Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:04 | november 17, 2020

Kroppen fungerar annorlunda nu

Godmörra gänget! Hoppas allt är bra med er <3 Min vecka började idag (tisdag), för igårmorse skulle jag testa ut nya glasögon = hade migrän resten utav dagen sen.

Idag är ingen dålig dag att börja veckan med för idag är det SOL. Halleluja osv! Jag och Brunsan jublar för nu blir vår långprommis betydligt härligare än i pässeregn (som man säger i Gbg) som det har varit de senaste veckorna.

På tal om något helt annat. Jag kanske har nämt att jag vaknar varje natt numera? Innan har jag ju varit en sömntuta av rang. Eller såhär: jag somnar sent och vaknar sent. Och jag har en policy att aldrig gå upp innan 08:00, och aldrig känna dåligt samvete om jag sover längre än så! Galet enligt många – drömliv enligt mig! Detta är det största privilegiet i mitt jobb helt ärligt. I alla fall. De senaste veckorna har min sömn fallerat? Det tar ännu längre tid att somna än vanligt. Jag vaknar flera gånger per natt, mycket tidigare än vanligt samt att när jag väl vaknar på morgonen så är jag KLARVAKEN. Jag är absolut inte van vid att vakna 05? Haha så trist att läsa om sömn jag vet jag vet. Men! Hur kommer det sig att min kropp efter 25år har ändrat sömnrytm? Dessutom upplever min kille upplever samma sak. Dels tror jag att jag känner mycket inre oro och stress. Men FRAMFÖRALLT så tror jag att kroppen biologisk börjar vänja sig vid att det kommer ett litet kiddo som behöver min uppmärksamhet. Jag kan typ börja böla av tanken för att det är så himla fint ändå? Hur naturens gång fungerar? Man känner verkligen hur KROPPEN för varje månad gör sig mer och mer redo. Och då blir ju psyket det också. Väldigt fascinerande faktiskt!

Någon utav er som också började vakna under nätterna/tidiga morgnar när ni blev gravida? Skedde samma förändring med er partner?

14 kommentarer



10:28 | november 11, 2020

Svarar på kommentar – hur mycket kommer ni att exponera ert barn i sociala medier?

Fråga: ”Hur tänker du kring att många av de nämnda influencers ovan exponerar sina barn? Och hur är din tanke kring att visa upp ert barn sedan? Jag kan själv tycka att många idag inte alls tänker på sina barn integritet i långa loppet”

Svar: Hej fina! Hur andra gör är helt upp till dem tycker jag. Det är en grej man bestämmer inom sin familj och inget som jag har (eller tycker mig ha rätt till) att ha en åsikt kring.

Men när det kommer till oss och vår familj så känns det så svårt att svara på. Jag själv har ju (tro det eller ej) issues med just integritet och att låta folk komma mig nära/nudda mig fysiskt eller att ens komma hem till vårt hus. Jag jobbar verkligen på den biten med mig själv vareviga dag, för jag vill inte vara sån. Så jag förstår varför frågan om integritet kommer upp, speciellt om man själv inte har en stor plattform på sociala medier och kan sätta sig in i vad det innebär.

För jag förstår ju att det blir svårt för er att ens tro på att jag på det privata planet är just –väldigt- privat. Eftersom att ni på sociala medier får hänga med mig i ”allt”. Men! På ett sätt känns det som att jag under de 13 (!)åren jag har bloggat – har levt två separata liv. Ett liv som knappt mina närmsta vänner har känt till, som har varit proppfyllt utav sorg och trasiga relationer. Och ett ”öppet” liv som jag har delat med er där jag har skrivit om ångest/besvikelse/ilska mm. Ett liv är med andra ord så mycket mer än vad som delas i sociala medier.

En del utav all min ångest har grundat sig i människor i min närhets sjukdomshistorik eller problematik. Och det skulle jag aldrig aldrig dela det med er, för det är inte MIN historia att berätta. Där har jag dragit en väldigt tydlig gräns, då jag aldrig vill att någon annan ska känna att jag berättar deras sanning. Oavsett om det kommer till att någon i min närhet är sjuk, att jag gör slut med en pojkvän eller tjejkompis heller för den delen. Då skriver jag bara till er att det tog slut pga att man har växt isär, för jag vill inte hänga ut någon om den inte har chansen att nå ut till samma publik och berätta sin version. Jag är alltså ytterst sällan privat men jag har inga problem med att vara personlig. Tex jag kan berätta ATT jag är ledsen och hur den känslan känns – men inte VARFÖR jag är ledsen osv. Det i sig är en enorm skillnad när det kommer till just integriteten.

När det kommer till min kille så vill ju han dels inte vara med i mina sociala medier, och dels vill inte jag det. För det här är MINA kanaler som handlar om MIG. Han är en biroll i mina sociala medier även fast han är huvudrollen i mitt liv privat. Men sedan berättar ju jag en del av vad vi gör ihop såklart. Många läsare efterfrågar meeeeer innehåll om min kille, bilder, en gemensam podcast etc men det skulle kännas alldeles för privat för oss båda. Medan det för andra är en självklarhet?

Vissa familjer har inte sociala medier över huvudtaget. Andra familjer är helt emot att dela bilder på sina barn men kan lägga upp bilder på sig själva. Vissa är emot sociala medier men har istället specifika Instagramkonton som deras spädbarn ”driver” vilket känns okej. En del familjer tycker en viss typ av exponering av sina barn är okej och andra tycker inte att det finns några gränser för vad som blir för privat eller inte. Såhär fungerar det ju i det verkliga livet också. Jag minns det själv från när jag var liten och man hörde de vuxna prata vid matbordet om olika problem. Somliga höll tyst om allt, andra var öppna som böcker om vad deras familjer gick igenom. För att vi alla är OLIKA helt enkelt och det finns inte ETT framgångskoncept som passar alla. Så jag tycker att det är asbra att frågan lyfts så man får tänka till. Men att så många lägger så mycket energi eller värdering i hur andra familjer väljer att sköta detta begriper jag faktiskt inte? Då finns det andra barn som lider betydligt mycket mer, som varken får vinterjackor, mat på bordet eller kärlek. Om man vill tänka på andra barns bästa så SE dessa barnen istället för att noja över att andras barn kanske syns för mycket.

Med andra ord, oavsett hur vi väljer att göra så kommer det aldrig någonsin att vara tillräckligt bra för alla. Men att ALL exponering på något sätt skulle kunna vara skadligt tror jag absolut inte. För mig är det bara viktigt att det inte blir fööör mycket content över lång tid, att det blir för privat/utlämnande/naket eller att barnet i framtiden känner att den inte fick berätta sin sida av myntet om ni förstår? Där går väl min gräns då antar jag?

Om vår bebis skulle födas sjuk tex så är jag en person som vill och behöver få hjälp och stöd i det ifrån andra i samma situation (obs skulle såklart prata med familj/vänner också men det är ju omöjligt för att de få människor i ens lilla krets skulle förstå alla ens problem?). Meen då skulle jag dela det utifrån MITT perspektiv och hur JAG känner. Inte hur min kille eller vårt barn känner och tusen bilder på dem två ifrån sjukhuset tex. Och att prata om barnsjukdomar eller familjeproblematik i sig är bara positivt tycker jag för det hjälper så så såååå många andra familjer. Men om vårt barn vid äldre ålder skulle drabbas av en sjukdom eller tacklas med en diagnos, och är stor nog att själv kunna förmedla sin sida av myntet så skulle jag fråga först om det var okej att jag delade vad vi som familj gick igenom och hur jag kände kring det. Det finns flera olika sätt att dela en situation på sociala medier med andra ord.

Såhär tänker jag spontant JUST NU alltså, men det beror helt på där och då och är omöjligt att svara på innan det har hänt<3 Det är verkligen från situation till situation vad jag tycker är okej att dela med mig utav eller inte.

Så mitt kortfattade svar är: jag tycker verkligen ingenting om hur andra gör och jag vet inte riktigt hur vi kommer att göra heller. Det beror helt på situation till situation. Men jag har absolut gränser för vad som känns okej för just mig och inte. Sen kommer ju min killes åsikt kring det hela att värderas in lika högt såklart! Men hittills hur jag har skött mina sociala medier är jag väldigt stolt över, så jag tvivlar på att det här kommer vara en större utmaning i föräldraskapet<3

Hur tycker och tänker ni? Vad är okej i er familj (hypotetiskt ett rent krasst) och vad känns för privat?

15 kommentarer



14:12 | november 4, 2020

Gravid v 24 – efternamnsdilemma och förlossningsrädsla


GRAVIDVECKA:
 24

59,6 % avklarat och det är 113 dagar kvar av graviditeten! (om 16v har vi en bebis?!)

Bebisens status:
Bebisen är 28cnm lång och ska väga nästan 700gram i slutet av veckan. Väldigt lång och smal med andra ord hehe. Sinnessjukt dock att ongen ska bli nästan dubbelt så lång innan h*n kikar ut?!

Lillen har börjat sparka så galet mycket, vilket bara är mysigt!! För nu börjar jag faktiskt förstå att det kommer ett barn? Nu börjar det kännas självklart att vi ska bli en till? Tanken är fortfarande out of this world, att det växer något i mig som kommer att komma ut och som vi ska TA MED OSS HEM ifrån BB och sedan ta hand om för resten av livet…. Meeeen sakta men säkert faller poletten ner känner jag hahha.


Min kropps status:

Bra ändå?! Peppar peppar. Migränen har lugnat ner sig ordentligt, tröttheten har börjat avta (dock inte efter lunch då vill jag bara en ta nap) och ryggontet är bättre. Jag kan leva ett vanligt liv igen med andra ord utan att känna smärta någonstans!!

Har börjat få svårare att somna och min sömn är rätt dålig nu dock. Jag vet inte om det är min ADHD som spökar pga att hjärnan går på högvarv, eller att kroppen förbereder sig på att den ska ta hand om ett barn. Just min syn har blivit såå mycket sämre. Inte just denna veckan, men insåg igår hur mycket sämre den faktiskt har blivit. Nu måste jag ha glasögon 24/7 men tom dem är för svaga nu. Annars så har jag börjat få sura uppstötningar och halsbränna vilket inte är speciellt nice. Och jag har börjat få svårare och svårare att gå på toaletten.

Angående detta med min fysiska form så hade jag fortfarande varit sängliggandes många dagar i veckan om det inte vore för min kiropraktor. Jag hade seriöst inte velat göra det här utan henne (Camilla Nilsson i Gustavsberg). Hon har gjort så att jag kan GÅ utan smärta och att jag vaknar upp på morgonen utan migrän<3

Himla fint dock, för när jag kom till henne sist och hon masserade ut inflammationer och annat äckel i ryggen så fick jag veta att min kille hade bokat upp och betalat för en massa besök till mig genom hela graviditeten. Blev så chockad och rörd av den fina gesten!! Så tacksam för att det är just honom jag skaffar barn med. 


Psykisk status?
Detta har helt klart varit det jobbigaste denna veckan. När de nya Corona restriktionerna beslutades i förra veckan och jag TROTS DET såg vänner/bekanta/influencers festa järnet (utan att skämmas?) på Instagram Storys så blev jag så sjukt stressad över förlossningen. Jag vet att den är långt borta, men jag tror inte att läget kommer att vara bättre om tre månader när det är dags. Speciellt inte om folk skiter i de få restriktioner som finns och dessutom stoltserar med det?

Vissa dagar den här veckan har jag haft så mycket ångest att det tar över allting annat. Även om vi kollar på serier eller om jag lyssnar på en podd så är förlossningen det enda jag kan tänka på. Jag mår illa av ångest, kommer inte till ro och ligger vaken i flera timmar på kvällarna för att försöka hitta någon lösning. Det enda jag vill är att få en trygg förlossning tillsammans med min partner. Han är den absolut enda jag känner som kan ge mig lugn. Så den senaste veckan har jag varit på honom som en igel, och bara velat vara nära nära nära.

Igår berättade P att hans killkompis (som hade blivit pappa under corona pandemin) hade fått vara med genom HELA förlossningen. Från start till att dem lämnade BB. Det är den första förlossningsberättelsen under hela min graviditet som gav mig hopp om att jag slipper bli lämnad under förlossningen. För nej, för mig är INTE en trygg förlossning att min kille enbart får vara med under den ”aktiva förlossningen” (dvs enbart när jag börjar få som värst värkar).

Sååå, jag vet att många andra är gravida nu och att många säkert har hört mycket skräckhistorier de senaste månaderna precis som jag… Så jag (och förmodligen fler i min sits) behöver lite pepp nu!!! Så har du fött barn under Corona, och din partner fick vara med igenom HELA förlossningen och eftervården, kan inte ni snälla dela era storys och positiva upplevelser i kommentarsfältet? Jag behöver höra mer sånt så jag kan komma ur den här vidriga perioden<3

Cravings?
Kött typ? Annars har alla andra sug försvunnit helt. Jag har nästan tappat all min aptit men äter det jag brukar tycka är gott. Barnet ligger och TRYCKER på massor av inre organ och när jag äter blir jag antingen proppmätt direkt alternativt att jag vill kräkas när jag är färdigäten. Just nu känns det inte som att det får plats mat i min mage hahaha? Undrar hur den punken ska bli bättre…

Är det något nytt som har hänt sedan sist?
Förutom min ångest och halsbränna så nej egentligen inte. Vi har börjat diskutera det här med efternamn på barnet, och vi tycker uppenbarligen olika. Våra efternamn tillsammans är nämligen inte supersnygga (läs: asfula) så jag tycker att ungen ska heta som mig och sedan tar vi ett gemensamt efternamn den dagen vi gifter oss. Men jag vill ju inte köra över P heller? Men ska jag namnge mitt barn asfult för det?

Hahaha HJÄLP MIG hur tänkte ni icke gifta i den frågan?! Ni får gärna kommentera lite pepphistorier också som sagt <3 I need it <3 

43 kommentarer



08:17 | oktober 28, 2020

Nytt ifrån Gucci

Halli hallå fellas!! För några veckor sedan fick ni se att jag hade köpt något nytt ifrån Gucci. Och sedan dess har ni varit på mig med att göra ett liten ”unboxing” inlägg. Så here u gooooo.

För något år sedan började jag ju fundera på det här med kiddos… Och då började jag att se framför mig hur jag rullade vagn med denna över axeln. Eller hur P sträckte sig efter den när han skulle byta blöja på lillen när vi var ute på restaurang mm. Ni kanske börjar kunna lista ut vilken väska det handlar om? Delade såklart dessa tankarna med P, och han var lika på detta som jag. Så vi sa att ”den dagen vi ser ett plus på stickan så köper vi väskan”. Sagt å gjort!

Det är ingen liten variant kan jag lova er! Egentligen är ju inte Gucci min typ utav brand alls. Generellt sätt gillar jag bara deras loafers + halsdukar typ. Men denna…. Nom nom nom.
Här har ni den! En GG Supreme baby changing bag aka SKÖTVÄSKA! Jag ville verkligen ha den här uppdaterade versionen med magnet istället för dragkedja mm. Haha alla ni icke-blivande mammor ba ”åh snark vad osexigt” hahaha.

Egentligen spelar ju skötväska absolut noll roll. Det finns ju asfina budgetvarianter. Men jag tänkte att det kunde vara en kul grej iom att jag förmodligen kommer låta alla mina små handväskor ligga hemma när vi ska iväg?

Jag vet inte om det syns, men det är inget vanligt tyg, utan det är mer som plast. Asbra! Då är det bara att torka av om man spiller något. Eller så håller väskan sig torr om det regnar/snöar när man är ute på promenad med vagnen. Det får man ju hoppas iaf hahah. Mycket som man har tänkt sig inför att barnet anländer hem till oss kommer förmodligen bli totalt annorlunda än vad man har tänkt.

Den var rymligare än vad jag trodde att den skulle vara. Med lagom många fack + plats för nappflaskor på sidorna. Det finns förmodligen ännu mer praktiska väskor säkert hehe<3 Jaja, jag tror att den kommer matcha fint ihop med en helsvart vagn tror ni inte?!

Detta är den enda prylen vi har köpt till Kotten (vi har inget smeknamn på ungen än? och brukar kalla Bruno för Kotten så det blir ju också konstigt haha? vet inte vad jag ska kalla h*n). Vi har en ganska klar bild i huvudet utav vilken vagn vi vill ha (en Stokke Trailz) men tänkte åka in till Sturegallerian och testa andra modeller som ni också hade rekommenderat om man var lång. Men utbudet är ju inte allt för stort om man är 185cm VS 195cm hehe. 

Edit: fick typ lite ont i magen utav att publicera det här inlägget? Blev illa till mods liksom. Enda anledningen till att jag skrev ihop det här är för att så många vill att jag visar mina babysköp + frågade specifikt om innehållet i det här paketet. Ingen har sagt något om det än eller klagat, men jag tycker att märkesprylar till barn generellt sätt är sjukt onödigt (där håller ej min kille med till fullo så får se hur vi kommer överens i framtiden haha) även om det kan vara kul ibland.

Jag vill inte att någon blivande mamma ska känna press på att man måste ha (tex) en dyr skötväska. Det gör ju inte mig till en bättre morsa direkt. Men som sagt så tyckte både jag och P att det var en kul grej, därav vi köpte den. Men vill som sagt inte att någon ska klicka sig ur det här inlägget med en klump i magen. Och det här är verkligen anledningen till att jag aldrig skriver såna här inlägg/visar upp mina födelsedagspresenter mm mm mm för pengaångest är det _värsta_ som finns.

11 kommentarer




16:10 | oktober 27, 2020

Gravid vecka 23 – fly förbannad på sjukvården

Hej på er allihopa! Nu känner jag att det är dags att börja köra varannan-vecka uppdateringar om magen. Sist körde jag i intervjuformat (läs om graviduppdatering v 22 här klick!). Men nu vill jag köra på exakt samma frågor fram tills BF. Så blir det lättare för er, men framförallt mig själv att komma ihåg utvecklingen när man ser tillbaka.

Tights härifrån (adlink)

GRAVIDVECKA: 23
56,8 % avklarat och det är 121 dagar kvar av graviditeten! 

Bebisens status:
Lillen därinne mår bra! Jag har min moderkaka i framvägg, så rörelserna är rätt diffusa. Innan jag har jag blivit rätt äcklad när andra har pratat om sånt här. Men nu känns det bara så coolt? För varje rörelse kommer jag lite närmre tanken att jag faktiskt bär på ett barn. VÅRT barn. Det har börjat göra ont att ligga på mage eller vända mig om i sängen på natten pga lillen trycker mot alla inre organ. H*n växer så det knakar och är redan 28cm lång och väger 550g.

Min kropps status:
Jag känner att min kropp börjar gå in i någon ”lejonhona fas”. Jag vaknar lättare på nätterna, är mer beskyddande och rädd om min familj, vill gärna bara vara hemma och laga mat (eh?) och min hörsel har blivit helt sinnessjukt bra haha!! Jag har kunnat hålla igång ganska bra på middagar mm, men nu har jag börjat att bli ganska trött. På padeln i förra veckan orkade jag knappt GÅ runt på planen. Vill helst bara sova sova sova. När jag tränar har jag börjat få sjukt i venusberget (fyfan vilket vidrigt ord) och i svanken (förr var det bara i höfterna och rumpan).

Psykisk status?
Jag har blivit mycket lugnare sen jag blev preggo. Men när jag tänker på den rådande Coronasituationen, och hur staten kan tillåta 50 pers på ett event men INTE att min kille får följa med till barnmorskan så brinneeeer jag aaaaav. Jämställdhet är ju en hjärtefråga för mig, och jag tycker att det är SINNESSJUKT att min kille är tillåten att resa till Maldiverna om han vill, gå till jobbet, åka buss kommunalt och gå ut och festa på NATTKLUBB… Meeen han har inte rätt att följa med till varken barnmorskan eller på ultraljuden. Skulle något vara fel med bebisen så hamnar ALLT på mig. Det är ju inte bara jag som är förälder, det är vi båda.

Det är svårt för män sedan innan med både förståelse, frågor och anknytning iom att dom själva inte är gravida. Så besöken hos barnmorskan är ju guld värda ur det perspektivet. Men rätten att få samma information ifrån vården om sitt barn är alltså borttagen för tusentals blivande pappor. Vad får det för konsekvenser? Mer än ännu mer extrastress för oss mammor? För skulle bebisen sluta röra på sig i magen får vi själva åka in till akuten mm. Och vad visar och lär dessa reglerna blivande pappor? Jo att dem inte är lika mycket föräldrar som oss mammor. Det är för Guds skull 2020!!!!!

Det har varit helt tomt på alla mottagningar jag besökt, och risken att jag smittar min barnmorska utan att veta om det är ju lika stor som att min kille skulle råka göra det? Jag förstår inte hur det här INTE kan vara en priofråga bland politikerna? Blir _tokig_. Bara jag tänker på att jag skulle bli själv på sjukhuset eller förlossningen gör att mina kräkreflexer sätts igång. For real.

Cravings?
Clementiner och allt som är syrligt och knaprigt typ? Är absolut inte sugen på en ostfralla eller pasta som jag var förr. Nu vill jag ha citronjuice, granatäpple och rödkål heheh. Vet inte om jag tror på cravings men det kanske är för tidigt för mig? Det enda jag starkt känner är att jag inte är sugen på socker. Vissa säger ju att alkoholsuget mm försvinner när man blir preggo, men jag kan inte tänka mig något godare än en stark GT med grapefrukt hahhaa. Och typ 511 snus? Jag snusade inte ens innan wtf. Min mormor hade cravings efter SAND så jag hoppas inte jag hamnar där.

Bilderna är tagna vid 14. På morgonen är magen mindre, på kvällen större. Men rakt framifrån syns den inte alls lika mycket som från sidan.

Är det något nytt som har hänt sedan sist?

Vi har köpt de första inredingsdetaljerna till barnrummet! Två gossedjur, två luftballonger och en tavla med en apa som vi fick utav mamma<3 Igår provmålade vi små bitarr på väggarna också. Vi tänkte ha samma beiga kulör som i vårt sovrum, men den känns lite för ljus? Så i veckan ska vi spana in samma färg men två nyanser mörkare typ.

60 kommentarer