Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

19:08 | december 20, 2021

Julminnen jag vill glömma

Alla bilder i detta inlägget är tagna utav Lina Olausson.

Jag själv minns det så tydligt…

Hur jag låg och vred på mig i sängen, länge länge.

Jag kunde inte sluta tänka på hur morgondagen skulle bli. Då när jag äntligen skulle få äta farmors egenrullade köttbullar, kolla på Kalle Anka och träffa mina kusiner.

Sedan låg jag ju och hoppades såklart.

Jag hoppades så innerligt att julklapparna skulle innehålla allt det där jag drömde om.

Flera månader i förväg hade jag ju suttit nere i köket i min Tripp Trapp stol, och kryssat över allt det som jag önskade mig ur leksakskatalogen. Favoriterna fick jag skriva på en lapp, som jag fäste på kylskåpet med min egna kylskåpsmagnet.

Jag la mig på rygg och tittade upp i taket. Där hade jag och mamma klistrat fast en massa stjärnor med klutt som lyste i mörkret. Samma stjärnor som min blick möttes utav när jag vaknade på morgonen därpå.

Sen kom den, julaftonsmorgonen.

Jag slet av mig täcket, medan jag ivrigt kastade mig över julstrumpan som hängde vid fotändan. En chokladtomte och film, precis som vanligt.

Resten utav dagen blev också så som jag hade önskat mig.

Mina kusiner var roligare än vad jag mindes dem. Farmors köttbullar var godare än sist jag åt dem. Och bäst utav allt: jag fick den där gröna lavalampan som jag hade önskat mig.

————

Men sedan hände något.

Åren gick.

Och jag slutade att fira jul med mina kusiner, min farmor och min pappa.

Jag somnade inte längre glädjefylld dagen innan julafton.

Utan istället så somnade jag ledsen.

Jag som tidigare hade varit peppad flera månader i förväg… Och kryssat i leksakskatalogen med det jag önskade mig… Var inte det minsta peppad längre.

Tvärtom.

Nu satt jag istället oroligt och tänkte på hur jag skulle kunna ljuga för klasskompisarna när jag kom tillbaka efter lovet.

För jo jo, visst skulle jag få en strumpa på julaftonsmorgonen med en chokladtomte och en film i.

Och jo, visst skulle vi äta julmat och titta på Kalle Anka.

Men det skulle varken vara kul eller roligt.

För ingen skulle vara glad.

Alla skulle bara bråka och vara ledsna.

Det fanns helt enkelt för mycket förväntningar i vår familj som vi inte kunde leva upp till. Det blev för mycket.

Så tillslut slutade vi att fira jul helt och hållet.

Vi ville låtsas som ingenting. Som om det var vilken dag som helst. För vi orkade nog inte bli besvikna eller ledsna över allt som inte blev.

————

Men sedan hände något.

Åren gick.

Och en dag så träffade jag P.

Vår första jul ihop firades med hans familj, såklart, eftersom att min familj inte firade jul längre.

Hans pappa var obotligt sjuk i cancer, och var sängliggandes hela ledigheten.

Men trots det,

och trots att alla var ledsna över att julen inte blev som dem hade tänkt,

så var varenda kvadratmeter utav den där lägenheten fylld av kärlek ändå.

Vänner kom och hälsade på,

åt goda middagar,

gav lyckoönskningar,

och tog farväl.

Mitt i det sorgligaste, så skapades det väldigt fina och kärleksfulla minnen ändå.

————

Åren gick.

Och vi skulle för första gången fira jul i vårt alldeles egna hus.

Men då hände det något.

För då insåg jag,

att julen kan vara helt på mina premisser.

Det är jag som får välja vilka jag ska bjuda hem till oss, och inte.

Det är jag som väljer julpynt, det är jag själv som får välja vilken mat vi ska äta och jag har råd att köpa mina egna julklappar om jag så vill. Jag behöver inte bli besviken.

Min julafton hänger inte på någon annan,

för jag är vuxen nu och får bestämma själv.


Vårt hus ändrade inte bara dynamiken i min familj. Utan gav oss även chansen att börja om på en ny kula. Vi fick tillbaka hoppet om att julen visst kan vara glädjefylld och härlig, även för oss. Bara vi fick fira den ihop. Är inte det otroligt? Jag älskar vårt hus för det! För att det är den trygga samlingspunkten som vi alltid drömde om.

I år valde vi att inte ha någon julgran. Inte så mycket julpynt heller, om jag ska vara ärlig. Energin finns helt enkelt inte där. Som arbetande småbarnsföräldrar så har vi inte orken. Men äsch! Det gör inget, för ingenting ytligt har någon betydelse – det viktigaste är att vi har varandra. Det är ju väldigt klyschigt, men har man någon gång känt sig ensam på julen, eller att någon i familjen har blivit obotligt sjuk, så vet man ju det. Att inget julpynt och inga julklappar i världen, är viktigt på riktigt. Det viktigaste vi har, är varandra.

Och jag hoppas verkligen att vi, och vårt hus, ska få William att känna det också. En trygg och oändlig kärlek. Gentemot varandra, men också för allt vi har. 


I år är ju William lite för liten, men nästa år, då är det jag som på natten ska smyga in med en julstrumpa och hänga vid fotändan på hans säng. Och då är det han, som ivrigt ska finna en chokladtomte och en film däri på julaftonsmorgonen.

Så gooooood jul på er nu, världens bästa följare! Har ni några jultraditioner ni inte skulle rucka på? Och vilka traditioner har varit viktiga för er att ta med under era barns uppväxter? Är det viktigt för er att vara hemma? Eller flänger ni runt? Har ni också blandade upplevelser ifrån era jular? Eller bara positiva? Berätta gärna i kommentarsfältet!
Och slutligen: stort tack Länsförsäkringars Fastighetsförmedling för det här årets fantastiska samarbete. Tack vare er har jag fått belysa många viktiga ämnen som berör mitt hem. Både de ekonomiska och praktiska, men också de känslomässiga bitarna (bra som dåliga), som är kopplade till ens boende. I love you I love you I love you!!!

PS, nu i december ligger ju få objekt ute till salu. Och det mesta drar igång igen i januari. Var förberedda tills dess och spana in hur Länsfast kan hjälpa er inför en eventuell försäljning >>klicka här<<.


4 kommentarer



4 kommentarer om “Julminnen jag vill glömma”

    Min familj har alltid firat traditionsenligt med gran,julstrumpa, multum md julklappar, glögg, släkten etc. Mamma hade alltid ångest innan för att hinna allt då pappa alltid jobbade så mycket när vi var små. När jag var 6 år bokade mamma Thailand över jul och nyår med min kusins familj. Där startade den kravlösa julen. Vi åkte till Thailand varje eller vartannat år och gav inga julklappar. Det var julklappen för vår familj, att vara tillsammans och njuta istället för att mamma grät och stressade sönder sig. Nu har både jag och min syster barn så från iår blir det barnens jul. Allt sker på deras villkor och det ges enbart julklappar till barnen på julafton från tomten. Julen är så stressig för så många. Tycker man ska göra det man vill och känner för inte något annat.

    Svara

    Tack fina fina du för att du delar med dig! Ni tre får mig att känna hopp inför framtiden och att kärleken för julen kan komma tillbaka. För jag Älskade (!) julen som liten men sedan jag blev äldre och ”medveten” har den känslan försvunnit. Inget är skrivet i sten, jag vet det och därför längtar jag så innerligt till den dagen när jag får skapa egna traditioner med min egna familj. Så tack för att ni ger mig hopp om en kärleksfylld jul igen<333

    Svara

    Så fina texter som alltid Ellinor, de berör som verkligen! Min mamma gick bort i obotlig cancer igår och just nu är saknaden kompakt. Men jag finner ändå någon strimma av hopp när jag läser din text. Allt måste inte vara som vanligt och det viktigaste är kärleken till varandra. Kram!

    Svara

    Första julen i år utan min pappa som gick bort i cancer. Vi får se vad det blir, men tack för att du delar med dig och påminner om att julen inte behöver vara perfekt.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Jag accepterar villkoren som finns här