Jag hade ingen aning om det? Under alla år jag har lusläst internet, så har jag aldrig följt någon i Sverige som har varit öppen med att dem tar in hjälp. Att dem har haft en barnflicka eller en förälder som har bott hemma hos dem alltså. Utomlands har det ju alltid varit standard, om man inte vill bli hemmafru på heltid såklart. Men i Sverige, trots att vi är ett så jämställt land, så förväntas fortfarande inte män ta ut halva föräldrarledigheten. Och trots att kvinnor arbetar lika mycket som sina män, så förväntas vi ta 100% ansvar för allt som berör barn också. Och det upplägget funkar tyvärr inte i vår familj. 

Så! Går ni i tankar på att ta in hjälp, om så bara att grannbarnet tar en promenad med ditt barn i 1h, så gör det!Även om ni inte behöver jobba under er lediga tid såsom vi, så behöver alla föräldrar egentid för att samla kraft och ork <3 Kom ihåg det <3 Så har ni möjlighet att ta in hjälp, våga göra det! 

1 kommentarer



14:33 | september 9, 2021

Långa gråa jeans – outfit i september


Jeans gråa adlink! (jag tror att det är dessa, köpte mina för två år sedan).  

Såhär kan man knalla runt i september. Jag trodde aldrig att jag skulle få på mig alla gamla kläder igen (speciellt jeans eftersom att hela mina höftben osv har blivit bredare). Så jag sörjde ett tag mina gråa jeans. Men! Här om dagen skulle jag rensa bland alla plagg hemma och då gick dom plötsligt på. Lyckan!!! Är man lång så vet man hur svårt det är att hitta långa byxor, och att då behöva leta rätt på nya kändes som en pers.

Här om dagen var jag inne på ett pyttelitet event, bara fyra personer var det. Jag älskar Petit Marche i Stockholm. Fina blommor, gott kaffé och väldigt osvenskt. Stockholms mest influencertäta hak möjligtvis? Skämtåsido.

Ny kashmirtröja ifrån Twist & Tango. Har flera ifrån dem sedan innan som har hållit både kvalitét samt prisvärda. Skor ifrån Flattered. Kavaj ifrån na-kd som är min mest använda någonsin i garderoben. Den heter bara ”oversized blazer” på siten tror jag.

Eventet var för detta ögonserumet. Jag glömmer ofta bort ögonkräm i min hudvårdsrutin tyvärr!!! Så det ska bli spännande att testa. I övrigt så är ju jag Clarins största fan av deras läppglans. Jag har minst två i prick varenda väska som finns här hemma. Jag lämnar inte huset utan en.

Jag är så glad så glad över att vi valde att åka ner till Spanien i slutet av oktober. På så vis kan vi spendera hela september hemma. Maj och september är ju mina favoritmånader <333 (maj vinner dock). Det är ofta fint väder, men krispigt i luften så man inte svettas. Och alla är på så gott humör! Dessutom är uteserveringarna fortfarande öppna.

Idag fyller min lillebror 19år, så min familj kommer hit. Jag ville att vi skulle gå på Grönan, men min bror ville bara göra hemmagjord sushi. Och hans önskan – vår lag osv!!! Trevlig kväll på er allihopa<3

1 kommentarer




21:52 | september 3, 2021

Ett stycke coronabebis


Keps Ditte Svanfeldts egna märke | Jeans gamla Nelly | Ballerinaskor H&M | Kappa Vintage SVC | Linne na-kd | Solglasögon Valeries design | Smycken min kommande design

Nu är det fredag och mannen i familjen har åkt iväg på en weekend. Bredvid mig ligger en lurvboll och sover och inifrån barnrummet hör jag Gugge snarka.

Williams outfit: Tröja & Jeans Zara | Skor Vans | Mössa H&M 

Min mamma jobbar ju inom förskolan, och hon har sagt att det är fler kids än någonsin som gråter på avdelningarna. Och lite skämtsamt sa hon att det måste vara Corona, vilket jag ändå fattar? William är ju ytterligare ett av alla tusentals barn som föddes under coronatider, och vårt liv är ju långt ifrån hur det var tidigare. Nu har det börjar rulla in en del mötesförfrågningar och events också, men oftast tar jag allt över länk eller så tackar jag nej. Men efter att jag och mamma hade den konversationen, så kände jag bara ”fuck it, klart han ska med mig och träffa folk”. Sagt och gjort!

Julia och Sanja<3

Räksallad med koriander och jordnötter nomnom.

Och skönt nog så är den här Guggen otippat social. Vem som helst får hålla och för det mesta så skrattar han. Corona verkar inte ha rört honom i ryggen (än iallafall). Så kanske får han hänga med på fler grejer framöver.

Jag vet inte om det är för att jag själv är ovan med att vara social, eller för att jag är lat och inte orkar ta med William, men alla dessa inbjudningarna skrämmer mig ändå lite. Jag vågar helt ärligt inte gå på allt? Hur gör man? Och framförallt: hur gör man med bebis?! Så mycket att ha i huvudet och ratta samtidigt. Svårast av allt känns ändå att stå och ha en konversation med någon, och samtidigt ta hand om en bebis. Hur gör alla influencers som är morsor?! Kan någon lära mig? Halllooooo? Glömdes jag bort?! Eller vart är min mamma-mentor?!

6 kommentarer