11:03 | juli 21, 2021
Här om kvällen kom beskedet
Utdrag ur min dagbok, skrivet för fyra dagar sedan.
”Jag står i köket och lägger ner telefonen i fickan igen. Tar ett djupt andetag och samlar mod till mig.
Hon skrev att jag gärna fick ringa upp. Att hon inte ville förstöra min semester med att bara berätta. Så jag fick välja själv när jag ville ringa tillbaka för att höra om allt som hade hänt.
Jag går några stapplande varv i köket medan jag nervöst guppar William i bärselen, upp ner upp ner, upp ner upp ner.
Jag orkade inte ringa tillbaka. Inte nu. Det var min första semestervecka efter en tuff och ansträngd vår. Äntligen skulle jag ju få andas ut.
Jag guppade, upp ner upp ner.
Jag plockar upp telefonen igen. Smset hade inkommit för tio minuter sen. Jag måste ringa tillbaka.
Värdparet hade dukat upp långbordet i vardagsrummet. Maten stod rykande färsk på middagsbordet och det var bara ljusen som skulle tändas och vinet som skulle hällas upp, men annars var allting klart.
Jag viskade till P att jag ”kommer snart, vänta inte på mig” innan jag smet ut igenom ytterdörren.
Nu stod jag på grusuppfarten och det var mycket kyligare ute än igår, fastän det hade varit soligare idag. Jag plockade upp telefonen och ringde det senast missade samtalet. Nu var min plus var så hög att jag inte ens hörde ringsignalerna.
Upp ner upp ner. William höll på att somna i famnen nu.
Personen på andra sidan luren svarade och började långsamt och metodiskt att berätta. Och sen kom det. Beskedet. Det där som jag har varit rädd för att höra i nästan hela mitt liv. Det kom nu.
Jag blev yr, tappade balansen och fäste blicken på rosenbusken för att inte falla omkull. Jag började gå i cirklar för att fokusera på någonting annat, men gruset gjorde ont under fötterna. Stenarna var så stora och kantiga och jag funderade på om dom alltid hade varit det?
”Vad hände när ambulansen kom?” sa jag, och personen på andra sidan luren grät medan hon berättade. Det hade varit fullt av blod överallt, fick jag veta.
Upp ner upp ner.
Det var svårt att andas nu.
P kom ut genom dörren och såg mig på håll. Jag torkade bort snor och tårar med ovansidan av min arm och pekade på William medan jag mimade ”ta honom”.
När killarna försvann in till gästerna igen så fick jag de sista detaljerna. Jag grät okontrollerat nu. Hon också. P kom ut med en tjocktröja och jag bad honom att gå in igen.
Efter några minuter la vi tillslut på. Det var tur, för jag orkade verkligen inte höra mer.
När samtalet var avslutat och jag hade lagt ner mobilen igen, så föll jag ihop där på uppfarten medan jag hulkgrät.
P kom utspringandes och fångade upp det sista som fanns kvar av mig. Jag var ju där, fast jag kände mig inte levande längre.”
Mitt liv är lite rörigt nu. Men vi kommer att komma på fötter igen. Vi måste det.
I betalt samarbete med Länsförsäkringars Fastighetsförmedling
13:55 | juli 20, 2021
Jag minns sommaren när mamma och pappa skiljde sig
Jag står och tittar in i badrumsväggen. Balsamerar håret noga, hårtopp efter hårtopp, samtidigt som jag lyssnar på Ted Gärdestad. Varje sommar när jag var barn så spelades hans låtar på repeat. Men vad vi gjorde medan hans röst dånade ur högtalarna har jag bara vaga minnen utav. Ett av dom är när vi solade på klipporna med mormor och morfar.
Matsäcken som var gjord med omsorg, plockades fram ur Tupperware plastförpackningar med färgglada lock. Pannkakor med sylt. Morfars knep var att ösa ner vaniljsocker i smeten, och visst gick det hem hos oss barn. Vi åt tills vi fick ont i magen medan måsarna skrek över våra huvuden. Och när vi var färdiga så badade vi tills läpparna blev blåa…
Och någonstans där hade sällskapet som hade med sina högtalare till stranden, bytt låt till sommarens största hit. Jag sjöng med de korta stunder jag var över vattenytan ”ingen sörjer när du dööör, ingen ska sakna det du gööör. Ingen vill veta vart du köpt din tröja…”.
Men alla andra somrar, har jag nästan inga minnen utav alls. Möjligtvis att jag åkte på ridläger, handbollscuper och hängde med vänner. Då kanske Teddans låtar spelades i köket där mamma stod, medan jag drog på mig skorna ute i hallen för att cykla hemifrån. Nej jag minns faktiskt inte. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle tillsammans med min familj när vi lyssnade på hans låtar när jag tänker efter.
Jag står och tittar in i badrumsväggen. Sköljer ur balsamet och ser skummet åka ner i avloppet. Och försöker att komma på varför Ted Gärdestad symboliserar sommar för mig. Jo. Juste. Nu minns jag. Ett starkt sommarminne jag har är sommaren när mamma och pappa skilde sig.
Det var soligt utomhus, bilen var packad med resväskor och mamma vevade för hand ner rutorna på vår blåa lilla BMW, la i en ny växel och tryckte ner gasen i botten på den smala grusvägen. Dammet bara yrde bakom oss när jag vände mig om och tittade ut igenom bakrutan. Vi skulle flytta hem till mormor och morfar. Och medan jag och min syster sträckte ut armarna genom bilens bakrutor och skrek med till Teds låt ”… Jag tänker hoppa, ner för Eiffeltornet – om du sviker mig!” så såg jag konturerna av mammas ansikte i backspegeln. Bakom den lockliga luggen så såg jag att hon grät. Min fina mamma. Jag skulle ge henne den bästa sommaren någonsin.
Jag står och tittar in i badrumsväggen. Stänger av kranen på duschen och virar in mig i en handduk. Funderar. Vad vill jag att William ska minnas utav sina somrar?
Om jag fick drömma skulle jag ge honom och vår familj ett sommarställe. En trygg samlingsplats som vi återkommer till – semester efter semester. Där vänner, kusiner, familj och släktingar trängs om vartannat i våningssängar. Det spelar ingen roll vad man äter till frukost, om flip flopsen tappas bort eller om luncherna övergår till sena middagar. Huvudsaken är att man är tillsammans med sin familj.
Jag vill ge honom minnen ifrån kvällar med kubbspelande tills myggen blir för många. Badande ifrån bryggan tills fingrarna är som russin. Och oändligt många fikor i skuggan, med kakor man tar ur en mönstrad kakburk. Och bullar som är gömda under ett vitt flugnät med broderade jordgubbar uppepå. Och så Teddans låtar ur högtalarna, om och om igen.
Jag vill inte bara kunna ge William dom minnena. Utan även mina syskon, våra vänner, min killes familj, mormor och morfar och såklart… Mamma. Det där landstället skulle inte bara vara vårt, utan alla i släktens.
… För när den där sommaren var slut, då när mamma och pappa skiljdes, så insåg 5åriga jag, att jag nog inte hade gett mamma den bästa sommaren trots allt. Men när William är 5år kanske jag kan försöka på nytt.
Jag står och tittar in i badrumsväggen när mina dagdrömmar plötsligt blir avbrutna av att P kommer in genom dörren.
”Har du sett det här landstället? Precis såhär skulle jag vilja ha det!” säger han, och sträcker fram en husannons han har uppe i sin telefon.
Jag ler. Tur att vi drömmer om samma sak, min kärlek och jag.
Sen går jag in i vardagsrummet, slår jag på Ted Gärdestad i högtalarna och plockar upp William ur vagnen. Det är vår första sommar av många tillsammans. Och när han är 5år ska vi packa hans resväskor och ta båten ut till vårt landställe. Han, hans pappa, vår hund, hela tjocka släkten och jag.
Jag tittar inte in i badrumsväggen längre. Istället blickar ut över min familj. Jag känner mig rikast i världen. För egentligen spelar det ju ingen roll vart vi är, bara jag får vara med dem.
Men tack vare mäklarna på Länsförsäkringars Fastighetsbyrå så kanske vår dröm om ett landställe får besannas lite snabbare. Jag ringde nämligen upp vår lokala mäklare och bad dom att hålla utkik åt oss. Så nu håller vi tummarna. Men vi har inte bråttom. Jag vet inte vad ni drömmer om när det kommer till bostäder, men oavsett så kan Länsfast hjälpa er. >>Klicka här<< för att få mer information om alla deras olika tjänster!
Nu kommer ett litet bildspel av det jag ser framför mig att jag vill göra på vårt framtida landställe:
Äta efterrätter ur blåvita skålar.
Pussas efter maten med mannen på bilden.
Dricka kaffe med släktingar.
Handla grönsaker från lokala bönder.
Fira midsommar.
Konstant ha vänner som sover över.
Promenera barfota till stranden.
Loppisfynda kakburkar och fat.
… Och gosa med Gugge.
Tack Länsförsäkringars Fastighetsbyrå för att ni lät mig drömma mig bort för en sekund <3 Och hoppas ni läsare uppskattade det här lite mer personliga inlägget. Hoppas ni får världens bästa sommar, vart ni än är, och vilka ni än spenderar den med. Och kom ihåg, vännerna är familjen man själv väljer. Blod är inte tjockare än vatten.
11:51 | juli 13, 2021
Vem är jag nu då?
Man får ju ofta frågan hur det känns att ha blivit mamma, och det är ju helt omöjligt att svara på. Det är så förbannat stort, för brett för att ett svar ska kunna summera allt man känner. För allt med William känns självklart, rätt och faktiskt ganska enkelt. Men allt runtomkring honom tycker jag känns svårare. ”Vem är jag?” i allt detta och så vidare.
Vi alla kategoriserar ju människor, oavsett om vi vill det eller inte. Och så även jag. Mammor kan kategoriseras in i alla möjliga fack. Hemmafrun eller arbetsnarkomanen. Hon som gör matsäck till stranden eller hon som köper färdig mat ifrån korvmojen. Hon som aldrig lämnar ifrån sig sina barn eller hon som har nanny. En ung mamma eller en gammal mamma. Ja ni hajar. Motsvarigheterna är oändliga. Och mitt i allt det här står jag själv och försöker hitta vem jag är som morsa. Men jag kan inte placera mig själv någonstans. Jag är prick mittemellan i allt känns det som?
Så jag vet inte vem jag ”är som mamma”. Kanske kommer det sen? När barnen blir äldre? William känns alltså självklar i mitt liv, men jag själv känns inte självklar i vilken just MIN mammaroll är? Om ni fattar? För jag är inget av allt det där jag rabblade precis. Jag är ingen bullmamma, men jag är heller ingen workaholic. Jag är inte överbeskyddande men heller ingen free spirit, och jag är varken gammal eller ung.
Det känns som att alla morsor har gäng som dom hänger med, med jämnlikar. Som tycker exakt som dom? Att dom alla vet sin tydliga roll som mamma? Eller jag har missförstått det helt? Det kanske inte finns några gäng med morsor som i nickar i takt till att barnmat på burk är skit?
Kanske är det viktigt för en att vilja placera sig själv i ett sammanhang för att man själv känner sig lite vilsen? Kanske känner jag mig vilsen i min mammaroll för att jag fokuserar på alla runtomkring? Istället för att bara låta mig själv ha min egna väg och inte försöka hitta förklaringar till VARFÖR det är så?
Eller ligger det bara i människans natur, att djuret i en vill tillhöra sin flock? Jag har ingen aning men känner mig på många sätt ensam som mamma? Samtidigt som jag känner mig omringad av tusen andra bra och vettiga morsor. Hm. Please säg att någon förstår mina funderingar?
I betalt samarbete med H&M
16:40 | juli 6, 2021
Om att våga vara prestigelös som mamma – trots samhällets förväntningar
Jag har tänkt mycket på det där med mammarollen när jag var gravid, och vilken mamma jag själv skulle bli den dagen lilla Gugge kikade ut. Generellt sätt i min och P’s relation så är jag den hispiga. Den som flaxar med armarna, brusar upp och är dramatisk. Medan han alltid är lugn som en filbunke. Så jag tänkte väl att det skulle förbli så den dagen vi blev föräldrar. Att vi skulle behålla våra roller helt enkelt.
Klänning H&M
Den första tiden med bebis så reflekterade jag inte så mycket över min mammaroll. Och ärligt talat så kände jag mig inte så mycket som en mamma heller. Chocken var liksom för stor. Men sedan en natt när William var några veckor gammal behövde vi åka in till barnakuten mitt i natten, och det var första gången jag kände mig orolig. När vi satt där i bilen ville jag att P skulle gena över bussfilerna på Södermalm för att vi snabbare skulle komma fram till SÖS. Men P höll istället stadigt i ratten och sa ”Ta det lugnt Ellinor, allt kommer att lösa sig”.
Inget ovanligt alltså, att jag var den dramatiska medan han var den lugna och trygga av oss. Och visst löste sig allt, efter några tester med positiva resultat så fick vi åka hem igen.
Det var efter den händelsen som tankarna om det här med mammarollen sakta började göra sig påminda igen. Jag började reflektera över hur den första tiden faktiskt hade varit med William. Och ganska snabbt kunde jag konstatera att jag aldrig tidigare hade varit varken orolig eller nojig för honom. Rollerna var faktiskt helt ombytta än vad jag trodde att dom hade varit. För när jag blicken upp så insåg jag att P googlade på minsta lilla frågetecken kring William. Jag kom till och med på honom med att läsa trådar på Familjeliv om barns olika bajs. Och han laddade ner alla möjliga betalappar om barns utveckling, han som aldrig betalade för appar annars.
Och hör och häpna… Istället var JAG den som ryckte på axlarna och med en lugn röst kunde säga ”Ta det lugnt älskling, allt kommer att lösa sig”.
Det här chockade mig väldigt mycket. Att jag blev en sån här. Samtidigt som föräldrarrollen tar fram sidor hos en som man aldrig trodde att man hade.
Om det är någon som helst slutsats jag kan dra kring varför just jag inte känner så mycket oro i min roll förälder, så är det nog att jag för många år sedan slutade med att:
… Göra det jag TRODDE var rätt och istället började lyssna på vad som KÄNDES rätt.
Hängselbyxor | Tröja grönsaker
Så utan att låta nonchalant nu (läs följande mening med en lugn och avslappnad röst)… Så bryr jag mig faktiskt inte hur andra mammor väljer att göra med sina barn. Varken med val av kläder, om deras hundar får pussa barnen i ansiktet eller vilket märke på barnmaten dom köper.
Det jag vill komma till är att: när jag slutade att titta granskande på mig själv som mamma, så kunde jag istället fokusera på det som faktiskt var bäst för våran familj. Inte vad som såg bäst ut. Så jag har helt enkelt bestämt mig för att hur vi gör här hemma, är bra nog för vår unge. Även om det inte hade varit tillräckligt för någon annan.
Ärmlös overall | Omlottbody Mintgrön | Mössa
Kanske slog jag precis spiken i huvudet…! Att jag är ganska så prestigelös i min mammaroll. Att jag vet att jag aldrig kommer att kunna vara perfekt i ALLT, så därför sänker jag ribban och låter halvdant vara bra nog. För ska jag vara perfekt inom alla områden så är jag ju dömd att misslyckas innan jag ens har försökt. Och det kanske är det mycket stress & oro kring föräldraskapet bottnar i? Andras blickar och andras syn på en själv som förälder?
Om mitt barn skriker på en restaurang, blir jag stressad över att hans mående eller att alla andra runtomkring blir störda…? För mig är det solklart att jag blir mer orolig över andras blickar och hur jag förväntas agera, än att mitt barn är ledsen. En jobbig tanke, för självklart vill vi alla erkänna för sig själva att vi bryr oss mer om våra barn än om andras åsikter.
Sjömansdräkt
Men med prestigelös menar jag att jag åker till restaurangen och hellre utsätter mig för en skrikattack, för att sedan inse att det inte gick, åka hem och skratta åt det i bilen. Än att inte åka alls för att jag är orolig över allt som skulle kunna hända.
Prickig body set
MEN, helt ärligt nu, är det så konstigt att vi mammor ställer så höga krav på oss själva som föräldrar då? Alltså att vi ska vara perfekta mammor som kommer piffade till middagar, med en skötväska packad för alla möjliga situationer som kan tänkas uppstå. Och att vårt barn har nya kläder, nytvättade i oparfymerade tvättmedel. Samtidigt som vi ska bidra med genomtänkta kommentarer och involvera alla i bordet i konversationen.
Vi förväntas rodda Familjen AB men samtidigt vara affärskvinnor, perfekta fruar, perfekta vänner och perfekta döttrar. Krav som överhuvudtaget inte ställs på män. Och nåde oss om vi klagar över det!!!
Roströd solhatt
Det jag menar är att, det är inte konstigt att vi kvinnor är alldeles för hårda mot oss själva. För samhället kräver att vi ska vara felfria. Och det gör ju att föräldrarrollen kan kännas helt övermäktig.
Med det sagt vill jag verkligen poängtera att man inte är en bättre eller sämre förälder för att man är prestigelös i sitt föräldraskap, men det tar bort mycket onödig press, stress och oro. Vi blev dessutom skonade med en lugn bebis (so far), vilket såklart är något helt annat än om man får ett barn som kräver mer utav en.
Pyjamas 2-pack
Jag kom ihåg första gången jag köpte min första pyjamas med dragkedja istället för knappar, bara det kändes som en synd! Det var ju det oskönaste man någonsin kunde trä på sitt lilla ömma knyte – tänkte jag. Men istället blev det mindre skrik och gnäll på natten vid blöjbytet, och vi båda kunde somna om snabbare. Så nu köper vi bara pyjamaser med dragkedja. Varför hålla på att krångla i onödan? Glad bebis, glad mamma.
Beiga Bodys flerpack | Strumpor flerpack
Sedan jag började applicera mitt tankesätt att KÄNNA efter istället för att TÄNKA efter i mitt moderskap, så insåg jag att det enda en bebis egentligen behöver är mat i maggen, en ren blöja och oändligt med kärlek. Jag lägger hellre tid på att gosa med William än att försöka sätta ihop nya outfits så fort han kräks ner en body. Därför kompletterade jag våra ärvda plagg och second handfynd med basplagg i flerpack i neutrala färger ifrån H&M.
Jag älskar H&M’s sortiment av neutrala barnplagg. Dom håller svinbra i kvalitén så allt William har växt ur har vi skickat vidare. Materialen är dessutom supersköna och gjorda av återvunnen eller ekologisk bomull. Jag tänker inte så mycket på om det vi köper är designat för ett visst kön, William är bara ett barn.
William har gjort mig tryggare i mig själv, stärkt mina familjevärderingar och fått mig att ifrågasätta samhällets syn på oss kvinnor. Han har gjort min blick på saker friare om ni förstår? Och det enda som betyder något i slutet av dagen är att vår familj mår bra och är lyckliga tillsammans. Något jag aldrig skulle ta för givet. Men jag kommer heller inte att oroa mig för allt som skulle kunna hända. Istället är mitt mantra, ”ta det lugnt, allt kommer att lösa sig”.
Vill ni läsa mer om H&Ms arbete kring deras barnkläder, rekommenderar jag >>denna artikeln<< hos tidningen MAMA ”7 plagg att välja till Mini’s känsliga hud”. Annars får jag önska er en grym dag, och det jag vill att ni tar med er ifrån det här inlägget är: det finns inga regler att följa för vad som är rätt eller fel. Du skapar dom reglerna själv inom familjen. Och jag dömer dig inte, även om vi tycker och gör olika.
16:15 | juli 6, 2021
Fira lanseringen på Spesso
Herregud vad nervöst det var igår. Inför varje lansering har jag sån prestationsångest att jag ifrågasätter allt med mig själv och alla val jag gjort i hela mitt liv ungefär haha!! Men sen när man går live är det som att proppen går ut. Jag är alltid så nojig över att det ska falla helt platt? Att jag ska bli utskrattad? Att ingen handlar? Ja ni fattar.
Oversize Linnekavaj H&M | Klänning Notes Du Nord 2år gammal
Men igår orkade jag inte sitta hemma och STIRRA in iu min mobilskärm tills klockan slog hel. Så därför bokade jag in en dejt med en tjejkompis på en av Stockholms nyare och trendigare ställen – Spesso. Under tiden jag var gravid så tänkte jag att restaurangerna skulle slå igen (pga corona). Men herregud vad mycket nya ställen som har öppnat? Så nu måste jag ligga i om jag ska hinna bocka av alla.
Tog en dejt med min älskade Karin! En vän jag har lärt känna då hon, liksom jag, är ”flickvän till en i gänget”. Ja ni hajar. Jag känner nog ingen som inte har hört mitt skryt om min tjejkompis Karin. Den smartaste och goaste kvinnan i stan. Jag är så glad att jag har henne!
Jag åt vildsvinsragu. Herregeeeuuud va smarrigt! Rekommenderar den varmt.
Jag förstår faktiskt hypen kring Spresso. Det är något med takbarer som är otroligt osvenskt. Kanske därför man älskar det så mycket? Tjejkvällar är det mest underskattade som finns i livet. Var hemma vid 01. Sjuk grej att restaurangerna har öppet till 01 nu? Någon sa att klubbar har öppet till 04 också? Det känns ju helt galet?
Edit:
Tusen tack för alla era fina ord kring kollektionen och att ni redan har handlat så galet mycket. Jag är så tacksam att det på riktigt värker i hjärtat <3
