Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

16:01 | maj 12, 2020

Min pappa är bara en man med brunt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig

Det är konstigt. För trots att åren går så håller man kvar vid den där bilden utav hur det en gång var.

Bilden av hur han var.

Min pappa.

Jag minns så tydligt hur han sparkade stövlarna mot husknuten tre gånger innan han gick in i hallen. 
Jag minns hur han berättade att man inte behöver skaka popcornen efter att man har saltat dom, för då åker bara allt salt ner i botten. 
Och jag minns hur brett han log när någon berättade att jag var lik honom. 

Men allt det där andra, det förtränger man. Även fast dom stunderna var så många fler än dom härliga.

Det har gått många år nu.

Och min pappa är inte längre min pappa.

Han är bara en lång man, med mörkt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig. Men jag känner honom inte längre. Inte alls faktiskt. Jag vet inte vad han gör,

eller med vem.

Jag vet inte ens hur han mår.

Jag vet inte om han fortfarande sparkar stövlarna mot husknuten tre gånger innan han går in.
Jag vet inte hur han saltar sina popcorn, eller om han ens ler brett när någon säger att jag är lik honom. För jag har ingen aning om vem han är längre.

Därför blir det också svårt att sakna… För hur ska jag kunna sakna en person som jag inte känner?

Och så plötsligt frågar någon ”men ska du inte bara höra av dig till honom, han ääär ju faktiskt din pappaaa”… Och då vill jag bara säga att:

Hela mitt vuxna liv har jag varit utan honom.

Sedan vill jag fortsätta och säga att:

allt jag har åstadkommit,
och allt jag har idag,

finns i mitt liv för att han inte finns där. 

Så till alla er som kämpar därute med samma sak, det blir faktiskt lättare hela tiden. Exakt allt i ens liv blir lättare.

Har ni också en knacklig relation till en förälder? Då kanske de här inläggen hjälper att läsa:
– Min pappa och vår relation
– Om sorgen att bli bortvald 


19 kommentarer



19 kommentarer om “Min pappa är bara en man med brunt hår och bruna ögon som bor några mil ifrån mig”

    Så fin text Ellinor, så naket. <3 Och egentligen är det riktigt ohyfsat att ställa den frågan för jag tror ingen tar avstånd från sin pappa om det inte är av en riktigt bra anledning. Varför ens lägga en sån kommentar då?
    http://johannagrahn.se

    Svara

    Hehe vet faktiskt inte hur man tänker. Men jag tror att det är utav ren välvilja ändå. Även fast det bara blir fel<333

    Svara

    Åh det träffade rätt i hjärtat. Så fint skrivet! Samma erfarenhet men jag har tyvärr återigen valt att ha kontakt efter många år utan. Ångrar mig varje dag och känner att det är fel beslut. Men just nu orkar jag inte gå igenom ett uppbrott.

    Svara

    Jag fattar verkligen det<3 Fy förstår 100%. Så det kommer bli för mig också, hur hoppfull jag än försöker vara? Och så ska man ”lära känna varandra på nytt”. Beundrar dig för att du var så storsint och försökte<3333 men man blir inte en förälder bara för att man får barn. Utan man förtjänar den titeln<3

    Svara

    Fina du <3 vet precis hur du känner. Har samma relation till båda mina föräldrar. De valde vägen utan mig. Gör lika ont varje gång någon säger så ”ska du inte vara den vuxna och bara höra av dig” tror ingen vill leva utan sina föräldrar men som du skriver, åren går och man ens liv likaså och allt som skett sen sist är svårt att uppleva igen eller beskriva för någon som varit borta ur ens liv så länge.
    Tack för att du lyfter och skriver om detta, underbara du.

    Svara

    Herregud, kan inte ens föreställa mig hur det känns att uppleva samma fast med båda sina föräldrar <3 Precis: vem fan vill det? Haha... Exakt. Prick allt bli så jäkla knepigt? Därför man bara inte pallar.

    Svara

    Herregud så bra skrivet, fick gåshud och blev alldeles tårögd! Har själv ingen kontakt med min pappa och detta berörde verkligen på djupet. Ska gå tillbaka och läsa detta varje gång det känns tufft.

    Svara

    Så fint skrivet även om jag inte förstår vad som hänt mellan dig och din Pappa? Kan någon förklara kort för någon som inte hängt med så länge:)
    Kram! <3

    Svara

    Du är så himla duktig på att skriva. Och jag känner igen mig på varenda ord. Kram till dig <3

    Svara

    Blir verkligen så berörd av att läsa det här Ellinor! Ditt sätt att skriva får liksom en ”extra effekt” på helheten, vilket skapar så många känslor. Så klok du är <3

    Svara

    Så starkt, vackert och ärligt av dig att skriva detta. Spelar ingen roll om någon är ens familj eller inte, det är nog något många har svårt att förstå om de inte själva kan relatera. Tack för att du satte ord på detta.

    Svara

    Åh Gud vad detta träffade rakt i hjärtat. Jag har ställt mig själv frågan varför jag inte saknar min pappa mer än vad jag gör? Är det jag som är konstig men det är ju så självklart egentligen, som du skriver – hur ska jag sakna någon som jag inte känner? Jag bor i samma stad som min pappa men träffar honom kanske 2 gånger om året… Tack för så fint blogginlägg!!

    Svara

    Fina du <3 Det ÄR ju komplext med känslorna för att relationen ÄR komplex <3 Det finns inga rätt eller fel oavsett vad andra människor tycker. Jag har ju också gjort det i alla år, och sen flyttade jag och sedan dess har han inte ansträngt sig för att ses. Det man får komma ihåg är att man kommer ur som en stark och STOR människa utav det här <3 tack och KRAM<333

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Jag accepterar villkoren som finns här