Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:14 | december 9, 2020

Mina första panikångestattacker

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet att jag är skyldig er en ursäkt för min frånvaro här. Men det finns så mycket att skriva att jag inte riktigt vet vart jag ska börja? Och jag vet inte vad jag ska skriva i ett vanligt inlägg och vad jag ska ta med in i veckans graviduppdatering. Pga mycket berör ju graviditeten hela tiden. Men såhär då: jag har väl inte mått prima ballerina de senaste två veckorna. Varken psykiskt eller fysiskt.
Mina järnvärden är tydligen rätt låga för att kroppen inte har tagit upp järnet i tabletterna jag åt. Sedan har jag haft lite problem med andningen. Eller lite och lite haha herregud det har varit kaos. Har inte kunnat ta en normal promenad eller ens legat ner i sängen utan att jag har behövt smsa P i panik för att jag_verkligen_inte_får_luft. Jag vet ju hur det brukar kännas med min astma men det här är något helt annat. Så min barnmorska trodde att jag har fått panikattacker i kombo med låga värden. Blev så otroligt otroligt chockad när hon sa det? Jag har aldrig haft panikattacker innan så jag vet inte hur det känns alls. Och jag ser inte alls på mitt mående som dåligt just nu? Absolut har jag mått bättre, men panikattacker? Ah vad vet jag.

Fick skäll av barnmorskan i alla fall som sa till på skarpen ”nu slutar du isolera dig helt och börjar träffa dina vänner. Utomhus i alla fall”. Och med mig hem fick jag papper om depressioner. Det är så bra att dem tar det här på allvar men jag känner mig inte deprimerad? Absolut har jag mycket mindre livslust än vanligt, och jag har nog blivit mycket mer påverkad utav den här isoleringen än vad jag tror. Är nog mycket mer social än vad jag själv inser haha. Plus en massa underliggande stress om tusen miljarder saker som jag bara försöker trycka undan. Men jag kan inte hjälpa att jag blir arg på mig själv? Jag har kämpat i så så många år för att mitt psykiska mående ska vara på topp. Jag har undvikit varenda situation i livet de senaste åren som kan ge mig ångest _bokstavligt talat_. Och det har ju gett resultat? Jag har mått som en Gud. Min mardröm har alltid varit att bli deprimerad under eller efter en graviditet. För det är ju då man ska vara som absolut lyckligast i livet.

Mina nya järntabletter har redan gjort mirakel för mitt mående så jag hoppas att det ska fortsätta uppåt i samma spår!!! Tänk om bara det är lösningen – WOWZA då vet ni någon som plötsligt kommer vara frälst i vitaminer etcetc. Men min självbild behöver kommer ur de här dåliga tankarna jag har om mig själv. Och att ha isolerat sig såhär har ju inte direkt varit positivt för mitt jobb, vilket också har gjort att jag har känt mig dålig. Hatar att känna mig dålig på jobbet huaa fyyy.

Jaja nu vet ni i alla fall hur det ligger teeee. Orkar inte ha något normalt avslut på det här för lajvet är inte så normalt atm haha. Tjing!

17 kommentarer



21:37 | november 30, 2020

Temat för julpyntet 2020, första besöket på SÖS och fri från corona ångesten

Hej på er! Hoppas ni har haft en bra måndag och en göttig helg! I slutet utav förra veckan fick jag ett break down över det här med corona situationen och att jag for reals har börjat må rätt dåligt i min karantän. Önskade så himla gärna att jag bara hade haft ett kontor så jag fick träffa NÅGON om dagarna. Lyssna på någon, höra någon annan ha en dialog och så vidare. Än att sitta själv när min kille är på jobbet och bara stirra in i väggen. Men jag fick sjukt mycket pepp utav er på Instagram, så nu känner jag inte alls dåligt samvete över att jag hatar karantänlivet. Och att jag INTE ska ha dåligt samvete om vi behöver testa ut en barnvagn i butik (under tider minst människor vistas i butiken) osv. Jag gör faktiskt mitt bästa för att minska smittspridningen och det kommer jag att fortsätta göra. Och det ska jag vara stolt över ju. Såååå nu har jag släppt det.

Så i fredagskväll åt vi MAX hamburgesas och kollade på Idol. På dagen jobbade jag väl (hahah eh man minns ju inte vilken dag man gjorde vad längre? Alla dagar ser exakt likadana ut förutom att man vissa dagar går en lite längre promenad än vanligt typ hahaha). På lördagen bakade vi pepparkakshus (okej monterade bara) och det blev asfult. Jag hatar verkligen pyssel?

Men julpynt älskar jag för det är ju bara att ställa fram. Det är ju inget att pyssla ihop. Så det tog jag tag i på söndagen. Då hängde vi upp julbelysning på balkongen och lite i buskarna på framsidan utav huset. Sedan beställde jag hem nytt julpynt som jag snålade ur att köpa förra året. Jag försöker att dra ner på plasten och ”engångspynt” (dvs saker jag tröttnar på), och istället investera i julpynt som vi kan ha år efter år. Dvs ull, glas, porslin med mera. Ni ska få se vad jag har beställt hem så fort vi har fått det tänker jag!

Julstjärnorna åkte upp också. Men det här blir sista bilderna utav vardagsrummet nu innan ni får se det julpyntat. Beställde även hem presentpapper och nya batterier till våra stjärnor. Så det blir roligare för er att se rummet när stjärnorna lyser fint istället. Jag har julvibes, men inte alls lika mycket som tidigare år. Det tar ju bort peppen när jag inte kan göra mina vanliga traditioner. Men jag skall göra mitt bästa! Många butiker idag erbjuder ju shopping online eller utomhus, så jag kommer att hålla mig till det. Är ni peppade på julpyntet? Har ni något ”tema” på granen eller pyntet i år? Vi kör på tema NATUR och har som sagt beställt hem lite nya prydnadssaker. Men ingenting till granen, för det vill jag klämma och känna på i butik (som ju inte går atm).

Idag har jag gästat en podd (Babykaos heter den och avsnittet släpps nästa vecka tror jag) och sedan ett digitalt möte. Sedan har jag pillat på mitt mediakit och svarat på mail. Och nu ikväll så åkte vi faktiskt in till SÖS en snabbis. Jag ska dit på aurorasamtal och kommer ha knappt om tid imorgonbitti. Så för att slippa stressa imorgon så kollade vi ut vägen redan idag. Det är jobbigt som det är med det där samtalet (som förlossningsrädda kvinnor har). Så det sista jag behöver är onödig stress. Heheh det är sjukt hur jag kan vara ett sådant kontrollfreak med vissa grejer, och med annat bryr jag mig absolut nada the nada. Jaja vi hörs mer imorgon. PUSS

1 kommentarer



12:21 | november 25, 2020

Gravid vecka 26 & 27 – depression och sammandragningar

GRAVIDVECKA: 26 + 27
Idag är 67,1% av graviditeten avklarat och det är 92 dagar kvar av graviditeten! Idag på DAGEN är det prick 3månader kvar tills beräklad födsel (25e feb). Det kändes så sjukt att gå in och appen och se att det plötsligt var under hundra dagar kvar…

Bebisens status:
Bebisen är 32cm lång och väger närmre 1100 gram. Sist jag var hos barnmorskan så låg lillen över kurvan på vikt och hade växt på sig från att vara kört till att ha blivit ”normallång” för sin vecka. Sättet barnmorskorna mäter det på (ett måttband över magen) känns dock inte så skrivet i sten hehe?

Min kropps status:
Min navel har ploppat ut nu! Och min halsbränna har levlats upp så jag hostar en del (speciellt på kvällarna när man ligger ner och bebisen trycker på uppåt). Men annars mår kroppen bättre än någonsin. Tror min ichias nerv börjar hamna i kläm igen precis som i början utav graviditeten. Juste!! Jag tror att jag fick mina första sammandragningar i förra veckan. Jag var ute på en promenad och plötsligt kom det mildra smärtor men som blev värre och värre. När det var som värst fick jag stå blixtstilla och bara andaaaaas. Det slutade med att P kom och hämtade mig. I övrigt så är jag piggare än NÅGONSIN. Som att jag har ätit dubbla ADHD mediciner haha.

Psykisk status?
Jag känner mig väldigt stabil och hela min hjärna och vardag tänker inte längre på förlossningen på samma sätt. Så det är asskönt! Men igår var faktiskt första dagen jag kände mig lite deppig (alltså inte bara på lite dåligt humör utan verkligen nedstämd)? These times har verkligen fått mig att inse hur viktigt det är för mig med socialt utbyte. Tanken om en babyshower, en babymoon, gravidfotografering, att bo utomlands med bebis etc etc släppte jag egentligen för länge sedan. Men i veckan är det som att jag har insett att jag faktiskt har blivit lite snuvad på saker jag verkligen har sett fram emot som gravid. Smågrejer jag vet. Men jag har ändå sett fram emot dem. Och jag vet ju inte om jag någonsin vill/kommer att bli gravid igen så det är ju saker jag inte får tillbaka.

Jag har varit rädd för 3 saker under graviditeten/förlossningen: att jag ska få panik under förlossningen, att P inte får följa med till förlossningen och att jag ska bli deprimerad under graviditeten eller första tiden med bebis. Så jag hoppas verkligen att måendet vänder lite.

Cravings?
Julskinka på vörtbröd med Västerviksenap. Nu längtar jag efter rödbetsallad och köttbullar på mackan nom nom nom.

Corona tankar:
Jag börjar dock känna mig lite lätt stressad över att vi har så många inköp kvar? Det är mycket saker under graviditeten som inte riktigt har blivit som vi har tänkt (såklart) i och med Corona och restriktionerna. Tillexempel så har vi ju testat ut vagnar innan jag blev gravid, men inte provkört någon sedan dess. Nu med nya restriktionerna så vill jag inte skapa trängsel genom att besöka barnvagnsaffärer?

Jag är inte rädd för att smitta någon eller bli smittad (kanske borde vara pga graviditet plus astma?) utan mer att statsministern och Folkhälsomyndigheten säger att vi ska hålla oss hemma och då vill jag bara göra rätt för mig. Men samtidigt känns det hål i huvudet att göra ett så dyrt köp som barnvagn utan att känna och klämma? Hur tänker ni andra gravida med sånt? Struntar ni i restriktionerna och går ut och shoppar ändå? Vet inte alls hur jag ska tänka.

Är det något nytt som har hänt sedan sist?
Nej ingenting? Jag har dock kommit på en grej jag gärna har med i mitt förlossningsbrev. Min vän Sarah Tjulanders förlossningsvideo (se här klick). kändes så himla odramatisk. Och inte alls som ett utdrag ur ett kaosartat avsnitt av Grey’s and Anathomy. Mycket för att rummet var nedsläckt och alla var så lugna tror jag. Så får vi chansen vill jag gärna ha ett nedsläckt rum på förlossningen. Och bada badkar hehe 🙂 Är besatt av det precis som varje höst.

Här kan ni läsa om vecka 22, vecka 23, vecka 24, vecka 25.

14 kommentarer



12:10 | november 23, 2020

Mina tankar kring NIPT-test

Hej på er mina goa. Jag har fått många ”större” frågor sedan jag gick ut med att jag blev gravid. En sådan var det här med att göra ett NIPT-test. För er som inte är i barn svängen (hade nöll köll på vad detta var för några år sedan). Så är det ett test man kan göra valfritt (kostar mellan 6-10k att göra privat) där man kan se hur stor risk det är att ens barn har en kromosomavvikelse + vilket kön barnet har.

För er som inte känner till min historik, så har jag haft en storebror som heter William. Men som efter ett chockartat urakut kejsatsnitt i v 36 föddes med en kromosomavvikelse som heter Edward Syndrome (en extra kromosom på 18e paret). Och 9 månader senare så somnade han in<3 En tragedi i min familj och som har präglat väldigt mycket utav den jag är idag, trots att han inte fanns när jag kom till världen.

Men eftersom att kromosomavvikelsen låg så nära i släkten som ett syskon till mig, föll det sig ganska naturligt att vi ville göra ett NIPT-test när vi fick reda på att jag var gravid. Men så gick vi igenom ett ultraljud och ett KUB-test (som görs på rutin men som är valfritt och är light versionen utav NIPTen kan man säga men som staten finansierar). Och dem såg bra ut. Där berättade barnmorskan att Edward Syndrome inte ska vara ärftligt. Jag trodde att jag skulle googla som en galning på statistik och fakta när jag kom hem, men det gjorde jag inte. Utan vi har valt att blankt lita på vår barnmorska och därför skippade vi NIPT testet.

Blir alltid lika gråtig när jag ser den här videon. Ser ni bullkinderna, putmagen och snuttandet med läpparna<3

Under den här graviditeten har jag själv blivit chockad över hur lite jag har oroat mig. Och det har aldrig varit för att jag tar någonting för givet eller för att jag har tänkt att ”det inte kommer hända oss”. Tvärtom, jag är fullt medveten om alla risker som finns. Jag vet ju att man kan gå en hel graviditet i tron om att ens barn är fullt friskt, men sedan så föds det jättesjukt – precis det som hände min familj och min storebror. Jag har en så extremt stark inre tro på att allt som är menat att bli, kommer att ske. Jag tror inte på just Gud, men absolut på någon form utav högre makt. Därför gjorde vi inte det där mer ”pricksäkra” testet för att se eventuella kromosomavvikelser.

Just nu vet vi att vårt barn mår bra, men för den saken skull är det många saker som kan gå snett innan den lille intar vårt liv. Och skulle det bli så, så får vi ta det då. Och helt ärligt så räds jag inte så mycket för det just nu. Jag vill självklart aldrig någonsin se mitt barn lida, men jag ser verkligen på min graviditet som ett mirakel. Vi önskade oss ett barn, sedan vem det är som kommer hem till oss har ingen betydelse – faktiskt. Det här lilla miraklet är lika efterlängtat oavsett. Och föds den här lilla människan med såkallade avvikelser så är det inget som jag kan förbereda mig på nu ändå. Är ni med på hur jag tänker?

Sedan ska det ju tilläggas att vi (hittills) aldrig har hamnat i ett skede där vi har tagit emot ett besked om att vårt foster/barn har någon avvikelse. Så jag har ju ingen aning hur jag skulle reagera där och då, det kan nog ingen svara på för det beror ju så mycket på omständigheter tänker jag? Men nu vet ni i alla fall mina generella tankar kring det här med NIPT-tester. Sedan hur andra gör lägger jag prick noll värdering i verkligen. Jag tycker att man ska göra det som känns bäst för ens egna familj! Oavsett vad det är<3 Och jag skriver såklart inte det här för att provocera någon. Jag vet inte vad den generella uppfattningen är kring NIPT eller om folk kommer att tycka jag är sjuk i huvudet nu haha? Men jaja, hittills har jag mått väldigt bra av att tänka att ”det som är menat att ske kommer att ske” för det har gjort att jag inte tar ut någonting i förväg och att jag oroar mig väldigt lite vilket känns skönt<3 Komplext ämne helt klart, och jag vet inte om jag alltid kommer att tänka såhär. Men just nu är det så jag känner.

Gjorde ni ett NIPT-test när vi väntade barn? Varför/varför inte i så fall?<3 Kram på er!!

14 kommentarer




14:07 | november 18, 2020

Gravid vecka 25 – celluliter, åderbråck och marabou TUC

Halloj! Inlägget ni får läsa nu skrev jag ihop i förra veckan, men glömde helt att publicera. Då hade jag precis gått in i v25 (byter vecka på fredagar). Men texten handlar alltså om v.25. Hoppas ni inte blir allt för förvirrade. Men i dagsläget är jag alltså inne i v26 så det kommer en ny uppdatering om den veckan också.
GRAVIDVECKA: 25
62,9% avklarat och det är 113 dagar kvar av graviditeten!

Bebisens status:
Bebisen är 30cm lång och väger ca 800gram. När jag träffade barnmorskan i början utav veckan så fick hon veva runt med ultraljudsmonitorn som en elvisp över magen. Så fort hon satte ner staven fick hon febrilt flytta på den för att hinna med i bebisens tempo. Hittills finns det ju en del plats kvar där inne som h*n kan röra sig på, men trots det känns det så så trångt. Jag har börjat fatta mönstret för när h*n är vaken och sover också, det följer ett ganska tydligt schema timme för timme.


Min kropps status:

Jag mår fortfarande toppelitopp! Inga krämpor alls egentligen *peppar peppar*. Hoppas det håller i saaj! Magen har börjat klia saaaatan dock. Det spelar ingen roll hur mycket jag smörjer med olja och hudlotion. Så idag köpte jag Locobas på Apoteket som är en superfet kräm. Håll tummarna för att det hjälper! Eh juste jag har börjat flåsa som en jävla ko så fort jag ska flytta mig i soffan pga att magen är stenhård och proppfull känns det som haha. Har även märkt att magmusklerna har börjat glida isär nu och att jag inte har samma styrka där. Har även fått mycket celluliter på sidan av låren + åderbråck (tydliga blodkärl). Antagligen för att jag har gått upp i vikt hehe.

Psykisk status?
Jag känner att min ADHD spökar en del nu. Eller ja, den i kombination med min preggo-hjärna är faktiskt inte ashärlig. Gråtit över det i veckan för att jag känner mig som ett BARN i huvudet. Absolut ingenting fastnar och det är så förbannat frustrerande, speciellt när jag jobbar. Här om dagen åkte jag ut med bilen och hade glömt att stänga laddlocket till elen? Och när jag tittade upp mot huset stod ytterdörren öppen? Haha hade alltså tänkt att lämna huset helt öppet. Ahh pallar ej.

Cravings?
Denna veckan har det helt klart varit Marabou TUC. Den chokladkombon är…? Out of this world. Har ju som vanligt en dille på kriiiisp (genomgående i mitt liv generellt dock). Alltså typ rödkål, granatäpple, popcorn, knäckebröd etc.

Är det något nytt som har hänt sedan sist?
Första babygrejerna har kommit hem! En bärsele (någon frågade om modell och det är en Babybjörn Mini tror jag man säger?) samt en Babysitter ifrån samma märke + leksaken man kan köpa till och hänga över. Det var en så sjuk känsla att packa upp?! Det blev lite lite verkligare på något sätt…

0 kommentarer