Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

10:21 | augusti 22, 2021

Jag växte upp utan ett tryggt hem och kärleksfulla middagar


Jag kommer aldrig någonsin att glömma känslan av att få nycklarna till mitt allra första hem. Och nej nu pratar jag inte om min första egna lägenhet. Vilket det ju också var, men allra mest var det mitt första riktiga Hem. Jag hade aldrig tidigare haft ett ställe dit jag alltid var välkommen och där jag alltid kunde samla kraft.

För under min uppväxt så fanns det inget hus med fyra dörrar, gemensamma middagar eller en familjär stämning.

För när jag var hemma hos pappa så ekade det stora huset på gården tomt. Han var jämt iväg med jobbet, och glömde alltid att handla hem mat. Som storasyster minns jag, hur jag febrilt försökte skramla ihop någon form utav middag till mig och min syster… Den här lördagen också.

Färskt bröd kom inte ens på tal och flingpaketet ekade tomt sen länge. Men det var nästan bara tur för det fanns ändå inget porslin att äta ur. Möjligen den där finskålen mamma alltid hade plockat fram under speciella tillfällen, den som vi brukade ha julgodis i. Men annars hade alla odiskade tallrikar bildat ett högt torn både i- och runtom vasken.

En gång när jag glatt öppnade kylskåpsdörren trodde jag att pappa hade köpt hem sockerdricka. Men när jag halsade direkt ur den stora 2 liters flaskan fick jag hålla för munnen för att inte kräkas rakt ut på köksgolvet. Det var Tonic Water jag hade fått i mig. För utblandningar och energidrycker fanns det alltid gott om hemma, ifall någon skulle blanda ihop en drink.

Varje lördag slutade nästan jämt med att jag fick räcka över en torr skiva Wasa Sport till min lillasyster. Om vi hade tur så fanns det smör. Och lyxade vi till det, så blev det smaklösa, säkert två år gamla, nachobröd.

Hemma hos mamma var det precis tvärtom. Kylskåpet var proppfullt fastän jag aldrig förstod hur vi hade råd med det. Och lägenheten kryllade konstant utav människor. Men inte på det där härliga sättet som man kanske ser framför sig. Utan det var alltid någon som var arg, skrek eller bråkade med någon annan. Det var så dålig stämning att jag tillslut bara blev sängliggandes. Enda gången jag gick upp var om jag skulle träna, äta eller gå på toaletten. Men tyvärr lyckades jag alltid att börja bråka med någon påväg tillbaka till sovrummet. Så jag undvek helst det också.

Så under fyra år sov jag alltid hemma hos vänner eller min pojkvän. Där var det aldrig stök och bråk och jag kände mig alltid som hemma. Men där kunde jag ju inte hänga jämt (även om alla alltid var så snälla och sa att jag fick det).

Efter studenten bodde jag en sväng i London. Men jag rekommenderar faktiskt ingen att dela på 18kvm med två främlingar man egentligen inte kände. Jag praktiskt taget flydde hem.

Sedan flyttade jag av en slump ihop med en nyfunnen vän i Göteborg. Äntligen hade jag ett ställe där jag själv bestämde reglerna. Och kanske gjorde den frihetskänslan, att jag kan räkna på två händer, hur många gånger jag somnade nykter. Tillslut blev vi utkastade ur lägenheten och tur var väl det.

För då kom jag (vad jag trodde var tillfälligt) tillbaka till Stockholm. Jag hyrde en lägenhet någonstans söder om stan… Men som jag aldrig var i. För då hade jag lyckats träffa P och hunnit flytta ihop med honom inom loppet av en månad. Och 5 månader efter det så köpte vi en lägenhet tillsammans.


Jag minns ALLT ifrån tiden i vår lägenhet på Västmannagatan. För det var första gången jag på riktigt kände mig trygg. Det var en så pass NY känsla i min kropp, att jag i flera månaders tid saknade ord för hur lycklig jag var.

Vi åt pannkakor till frukost varje söndag, och jag införde som policy att kylen aldrig fick stå tom. Det var, och är, så oerhört viktigt för mig. Att det alltid finns mat och äta. Speciellt nu när vi har fått egna barn.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma känslan av att få nycklarna till mitt allra första hem. När jag öppnade ytterdörren första gången så slogs jag av tystnaden och fridfullheten. Det var inte på det sättet att man kände sig ensam, utan det kändes bara harmoniskt och tryggt. Och när jag gick längst korridoren och ner till sovrummet så blev jag ofta chockad över att det inte var någon som skrek efter mig. Varenda sekund i vartenda rum var en befrielse att vistas i.


Och SOM jag njöt utav att ha mitt alldeles egna hem. Jag skuttade runt och fyllde gladerligen hela lägenheten utav stearinljus, vareeeeenda dag hela den hösten och vintern.

Jag bjöd hem vänner på middagar nästan varje kväll, utan att behöva skämmas för någon bråkig stämning eller för att hela vasken var fylld med disk både i och runtom.

Och så fort det blev varmt utomhus så dukade jag upp för trerättersmiddagar nere på den mysiga innergården.  Även fast det fanns en hiss, så packade jag förtjust min lilla picknickkorg och gick upp ner, upp ner, med alla saker. Ingenting kändes jobbigt, utan jag var bara lycklig över att folk kom hem till oss och åt HELA middagar. Det var ingen som argt avbröt och stormade därifrån. Utan alla satt alltid kvar, skrattandes, och avnjöt det man hade lagat. Det var så nytt för mig.


Och för att inte tala om alla brasor jag tände. När lägenheten fylldes utav eldens doft blev jag varm enda in i benmärgen. Ofta grät jag i smyg, och torkade tårar ifrån kinderna när P gick in på toaletten.

Jag kunde liksom inte FÖRSTÅ att livet hade kunnat bli så bra.

Det handlade aldrig om saker, utan om allt det där man inte kan köpa för pengar. Lugn. Kärlek. Värme. Och trygghet.

I min familj så firade vi inte jul under många år. Utan istället hade det blivit en högtid som handlade om bråk vart man skulle vara, vad man skulle äta och att alla andra verkade ha det så härligt. Men inte vi. Så därför slutade vi bara med firandet helt och hållet.

Men i vår lilla lägenhet i Vasastan så insåg jag att det inte var någon annan som bestämde hur jag skulle fira jul längre.

Jag ville skapa nya härliga julminnen, som inte var kopplade till ångest. Och det gjorde vi. P skrattade nervöst när jag plockade upp kartong efter kartong med pynt redan i november. Men han lät mig ändå hållas, och förstod varför jag ville ha allt framme till i slutet av januari. Det var en sån stor och viktig grej för mig. Att julen äntligen skulle firas, och dessutom på mina premisser. Och så har det ju varit sedan dess.

Ja, nu var det slut på lägenhetsminnen för idag. Jag hoppas verkligen att ni har uppskattat min textserie som jag har lagt ut under våren och sommaren i samarbete med Länsförsäkringar Fastighetsförmedling.

Jag hade kunnat sitta och bara skriva om hur grymma deras mäklare är, och hur serviceminded dem är när det kommer till att sälja eller köpa sin bostad. Men det är kul att ni verkar uppskatta att jag har satt min touch på det hela istället. Att skriva om upplevelserna jag har haft i mina tidigare boenden känns mycket mer personligt och ärligt.

Klicka här för att läsa mer om Länsförsäkringar Fastighetsförmedling. Eller så kan ni läsa de andra två personliga blogginläggen här:
Del 1) Drömmen om en flytt till Skåne.
Del 2) Jag minns sommaren när mamma och pappa skiljde sig.


3 kommentarer



3 kommentarer om “Jag växte upp utan ett tryggt hem och kärleksfulla middagar”

    MYCKET hellre såna här samarbetstexter!! Känns mer ärligt och trovärdigt och det speglar ju exakt allt vad fastighetsköp och mäkleri egentligen handlar om bakom alla kostymer och avtal: drömmen om ett hem.

    Drömmen om hur man ska få inreda det. Om mysiga kvällar i soffan med en tekopp när det regnar utanför. Om soliga kvällar och kräftskivor med vännerna på balkongen eller i ett pyntat kök. Nånstans att andas, att gråta, att tröttskratta åt humor som ingen annan fattar. Ett hem där små hundtassar klapprar över parketten.

    Inget av det hade du fått fram genom säljiga #samarbete-texter om deras konkreta erbjudande. Man MÅSTE ju skriva personligt som du gjort för ett hem är ju det mest personliga som finns! <3

    Svara

    Detta är så fint Ellie. Fan va grym du är. Jag grät <3 Fortsätt med detta. Det är äkta.

    Svara

    När och om du vill flytta till Skåne så hojta till så kan vi byta och då slipper vi de skyhöga mäklararvodena.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Jag accepterar villkoren som finns här