Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

19:08 | december 20, 2021

Julminnen jag vill glömma

Alla bilder i detta inlägget är tagna utav Lina Olausson.

Jag själv minns det så tydligt…

Hur jag låg och vred på mig i sängen, länge länge.

Jag kunde inte sluta tänka på hur morgondagen skulle bli. Då när jag äntligen skulle få äta farmors egenrullade köttbullar, kolla på Kalle Anka och träffa mina kusiner.

Sedan låg jag ju och hoppades såklart.

Jag hoppades så innerligt att julklapparna skulle innehålla allt det där jag drömde om.

Flera månader i förväg hade jag ju suttit nere i köket i min Tripp Trapp stol, och kryssat över allt det som jag önskade mig ur leksakskatalogen. Favoriterna fick jag skriva på en lapp, som jag fäste på kylskåpet med min egna kylskåpsmagnet.

Jag la mig på rygg och tittade upp i taket. Där hade jag och mamma klistrat fast en massa stjärnor med klutt som lyste i mörkret. Samma stjärnor som min blick möttes utav när jag vaknade på morgonen därpå.

Sen kom den, julaftonsmorgonen.

Jag slet av mig täcket, medan jag ivrigt kastade mig över julstrumpan som hängde vid fotändan. En chokladtomte och film, precis som vanligt.

Resten utav dagen blev också så som jag hade önskat mig.

Mina kusiner var roligare än vad jag mindes dem. Farmors köttbullar var godare än sist jag åt dem. Och bäst utav allt: jag fick den där gröna lavalampan som jag hade önskat mig.

————

Men sedan hände något.

Åren gick.

Och jag slutade att fira jul med mina kusiner, min farmor och min pappa.

Jag somnade inte längre glädjefylld dagen innan julafton.

Utan istället så somnade jag ledsen.

Jag som tidigare hade varit peppad flera månader i förväg… Och kryssat i leksakskatalogen med det jag önskade mig… Var inte det minsta peppad längre.

Tvärtom.

Nu satt jag istället oroligt och tänkte på hur jag skulle kunna ljuga för klasskompisarna när jag kom tillbaka efter lovet.

För jo jo, visst skulle jag få en strumpa på julaftonsmorgonen med en chokladtomte och en film i.

Och jo, visst skulle vi äta julmat och titta på Kalle Anka.

Men det skulle varken vara kul eller roligt.

För ingen skulle vara glad.

Alla skulle bara bråka och vara ledsna.

Det fanns helt enkelt för mycket förväntningar i vår familj som vi inte kunde leva upp till. Det blev för mycket.

Så tillslut slutade vi att fira jul helt och hållet.

Vi ville låtsas som ingenting. Som om det var vilken dag som helst. För vi orkade nog inte bli besvikna eller ledsna över allt som inte blev.

————

Men sedan hände något.

Åren gick.

Och en dag så träffade jag P.

Vår första jul ihop firades med hans familj, såklart, eftersom att min familj inte firade jul längre.

Hans pappa var obotligt sjuk i cancer, och var sängliggandes hela ledigheten.

Men trots det,

och trots att alla var ledsna över att julen inte blev som dem hade tänkt,

så var varenda kvadratmeter utav den där lägenheten fylld av kärlek ändå.

Vänner kom och hälsade på,

åt goda middagar,

gav lyckoönskningar,

och tog farväl.

Mitt i det sorgligaste, så skapades det väldigt fina och kärleksfulla minnen ändå.

————

Åren gick.

Och vi skulle för första gången fira jul i vårt alldeles egna hus.

Men då hände det något.

För då insåg jag,

att julen kan vara helt på mina premisser.

Det är jag som får välja vilka jag ska bjuda hem till oss, och inte.

Det är jag som väljer julpynt, det är jag själv som får välja vilken mat vi ska äta och jag har råd att köpa mina egna julklappar om jag så vill. Jag behöver inte bli besviken.

Min julafton hänger inte på någon annan,

för jag är vuxen nu och får bestämma själv.


Vårt hus ändrade inte bara dynamiken i min familj. Utan gav oss även chansen att börja om på en ny kula. Vi fick tillbaka hoppet om att julen visst kan vara glädjefylld och härlig, även för oss. Bara vi fick fira den ihop. Är inte det otroligt? Jag älskar vårt hus för det! För att det är den trygga samlingspunkten som vi alltid drömde om.

I år valde vi att inte ha någon julgran. Inte så mycket julpynt heller, om jag ska vara ärlig. Energin finns helt enkelt inte där. Som arbetande småbarnsföräldrar så har vi inte orken. Men äsch! Det gör inget, för ingenting ytligt har någon betydelse – det viktigaste är att vi har varandra. Det är ju väldigt klyschigt, men har man någon gång känt sig ensam på julen, eller att någon i familjen har blivit obotligt sjuk, så vet man ju det. Att inget julpynt och inga julklappar i världen, är viktigt på riktigt. Det viktigaste vi har, är varandra.

Och jag hoppas verkligen att vi, och vårt hus, ska få William att känna det också. En trygg och oändlig kärlek. Gentemot varandra, men också för allt vi har. 


I år är ju William lite för liten, men nästa år, då är det jag som på natten ska smyga in med en julstrumpa och hänga vid fotändan på hans säng. Och då är det han, som ivrigt ska finna en chokladtomte och en film däri på julaftonsmorgonen.

Så gooooood jul på er nu, världens bästa följare! Har ni några jultraditioner ni inte skulle rucka på? Och vilka traditioner har varit viktiga för er att ta med under era barns uppväxter? Är det viktigt för er att vara hemma? Eller flänger ni runt? Har ni också blandade upplevelser ifrån era jular? Eller bara positiva? Berätta gärna i kommentarsfältet!
Och slutligen: stort tack Länsförsäkringars Fastighetsförmedling för det här årets fantastiska samarbete. Tack vare er har jag fått belysa många viktiga ämnen som berör mitt hem. Både de ekonomiska och praktiska, men också de känslomässiga bitarna (bra som dåliga), som är kopplade till ens boende. I love you I love you I love you!!!

PS, nu i december ligger ju få objekt ute till salu. Och det mesta drar igång igen i januari. Var förberedda tills dess och spana in hur Länsfast kan hjälpa er inför en eventuell försäljning >>klicka här<<.

4 kommentarer



19:20 | december 19, 2021

8 utmaningar jag har haft under 2021

Det här året, har varit utmanande på många fler sätt än jag hade kunnat föreställa mig. Året inleddes med att jag var gravid. Och avslutas med att jag har en bebis. En rätt stor bebis nu dessutom.

Paljettopp | Paljettbyxa

Tänk om jag visste att det inte var mammarollen i sig som skulle bli svårare än vad jag hade trott. Tvärtom, det mesta kring William känns rätt självklart. Och faktiskt, lättare vad jag hade trott. Men det jag inte hade kunnat föreställa mig, är hur jobbigt det är med barn när det väl är jobbigt haha!!


Men även om biten kring min roll som mamma blev enklare, så blev många andra saker i livet bra mycket mer utmanande än vad jag hade kunnat förespå. Exempel på dessa saker är följande:

1. Att inte bli bitter på sin partner. Hur man måste anstränga sig för att unna sin partner saker. Innan har det ju inte varit någon match? Åkte han iväg på en middag, eller la en hel dag på roligt jobb, så var det ju bara för mig att göra samma sak om jag så ville. Nu är det alltid någon utav oss som måste avstå. Och det blir sällan helt rättvist, för någon av oss. Men jag var inte förberedd på hur lätt man hade kunnat bli bitter på sin partner om man inte ansträngde sig för att motverka det?

2. Att HÅLLA KÄFTEN. Ja ni läste rätt. Jag var inte alls förberedd på hur svårt det skulle vara? Och hur mycket man måste bita sig i tungan? För satan vad lätt det är att säga till sin partner ”men varför gör du så? Gör såhär istället för det funkar alltid”. Usch jag känner mig vidrig när jag har sagt så. Som att jag inte litar på att P löser det. Jag själv måste ju också testa mig fram, så varför ger jag inte P det utrymmet? Ger jag honom aldrig chansen så blir det ju svårt för honom att våga ta eget ansvar också? Jag minns tredje veckan i Williams liv när P sa ”jag löser det här, oroa dig inte, jag gör på mitt sätt och du på ditt”. Fyyyy. Det måste ju ha känts så förnedrande att få pekpinnar om ens föräldraskap – av ens partner dessutom!!! Aja baja Ellinor.
3. Det konstant dåliga samvetet. Jag vet att andra mammor sa det innan, men man förstod ju inte vad det innebar? Att det ÄTER UPP EN inombords som en j*vla bakterie? Just nu har jag dåligt samvete för allt. Är det inte för Bruno, så är det för William, P, mitt jobb, mina vänner, min familj eller tja varför inte mitt stackars hem som konstant är nergrävt bland smutstvätt och prylar? Jag antar att nyckeln är att sänka kraven, prioritera och typ ta in hjälp. Och det funkar ju ibland, men absolut inte alltid…

4. Vilken själslig kris jag skulle känna av att inte kunna jobba på i samma takt som innan. Jag har insett att mycket utav min identitet har handlat om mitt jobb. Vilket jag egentligen inte har några problem med, för det är ju en väldigt stor del utav mitt liv som jag älskar. Men det blir ju en utmaning när man själv har en bild av vem man är i sin yrkesroll, och som sedan krockar med verkligheten (eftersom att man utav uppenbarliga själ inte kan upprätthålla den man var och allt man gjorde).

5. Hur mycket jobbigare ADHDn skulle bli när jag blev förälder. En utav mina tydligaste svagheter, är hur lättdistraherad jag är. Blir jag avbruten så kan det ta både timmar, dagar och veckor att rikta energin tillbaka till det jag höll på med hahah. Så ni kan ju bara tänka er hur mycket svårare det blir att koncentrera sig med ett barn som behöver hjälp stup i kvarten. Det är ju svårt för vem som helst herregud.

6. Hur mycket energi det tar att vara hemma med ett barn? Herregud man blir ju inte bara emotionellt trött utan även fysiskt? Det har jag aldrig blivit utav min hund eller mitt jobb tillexempel haha.
7. Balansen i livet. Tyckte man att det var svårt att finna livsbalans innan kiddo, så garvar jag typ åt det nu. Det finns ingen balans i mitt liv atm. Absolut ett mål inför nästa år. Det kanske är övermäktigt dock, och en onödig press att sätta på en själv. Balans är ju som kondition. Bara för att man skaffar det en gång så betyder det inte att man har det för alltid. Det är väl ett evigt life goal kanske, snarare än ett mål för 2022?

8. Vad mina sociala medier ska handla om? Det är på riktigt en utmaning jag ALDRIG trodde att jag skulle ha. Innan hade jag inga tankar alls om ”Vill någon ens läsa om det här?” eller ”Vad ska jag skriva om idag?”. Jag bara körde. Det tänker jag på varje dag numera? Förr hade jag dessutom ett ”ramverk” (inte uttalat men det fanns ändå där i bakhuvudet). Alla kanaler var mer uppstrukturerade.

Tillexempel: Hade jag inte lagt upp en story om hudvård ifrån mitt badrum på 3 veckor, så var det dags. Likadant med långa ekonomi inlägg på bloggen eller IG bilder ifrån vardagen. Min vardag är inte lika anpassad efter Instagram flödet längre. Och antingen kan jag ju välja att skifta inriktning på mina sociala medier (vilket jag inte vill) eller sänka kraven på vad för typ utav content jag ska producera (vilket jag inte heller vill) hahaha.


Och där får jag ju skylla mig själv… För just nu lever jag på tanken att William ska börja förskolan så att jag kan återgå till någorlunda ”normalt”. Även om jag innerst inne vet att det inte löser några problem alls haha! William är ju den största delen utav min vardag idag, men trots det vill jag tex inte börja lägga upp massa bilder på honom i mitt flöde varje dag? Och jag har inga planer på att bli en sk ”mammainfluencer”.

Men det tar liksom emot att planera in en outfit-fotografering till IG, för om William är vaken då så kan jag typ inte med att låta honom sitta ute vagnen och titta på? Inte för att han hade farit illa utav det direkt, men det tar bara emot utav någon anledning? Idioti kanske, för det är ju mitt jobb. Jaja!!! Detta kommer väl utkristalliseras och bli tydligare med tiden??

9. Min klädstil? Hahaha så sjuk punkt egentligen. För jag har ju samma stil som innan. Men vissa plagg faller bort nu utav praktiska skäl. Tex: dom där favvobyxorna som man hade innan, är för stela att leka i nu. Eller den där klänningen som inte alls kändes för kort, visar jag plötsligt hela underlivet i när jag ska böja mig ner efter William… Ni fattar.

Dessutom så har ju kroppen rent krasst förändrats, så mycket passar liksom inte längre. Jag sörjer inte direkt det, utan det bara är ett faktum. Jag måste nog göra en storrensning av plagg jag inte kommer att vilja bära längre. För det är ju ofta sånt som gör att det blir svårt att klä på sig på morgonen. Att man har för många plagg som inte passar i garderoben alltså.

Ändå rätt BRA utmaningar måste jag säga? Livet hade ju kunnat vara mycket jobbigare om man säger så. Relaterar ni till något av ovanstående haha? Eller är det bara jag som är knäpp som vanligt?

4 kommentarer



17:28 | december 17, 2021

Julklappar till bebisar – ja eller nej?


Fjärde advent idag! Stort ju. Vår älskade lilla Gugge är 9 månader nu också. Symboliskt på många sätt. 9 månader inuti magen, och 9 månader utanför. (Eller är det bara något man säger? För jag blev helt förvirrad när barnmorskan sa att jag skulle vara gravid i 10 månader? Hur var det nu? Jaja!!!).


Alla ni med kids födda i år, hur gör ni med julklappar? Vi har bestämt att vi inte köper något alls. Eller, det var väl en lögn. Han ska få ett 2-pack med nya nappar som han behöver (det andra paketet fick vi riva upp igår i ren panik när alla andra tvåhundraelva napparna plötsligt var försvunna…).

Men hans mormor, farmor och eventuellt någon mer släkting kommer att köpa lite andra grejer som han skulle behöva. Typ en pulka och lära-gå-vagn och så. Ja ni hajjar. För mig är det rätt viktigt att jularna inte bara handlar om en driljon paket sen när William blir stor. Svår balansgång dock.

Tar gärna emot inputs kring hur ni har gjort!!!! Hur många paket får era barn? Om ni har flera kids, får dem exakt lika många klappar och för samma peng? Eller ska barnen få lära sig att rättvisa mäts på andra sätt? Eller blir det kaos då? Om ni firar med släkten, öppnar alla barnen alla paket ihop – eller delar ni upp det? GAH så mycket frågetecken man aldrig behövde fundera kring när man inte hade barn haha!!

Men jag tänker att det är lika bra att börja fundera över de här sakerna nu, så vi har ett hum inför nästa år sen.

(Blö, jag kan dock inte hjälpa att tänka på alla som känner en enorm press och ekonomisk stress inför julen och paketen också. Framförallt småbarnsföräldrar där 19% uppger att dem övervägt att ta lån för att få ihop julfirandet 🙁 Källa: IT Finans).

14 kommentarer



11:20 | december 15, 2021

Bloggen kommer att förändras


Det har gått 14år nu sen att jag startade bloggen. Det är mer än halva mitt liv. Och när jag ser den här bilden, inser jag att det var precis den dagen som jag drömde om att en dag få uppleva… Även om jag inte visste det då.

Jag har ju alltid haft en känsla av att jag vill FRAMÅT. Vill MER. Jag vet inte alltid vart eller i vilken riktning, men känslan inombords är för stark för att ignorera. Jag bara måste vidare.

Jag vet inte vart jag vill komma med det, mer än att jag tror att jag har kommit till en sån punkt igen. Jag kan inte se exakt vart jag vill – men jag vill göra något annorlunda. Som liten fick jag alltid skäll för att jag var så rastlös. Och kanske är det just det – en rastlöshet? Eller så är det en drivkraft? Jag vet faktiskt inte. Men hittills har ju livet blivit väldigt bra när jag har lyssnat på den känslan, så det kommer jag att göra den här gången också.

Min blogg är ju på många sätt min största trygghet. Relationen jag har till den är starkare än många vänskaper jag har runt omkring mig. För bloggen har alltid funnits där. Från att jag var barn, till att jag blev tonåring, en ung vuxen, och nu en mamma. Den har alltid gett mig utlopp för min kreativitet. Alltid lyssnat när jag har mått dåligt. Aldrig dömt mig. Det är den billigaste psykologen jag har haft. Och en av mina absolut största stöttepelare.

Därför har jag väldigt svårt att se mig själv överge bloggen, såsom många andra har gjort idag. Absolut att den är tidskrävande på ett helt annat sätt än tex Instagram Stories. Men det är ju också något helt annat man får uppleva härinne kontra en 1 minut lång uppdatering där. Jag vet att mina blogginlägg, och min samling online utav inlägg, hjälper människor hela tiden. I sorgprocesser, ADHD-utredningar, förlossningsrädslor, hjärtekrossar, inredningsinspiration, ekonomitänk etc etc etc. Allt finns ju här. Det är bara att bläddra. Och det går ju inte riktigt på samma sätt med Instagram. Det här är inte bara min dagbok online, utan också ett arkiv för er att bläddra och hitta samhörighet eller inspiration utav.

Därför kommer det att ske förändring härinne. Bloggen kommer snart att sättas på paus, för att sedan uppstå i en ny skepnad. Egentligen inget speciellt för er, men något väldigt kul för mig. Jag har ju hintat om det tidigare, men härinne så har jag inte tillgång till någon statistik, eller funktionen att kunna blogga ifrån appen. Allt måste därför alltid skickas över från telefonen till datorn mm. Vilket gör att allting rent praktiskt tar mycket tid. Och dödar kreativiteten. Så jag tror att detta kommer bli väldigt bra, även om jag har älskat Her Hour och att vara en del utav det teamet.

Flytten kommer inte att ske nu nu nu. Men i början utav 2022 är tanken.

För er som kommer att undra, så är bilderna tagna i Köpenhamn för en plåtning med Lóreàl Paris som också släpps under 2022.

2 kommentarer




22:59 | december 11, 2021

En fredag i december


Hallåååw allihöppa! Kolla sicken nice skara kvinnor jag hamnade i söffan med i fredags. ”Elli backa bandet!” skriker ni.

Javisst kan jag det.

I fredags åkte jag nämligen hem till min vapendragare och nära vän – Elin Skoglund. För er som MOT ALL FÖRMODAN inte skulle ha koll på det – så är Elin delägare i ett bolag som heter Poppy Posters. Som säljer fotokonst ni inte kan hitta någon annan stans. Så nu när Elin skulle visa lite nytt som kommer upp på siten, så brassade jag såklart in med mitt pick å pack till stan. 

Och jag kom inte ensam… Vi har nämligen en liten skara influencers som tillsammans skulle kika på nyheterna över en bit lunch! Btw titta så fin min smyckesdesign är på Elin!! 

Kolla så fint Elin hade dukat upp! Jag hade faktiskt varit där innan, så jag visste ju hur fint piffat det var. Men jag blev glatt överraskad när jag kom insnubblandes i vardagsrummet i alla fall.

Ja, sen sist ni såg mig så har jag både färgat håret mörkare + blivit med en ny favorit t-shirt. Den kommer ifrån Twist & Tango. Skinnbyxorna är apgamla ifrån Nelly.

Stephanie å jag (ni ba nehe?). Höll för övrigt på att skratta ihjäl mig över min dåliga självinsikt när jag träffade Steffi. Jag förstod ingenting? Jag som hade varit HELT ÖVERTYGAD om att vi var typ lika långa? Skilde visst ba ett hövve!!!

Elins matbord är ju för övrigt det finaste vi har i det här landet.

I somras så fotade Poppy Posters en kampanj med massa hundar som blev såå såå fin. Elin har länge finulat på hur dem skulle kunna börja sälja bilder såhär till människors Samsung Frames. Vi har ju en sån tv hemma (idéen med den är att den ska se ut som en tavla på väggen istället för en ful tv, vilket dem verkligen har lyckats med).

Och för länge sedan så fick jag ett utkast av Elin med en drös utav bilder som jag kan ha som skärmsläckare på våran tv i köket. Flera med Håkan Hellström bland annat… Och NI FÖRSTÅR INTE hur mycket frågor jag får om dem! Vart man kan köpa likadana och så vidare. Så tjata på Elin så att hon tar tag i att faktiskt lansera dem. 

Man ser inte så mycket utav tavlorna här, men Poppy Posters grej är verkligen STORA tavlor. Vilket är väldigt väldigt svårt att hitta på tavelsidor idag. Och alla deras bilder är tagna utav deras egna fotografer. Dem finns alltså inte att köpa någon annanstans. Här i Sverige kan man köpa till en ram, och både dem och själva printet är så lyxiga! Jag får ju minst hundra frågor per år om vart man köper prisvänlig stor konst, så here u go!!! 

Sen stannade jag kvar och snackade skit + uppdaterade mig om branschgrejer i 2h. Herreguuuuuuuuuuud vad tacksam jag är prick varenda arbetsdag. På riktigt? Hur många kan ens ta en 2h lunch UTAN att det skulle bli liv i luckan på arbetsplatsen?

Nejmen alltså KOLLAAAAA!!!!!! Innan vi gick hem så slank Elin ner en liten julklapp i handväskan. När hon berättade vad det var så skrek jag raaaaakt ut. En årskalender (dvs 12 bilder!!) med Håkan Hellström! När man har använt en månad så är det bara att man enkelt river ut bilden på Håkan och sparar. Ville utan överdrift sno dom andra tjejernas julklappar. Hade känt noll skam över att göra det!!!!

Jaja ni vet ju hur jag är. En riktigt tjötpåse. Så tillslut fick Elin sparka ut mig för att jag skulle gå hem.

Vilket kalasgäng! Claudia, Valerie, Elin, Steffi, jaog, Louise + Edita & Gertrude. 

Tack för att ni gjorde en fredagslunch i september så mysig, Elin & Poppy Posters <3 Missa inte att spana in >>deras sortiment<< (klick!) nu. Jag själv behöver en ny stor tavla både i hallen och i vardagsrummet, så jag kommer absolut vilja ha dem ifrån Poppy.

Edit: Jag såg nu på hemsidan att det är få 3 betala för 2 fram tills julafton med koden TrePosters.

2 kommentarer