Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

12:10 | november 23, 2020

Mina tankar kring NIPT-test

Hej på er mina goa. Jag har fått många ”större” frågor sedan jag gick ut med att jag blev gravid. En sådan var det här med att göra ett NIPT-test. För er som inte är i barn svängen (hade nöll köll på vad detta var för några år sedan). Så är det ett test man kan göra valfritt (kostar mellan 6-10k att göra privat) där man kan se hur stor risk det är att ens barn har en kromosomavvikelse + vilket kön barnet har.

För er som inte känner till min historik, så har jag haft en storebror som heter William. Men som efter ett chockartat urakut kejsatsnitt i v 36 föddes med en kromosomavvikelse som heter Edward Syndrome (en extra kromosom på 18e paret). Och 9 månader senare så somnade han in<3 En tragedi i min familj och som har präglat väldigt mycket utav den jag är idag, trots att han inte fanns när jag kom till världen.

Men eftersom att kromosomavvikelsen låg så nära i släkten som ett syskon till mig, föll det sig ganska naturligt att vi ville göra ett NIPT-test när vi fick reda på att jag var gravid. Men så gick vi igenom ett ultraljud och ett KUB-test (som görs på rutin men som är valfritt och är light versionen utav NIPTen kan man säga men som staten finansierar). Och dem såg bra ut. Där berättade barnmorskan att Edward Syndrome inte ska vara ärftligt. Jag trodde att jag skulle googla som en galning på statistik och fakta när jag kom hem, men det gjorde jag inte. Utan vi har valt att blankt lita på vår barnmorska och därför skippade vi NIPT testet.

Blir alltid lika gråtig när jag ser den här videon. Ser ni bullkinderna, putmagen och snuttandet med läpparna<3

Under den här graviditeten har jag själv blivit chockad över hur lite jag har oroat mig. Och det har aldrig varit för att jag tar någonting för givet eller för att jag har tänkt att ”det inte kommer hända oss”. Tvärtom, jag är fullt medveten om alla risker som finns. Jag vet ju att man kan gå en hel graviditet i tron om att ens barn är fullt friskt, men sedan så föds det jättesjukt – precis det som hände min familj och min storebror. Jag har en så extremt stark inre tro på att allt som är menat att bli, kommer att ske. Jag tror inte på just Gud, men absolut på någon form utav högre makt. Därför gjorde vi inte det där mer ”pricksäkra” testet för att se eventuella kromosomavvikelser.

Just nu vet vi att vårt barn mår bra, men för den saken skull är det många saker som kan gå snett innan den lille intar vårt liv. Och skulle det bli så, så får vi ta det då. Och helt ärligt så räds jag inte så mycket för det just nu. Jag vill självklart aldrig någonsin se mitt barn lida, men jag ser verkligen på min graviditet som ett mirakel. Vi önskade oss ett barn, sedan vem det är som kommer hem till oss har ingen betydelse – faktiskt. Det här lilla miraklet är lika efterlängtat oavsett. Och föds den här lilla människan med såkallade avvikelser så är det inget som jag kan förbereda mig på nu ändå. Är ni med på hur jag tänker?

Sedan ska det ju tilläggas att vi (hittills) aldrig har hamnat i ett skede där vi har tagit emot ett besked om att vårt foster/barn har någon avvikelse. Så jag har ju ingen aning hur jag skulle reagera där och då, det kan nog ingen svara på för det beror ju så mycket på omständigheter tänker jag? Men nu vet ni i alla fall mina generella tankar kring det här med NIPT-tester. Sedan hur andra gör lägger jag prick noll värdering i verkligen. Jag tycker att man ska göra det som känns bäst för ens egna familj! Oavsett vad det är<3 Och jag skriver såklart inte det här för att provocera någon. Jag vet inte vad den generella uppfattningen är kring NIPT eller om folk kommer att tycka jag är sjuk i huvudet nu haha? Men jaja, hittills har jag mått väldigt bra av att tänka att ”det som är menat att ske kommer att ske” för det har gjort att jag inte tar ut någonting i förväg och att jag oroar mig väldigt lite vilket känns skönt<3 Komplext ämne helt klart, och jag vet inte om jag alltid kommer att tänka såhär. Men just nu är det så jag känner.

Gjorde ni ett NIPT-test när vi väntade barn? Varför/varför inte i så fall?<3 Kram på er!!


14 kommentarer



14 kommentarer om “Mina tankar kring NIPT-test”

    Jag måste bara säga att jag tycker du är så klok och sund i allt du tar upp på dina sociala medier, imponerad över att du är lika gammal (ung?) som mig hahah. Det är en fröjd att följa din graviditet även om jag själv är långt ifrån barn (men är på väg att bli obstetriker eller barnläkare så är extra intresserad I guess haha) En bra förebild!! <3

    Svara

    Åh tack fina! Jag försöker vara öppen i det mesta jag tänker, kring det mesta. Men just kiddos är ju extra kul nu såklart iom att man inte gör någonting annat än att sitta hemma på kammarn gravid hahaha<3 lycka till med utbildningen!!!! <3

    Svara

    Hej!
    Jag är gravid i vecka 25 (första barnet) och vi valde att göra NIPT trots noll riskfaktorer. Jag har en lillebror som är född med en hjärntumör som har präglat nästan 15 år av mitt liv, och även om NIPT inte alls visar på avvikelser som den han hade så ville jag undvika ta reda på allt jag kunde om vårt foster. Tyvärr tror jag också att om vi fått reda på att det funnits en avvikelse så hade jag inte klarat av ovissheten i den, och det hade med stor sannolikhet resulterat i abort. Jag känner mig otroligt självisk i den tanken, men jag har redan spenderat en stor del av mitt liv in och ut på sjukhus, och även en ”mild” kromosomavvikelse skulle innebära mer vård än normalt. Självklart resonerar jag som dig att händer något på vägen får jag agera på det då, men jag ville minimera mina risker och tog därför reda på så mycket som möjligt innan. Kram

    Svara

    Jag tycker inte alls att det låter konstigt <3 Jag tror att jag tänker såhär mycket för att min mamma har jobbat med barn som har downs syndrome mm mm mm så för mig blir det inget läskigt eller främmande + att det finns så många olika nivåer. Min kille fick ju en stroke som ung så där ville jag också veta om vårt barns hjärta eventuellt kan ha liknande ”fel” som han hade. Men inget sånt kan vi påverka nu oavsett utan det behöver vi ta sen. Tänker också att min ADHD (tyvärr) är ärftlig med hela 75%… Antingen får barnet det inte alls, eller mildare än mig, eller som mig eller mycket värre än mig. Och det är ju inte heller något vi kan påverka utan det får bara tiden utse. Där kan jag säga att jag har dåligt samvete för att det är en sån stor risk, men som jag tar ändå, när jag vet hur tufft det kan vara att leva med. Men men, nästan alla sjukdomsbilder kan ju vara olika omfattande. Så allt känns så baserat på omständigheter och inget iaf jag kan svara på rak arm. Vet inte alls hur jag skulle reagera där och då. Tycker inte alls att du ska känna dig självisk<3

    Svara

    Vi valde att göra nipt i vecka 10 innan vi berättade för släkt och vänner.
    Vi fick ett missfall ett år tidigare och jag var så orolig att allt skulle gå fel i denna graviditeten också. Jag ville kontrollera allt jag kunde kontrollera, förbereda mig på precis allting. Även om vi inte ens pratat om vad vi skulle göra med resultatet.
    Dock hjälpte det mig inte särskilt trots att vi fick bra besked, jag oroade mig dagligen för min bebis i magen då det var en lugn kille som jag knappt kände trots att jag var förbi v.30.
    Ut kom iallafall en frisk kille i vecka 36.
    Visst att man fortsätter oroa sig när de är utanför magen. Men jag är inte längre rädd varje dag att han ska tas ifrån mig ♥️

    Svara

    Åh det förstår jag verkligen <3 oro är den vidrigaste känslan! Alla känner ju olika typ av oro också, så tycker man ska göra det som man tror kan mildra<3 Grattis till lillen<3 kram!

    Svara

    Du ska göra det som känns bäst för dig och er i er situation finns det en oro som kan stillas ta den. Så sunda tankar och fina ord. Har själv helt 2 bröder med syndrom och har en stark oro att mitt barn kommer få det i framtiden så nip känns som en själv klart val när det finns den kunskap vi har i dag. Det handlar inte om att jag inte vill ha ett barn som är sjukt utan för hur det skulle påverka mig psykologisk och min relation till det barnet. All lycka till er lilla familj å bara va lycklig att du har ett liv från just dig som mår bra i den mage. Stor kram

    Svara

    Jag är gravid i vecka 16 och jag och min sambo valde att själva bekosta NIPT, trots ung ålder och inga riskfaktorer. Jag har Downs syndrom i min närhet och vet att lika mycket som det är ett fantastiskt litet barn, så är det också ett livslångt åtagande för föräldrarna. Det medför ju också en ökad risk för hjärtfel och andra somatiska besvär. För oss var det därför självklart att bara behålla barnet om NIPT inte visade några avvikelser. Kan precis som Lovisa ovan tänka att det är själviskt. Samtidigt så tänker jag att det inte är det. Jag vill ju att det barn jag föder till världen ska ha bästa möjliga förutsättningar och även om man inte kan kontrollera ens i närheten av allt, så kan man ändå kontrollera det här.

    Svara

    Gravid i vecka 12 snart och väntar på svar på vårt NIPT test denna veckan, 29 år gammal och ingen i släkten med kromosomavvikelser. Vi valde att ta blodprovet privat då vi känner att vi inte vill sätta ett barn till världen om den föds med missbildningar på organ eller utvecklingsstörning etc. Man vet ju inte vilken grad barnet kommer födas med. Vi vill ge vårt barn bästa möjliga förutsättningar för att inte behöva kämpa sig fram i livet extra mycket, då livet kan vara svårt som det är. Tänker också att en dag finns inte vi till hands och ingen kan då säkerställa att vårt barn kommer få den hjälp han eller hon behöver. Men finns en chans att vi kanske hade tänkt annorlunda om vi hade haft svårt för att bli gravida eller fått försöka länge. Det är en klurig fråga och finns inget rätt eller fel, alla gör det som känns bäst för sin familj.

    Svara

    Här är en som ångrar att vi gjorde NIPT. Vi fick väldigt bra resultat på KUB, men efter år av ofrivillig barnlöshet och massor av missfall så ville vi inte chansa på om fostret skulle vara friskt eller inte. När jag tagit provade visade det sig att inget resultat gick att utläsa, och de visste inte varför. Tog om provet men samma sak hände där. Är tydligen några få procent som det händer för, och jag skulle så klart vara en av dem. Suck. Blev ju ännu mer orolig då, och läkarna kunde inte svara på om det var för att det var något fel på barnen, eller för att testet helt enkelt inte funkade på mig. Sån ångest, vi fick välja att ta ett fostervattenprov som är förknippat med en missfallsrisk, ville absolut inte hamna där igen – och var nu dessutom i vecka 20 pga väntetid på alla provsvar. Sån ångest och vånda vi hade, valde till slut att ta provet och det visade sig vara normalt. Bröt ihop efter det och var så lättad, men missfallsrisken efter provet kvarstod i några veckor så tog tills vecka 22 innan jag kunde tro på något alls. Önskar bara att vi hade struntat i det från början, då hade vi inte gått igenom så många veckor av oro och tårar och ångest. Men så klart lättad över att veta att barnet (just nu) mår bra i magen och förväntas komma ut i januari <3

    Svara

    Är gravid jag med, nu i vecka 34. Vi hade tankar på NIPT men ville först göra KUB och satte sedan upp en plan om att eventuellt göra NIPT om vi fick en siffra på KUB som var mer än chans på xx av YYY. Eftersom att vår KUB gav oss en bättre siffra än vår gräns för NIPT valde vi att inte genomföra NIPT.

    Men precis som du skriver är det helt individuellt och jag har en stor förståelse för att en del par vill göra NIPT oavsett vilken siffra de får på KUB.

    Stor kram!

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Jag accepterar villkoren som finns här