Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

11:43 | april 10, 2020

Brunos skällande – vad ska vi göra?

Godmörra fellas! Vet ni vad jag läste igår? Att ”Dom som är gladast i dessa karantäntider är alla husdjur” – och det är ju verkligen så sant. Haha Bruno tycks nog vid en första anblick vara kaxig (pga skäller när någon kommer hit tex). Men egentligen är han Sveriges största fegis hahaha. Om någon går fram till honom för att hälsa när han skäller så springer han direkt därifrån och ställer sig bakom mig och P.

Det här med skällandet har ju verkligen varit (läs ÄR) en jobbig grej. Som vi t.o.m har träffat en hundtränare/hundteraput flertalet tillfällen för att få bukt på. Vi testar ju olika saker hela tiden, och det som har funkat bäst hittills är att be honom att gå och sätta sig i korgen. Och sen ge godis som beröm. Då kommer han oftast av sig lite och glömmer bort varför han skällde. Men generellt sätt så skäller han för att han blir genuint rädd. Men springer det förbi en katt utanför huset så är det ju inte av rädsla han skäller direkt haha.

Men det där med ”korgen” funkar verkligen inte alltid. Han är så FÖRBANNAT envis. Säger man ”nej” med suuur röst så tar han svansen mellan benen och tittar ”under lugg”. Men går vi därifrån så ligger han och ”muffar” ändå (som vi kallar det). Då är det inga skall utan då låter det såhär: ”moff moff! Moooff. Moooff” bokstavligt talat.

Dom säger ju att mycket sånt här är en mognadsfråga. Och vi kämpar ju verkligen på. Men tyvärr har vi ju fönster prick överallt och det är dem som förstör. Är vi i en lägenhet utan fönster från golv till tak så skäller han inte. Och drar vi ner persiennerna här hemma så skäller han aldrig heller. Men om folk går förbi på gatan så skäller han dock enbart (numera! Yay framsteg!) om det är en okänd hund som passerar eller någon som beter sig konstigt. Vi hade inte alls problem med det här i början… Tills några barn längre ner på gatan började komma hit och skrämma honom/reta honom. Som sprang in på vår tomt och gömde sig utanför våra fönster där han låg och sov. För att plötsligt bara börja RÅBANKA på fönstret så han vaknade och blev vettskrämd.

Jaja det är ju bara att kämpa på! Är lite nojig över hur det kommer bli när vi sätter upp staket dock. Vi vill ju absolut inte att han bara ska stå ute och skälla på minsta löv som rör sig? P tror dock inte att det kommer vara något problem så fort han har vant sig vid allt utomhus.

Aja det jag skulle komma till var ju i alla fall att han är en riktig fegis. ”En känslig liten kille” som min mamma brukar säga. Så fort han blir ledsen (om P har skällt på honom eller om någon okänd ryter ifrån) så ställer han sig direkt på bakbenen för att få komma upp i mitt knä. Likadant när han blir trött. Då vill han ha närhet och mys. Helst ska han då borra in sin nos mellan min axel och haka och ”gömma sig”.

Lilla gubben. Alla husdjur visar ju på något sätt beteenden som upplevs som ”mänskliga känslor” i olika situationer. Att dom skäms vid utskällning eller ylar av glädje när dom blir lyckliga tex. Men Bruno beter sig verkligen EXAKT som en trotsig 3åring.

Ni vet: blir sur och börjar ”prata” om han inte får mer godis. Eller när han blir sur och bokstavligt talat vänder ryggen till och VÄGRAR kolla på en/lyssna på tilltal. Alltså minst 10gånger om dagen får han mig att GAPSKRATTA högt för att han beter sig så mycket som ett barn. Alltså hahaha.

Aja nu ska jag och P städa hela huset. Ebba, Erik och älskade lilla Ingrid kommer hit för att äta korv i solen. Pöss!

2 kommentarer



14:27 | januari 8, 2020

Årets första outfit och problem med Bruno

Inlägget innehåller adlinks.

Kappa & liknande här | Skinnbyxa slutsåld liknande här | Väska (ny favorit!)| Boots (äntligen mina!) finns även i beige | Smycken Safira 

Såhär såg Kotten och jag ut när vi strosade runt på stan idag! Eller ja, rände runt på möten snarare. Jag skulle ha mött upp min kille, men han var tvungen att hoppa in i ett möte. Då blev det krisigt med fotograf. Så denna bilden är faktiskt tagen av en helt random tjej på gatan.

Tänk va, jag har jobbat med det här i 6år på heltid och jag har aldrig vågat fråga någon om det tidigare. Men någon gång måste ju vara den första! Hon var supertrevlig också och ville veta vad jag hette på Instagram. Så förhoppningsvis har jag en ny följare nu hehehe.

Skinn på skinn! Och mycket smycken – alltid mycket smycken!

Herregud vilken go kombo. Jag ÄLSKAR min garderob just nu. Efter att jag investerade i de nya bootsen ni såg här över och den lilla clutchen (kopia av Bottegas sviiindyra) så kändes min garderob helt komplett. Även letat efter en sån här beige kappa, så köpte den i nya butiken på Drottninggatan. Men som ni ser via länken så verkar den ha ett midjeband. Vilket inte min hade när jag köpte den, buhu… Jaja.

Alltså kolla på honom! Min lilla Kotte-Knoppe! I nästa vecka ska han kastreras, och just nu tycker jag att det känns rätt jobbigt. Menmen. Det kommer gå toppen. Senaste dagarna har han flippat ur fullständigt, så jag vet inte om han kom in i puberteten nu. Men han har plötsligt blivit rädd för saker, ska markera revir och är LIVRÄDD för att man ska röra hans tassar. Allt löser sig såklart, men det är jobbigt att se att han inte finner ro.

Nu ska jag återgå till mailandet – puss på er!

11 kommentarer



16:18 | november 5, 2019

Problem med Bruno – hjälp oss

Nu tänkte jag faktiskt be er om lite tips och råd när det kommer till Bruno. Som ni vet går ju vi till en tränare med Brune en gång i månaden, och under de timmarna har vi fått med oss hemläxor som vi sedan tränar på. Och tar upp frågor eller om vi vill utveckla andra saker. Det jag kommer att skriva om nu är något som vi inte riktigt har tagit upp med vår tränare än, men vår tanke är att hon ska få komma hem till oss och själv få se hur Bruno agerar i sin hemmiljö.

Alltså min lilla lilla älskling <3 

Hundtränaren har gett oss många små tips som har varit väldigt betydelsefulla i vardagen. Tex om Bruno har gjort något han inte får, tex tagit en toffla och sprungit iväg med den. Då har vi såklart sagt ifrån, men när han sen har släppt tofflan och sprungit till oss istället så har vi glömt bort att ge beröm. Så det gör vi alltid nu 🙂 Beröm så fort han slutar med det han inte ska. Det gör att han har blivit lite mer lydig i vissa situationer. (OBS jag vet att Bruno är en valp och att han ÄR busig, det ska han ju vara också, men det är skillnad på bus och olydnad).

 Vi tränar lydnad och inkall varje dag i olika miljöer, men något som VÄGRAR att sätta sig är det här med hans skällande. Eller alltså, han skäller inte på promenader eller såna saker. Utan det är HÄR HEMMA. Vi har ju fönster ut mot gatan ifrån golv till tak, så han ser ju VARENDA människa som passerar vårt hus. Och VARENDA gång skäller han. Vilket är kanske 30 gånger om dagen? Minst. 50 kanske? Ibland vaknar jag mitt i natten av att hans skall låter helt panikartat, och som om någon på riktigt försöker att skjuta sig in igenom ytterdörren. Men då är det en liten ekorre som har klättrat upp på balkongen.

Vi har testat allt! Säga NEJ på skarpen, distrahera med olika godislekar, klappa händerna, bara låta glad på rösten, låta arg på rösten utan att säga ifrån, ja alltså ALLT. Vår hundtränare säger att han skäller för att han vill skrämma bort förbipasserande. Och tyvärr så tror han ju att han skrämmer bort alla också, eftersom att de ute på gatan inte hör honom. Utan glatt promenerar vidare… Höjer vi rösten och ropar ”Nej” så tror han att vi också vill vara med och skrämma bort alla och blir ännu mer galen. Om jag går fram till fönstret och säger ”ingen här” så blir det lite bättre. Men iom att huset är så stort så springer han bara vidare till nästa fönster där han ser dom igen och börjar skälla på nytt. Det är liksom ingen långsiktig lösning att jag ska springa fram varje gång.

Om jag jobbar hemifrån brukar han få vara med mig inne på kontoret för där ser han inte ut på gatan. Då är det som att han kan slappna av och somnar direkt. Vilket har gjort att vi har testat att skärma av huset med staket. Men ser han då någon utanför huset emellan så skäller han så mycket att han nästan sätter i halsen. Som att han inte har kontroll och inte vet vad han ska ta sig till? Det är ett panikartat skall då verkligen.

Och plingar det på dörren… OMG då svimmar han nästan för att han skäller så mycket. Det bästa är ju om han får hälsa på de som kommer, då avtar det väldigt fort. Men det är inte så att en hundrädd budkille eller grannbarnen tycker att det är speciellt kul att hälsa när han skäller så mycket. Allt det här började med att Bruno bara var några veckor gammal, och några barn i området började cykla utanför vårt hus och skrämma Bruno. Vilket vi inte fattade att dom gjorde de första veckorna, tills dom började springa in på vår innergård och fram till våra ytterfönster. Så jag vet inte om han är rädd, vill skrämma bort de utanför, vill skydda oss ELLER tror att det är en lek. En sak vi har märkt är att han inte alls vaktar lika mycket om han bor hemma hos min mamma eller svärmor. Han ligger fortfarande BARA på platser där han ser ut igenom fönstren, men han går inte runt på helspänn och skäller inte alls i samma utspridning som här hemma i huset.

Har jag något RIKTIGT gott som tex en köttbulle, så slutar skällandet för en millesekund. Men så fort han har fått köttbullen springer han tillbaka och skäller. Och jag är rädd för att dra det kortet för ofta också, då det känns som att han tror att han får godis och uppmuntran när han gör något fel.

Så nu kommer min fråga till er: HAR NI NÅGRA TIPS? Jag vet på riktigt inte vad jag ska ta mig till och ibland vill både jag och P lägga oss ner och börja gråta för att vi känner oss som så dåliga hundägare. Vi tränar och tränar och tränar och det går jättebra. Sen börjar det om på noll igen så fort någon passerar huset eller plingar på dörren.

29 kommentarer



12:17 | oktober 17, 2019

Networkingmöte med Loréal och nytt favoritcafé i Stockholm


Diadem Picapica | Halsduk Acne | Kappa Arket

Här ser ni mig och mitt lunchsällskap idag + Elin men henne glömde jag helt att fota hehe. Vi gick på ett networkingevent imorse med Loréal. Jag älskar verkligen Loréal och vårt samarbete som vi hade hela förra året. Önskar att jag hade kunnat förlänga det till ett livslångt ambassadörsskap haha. När jag tänker på det är jag SJUKT STOLT över vilka företag som har velat jobba med mig igenom åren.


Efter networkingfrukosten (där marknadschefen för VitaminWell koncernen hade snackat) så gick jag och Elin bort till Kavalleriet. Mitt favoritcafé Snickarbacken har ju stängt ner (fattar inte varför?). Så nu är detta min nya favorit. 

Läcker inredning, goda bakverk, typ inga människor, parkering nära om man behöver det och bäst av allt: Bruno får vara med! Har ni appen ”Ta med hunden”? Där kan man se vilka ställen där man får ha med hund. Så smart!
Min lilla kotte. Hemma är han van vid att sitta i mitt knä när jag jobbar. Så på caféer är han alltid lite orolig till en början. Eller ni vet, han är ju inte van vid att så många människor cirkulerar runt honom när han ska sova. 

Efter 2h hade jag avverkat min mail, hjälpt Elin att fota ett samarbete och skvallrat för varandra om vinterns resor. Gud jag kan inte fatta vad jag ska få uppleva om några månader… Tur att mami och min syster kan passa Bruno, annars hade den här resan aldrig kunnat bli av!

Nu ska jag klippa lillkillen mellan ögonen så att han ser lite bättre och efter det så ska vi till hans tränare. Spännande!! Önska oss lycka till <3 

3 kommentarer




11:20 | maj 8, 2019

10 likheter mellan att skaffa en valp och ett barn

Nu har vi haft Bruno hos oss i 2,5 månad (herregud vad kort tid men det känns som ett helt liv?). Och idag tänkte jag skriva om det där som många kanske inte pratar om… Ifall en valp påverkar ens relation till det sämre. Eller snarare, HUR MYCKET det påverkar. Jag rådfrågade ALLA jag känner till som har en hund eller vet någon som har en hund, om alla negativa sidor. Och då pratades det bara om det här i förbifarten.

Antingen så är det inget som andra har reflekterat kring, eller så är detta helt enkelt bara något som har påverkat oss. DÄREMOT, när jag pratade med dom som har barn så beskrev dom EXAKT det vi går igenom. 

Så jag tror verkligen att en valp är ”förstadiet” i en relation inför att skaffa barn. Som par testas man inom samma kategorier. Något man kanske inte tänker på innan man skaffar en valp. Därför tänkte jag lista dem nu.

Och hallå!!! Även fast det finns saker man bråkar om kring barn eller sin valp så är de positiva sidorna alltid fler och kärleken större än att man skulle ”ångra det”. Något sånt finns inte på min världskarta så jag vill bara förtydliga det. Jag klagar inte utan är bara rent krass, såhär ÄR det. MEN! Jag är glad över att jag och P testas nu, för då har vi ett aningens hum om vad som väntar… Denna listan gäller ju bara valpar och inte när Bruno blir äldre. Men nu till min lista!

1. Hela livet måste anpassas efter valpen. Även fast vi har varit bestämda med att Bruno ska anpassa sig efter vårt liv och inte tvärtom så går det tyvärr inte att komma ifrån helt. Även fast vi kan ta hem honom till våra vänner, så är det jobbigt nu i början innan han är rumsren tex. Jag kan knappt koncentrera mig på samtalen utan har bara stenkoll på Bruno och ifall han behöver kissa. Eller ska hög musik spelas kanske det inte är den bästa miljön för hans öron tex. Dvs= man behöver åka hem tidigare alternativt att man löser passning.

2. Små vardagssysslor blir projekt. Nu efter 2,5 månad BÖRJAR vi kunna gå hemifrån i kortare perioder till tex närmsta mataffär. Men för bara två veckor sedan kunde jag inte åka och handla fastän jag hade tid över, för vem skulle ta Bruno? Han är ju för liten för att knytas fast utanför affären?Så då behövde P komma hem och byta av mig eller åka och handla själv när hans jobbdag var slut vid 18. Ineffektivt med andra ord. Jag förstår verkligen inte hur man löser denna biten om man bor själv och skaffar en valp? Hjälper någon en att handla då?

3. Familjelivet blir ett företag. Vilket är oerhört osexigt men det måste bli det för att man ska få allting att funka. Plötsligt behöver jag ha full insyn i P’s kalender och han i min. Annars står man där och båda har något inplanerat på varsina håll och någon får ställa in. Kommunikation heeeela tiden om saker som händer flera timmar framåt i tiden. Innan var det typ ”vi ses sen då!”. Nu är det ”Vi ses sen då! Glöm inte att han ska äta vid 15 så ta med mat, gärna extra. Ett hundben också samt glöm inte att köpa nya bajspåsar. Gör du det emellan X och Y i din kalender?”. Glömmer då P att köpa bajspåsar och Bruno bajsar på gatan och folk kollar snett så blir jag ju irriterad…

4. ”Vems tid är viktigast, din eller min?” Denna är så himla svår tycker jag. Men rent krasst så BLIR DET JU SÅ, speciellt eftersom att han ska kissas var 40e minut.
Jag: ”Vem ska ta ut honom nu då? Jag fick avbryta detta tre gånger förut, nu är det din tur.”

Han: ”Nejmen jag ska precis ta ett telefonmöte…”
Jag: ”Nu kissar han inne igen, jag sa ju till dig att gå ut med honom för 10 minuter sen, nu är det för sent…”
Han: ”Jo men hallå nu städar ju jag eftersom att du inte har gjort det idag när ni var hemma?”

Ja ni hajjar…

5. Värderingarna sätts på prov. Jag tyckte ändå att vi var bra på att prata igenom alla möjliga situationer som skulle kunna inträffa med en valp och hur vi skulle hantera dem. Vi båda är 100% överens om det mesta, tex nolltolerans mot att han tigger, hoppar, juckar och skäller. Men hur säger man ifrån när han gör fel? Eller berömmer när han gör rätt? Hur ska vi lära honom att gå bra i koppel? Vad ska vi prioritera först att träna på? Hur länge är det okej att han inte är rumsren? Vems fel är det? Säkerhetsfrågan, tycker vi lika där? Osv osv.

6. Vem ska städa? När det bara var jag och P så var ju fördelningen väldigt lätt. Man plockar undan efter sig själv och de övriga sysslorna delar man upp 50/50. Men nu tex om vi ska påta i trädgården och göra våra saker så måste någon alltid hålla ett extra öga på Bruno. Vilket innebär att den ena alltid blir avbruten och sysslorna tar längre tid att genomföra. Hur delar man upp det då? Sen så stökar ju en valp ner med leksaker, jord, kiss, skräp i pälsen osv. P är ju också manisk med prylar och jag med skräp så vi båda får ju psykbryt ibland av allt stök…. Jag läste på Vanjas blogg att dom i hennes relation har mottot ”Den som lider minst får göra det” vilket vi har börjat implementera och som funkar väldigt bra.

7. Man är trött, hela tiden. För att det helt enkelt tar tid men framförallt energi att uppfostra, ha tålamod osv. Numera kissar ju inte Bruno på nätterna (oh lord då var inte humöret alltid på topp på eftermiddagen när vi hade sovit dåligt! Jag fattar verkligen varför många har skilda sovrum i spädbarnsperioden). Men en kiss vid 23 och en vid 06 behövs fortfarande. Vi som brukade sova mellan 21-08 innan han kom. Det är ändå 4h mindre. 20h mindre sömn på en arbetsvecka.

MEN! Varje morgon när han får komma upp i sängen och pussa en godmorgon så skiter man ju fullständigt i att klockan är 06. Vi skulle gå upp hela nätter och kissa med honom tills vi dör om det så krävdes såklart, han är värd allt. Jag menar som sagt inte att klaga, utan jag bara rent krasst skriver att dålig sömn påverkar ens relation.

Bruno ligger till höger i bild men han syns knappt haha…

8. Man blir begränsad i livet. Det är slut med det spontana! Jag kan tex inte bara dra till Mexiko när jag vill. Eller dra en utgång. Jag vet att detta gör att många inte skaffar hund, men för min del så vill jag ju inte ens dra till Mexiko eller köra spontana utgångar längre. Och skulle jag vilja det så löser det sig ju då. I sommar ska vi tex på två utomlandsbröllop och då får han bo kvar hemma i huset så flyttar min familj in. Att ha familjen nära eller vänner som är benägna att hjälpa till är ju verkligen ett plus om man skaffar valp. Även fast vi har 100 kompisar som har erbjudit sig så kommer vi nog utnyttja det mer senare när han är rumsren. Jag vill inte att han ska vara en börda för någon. Inget jag heller tänkte på innan, ”det är väl bara att lämna iväg honom” tänkte jag…

9. ”Ska han sova i sängen eller inte?” Just detta KAN ju bli ett problem, just ifall han aldrig växer ifrån att sova i sängen… Men sover Bruno i sin säng 5 av 7 kvällar i veckan. Även fast man vill att han ska lära sig att sova på golvet så ÄR HAN JU en liten aaaaaaasgullig valp som man bara vill gosa med. Detta vet jag dock att många bråkar om. Samma när man får barn..

Gud va liten han var på den här bilden<3

10. Sexlivet påverkas. Förlåt för infon men man är ju konstant trött… Dessutom vet man att han vid 03 behöver gå ut och rastas så då vill man bara passa på att sova. Dessutom har man antingen en valp bredvid sig sängen eller en valp nedanför sängen. När han väl somnar vågar man knappt vrida på sig för man är rädd för att han ska vakna osv… Heja er som löser detta aningen med valp eller småbarn!

Sexlivet är absolut inget jag vill romantisera, då många redan går runt och tror att ”alla andra ligger så mycket mer än oss, men vi pallar inte, är vi inte kära längre?” osv. Men innan vi köpte Bruno ställde vi in oss på att ALLT vårt fokus kommer att hamna på honom den första tiden. Vi två kommer i andrahand. Och så länge man vet att det är en period så är det ju lungt. Det är när man börjar tänka ”Ska det vara såhär för alltid?” som det blir farligt…

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag älskar Bruno över allting annat. Alltså på riktigt. Vi längtade efter honom i flera år och nu är han äntligen här. Varje dag tar jag upp honom i min famn, pussar på honom och säger ”tänk att du är här nu? Att du ska bo här hos oss nu föralltid?” blö blir grinig av tanken *hey blödig much*. Hahaha men vad tycker ni om detta inlägget nu då? Håller ni med i alla 10 punkterna? Eller hur var det för er under valptiden? Eller småbarnstiden? Jag tycker det är så himla kul att läsa och prata om sånt hehe <3 

40 kommentarer