Det förekommer cookies på ellinorlofgren.se. Genom att fortsätta läsa på ellinorlofgren.se godkänner du detta. Läs mer om cookies här.

23:22 | februari 13, 2022

Hejdå bloggen!

Nu är det dags att ta farväl av den här domänen. Numera hittar ni min blogg på:

>> ellinor.forni.se <<

Klicka på länken för att komma till den!

0 kommentarer



19:46 | februari 7, 2022

Vårt hus är sålt!


Ja… Ni läste rätt. För några veckor signade vi på papperna för försäljningen utav vårt hus. Ett otroligt spontant beslut, eftersom att huset varken låg uppe på Hemnet, vi hade inte tagit några bilder och vi hade inga visningar med massa folk. Men det blev sålt ändå.

Efter sign ville vi naturligtvis fira, så vi ringde Basse, Denize och hunden Charlie som kom på studs! ”IN MED BÅBBEL!” skrek jag. Förlåt mina vänner för att bilden hamnade här, trots att jag sa att den bara var för privat bruk. Det var den!! Men ni blev så fina och det var ju trots allt en av de största stunderna för oss in a long time.

Åt lite chips med löjrom bla bla (när ska man tröttna på det?) och pratade om allt kring försäljningen. Det känns väldigt bra att flytta (eftersom att vi hade tänkt att lägga ut huset under 2022). Men samtidigt väldigt väldigt vemodigt såklart!! Vi älskar ju vår svarta borg. Vårt hem. Vårt allt.

Men nu väntar nya roliga äventyr… Hoppas vi!

3 kommentarer



10:03 | februari 7, 2022

Vart köper jag Williams kläder?

En återkommande fråga sedan William föddes är vart vi köper alla hans kläder. 80% av allt han äger är second hand (är nog Traderas och Sellpys största kund!) och ärvda saker ifrån hans kusin. Men sedan köper vi nytt också om det är något som William behöver pronto (typ vantar eller mössa som är lättare att testa i butik) eller för att jag helt enkelt älskar ett plagg. Men jag tänkte ändå tipsa om lite plagg som finns i butik just nu, och som jag själv lätt hade kunnat beställa till Gugge. I framtiden har jag dock två koncept som jag är taggad på att implementera här:

– Tipsa om second hand plagg som finns att buda hem just nu.
– Lägga upp mina favoritlooks av plaggen vi har hemma till Gugge.

Vad tror ni om det?

1. Byxor | 2. Fiskehatt | 3. Bomberjacka | 4. Strumpor | 5. Collagetröja röd | 6. Röd mössa | 7. Vit tröja | 8. Prickiga byxor | 9. Strumpor | 10. Collagetröja

När William var liten spädis så ville jag ha mer dova färger. Men nu när han har börjat röra sig fritt så älskar jag färg och prints. Dock en väldigt specifik typ av prints som ni ser. Just för att han är en pojke, och för att statistiken talar sitt tydliga språk – så vill jag inte att folk ska bemöta honom och ge komplimanger för att han är så STOR OCH STARK OCH TUFF. Printsen han bär vill jag ska handla om att vara en bra kompis, om kärlek och om att vara snäll. Såsom alla plagg ”förr flickor” har. Jag har inga problem alls med att köpa grejer ifrån ”tjejavdelningen” heller.

Min favvokombo är helt klart leggings + stor collagetröja + höga strumpor + oversize mössa. Det hade jag klätt min dotter i också. Henne hade jag trätt på en skinnpaj också, men det tycker jag blir ”för hårt” på William. Jag älskar att klä honom i stretchiga jeans och skjorta med. Men det blir sällan till vardags hehe.

 

4 kommentarer



16:17 | januari 18, 2022

Den smärtsamma sanningen om min ADHD-diagnos och misslyckandet som mamma

Jag får mycket frågor om min ADHD-diagnos. Hur jag gick tillväga etc, och sånt kan ni ju läsa under kategorin ”ADHD utredning”. Men något jag sällan pratar om, men som jag lägger mycket tankekraft på, är hur lite jag faktiskt vill associeras med allt som har med den här diagnosen att göra. För även om det ju faktiskt är en funktionsnedsättning, så vill jag inte se på mig själv som funktionsnedsatt. Inte på något sätt faktiskt. Och jag vill ABSOLUT INTE att andra ska göra det. Även fast det påverkar mig och hela min familj i princip hela mitt vardagliga liv. Ja den påverkar praktiskt taget alla som jag har i min omgivning.

Kavaj & skor na-kd | Kjol Arket | Tröja Twist & Tango 

Jag vill inte ”vara” min ADHD, jag vill inte stoltsera med den, och jag vill inte skylla på den när saker går snett. Kanske för att jag själv skäms över det? För helt ärligt så är det en del utav mig själv, som jag ser som ett misslyckande. För vem vill associeras med karaktärsdrag som lat, disträ, lättdistraherad, impulsiv och trögstartad? För det är ju sån jag är, och sån jag uppfattas många gånger.

Alla vill väl vara en person som har sitt shit together och som alltid är en doer? Man vill vara en vän som kommer ihåg födelsedagar och smådetaljer. Inte en vän som svarar på sms tre månader för sent och som för fjärde gången frågar hur den där jobbintervjun gick?
Jag tycker om att skämtsamt skoja bort jobbiga saker, vilket ju ofta går utmärkt bland vänner och familj. Men i jobbsammanhang så kan man inte skoja bort vad som helst. Man förväntas agera professionellt (som sig bör). Men jag kan helt ärligt inte leva upp till alla de banala saker som förväntas utav mig. Och det är ju en enorm skam. En skam som har varit grunden i mina depressioner, och som har gjort att jag har en otroligt dålig självkänsla. Och det var ju faktiskt just den skammen, som tillfick mig att söka vård.
Men det härliga med sociala medier är ju att man själv väljer hur man ska porträtteras, ingen annan. Jag behöver inte skriva om min ADHD överhuvudtaget om jag inte vill. Men SAMTIDIGT (hur motsägelsefullt det än må låta) så VILL jag ju skriva om den. För jag har ju trots allt en röst, och en chans att ärligt prata om hur värdelös den här diagnosen är.

Varför jag själv inte sökte vård på 20år var ju för att min bild utav en person med ADHD var någon superdupermega produktiv manlig VD som sålde bolag och tjänade miljarder? Det vill säga allt jag inte var. Till och med när jag hade fått diagnosen tänkte jag att den inte alls behövde medicineras, för det hade man ju läst. Bara man _läääärde sig_ att hantera den så blev det en _suuuuperkraft_ (vilket förövrigt är det mest osanna man kan säga om ADHD pga -ingen- som besitter en superkraft uppsöker väl för i helvete vård?).
Jag försöker att inte tänka på min diagnos och allt som jag har problem med, för då blir jag bara ledsen och slår på mig själv. Men när jag blev mamma, blev jag plötsligt så illa tvungen.

Jag har fått beröm för att jag ”gör min grej och inte som alla andra”, vilket ju visserligen stämmer. Men det är INTE för att jag är född med någon inre moderlig röst som vägleder mig? Tvärtom. Jag är tvungen att anpassa mitt föräldraskap utefter min ADHD, och därmed ha lägre krav på mig själv  som mamma än vad andra mammor har. För skulle jag försöka vara en lika perfekt förälder som många andra, så skulle jag misslyckas prick varenda dag, hela tiden. Inte för att jag inte anstränger mig, utan för att jag rent krasst inte är kapabel att leva upp till dom kraven.
Det är inte för inte som jag har skaffat barn ihop med någon som är min totala motsats. P är analytisk, osaaaar trygghet på mils avstånd och har hela sitt liv under kontroll. P kommer att vara den perfekta föräldern på pappret. Som har koll på när det är dags för läggning, när det är idrottsdagar och föräldrarmöten. Jag försöker se det som att, det är Hans roll, inte min. Jag har andra kvalitéer som förhoppningsvis kommer att vara fantastiska för William att växa upp med.

Men sen kommer vi till den mest uppenbara och smärtsamma faktan, att ADHD är ärftligt. Och risken att JAG har överfört den här vidriga funktionsnedsättningen på William är hela 60%. Det är så sjukt mycket skuldkänslor, ångest och skam i det.

Jag som mor SKA skydda mitt barn ifrån allt ont, men kanske kommer JAG att vara anledningen till mycket av hans smärta? Kära kära kära högre makter, må det inte bli så. För jag vet inte hur jag någonsin skulle förlåta mig själv i sådana fall.

6 kommentarer




22:32 | januari 17, 2022

Pissig vecka – matförgiftning och corona

Ja vad ska man säga? Vissa veckor har man mer flyt, och andra mindre haha… För att fatta maj kört: 

I förra veckan gick vår familj igenom en stor omvälvande privat grej. Samtidigt som jag bollade jobbiga grejer med jobbet som sög ut musten ur mig totalt. Så när allt tillslut redde ut sig, så blev jag prick på sekunden jättesjuk. Jag som aldrig är sjuk annars trodde att det var corona, men efter ett gäng olika tester så insåg jag att det bara var all stress som kom ut ur kroppen. 

Så efter ett par dagar åkte jag och P iväg på en övernattning på hotell bara för att ANDAS lite.


Världens bästa mamma tog William och Bruno och som vi njöööt det dygnet. Vi åt god mat, bastade, badade isvak (absolut inte jag ni känner ju mig, varmt ska det va!) och sov ut. Kan varmt rekommendera Krusenberg Herrgård. Mycket barnvänligt också!

Men sedan lyckades P bli matförgiftad påvägen hem. Så det var inte ett speciellt långt njut. Men men äsch!

Så de senaste två dagarna har jag försökt att rodda allt med jobb, hem, hushåll, William och Bruno själv. Nu mår P mycket bättre *peppar peppar* så nu längtar jag efter att bara återgå till det normala vardagskaoset!!

3 kommentarer