Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

00:58 | maj 19, 2021

Handbollstjejerna

För er som inte har hängt med här så länge så är ju jag en gammal handbollstjejja. Ajjemän! Vi var svenska mästare tre år i rad osv men vem räknar!!!! Iaf så har idrotten betytt sååå mycket för mig och jag slutade egentligen enbart pga min prestationsångest som 19åring. Men! Vännerna har jag kvar. Så i helgen bestämdes det lite spontant att vi handbollstjejer skulle ses eftersom att vår stjärna Melissa var hemma i Sverige en kortis.

Så jag drog på ett par vita jeans under pyjamasskjortan, strök på deo, sprayade håret med torrschampoo för fjärde dagen i rad och drog på en hatt! Fejk fräsch är ju det bästa osv hehehe.

William följde såklart med eftersom att han varken hade träffat Melissa eller Vanessa innan. Medan vi åt lunch så fick han hänga i Bailys hundkorg (vet ej hur jag kunde glömde att fota henne pga sötaste svarta Pomeranianhunden ever.

Vi var hemma hos Martina, och beställde hem lunch ifrån Foodora.

Det blev pokebowls med tempura räkor och HERREGUD vilken drömkombo. Det enda som saknades var svart ris och koriander nom nom nom. Den här bilden hade blivit så mycket finare utan tomaten visst visst???

Här har vi henne, vår superstar Melissa som ni skymtar hemma i tv-sofforna när handbollslandslaget spelar. I sommar tar dem ut OS truppen och jag håller alla mina tummar och tår (även om jag innerst inne vet att hon kommer komma med och att jag då kmr ha en vän som representerar Sverige i OS?! Stolt som en tupp e jag!!!!)

Efter lunchen åkte jag hem och där satt min lillebror Sebastian i soffan och tjötade med P. Han och min mamma har flyttat upp till Enskede ifrån Gnesta där jag är uppvuxen. Så plötsligt bor dom bara 10min bort!!!! Men dom hade ingen skrivare så han lånade våran och skrev ut sitt CV. Se på honom vilken livs levande baby whisper!

Sedan mötte jag upp handbollstjejerna igen för middag hemma hos Sarah (hennes mamma var vår tränare i alla år och vi spelade i samma lag också). Men senast jag träffade henne var för? 5år sen? Vet ej exakt men since den har vi båda gjort slut med våra ex, träffat nya, köpt lägga i stan, jobbat arslet av oss, varit gravida och fått barn. Galet. Jag tog såklart med mig ADHD-kapslar som jag säljer ihop med Svanfeldt Coffee i förmån för Hjärnfonden. Bästa ge-bort-presenten!

Sedan satt vi på balkongen och drack vin (ej jag dock pga skulle köra hem). Men herregud vilken sommarvärme det var. Och så smarrrrrigt med svenska jordgubbar!

Garvar alltid sönder när jag hänger med handbollstjejerna. Eller fnissar mycket snarare? Vilket är rätt sällan jag gör. Men vi har känt varandra i så många år och har en tydlig jargong som har följt med år efter år. Internskämt måste väl ändå vara det mysigaste man delar med vänner??? Vi har dessutom känt varandra genom så turbulenta år i livet. Martina (som ni ser här) är en av alla jag bodde hos i perioder under gymnasiet (flyttade runt mellan kompisar hela tiden). En gång fick jag mitt hjärta krossat innan semifinalen i SM för min dejt hånglade upp en annan tjej på andra sidan läktaren medan vi såg på. Minns den chocken som igår? Och vem var först på plats med att spring fram och skälla ut honom efter notor? Jo Marre och Lorin! Sanna vänner.

Här har ni dem, Lorin, Snäckan och Mono. Har bott hemma hos dem alla tre haha! True friends med dem bästa familjerna!

Och sen kom jag hem till den här lilla prinsen som snarkade i kör med Bruno och P. Herregud tänk att jag har mina tre alldeles egna killar. Vilken otrolig lyx!

Nu ska jag gotta ner mig med dem och sova lite. Men detta var en alldeles vanlig tisdag i maj det. PUSS

3 kommentarer



09:54 | maj 12, 2021

Min helg i bilder – föräldrar edition

HELLU gänget! Hoppas ni mår bra i sömmarvärmeeeen! Jag tänkte att ni skulle få joina Min Helg i frekinnnnn bilder! Gud ni har inte fått ett sånt inlägg sedan i början av hösten tror jag? Ever since har ju jag more or less varit sängliggandes hemma pga graviditeten och corona. Vi hade absolut noll planerat, förutom att jag skulle på lunch med tjejerna. Men annars blev allt hängt ytterst spontant. Folk bara ploppade upp här, vilket var oroligt härligt!! Spontanhäng har ju försvunnit det senaste året. Såhär i efterhand kanske det blev lite väl mycket av det goda med tanke på coronatimes. Men här kommer det iaf:

Men först: kolla vad som damp ner i brevlådan som kickade igång helgfeelingen ordentligt!! Sumis vintermössa! När jag drog på denna bodyn insåg jag dock att vi behöver köpa ett storpack i strl 68 nu. Stackarn ska inte behöva ha små dinglande korvskinn på sig.

Ludde har fyllt år, och han hade inte träffat William än, så han kom ut hit i torsdags (jaaaa helgen börjar på torsdagar när man är mammaledig!!). Ludde e som vår son nr 2. Förutom att han reder sig själv och lagar mat till oss istället för tvärtom hehe!! Alltid när han kommer hem hit så lagar han något gotte. Den här gången blev det en het salsicciapasta. När denna bilden togs tjafsade vi om ifall man ska ha i olivolja i pastavattnet eller inte. Jag och P var team inte.

Oavsett så blev det väldigt gott!!!!

På natten när Ludde åkte hem hade jag och William ett sjukt moment!! Jag matade honom, och när han satt i mitt knä efteråt så var det som att poletten föll ner för mig??? Jag tittade på honom och ba ”AHA!!! Det är DU som är MIN son!!! Nu fattar jag!!!!!”

Att få barn är så stort på ett sätt. Men jag har kunnat ha en väldig distans till det också. För jag har inte fattat riktigt. Jag har sagt typ ”jaaa det är så coolt att bli förälder!” och i nästa sekund ba ”fast assåååå vadå jag är väl ingen förälder?”. Men efter den här kvällen sjönk det in. Jag är mamma och han är min son. Jag fattar nu!!!!

Första gången jag inte har preggobyxor på mig sen förlossningen??? Kan dock inte ha ngt annat i garderoben än, men jag har varit så _extremt_ trött på mitt lilla gravidutbud så att det kändes så befriande att för första gången kunna bära något annat???

På fredagen kom Elin och Klara ut för att hälsa på William.

Happy min familjehund, Semla Elins hund och Bruno.

Eh hundarna har växt lite sedan sist vi tog en sån här bild. Alltså hahahaha man ser så tydligt att Bruno är full i f*n på dom här bilderna.

Min mamma och syster dök helt oannonserat upp och plingade på dörren också. Tydligen hade dom extrema cravings efter William.

Men han satt fastklistrad hos Elin. Som ni ser är han totalez besatt av sina knytnävar atm. Det blir katastrof här hemma så fort dom försvinner ha ha ha.

Våra grannbarn älskar vår gråa familjehund Happy, och vi har lovat att ringa så fort hon är hemma hos oss. Så det gjorde vi ju nu såklart. Dom hade inga kvällsplaner och inte vi heller så dom stannade kvar på middag. Foodora hade fått in tre nya restauranger, så vi testade ett nytt burgarställe. Gött va det!!!

På lördagen hade vi en enda sak planerat, och det var att ta bort poolplåtarna. Sedan skulle poolen rengöras också.

Lite lite närmre sommar. I nästa vecka drar bygget igång härute!

På kvällen bakade jag en paj. Jag har ett hemligt recept med ljus sirap och grädde i degen. Men sirapen var tyvärr slut och honungen jag ersättare den med gjorde det inte lika knäckigt som vanligt. Men goo va den!!!

Sen kom söndagen och då vankades det häng med Sanja och Mickis. Två gamlatjejkompisar ifrån tiden jag bodde i Göteborg. Vi bestämde träff på Grodans uteservering, trots spöregn, som de svenskar vi är hahaha!!!


Sanja rekommenderade deras Ceasar och jag kan verkligen gå i god för den också. 10 av 10. Ni som har följt mig länge vet att det typ var den enda rätten jag beställde på restaurang back in the days. Hade den sjukaste dillen i typ ett år. Sen fick jag veta att såsen innehöll ansjovis och då dröjde det typ 3år innan jag beställde en igen hahaha.

Vi hade så mycket att catcha up om. Det har hänt så mycket sedan i somras när vi sågs senast. Tex har jag blivit mamma, Mickis har köpt lägga och Sanja har blivit na-kds globala PR-chef!!! Skryter sönder över henne jämt så jag tänkte att jag skulle göra det för er också. Här sitter jag och Mickis med våra galopper!

William var på sitt bästa humör (som vanligt typ haha) och charmade tjejerna bäst han kunde. Jag tror att det gick hem.

Looks good gurl!

Minns ni att Sanja och jag hade en podd ihop för två år sedan som hette Embrace Her? För alla kvinnor i början av sina karriärer som behövde pepp inför sin första arbetsintervju etc etc. Sanja har en ny podd ny, ”En timme med” där hon intervjuar ascoola människor. In på era poddappar och lyssna dirr!!

Kolla vad W fick i present utav Sanja, världens finaste mintgröna stickade brallor. Åh åh åh. Märkte att dom var ännu sötare när man hade en liten volangkrage på bodyn under. Tips! Dom är ifrån Zara för alla som kommer att fråga.

När jag kom hem efter lunchen bestämdes det lite spontant att vi skulle fira Ebba som fyllde år. Så då sågs vi Nackagänget (Ebba+Erik+deras kiddo + Stork+Fellan+deras kiddo) hemma hos födelsedagsbarnet. Otroligt mysigt var det!

Ebba och Storken.

Det blev en pasta till varmrätt toppat av en jädra massa hets och garv. Jag minns när jag tog denna bilden att jag hoppades att det skulle vara den sista på Ebba som höggravid!!

Och till efterrätt hade Ebba gjort en svingod pavlova.

Tack livet för alla mina fantastiska vänner du har parat ihop mig med<3

2 kommentarer



08:29 | maj 8, 2021

Det är helg!!!

Hus

Hej på er allihopa! Jag ville egentligen bara kika in och säga: TREVLIG HELG! Det nalkas ju fantastiskt väder här i Stockholm och vi har tänkt att öppna poolen för i år. När man gör det så kan man också ta tag i alla andra projekt. Typ odling, plantering, målning och byggnationer. Juste! Byggarna kommer i nästa vecka och drar igång med årets projekt: altan och nytt utekök! Men vill ni följa sånt så får ni följa vårat huskonto @ellinorlofgren_house (som över 10 000 människor följer nu?!).

Videon här ovan var ifrån igår (fredags) när jag dammsög undan lite inför att en kompis skulle komma över på middag. Jag tokälskar våran nya Dyson dammsugare. Jag visste faktiskt inte att det fanns ett sånt intresse för den här dammsugaren, ni är många som frågar om en utvärdering nämligen. Men den får ni på hus-instagrammen. Så håll utkik där. Nu ska jag återgå till fixet här hemma. Puss på er!!!

2 kommentarer



11:32 | maj 7, 2021

Hur jag hittade hem – min dröm blev verklighet

Vill ni komma direkt till Hemma Hos repotaget så >klicka här<. Annars läs vidare om hur jag hittade hem och hur jag gjorde för att min absolut största dröm skulle kunna bli verklighet.

Jag har alltid varit en person som flyr.
Som inte har haft någon grund att stå på och som söker sig till roliga saker för att slippa verkligheten. Enda tills jag hittade mitt hem.

Jag hittade Honom.

Plötsligt kunde jag inte bara dra iväg, vi hade ju en vardag tillsammans som jag behövde förhålla mig till. Och jag kunde inte bara sprätta alla mina pengar på drinkar i någon bar med randoms. För dom skulle ju räcka till den där resan vi pratade om, till storhandlingen varje söndag på mataffären och presenter till svärmor.

Jag hade alltid sneglat på dom andra tjejerna i baren som tycktes ha koll på sina liv. Som stod med säsongens senaste IT-jacka över axlarna, ett perfekt lockat hår och fixade naglar. Dom var säkert såna som höll sina deadlines till kunder, la undan sparpengar, betalade in momsen, köpte sina egna lägenheter och lyckades få på sig två likadana strumpor på morgonen. Medan jag själv aldrig hade klarat av det… Jag förstod inte hur dom gjorde. Men när jag träffade P så var jag tvungen att styra upp mitt liv. Det sattes för första gången krav på mig, och jag älskade det.

Alla dom som jag innan hade bjudit på drinkar i en bar, tyckte plötsligt inte att jag var lika rolig längre. Och jag fick många gånger höra att jag hade ”förändrats så mycket”. Men dom förstod ju inte. Jag hatade det kaos jag hade levt i under hela mitt liv. Jag var så less på att vara så stressad att jag fick magkatarr för att jag hela tiden behövde lösa saker i sista minuten. Det enda jag drömde om var ju att bli en sån där person planerade saker och som kom i tid.

I takt med att jag tog kontrollen över mitt liv, så började det sakta men säkert att byggas en stabil grund inom mig själv som jag aldrig hade räknat med. Jag fick plötsligt en mycket starkare självkänsla, för jag klarade av allting som jag tog mig an istället för att kontant misslyckas.

Alla dom rutiner och den strukturen jag hade fått i mitt liv gjorde att jag plötsligt alltid fick på mig likadana strumpor, mina kunder var nöjdare än någonsin och momsen betalades in i tid. Och innan jag visste ordet av det hade jag blivit som hon i baren jag alltid hade suktat efter att vara. Hon som hade kontroll över sitt liv.

Jag kommer alltid att fortsätta vara den hispiga, virriga, retliga Ellinor som skrattar högt utan att hålla tillbaka. Men om vi ska dra någon som helst jämförelse så är jag draken som flyger med vinden, men P är den som står stadigt på marken och håller i snöret. Utan honom svävar jag iväg.

Jag som aldrig hade sparat pengar innan jag träffade P, insåg plötsligt storheten i det. Sparpengar är ju det enda direkta man kan göra IDAG för att komma lite närmre den ytliga framtid man drömmer om. Jag som aldrig hade känt mig riktigt hemma någonstans, fantiserade ju vilt med P om hur vi drömde om att bo ”när vi blev stora”.

Det gick några månader… Och utan att jag visste ordet av hur, så satt vi plötsligt där på mäklarens kontor och signade på papperna. Och ifrån ingenstans höll jag för första gången i ett par hemnycklar till min första bostadsrätt.

Jag minns känslan som igår. Stoltheten jag kände i mig VARENDA gång jag öppnade ytterdörren… Tacksamheten som vällde över varje morgon när jag vaknade i vår säng och insåg att jag inte behövde fly.

Jag var så lycklig att jag svävade på moln, och bjöd hem alla jag kunde tänkas komma på. Det var så enormt stort för mig att ha ett eget hem. Jag som tidigare hade låtit rödvinsfläckar från en efterfest sjunka in i parketten i min hyresrätt, började plocka fram glasunderlägg för gästerna att ställa glasen på – istället för direkt på soffbordet. Jag blev rädd om mina saker, för jag hade plötsligt något som var MITT och som jag var rädd om.

Jag fortsatte att hålla mina deadlines till kunder och spara så mycket utav lönen som möjligt. Sparpengarna såg jag till och med växa i fonderna jag hade placerat dem i. Samtidigt så fortsatte jag och P att drömma. Vi ville ju bo i ett hus någon dag ”när vi blev stora”.
Och plötsligt, 22år gammal, traskade jag mot mäklarbyrån igen medan jag höll hårt i min älskades hand. Vi hade köpt vårt absoluta drömhus en kvart ifrån stan. Det var så overkligt att jag grät så fort jag slog upp ögonen när jag vaknade på morgonen.

Den resan jag har gjort själsligt är den som har tagit mig dit jag är idag. Men utan P hade aldrig den snurran satts igång. Hade han inte gett mig den tryggheten jag kände, hade jag aldrig haft verktygen att våga satsa. Jag hade aldrig vågat söka det där jobbet på en creddig influencer marketing byrå, ta körkort eller söka hjälp för min ADHD.

Men jag vågade, för jag hade en stabil grund och ett hem där jag var skyddad och kunde samla kraft. Och hela tiden stod P där och hejade på. Han höll hårt i snöret nere på marken medan jag svävade runt på himlen och kände mig fri. Jag var fri från ångesten och kände att jag kunde ta mig an prick vad som helst.

P och jag fortsatte att prata om våra drömmar. Och vi drömde om en hund, en väldigt specifik hund. Han skulle vara gyllenbrun, ha lockig päls och inte vara för stor. Vi pratade om honom hela tiden. Vi ropade till och med hans namn i huset, pratade om hur det lät när han kom tassandes efter oss i vardagsrummet och skrattade åt att ”en dag när vi blev stora” skulle han bo tillsammans med oss.

Men plötsligt en dag så flyttade han in, våran virvelvind Bruno. Och ifrån en dag till en annan så var det inte bara två vuxna som bodde i vårt älskade hus. Utan nu var vi en familj.

Jag hade aldrig haft min alldeles egna familj innan, och jag kastades tillbaka till känslan när vi hade köpt vår första lägenhet. Jag var så stolt att jag nästan sprack, samtidigt som jag var så rädd så rädd om det vi hade.

Nu var underläggen till dricksglasen det minsta jag gjorde i mitt försök att skydda mitt hem och min familj. Jag slutade bjuda hem festnissar och ytligt bekanta kollegor, och värnade istället med omsorg vilka jag ville släppa in i mitt hem. Vårt hus var (och är) ju mitt absolut viktigaste, sköraste och mest privata.

Vi fortsatte att drömma, och sa att ”en dag när vi blir stora” så vill vi ha barn. Jag drömde om en stor liten pojke, med blåa ögon, P’s lugna personlighet och som skulle heta William.

Och plötsligt en dag, när vi som minst anade det, så kissade jag på en sticka och på den lilla skärmen såg jag ett blått kryss. Därinne låg han. Jag kände det direkt. Det var våran William därinne. 

Och plötsligt gick familjen från att vara 3 till att bli 4.

Jag som inte hade tänkt förbereda någonting alls innan han anlände, kom plötsligt på mig själv med att vika in ännu en påse med nya bebisplagg i garderoben. Jag ville fixa ett rum för honom som han kunde känna sig lika välkommen till som jag kände, första gången jag hade kommit in i huset. Hur fjantigt det än må låta så kände jag så.

Jag fantiserade om att sitta här och läsa böcker för honom…

… Och att byta blöjor på honom här.

Och plötsligt så var han här från en dag till en annan.

Känslan när vi köpte vår första lägenhet, vårt hus, när Bruno kom hit och vi när vi blev en familj – ja detta känns precis så stort och glittrande – fast upphöjt med hundra! För nu har vi allt det där vi drömde om den dagen ”vi blev stora”. Vi lever vår dröm nu.

… Jag insåg att jag är stor nu. 

Och att jag kanske har varit det hela tiden. För jag tog ju ansvar och styrde upp mitt liv, samtidigt som jag fortsatte att drömma stort. Även om jag förmodligen aldrig kommer att känna mig vuxen på insidan, så gör det ingenting. Utan det är helt okej. Jag kan vara hur barnslig och svävande bland molnen som helst, för jag har alltid min familj och mitt hem att samla kraft hos. Och nu när ni har följt min resa, så kanske ni förstår att det absolut inte är något som jag tar för givet.

Jag är så oerhört tacksam över allt jag har och allt jag har åstadkommit. Allt jag har slitit mig loss ifrån. Men samtidigt är det viktigt att fortsätta drömma om livet ”när jag blir stor”. Det är ju min framtid.

Länsförsäkringars Fastighetsförmedling, som är min samarbetespartner sedan förra året, och så även i år,  frågade ”Vad är ett hem för dig?”. Och det är exakt det här. Det är inte bara en bostad med fyra väggar och ett tak. Det är så mycket mer än så. Det är en känsla snarare än ett utseende. Det är en grund att stå på när allt annat i livet svajar. Det är min innersta borg som jag skyddar med allt jag har <3

Vill ni se fler bilder ifrån vårt älskade hem och vår renovering av både kök, tv-rum och barnrum, så klicka här för att läsa ett Hemma Hos-repotage och en intervju där jag svarar på frågor om vårt hem. Ni får änte missa den hörrni! Läs här (klick!).

12 kommentarer




10:50 | maj 6, 2021

William 1 & 2 månader uppdatering

Herregud tiden går så fort med bebis att jag får totalez ångest påslag deluxe!!!!!!!! Det har redan gått två månader och för varje dag som går blir jag stressad över att jag aldrig kommer att få ha honom såhär liten igen. Många säger att dom längtar efter att deras bebisar ska börja sova i eget rum, lära sig att gå osv osv. Jag känner precis tvärtom? William får MER ÄN GÄRNA sova UPPEPÅ mig för alltid. Och jag vill aldrig någonsin att han ska lära sig att gå????? Han kommer ju sova i egen säng och kunna gå för resten utav sitt liv sen. Så jag känner absolut noll stress med det.

Jag lutar ju mer och mer åt att vi bara ska ha ett barn (usch ska prata med min aurorabarnmorska om detta nästa gång jag träffar henne pga enorm sorg men det beror ju såklart på min graviditet och förlossning) och det är nog därför jag är så stressad över bebistiden också. För i så fall är det här sista gången jag har en sån här liten bebis… 

Min tröja Twist & Tango | Skinnbyxor na-kd | Williams tjocktröja Cubus | Leggings second hand men typ Lindex?

Jag tänkte i alla fall summera de första två månaderna i hans liv lite snabbt, egentligen mest för mig själv för att jag ska kunna blicka tillbaka. Det här är alltså inget ”jämförelse inlägg” på något sätt. Jag skulle kunna kalla mig självutnämnd expert inom förlossningsvården i Sverige och har nog läst på bra mycket mer än de flesta. Men ang bebistiden är jag totalt obrydd. I min värld finns det inga ”måsten” och jag blir själv chockad över hur lite jag blickar på hur andra gör. Och jag dömer absolut _noll_ hur andra väljer att göra.

Min kille hade googlat igår på när man ”ska” börja med rutiner med en bebis. Jag har aldrig googlat en enda grej, utan min grundinställning är att titta på mitt eget barn och göra det som funkar bäst för honom. Sen har jag helt ärligt noll köll på hur andra gör, och det känns bara så skönt och befriande? Och hittills har det funkat toppen att bara lyssna på Williams signaler, så det kommer jag att fortsätta med.

VIKT & LÄNGD:
1 dag: 4,7kg och 56cm lång. Blöjstrl 1.
1 månad: 6kg och 60cm. Blöjstrl 3. Stora strl 56 på överkropp och 62 på byxor.
2 månader: 6,5kg+ (vägde senast för 2v sen så tror på 7kg nu) och 62cm Blöjstrl 3 snart 4. Strl 62 på överkropp och 68 på byxor.

Sumo har ju varit stor enda sedan han gjorde entré här på jordelivet. Alla kläder vi hade med till BB i strl 50 (och några små 56or) var för litet. Mössorna och vantarrna gick inte att trä på och strumporna slutade mitt på foten. Vilket jag bara kan garva åt såhär i efterhand hahaha. I slutet utav första månaden fick vi plocka ur både ilägget i hans Stokke stol och bilbarnsstolen. Han är så himla liten men ändå ”rejäl”. Vilket har varit skönt för det har alltid funnit lite att ”ta i”. Han har liksom aldrig varit ”skör”. Vilket ju är väldigt tacksamt som förstagångsförälder när allt annat känns lite nytt och läskigt. Tungt under graviditeten såklart, men rätt skönt ändå såhär i efterhand. Juste! En fråga till er andra som fött stora bebisar, tog det lång tid för dem att ”sjunka ner”? Jag var ju öppen 10cm i 5,5h och barnmorskorna tror att det berodde på hans size. Vill veta om det sambandet kan stämma eller ej.

KÄRLEKEN FÖR HONOM:
Det känns på många sätt hemskt att skriva, men när jag fick upp honom på bröstet så kände jag inte alls ”kärlek vid första ögonkastet” (vilket jag tack och lov var inställd på pga visste om att det var så vanligt). Men där och då var jag totalt utmattad och svarade inte ens barnmorskorna när dom pratade med mig, för jag orkade inte.

Sedan tror jag att jag var i fullständig chock, och är nog fortfarande ganska ofta. Över att han är MIN liksom? Så kärleken har verkligen växt på mig för varje dag som går. Inte så konstigt egentligen, jag kände ju honom inte precis när han var nyfödd. Men tack och lov så kom den där ”beskyddarinstinkten” och ”lejonhonakänslorna” jag har för honom samma sekund som han kom ut. (Kom ihåg att det finns hjälp att få om du inte känner dig lycklig första tiden med bebis! Det är ingen som kommer skambelägga dig, utan deppiga tankar får upp till 80% av alla nyblivna mammor!)

OMSTÄLLNINGEN ATT BLI FÖRÄLDER: 
Omställningen för oss med barn VS inte har faktiskt inte varit så omtumlande. Vi är vana vid att ha en totalt crazy unghund (aka Brunobus) så i jämförelse med honom har bebistiden varit plättlätt. Chocken med ansvar/dålig sömn/planering/fördelning osv för oss kom däremot när vi skaffade valp så jag förstår verkligen stressen många förstagångsföräldrar beskriver.

EN NÖJD & GLAD BEBIS
Sedan har William alltid varit en väldigt nöjd och chillad bebis (eeeeeh inte mina gener diweckt dööö), vilket jag är så oerhört tacksam för. Det är svårt att prata om dock, för jag känner ingen anledning att leta efter saker att klaga på. Vi har såklart också tuffa dagar ibland, men i jämförelse med många andra har vi en dans på rosor. Och det säger jag ju inte för att provocera. Utan för att jag förstår att andra kämpar mer än oss, och jag vill inte förminska deras slit. När jag plussade på stickan var jag livrädd för spädbarnstiden pga jag hörde enbart föräldrar som pratade om hur hemskt och påfrestande det var. Men alla ni som oroar er för samma sak: det behöver inte bli så!!! Men alla vi som har enklare barn skriker inte högt om det med respekt för alla de som kämpar.

Samt: är bekant med flera som har lika chillade bebisar som William, men som klagar för fulla muggar. Så allt är väl relativt också.
Samt (igen): vi har fått höra från dag ett att ”jaja det kommer vända så njut så länge det varar”” vilket gjorde att vi fick stress så fort han skrek första månaden för vi tänkte att det är NU koliken och helvetet kickar in haha. Men än så länge är han samma bebis som när han föddes, och både jag och P hade kunnat njuta mycket mer av första tiden med spädbarn om andra bara hade varit glada för vår skull. 

SÖMNEN OCH FÖRÄLDRARLEDIGHET:
Jag är ju rätt flummig i mitt föräldrarskap, men generellt i livet med saker jag kan påverka så är jag ett kontrollfreak. Så därför har vi pratat igenom mycket i förhand och utgått ifrån det värsta hela tiden i vår sk ”planering”. Därför inredde vi ju ett extrarum för bebisen med TV, skötbord osv där den som har nattpasset kan hänga utan att den andra blir störd. Jag är en kvällsmänniska och P en morgonmänniska. Därför har vi delat upp nätterna såhär (även om det inte alltid håller såklart):

Jag tar William mellan 22-04. Då sover P. Runt 00 sker alltid sista matningen och sedan somnar både jag och W. Sedan vaknar han igen runt 04 för mat och blöjbyte. Då matar jag och därefter byter jag sovrum för att kunna sova ostört. Så då tar P William mellan ca 04-08 när jag vaknar. Jag får alltså sova mellan 00-08 då med ett uppvak = magi! Och för att detta ska gå så kör vi självklart flaska, och på nätterna har vi gett ersättning since day one. Där är BabyBrezzan den bästa maskinen i världshistorien.

Williams utveckling: 
Månad 1 började han att le ”okontrollerat” men nu ler han åt saker vi gör. Nu jollrar han t o m och vill ha svar. Han har tidigt älskat att snutta på sina knytnävar, men nu kan han titta på dem och observera dem innan han stoppar in dem i munnen. Han har alltid älskat sitt skötbord och att titta på sina luftballonger (då skrattar han jämt). Men det var först i slutet utav mån 1 han började följa oss med blicken. Han har alltid varit väldigt stark i hela kroppen, så man får hålla hårt i honom när man bär honom, för han kastar sig bakåt med hela ryggen med all kraft han har. Och redan månad 1 märkte vi att det ofta bara räckte med att man snusade honom i pannan för att lugna ner honom.

Generellt sätt behöver han väldigt lite stimulans, och kan ligga och chilla i soffan utan problem. Och enda sedan han kom har han sovit mellan 23-19h per dygn. Jag tycker att det är helt sinnessjukt men alla som frågar mig om det säger att deras bebisar också gjorde det första typ fyra månaderna. Så det kanske är normalt vad vet jag? Haha.

Säkert glömt tusen grejer nu. Eh juste han har fått mer ljusblåa ögon sen han föddes, hans hår har gått från blont till strawberry blond till mer ljusbrunt. Och han har mindre hår nu än när han föddes.

17 kommentarer