Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

14:23 | april 26, 2021

Visa William i mina sociala medier eller inte?

När jag fick reda på att jag var gravid så började man ju såklart tänka på hur livet och den nya vardagen skulle bli. Jag som alltid har visat en väldigt personlig sida av mitt liv i sociala medier tänkte att jag skulle berätta för er direkt. Men istället kände jag precis tvärtom. Att min graviditet var väldigt väldigt privat. Hade jag kunnat hade jag absolut kunnat göra en Kylie Jenner och ba *säg hej till min bebis!!!* från en dag till en annan. Men det fick vänta till v21 när det var omöjligt att dölja magen mer. Jag fick en beskyddarinstinkt jag inte visste att jag besatt. Jag har alltid skyddat min familj till det yttersta, men så fort det blev ett plus på stickan så eskalerade det för varje vecka magen växte.

Likadant med min förlossning. Jag checkade ut 2v innan BF, gick över tiden 11 dagar och sedan väntade jag ytterligare 2v innan jag la ut en bild på att han hade kommit. För att mitt nya liv helt enkelt känns extremt privat. Samma sak när jag fick min ADHD-diagnos, jag väntade i månader med att berätta för er. Jag behövde landa i det själv först innan jag fick höra alla andras åsikter.

Jag har bloggat sedan jag var 12år gammal, det är mer än halva mitt liv. Och jag har gått igenom den här fasen tre gånger tidigare. Första gången jag fick panik över att min privatliv var offentligt för allmänheten var när jag gjorde slut med mitt ex för typ 8år sen. Då fick jag känna på tempen på relationen till mina följare. Många rentav KRÄVDE att jag skulle dela med mig utav allt i minsta detalj. Jag förstår ändå det, för ni hade ju byggt upp en relation till honom också och oss ihop. Många blev så involverade, menade väl och ville sörja tillsammans med mig. Men ni behövde ett avslut för att kunna gå vidare. Det kom väl som en chock för er även om det inte gjorde det för mig. Men jag ville inte dela varför vi gick skilda vägar.

Andra gången var när jag gjorde slut med en vän. Då började det också spekuleras vad som hade hänt, varför och om allting bara var fejk. Det skrevs så mycket elaka spekulationer att jag helt tappade lusten att arbeta med mina sociala medier. Och successivt fick jag tankar på att byta jobb (vilket jag även gjorde efter detta och började arbeta på byrå). För den sidan ni inte såg var ju att jag satt framför min skärm, läste all skit och grät över det som hade hänt. Det blir liksom en dubbel sorg. Dels är man ledsen över det som har hänt, men sen tvingades man utstå hatkommentarer och bli påmind om uppbrottet hela tiden.


Och tredje gången var när jag träffade P. Han ville inte vara med i mina sociala medier och jag respekterade det såklart. Men då började folk hitta på en egen persona om vem han var, och vilka våra anledningar var till att vi höll honom ”hemlig”. Då fick jag smaka på hur det kändes när någon skrev elaka saker om min närmsta familj. Vilket jag aldrig någonsin hoppas på att få göra igen. 

P var aldrig ”hemlig” för att skapa någon hype. Inte min graviditet, min förlossning eller de första veckorna med min son heller. Men jag är någon ny nu. Jag har något nytt jag måste skydda med allt jag har. William. Och att lägga ut bilder ifrån BB och skriva ”vår son är här nu!” med en bild på honom, innan våra familjer ens har sett hans ansikte – fanns faktiskt inte på min världskarta.

Det spelar ingen roll om en följare ”kräver” att jag ska uppdatera om hela min förlossning eftersom att jag har pratat om min förlossningsrädsla… Eller att någon av ren välvilja frågar hur det kändes att kissa efter förlossningen eftersom hon också ska föda snart… Det här är mitt LIV. Min förlossning är det mest utlämnande, intima och privata en människa kan vara med om i livet. Och inte bara för mig utan för hela min familj. Och det är jag som bestämmer vad jag vill dela med mig utav och hur ofta jag ska uppdatera er om det.

Jag KOMMER att skriva om William och vårt liv. Jag kommer att prata om mina åsikter om allt kring att vara en förälder. Men det tog flera år för mig att hitta den balansen jag har haft i mina sociala medier. Bara med alla tråkigheter kring min pappa, så dröjde det länge innan jag ens yppade ett ord om det. Jag mörkade länge att jag ens hade brutit kontakten med honom. Men en dag vågade jag mig på att skriva en text om hur jag kände kring allt, men t o m då låtsades jag som att det handlade om en vän. Och flera år senare skrev jag ett personligt inlägg om allting. Inga privata detaljer eller påhopp, utan generellt hur man går vidare ifrån en sån sak.

Det här är mitt nya liv och det kommer ta tid för mig att hitta mina nya gränsdragningar. Jag har inga problem med att dela bilder på vår son när han ligger och chillar i min famn i en stickad outfit. Men jag vill inte lägga upp såna bilder varje dag. Och jag vill absolut inte dela med mig av bilder ifrån när han badade imorse och täcka över hans intima delar med emojis.

Men livet är ju allt där mittemellan perfekta bilder till flödet och de mest intima stunderna. Det handlar inte om att jag vill skapa någon hype kring mitt barn, tvärtom. Jag vill skydda honom. Dessutom är det inte bara jag som bestämmer vad som ska skrivas om honom eller inte, vi är två vuxna i varje sånt beslut. Och vi är dom som vet hur vi på bästa sätt skyddar honom. Ingen följare, ingen debattör i DN, ingen annan influencer och inte ens någon av våra vänner har något att säga till om där. Det är vi som sätter gränserna för vad som ska delas om honom och inte. Och vi har heller inga krav på oss att dela varför eller varför vi INTE väljer att göra något. 

Eftersom att många saker känns alldeles för privata för mig att dela, så kan jag inte tumma på det för att vara schysst eller för att det är ”mitt jobb”. För det är i allra högsta grad mitt privatliv också. Och skulle jag börja tumma på saker, och tex lägga ut en video ifrån min förlossning fast jag innerst inne inte vill – så skulle det kännas som om jag sålde ut mig själv. Och jag vill aldrig känna att jag säljer ut min familj? 

Å andra sidan, de sakerna jag VILL dela med mig om, t e x fjärde trimestern eller att jag blev behandlad utav en barnmorska under min förlossning – delar jag med mig utav de sakerna så får jag energi. För jag känner i hela kroppen att jag gör rätt och att jag kan stå för det jag har lagt upp.  Även om någon annan kanske absolut inte hade skrivit om det för 70 tusen personer på Instagram.

Så ALLT jag funderar på att lägga ut i sociala medier måste jag först känna in, ”är det här något jag skulle stå för att lägga ut? Kan jag ta att folk har åsikter om det här?” Kan jag det, ja men då lägger jag ut det. Men är svaret nej på dom frågorna så skulle det kännas som att jag sålde ut min familj och därför skiter jag i det.

Men oavsett vilket av dem jag kommer fram till när det gäller William, så är det något bara P och jag har med att göra. Precis som att jag inte har ett sk*t med att göra vad andra influencers eller privatpersoner väljer att lägga ut på sina barn. Och helt ärligt så bryr jag mig inte ett dugg heller, jag lägger verkligen noll värdering i hur andra gör. För jag har fullt upp med att ta hand om min egna familj istället för att snacka skit om andra. 

Nu har ingen skrivit någonting elakt till mig alls! <3 Däremot vet jag att det pågår en j*vla häxjakt runt andra mammor på sociala medier, så därför känner jag att jag måste avsluta det här inlägget med att sätta ner foten lite…

För om du är en utav dem som sitter och spekulerar med dina vänninor eller i kommentarsfältet på folks bloggar om ”varför i hela friden hon valde att lägga ut X eller Y?!” – så rannsaka dig själv. Varför känner du behovet att prata illa om andra mammor? Varför bryr du dig ens? Är du verkligen hundra procent lycklig över ditt egna liv? Och varför är du en sån förbannat dålig förebild för ditt egna barn när du sitter och snackar skit om andra? Uppenbarligen är du ingen supermorsa till förebild du heller. Dem du snackar skit om är också människor, och vi alla blir bättre och tryggare föräldrar om vi slutar blicka runtomkring oss. En bra förälder lyssnar inåt, släpper prestigen och visar sina barn att det inte är okej att prata illa om hur andra väljer att leva sina liv.

TACK FÖR MAJ<3

10 kommentarer



21:56 | januari 12, 2021

Fråga om kläder för pojkar


1. Mössa | 2. Pyjamas (kommer ha med till BB)| 3. Tofflor | 4. Tröja | 5. Leggings | 6. Skor | 7. Mössa | 8. Kofta | 9. Snickarbyxor | 10. Sockor 

”Heej Ellinor! Jag skriver aldrig såna här kommentarer, men skulle verkligen uppskatta lite hjälp! Jag älskar din smak och tycker att du är väldigt vettig i dina tankar/värderingar/resonemang. Så jag undrar hur du tänker kring det här med barnkläder? Jag väntar själv en liten kille i april, men är inte superförtjust i skrika färger och hetsiga tryck. Kläder för pojkar känns generellt sätt inte alls lika ”lugna” och ”mysiga” som de för flickor om du förstår vad jag menar? Tänkte bara kolla hur ni tänkte klä er bebis och hur du ser på det här?”

Svar: Hej goding! Jag förstår precis vad du menar! Vi föredrar: stickat, mysigt, enfärgat och utan galna tryck. I början kommer det bli mycket vitt/beige/brunt/grönt här hemma. Dels för att vi själva tycker det är fint, men också för att allting blir så mycket lättare att matcha haha. Det där med färg får komma sen. Jag har även fått en sjuk dille på allt med småsmå prickar eller hjärtan, så det kommer nog bli en del sånt också.

Jag är ju emot hela den här ”rosa eller blå” grejen och att flickor ska vara små söta prinsessor som bryr sig om sitt yttre och att ta hand om alla. Medan vi lär pojkar att vara coola, starka och superhjältar. Och tyvärr så handlar ju många loggor och tryck om just det… Men det är ju mest när dem blir lite äldre också! Nu som liten spädis kommer vi köra rätt unisex tror jag, för att det rent smakmässigt är det snyggaste tycker vi hehe. Men jag håller med dig om att mycket kläder under pojkkategorierna har möörka färger. Typ svart, mörkgrått, mörkgrönt, mörkblått etc (men årstiden kanske spelar in?) så därför köper vi en del ifrån ”flickavdelningarna”. Dock är jag inget fan utav romantiska mönster eller rosa, så det skippar vi. Vi älskar allt med djur/skog också, och såna plagg är (tipstips!) oftast inte så skrikiga i färgerna.

Jag och P har rätt olika klädsmaker också, så det är nog bra att gå all in MYS och lugna färger till en början tills vi hittar något mellanting. Men med tiden kommer nog P vilja att han och bebis matchar (gubbstil haha) och jag kommer vilja att jag och bebis matchar (stickat osv). Så vi får se. Men! Det här är inget ”statement” jag gör, och jag tycker att det skulle vara trist om barn behöver gå runt som levande reklampelare för vad deras föräldrar står i genusdebatten… Så länge man försöker se till att sina barn blir bra människor med stark självkänsla som duger som dem är, så har man gjort sitt bästa som förälder tycker jag <3

För oavsett våra klädval eller åsikter här hemma så skulle jag aldrig någonting döma någon annans val av kläder till sina barn<3 Liksom jag inte vill att någon ska döma vår minsting<3 Generellt sätt tycker jag att många vuxna är väldigt fixerade vid kön dock, och hur man ”ska” klä sina barn. Så många kommer nog tycka att vi är helt gaaalna som inte klär vårt barn mer färglatt. Men skulle vi enbart klä honom i rosa/gult/orange så skulle det bli en debatt det också.

10 kommentarer



18:22 | januari 10, 2021

Vi ska få en liten… pojke!

Herregud det känns så sjukt att ni vet nu, att det är en liten pojke som ligger i min mage<3 Efter att vi hade ”tagit in” plusset på stickan och kramat om varandra, så var nog det första jag sa till P ”det är en pojk!”, även fast vi inte hade kollat upp det. Jag kände det enda in i benmärgen.

Jag och mina tre killar! Tänk att Bruno ska få en lillebror!!! 

Nästan alla tjejkompisar jag har pratat om kön med har sagt att de alltid har önskat sig en liten flicka, eller blivit besvikna för en sekund när dem fick reda på att dem skulle få en kille (vissa har varit besvikna i flera veckor, så man är absolut inte konstig om man känner så vill jag bara poängtera!). Jag dömer absolut ingen här. Oavsett anledning till besvikelsen i alla fall så förstår jag den, och jag tycker att det är konstigt att det finns en sådan tabu kring vilket kön man hoppas på som förälder? Självklart blir man glad för båda, och det spelar ju ingen roll egentligen. Och det handlar ju aldrig om att man INTE vill ha kön X, utan att man har fantiserat om Y. Och blir det inte som man har tänkt så skaffar man sig ju nya visioner och målbilder. Inget konstigt alls tycker jag. Min kille däremot har inte haft någon bild alls framför sig, och det är ju också helt normalt <3

Men har man ingen relation till barn sedan tidigare så förstår jag ännu mer att många mammor drömmer om att få flickor. Det är ju lättast att relatera till för det är ju bara att gå tillbaka till sig själv och sin egen barndom<3 Men så har alltså inte jag känt, utan jag har alltid sett framför mig att jag kommer att få en son konstigt nog. Ju mer jag tänker på det, desto konstigare är det faktiskt att jag har haft en bild utav det hahah. För idag har jag färre manliga vänner, färre bröder än systrar och färre bebisar i min omgivning som är killar. Så jag har ingen aning om vad det här kommer ifrån haha.

INNERST INNE ville jag inte ta reda på könet alls, men jag var såklart alldeles för nyfiken. Jag blir så imponerad utav människor som kan hålla sig!!! Det måste vara en sån satans styrka under förlossningen att inte veta. Jag kan tänka mig att graviditeten på många sätt blir någonting helt annat om man faktiskt inte vet<3 Men jag var tyvärr en slav för min egen nyfikenhet, och P också hahah.


Jag tror att det i början utav en graviditet blir så spännande med könet också, för man har så lite annat att kunna ”ta på”. Det ÄR svårt att greppa att det växer ett litet liv inne i magen. Speciellt som förstagångsförälder. Och för mig blev det faktiskt mycket verkligare när vi hade tagit reda på kön (man kan ju aldrig veta säkert men ändå!). För plötsligt kunde vi börja bolla namn och ta ställning kring saker i uppfostran mm.

Skulle det ploppa ut en flicka nu skulle jag bli minst lika glad för det (såklart!), precis som om vårt barn någon gång i framtiden skulle vilja identifiera sig med något annat kön. Till vårt hem står dörren alltid öppen. För både mig och P är familjen det absolut största och viktigaste i livet, och det finns ingenting vi inte kommer att backa vårt kiddo i<3

Nu är det bara 1,5 månad kvar!!! Herregud vad jag längtar nu <333

9 kommentarer



14:56 | december 9, 2020

Min åsikt om NA-KD

Halloj på er! Jag tror absolut ingen utav er kan ha missat allt som har skrivits om NA-KD senaste tiden? Och hur dem behandlar sina anställda och praktikanter framförallt. Jag såg allt sekund ett det släpptes i Rodja Pazookis kanaler (klick!), och beslöt jag mig direkt för att avbryta mitt samarbete med dem som egentligen skulle ägt rum nu i december. Jag står absolut inte bakom de arbetsförhållanden som verkar ha pågått bakom kulisserna hos NA-KD och jag hoppas verkligen att deras VD och styrelse tar det här på allvar. Inte bara för att tjäna pengar utan att dem verkligen får sig en tankeställare.

Jag är en utav de första influencerna som NA-KD började jobba med i Sverige, men de senaste åren har vi jobbat ihop ca 2-3 gånger per år då jag har velat dra ner på hetsen kring hauls med mera (senast var alltså innan sommaren). Jag har ju alltid gillat deras kläder och har handlat där privat massor av gånger. Så jag blev verkligen ASCHOCKAD över att det låg till såhär bakom kulisserna. För min del är det köpstopp hos dem tills NA-KD kommer med en handlingsplan och ursäkt. För som det ser ut idag har dem bara stoppat huvudet i sanden vilket varken känns respektfullt eller ansvarstagande för alla dem som faktiskt är drabbade.

Jag känner också att jag och mina influencerkollegor har ett stort ansvar i det här. Vi kan nog påverka mer än vi tror. Man behöver inte ”sätta ned foten” publikt (även om det såklart är optimalt för att sprida ordet och visa sina värderingar). Utan man kan även skriva till sin kontaktperson och säga att man pausar sina samarbeten framåt och varför man väljer att göra det. För om vi är flera som gör det så måste det ske en förändring. En av NA-KD största inkomstkällor och marknadsföringsstrategier har ju varit oss influencers. Men! Sen kan varken jag eller ni kräva att någon influencer ”ska” yttra sig om varken det här eller något annat ämne. Det måste man komma ihåg och ha respekt för.

NA-KD har ju inte bara blivit kritiserade och granskade för sina anställdas arbetsförhållanden utan också för hur dem har arbetat med influencers. Då dem har erbjudit influencers att arbeta gratis i utbyte mot ett presentkort på kläder. Jag tycker att det är jättebra att den debatten lyfts. Själv har jag alltid blivit behandlad superbra utav dem ur den aspekten och alltid fått betalt since day one.

Men många influencers vet inte om att man dels behöver förmånsbeskatta på alla plagg man får hem i sådana samarbeten = man själv går back på ett sådant upplägg. Och man kanske inte har förstått att man är en liten del i en stor kedja som blir ”utnyttjade” till tillförmån för ett bolag när man tackar ja till ett samarbete obetalt. Det sänker inte bara ens egna varumärke utan hela branschens. Det ska vara en självklarhet att alla bolag erbjuder en peng för jobbet dem kräver, annars ska man inte arbeta med influencer marketing. Och det är influencers ansvar att sätta ner foten där för det är ingen annan som kan göra det.

Det är JÄTTEVIKTIGT att man tar betalt för arbetet man lägger ner, annonsplatsen man erbjuder, ordet man sprider och kunderna man presenterar för varumärket. Nu låter det som att jag lägger allt på influencers istället för NA-KD, så är det inte. Men det är känt i branschen i stort att bolag vill ”köra en testkampanj gratis för att sedan utvärdera”. Jag har säkert fått 300 såna förfrågningar genom åren. Sedan när man har gått med på en sån deal säger företaget att influencern inte sålde tillräckligt… Utan att visa varken försäljningssiffror eller skriva vad man förväntade sig. Och är dem nöjda så erbjuder dem en superbillig peng för influencern har ju redan visat att den går med på att jobba gratis.

Sugit JA och absolut inte okej. Men förhoppningsvis kan vi influencers (oavsett storlek) tillsammans göra skillnad framåt så att stora bolag inte tjänar både miljon och miljardbelopp medan influencerna som har gjort jobbet går lottlösa.

Mitt bästa tips här är:
1) Kör aldrig testkampanjer och ska du göra det var tydlig med att du tar mer betalt för ett ”test” än för en vanlig kampanj. För trust me såna bolag har inte respekt för dig ifrån start eller för hur branschen går till och kommer kräva mer arbete än en vanlig kund i slutändan ändå.

2) Ta alltid betalt. Var inte rädda för det. Vill inte NA-KD samarbeta med dig då så kontakta andra bolag du drömmer om att jobba med. Du kommer aldrig få betalt det du faktiskt förtjänar av en kund om du en gång går med på att jobba gratis. @lalinda lägger upp massor av tips på hur ni kan tänka + jag ger mina bästa tips i hennes podd ”We are influencers” (klick!).

I alla fall så är min poäng (om det mot förmodan inte har kommit fram tydligt enough): jag står absolut inte bakom hur NA-KD behandlar sina anställda och praktikanter. Och jag har pausat våra samarbeten tillsvidare + handlar inte från dem just nu as a statement. Då lägger jag hellre pengarna i ett bolag som delar mina värderingar.

Edit: detta inlägget skrev jag ihop igår 8/12 därav jag ej har skrivit om de vittnesmål som kommit in idag eller framåt heller för den delen<3 Så keep that in mind.

11 kommentarer




12:03 | oktober 11, 2020

Angående att kroppen förändras när man blir gravid

Helluuu fellas! Jag måste bara prata om en grej som har blivit rätt uppenbar för mig sedan jag blev gravid. Att människor verkar vara helt fixerade utav den gravida kroppen… För hur kroppen SER UT är väl det sista en graviditet handlar om.

Jag är ju verkligen en person som har noll fokus på kroppen och på något höger lyckades jag bli fri mina komplex för ett par år sedan. När jag går upp eller ner i vikt så ser jag det väl efter ett tag – men det är inget jag lägger någon värdering i. Jag kämpar inte för att SE UT på något speciellt sätt, utan mitt fokus ligger på att MÅ BRA. Alltså verkligen.

Meeen. Jag har alltid fått höra att ”den dagen du blir gravid kommer du vara så himla vacker! bara en liten perfektttt kula på magen åh åh åh!”. Vi pratar alltså inte bara om några få tillfällen, utan typ prick varje gång graviditeter har kommit på tal hehe. Både bland främlingar och vänner. Så tillslut blev det liksom en sanning för mig. Att jag var en person som bara fick en liten kula när jag blev gravid och att det var det normala.

Men så klev jag in i v9 och skulle dra på mig mina vanliga jeans… Men som from all of a sudden fastnade på låren precis över knäet. Först trodde jag att det var något fel? Ingen jag kände till hade haft samma problem först tidigast  v18? 20? Sen när jag vägde mig hemma hos en släkting som lyfte på ögonbrynen över att jag hade gått upp så många kilo på så kort tid blev jag stressad. Och på det började människor i min omgivning säga ”åh man ser en liten mage redan ju!!”. Vilket ju bara är något fint, men där och då blev jag bara så stressad…

Min kropp ”skulle ju inte förändras under graviditeten”? Jag skulle ju bara få en liten kula? Var det något som var fel? Väntade jag tvillingar? (Jag SKÄMS verkligen i efterhand för att jag tänkte såhär för det är så olikt mig).

Bilder tagna i v19.

… Sedan började tankarna att snurra. ”Om jag har gått upp så mycket i vikt redan i v9, hur stor kommer jag inte bli sen då..?” osv. För någon som aldrig har varit gravid så FÖRSTÅR jag om det blir svårt att greppa varför man fokuserar på utseende när kroppen SKAPAR ETT LIV i magen. Jag förstår verkligen det, jag tänkte också så innan jag själv plussade på stickan.

… Men jag fattar ju inte att jag är gravid! Varken då i v9 eller nu i slutet på v21… Jag förstår inte ens att det ska komma ett barn fastän halva tiden har gått hahaha. Det är ju oundvikligt att undgå alla gravidkramper, men i övrigt är magen den enda skillnaden jag kan SE. Så när jag väl började att jämföra min kropp så blev det de enda jag kunde fokusera på. Vilket såhär i efterhand känns så sorgligt för det finns ju såå mycket annat kul man kan och SKA lägga sin energi på i början utav en graviditet.

Jag är ju fortfarande en smal tjej, det säger jag såklart ingenting om. Jag vill inte att någon utav er ska jämföra er med mig, eller tro att jag går runt och har åsikter om andras kroppar mm. Men jag ville bara vara öppen med att även jag – som ändå är en person som vanligtvis lägger noll fokus på kroppen – tyckte att den första tiden när kroppen växte tog mycket energi.

Jag hade ett allvarligt snack om det här med en jättefin vän nyligen som fick mig att förstå att alla inte går runt och tänker att det är något fel på mig som har gått upp i vikt. För det är verkligen så jag har tänkt. Att min gravidkropp inte kunde leva upp till folks förväntningar om hur den skulle se ut. Hon intalade mig också att allt bara satt i mitt huvud, och det kändes så bra att ha öppnat upp mig om alla hjärnspökena. För jag insåg att tankarna var just det – bara hjärnspöken och inte verkligheten.

Jag vet ju att kroppen förändras under graviditeten, det var jag helt förberedd på. Det SKA den ju göra. Men jag trodde aaaaaldrig att människors komplimanger skulle ha satt sig så djupt i mig att dem blev förvandlades till hjärnspöken. Hade ingen kommenterat min mage och kropp innan (eller under) graviditeten så hade jag förmodligen inte reagerat på att kroppen förändrades. Men i början av graviditeten kände jag mig som ett levande objekt, helt fri för alla att kommentera bäst dem ville. Och så har jag aldrig känt när jag inte har varit gravid. Då skulle ju aldrig någon kommentera om jag hade gått upp i vikt eller inte. Men bara för att jag väntade barn kändes det fritt fram för folk att göra det.


Jag vet att alla som har sagt till mig att min kropp kommer se ut prick som vanligt under graviditeten har menat väl <3 Herregud jag har garanterat sagt liknande saker till vänner innan utan att tänka mig för. Man vill ju bara ge en liten boost till den som är gravid. Sedan vet jag inte om andra har reagerat annorlunda och att det är jag som överdriver. Men jag är verkligen inte van vid att min kropp står i centrum, ”bedöms” eller att den ens är ett samtalsämne.

Såå nu jag vill bara skriva att: snälla snälla snälla kan vi ta bort fokuset ifrån kroppen och vikten när det kommer till graviditeter? Såklart att man ska säga att någon är vacker när den är gravid, men måste vi lägga så stor vikt vid utseendet när någon väntar barn?

Vill såklart även skriva att: det finns inga fina eller fula gravidmagar. Inga fina eller fula gravidKROPPAR heller för den delen. Prick varenda en är vacker precis som den är<333

Alla ni som är/har varit gravida (eller alla ni andra också såklart) hur tänker ni om det här? Jag skäms verkligen för att ha haft såna här tankar när graviditeten handlar om prick allting annat än just utseende och vikt.

33 kommentarer