Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

21:21 | januari 20, 2021

I mina bästa dagar? Njaa…


Herrgud vad jag saknar att ha nyklippt, blekt hår med lena toppar!! Jag är ju en person som får väldigt mörkt hår på vintern, och på sommarn bleks det utav sig själv. Och då brukar jag se till att hjälpa det lite på traven med slingor. I många många år var jag ju väldigt mörkhårig, men förra sommaren sa jag ”gör mig blond” och trivdes otippat bra i det (behöll botten i min vanliga hårfärg dock för annars hade det sett helgaleet ut).

Dom här bilderna är tagna i somras hos min frisör Tre Klippare, saknar det gänget och salongen så mycket<3 Här visste inte ni att jag var gravid, men gick ut med det någon vecka senare. Det känns sjukt att skriva att ”jag inte kommer komma tillbaka dit först bebis är ute, och kanske några månader efter det”. För på ett sätt känns det surt – jag hade så gärna känt mig lite piffig och fräsch nu sista tiden som höggravid. Och första tiden som mamma. Men samtidigt blir jag otroligt peppad – nästa gång jag träffar gänget så ÄR HAN HÄR!!!! Vår lille son. Den tanken är ju helt galen.

Såhär ISCH (fast värre) såg topparna ut i förra veckan. Håret trasslade sig hela tiden, blev fett och det var så frissigt att jag inte vet vad. Så tillslut fick jag nog och slet fram kökssaxen och kapade 3cm. Jag är ju tyvärr en sån som tvinnar/snurrar/nussar i mina toppar och rentav sliiiiter sönder håret. Och jag var tvungen att locka håret för att ens kunna ha det utsläppt.

Resultatet blev…. Inte alls såhär bra som ovan. Och min mörka hårfärg är ju fortfarande kvar. Luggen likaså för den hade jag ingen liten sax till. Coronahår – det är väl också en thaaang? Jag hoppas det för jag är inte stolt över hur jag ser ut på hövvet nu och vill inte tro att någon tror att jag självmant går ut såhär.

Detta var alltså före färg och klipp hos Tre Klippare.

Haha i min familj så har det aldrig varit någon kroppshets ifrån någon, ni vet, det har inte funnits någon mamma eller gammal släktingtant som läser skvallertidningar och öppet pratar om sin jojobantning. Sånt som jag vet att många har växt upp med, men naj inget sån i min familj alltså. Men håret därmot – ja där har det varit ett livslångt klagande. Mina släktingar och jag är födda med frissigt hår allihopa. Självlockigt och där stråna styr sig själva. Dessutom tvinnar/snurrrar/nussar vi allihopa i topparna… Och det gör ju inte saken bättre.

Så jag är indoktrinerad i att mitt hår nästan aldrig är fint. Mestadels orkar jag inte bry mig om de känslorna, men att vara ful i håret inför en utav de största stunderna i livet (förlossningen) känns som… Nej jag vet inte vad? Att jag inte skulle vara nyklippt inför vårt bröllop typ? Jaja!!! Det är väl bra att jag får träna på att sluta bry mig.

(Lögn! Sitter och googlar som en dåre på ifall någon frisör kan komma hem till oss och bleka mitt hår)


2 kommentarer



2 kommentarer om “I mina bästa dagar? Njaa…”

    Haha sista meningen! Älskar den här bloggen!

    Svara

    Jag är ingen direkt experr på just hårblekning men ett vet jag och det är att huden tar upp mycket skit som går rakt in i blodet och därmed också till bebis.Jag förstår inte att människor och i synnerhet kvinnor blir mer upplysta om hur kemikalier i all sköns kosmetika negativt påverkar hälsa på kort och lång sikt.Senast aktuella är ju botoxbehandlingar.
    Kram till dig,bebis och Bruno!

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Jag accepterar villkoren som finns här