Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

19:22 | mars 1, 2021

5 dagar efter BF – såhär känns det

Halli hallå dagboken. Idag är femte dagen efter BF. Jag tror dock inte att det medicinskt räknas som att jag har ”gått över tiden” utan att sjukvården räknar det först efter v41 (inne på 40+5 nu). Men jag vet inte säkert haha. Jag har ju varit helt inställd hela den här graviditeten på att det värsta kan hända hela tiden. Alltså jag försöker ju njuuuta så länge jag inte har gravidkrampor tex, men jag har aldrig tagit för givet att jag ska slippa dem. Jag fungerar såhär kring allt i livet, det är väl någon försvarsgrej för att inte bli allt för besviken OM något skulle hända. Så jag hade ju lite räknat med att gå över tiden, och så blev det också. Så när vi passerade BF så blev jag faktiskt inte ledsen. Det kändes snarare väldigt väntat. Surt såklart. Men väntat.
Dagens stora händelse – jag sminkade mig hahaha.

Jag vet heller inte vad jag har att förvänta mig på dagen med stort D. Jag har fortfarande inte kunnat greppa att jag har en person inuti mig som jag ska ta hand om för resten utav mitt liv? Eller hur jag kommer att känna för honom? Eller hur förlossningen kommer att bli? Extra svårt såklart att inte överanalysera saker pga Corona och att livet inte rullar på som vanligt med fikor, häng på stan mm. Hade jag haft ett vanligt schema och sociala aktiviteter hade tankarna varit lättare att filtrera. Till och med undvika helt förmodligen.

För att inte tappa det helt och bli st*rd så försöker jag låtsas som att allting är som vanligt. Jag har ju trots allt varit gravid i 10 månader så några dagar extra är ju EGENTLIGEN ingen skillnad (förutom att mina bristningar över magen eskalerar möjligtvis). Så även om prick alla menar väl som hör av sig, så påminns jag varenda gång om att något kanske ”inte är som det ska”. För han ”borde” ju vara här nu. Och även om jag inte kan påverka det här alls så känns det som att det mitt fel. Det är ju inte bara mina vänner som längtar, utan våra familjer och min kille också. Och jag känner skuld över att det är mitt fel att P går runt runt runt och inte får sin bebis – om ni förstår? Även om det är helt ologiskt så känns det så.

Den här lurvtussen och min kille är dem som motiverar mig just nu<3

Jag känner helt ärligt både skuld och skam över väldigt mycket just nu... Att jag är en egoistisk människa, blandat med mycket ensamhet. Inte över att ingen bryr sig, för jag vet att jag har en drös med människor runtom mig, vars tankar kretsar kring det här hela tiden just nu<3 Det är inte det<3 Men jag känner inte många av dom där känslorna som andra mammor beskriver att dem gör, och det ger mig ångest.

Min kille försöker peppa och lugna och säger att många känner samma saker som mig, bara att mycket är tabubelagt. Och sen när bebisen är här och många utav tankarna försvinner, så minns man inte alla känslor man hade innan. Och så kanske det är, jag hoppas det? Men tänk, TÄNK om det inte skulle vara så? Att jag går in i någon helvetes förlossningsdepression? Självklart har jag en plan för att undvika det också (angående det här med kontrollbehovet som har uppdagat sig under graviditeten lol). Meeeen två utav mina rädslor har ju faktiskt varit att bli igångsatt (100% gambling och jag kan inte förlita mig på gambling?) och att det här ska bli ett trauma för mig psykiskt. Så jag är redan inbokad på efterkoll hos en aurorabarnmorska samt min ansvariga ADHD-läkare kort efter förlossningen. Så ett skyddsnät runtomkring mig har jag ju, både privat och medicinskt, vilket känns väldigt skönt i alla fall!


VAD ÄR PLANEN NU DÅ? (Jag tänker att jag skriver ut det detaljerat här så att familj och vänner har stenköll hehe!!)

Planen nu är en hinnsvepning idag (tisdag) sedan tillväxtultraljud igen på torsdag. Beroende på hur mycket han har växt så gör vi en plan utifrån det. Han vägde 3800gram i vecka 38+3 och på torsdag är jag i vecka 40+6. Men oavsett ska jag nog inte räkna med varken igångsättning eller kejsarsnitt först om prick en vecka från idag (dvs 8e mars). Hehe det känns skönt att ha en plan. Utan en plan hade jag blivit knäpp. Och medans vi följer den så ska jag som sagt låtsas som att allt är som vanligt.

Tills Bumlingen kommer så fyller vi upp dagarna med saker som Bruno tycker är kul. Det blir häng i skogen, hundparken, han får gå loco inne på djurbutiken och välja vad han vill samt massor av gos. Sen städar vi, rensar och planerar för goda middagar. Så fortsätter det såhär på repeat. Uuuuuh inte att förglömma är dagsnapen och serietittandet! Otroligt mysigt <3 Meeeen inte så pass mysigt att jag kan tänka mig att ha det såhär för alltid haha. Så nu får Bumlingen gärna komma faktiskt <3


7 kommentarer



7 kommentarer om “5 dagar efter BF – såhär känns det”

    Åh känner så igen mig i det du skriver! Jag är på bf+2 idag och har också SÅ svårt att greppa att det ligger en människa i min mage? På något märkligt vis blir det mer och mer overkligt ju längre tiden går. Detta börjar ju bli normaltillståndet nu haha. Hoppas att båda våra små killar kommer snart! Stort lycka till när det är dags för dig

    Svara

    Har fött två ungar, och båda gångerna kände jag exakt samma! Ibland känner mammor kärlek från första spark, ibland vid förlossningen och ibland när man lärt känna den lilla bebisen. Allt är ok. För det är ju faktiskt en NY människa som har en egen personlighet och vilja osv. Den första känslan för mig var en stark beskyddarinstinkt. Men sen växte kärleken i takt med deras personligheter, och nu kan jag inte ens förstå hur jag nånsin levt utan dom?

    Svara

    Jag tycker att det är starkt av dig att beskriva de känslor som far genom dig.Jag tror att det är som din pojkvän säger stt mycket av det är tabu att prata om,det förväntas kanske av den blivande mamman att hon skall klänga i lianerna av lycka och förväntan.Jag tycker att du gör rätt i att ha normala förväntningar inför det lilla knytet.
    Underbart vackra ögon har du alltid!
    Kram!

    Svara

    Fast jag hoppas du menar 9 månader annars blir jag orolig? 😂 känner likadant, kan inte greppa att det är en bäbis där inne som jag ska klara av att ta han om hehe. Kommer kännas wierd att inte ha nån där inne sen som pluppar runt och boxas lite när den tycker att den får för lite plats (typ när man vilat armen mot magen). Har exakt en månad kvar i morgon till bf och kan fortfarande inte greppa detta 😅 skönt att få läsa om andras känslor 😘

    Svara

    Hehe nej menar 10<3 9 mån = 36 veckor och jag är ju inne på 42v nu hehe så är ju uppe på över 10mån t o m 🙂 eller kanske har missuppfattat hur man räknar vilket inte skulle förvåna mig ett dugg iofs hehe.

    Men lycka till med allt!

    Svara

    Nja, en månad är ju i snitt längre än 4veckor. Anledningen till att man säger ca 9månaders graviditet är:
    40v x 7dagar=280dagar. 280/30,5=9,2månader.
    I ditt fall med 42 fulla veckor blir det ca9,6månader. Även om det kan kännas mer som en evighet mot slutet, men när bebisen väl kommer är det värt all väntan i världen <3

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Jag accepterar villkoren som finns här