08:29 | maj 8, 2021
Det är helg!!!
Hej på er allihopa! Jag ville egentligen bara kika in och säga: TREVLIG HELG! Det nalkas ju fantastiskt väder här i Stockholm och vi har tänkt att öppna poolen för i år. När man gör det så kan man också ta tag i alla andra projekt. Typ odling, plantering, målning och byggnationer. Juste! Byggarna kommer i nästa vecka och drar igång med årets projekt: altan och nytt utekök! Men vill ni följa sånt så får ni följa vårat huskonto @ellinorlofgren_house (som över 10 000 människor följer nu?!).
Videon här ovan var ifrån igår (fredags) när jag dammsög undan lite inför att en kompis skulle komma över på middag. Jag tokälskar våran nya Dyson dammsugare. Jag visste faktiskt inte att det fanns ett sånt intresse för den här dammsugaren, ni är många som frågar om en utvärdering nämligen. Men den får ni på hus-instagrammen. Så håll utkik där. Nu ska jag återgå till fixet här hemma. Puss på er!!!
I betalt samarbete med Länsförsäkringars Fastighetsförmedling
11:32 | maj 7, 2021
Hur jag hittade hem – min dröm blev verklighet
Vill ni komma direkt till Hemma Hos repotaget så >klicka här<. Annars läs vidare om hur jag hittade hem och hur jag gjorde för att min absolut största dröm skulle kunna bli verklighet.
Jag har alltid varit en person som flyr. Som inte har haft någon grund att stå på och som söker sig till roliga saker för att slippa verkligheten. Enda tills jag hittade mitt hem.
Jag hittade Honom.
Plötsligt kunde jag inte bara dra iväg, vi hade ju en vardag tillsammans som jag behövde förhålla mig till. Och jag kunde inte bara sprätta alla mina pengar på drinkar i någon bar med randoms. För dom skulle ju räcka till den där resan vi pratade om, till storhandlingen varje söndag på mataffären och presenter till svärmor.
Jag hade alltid sneglat på dom andra tjejerna i baren som tycktes ha koll på sina liv. Som stod med säsongens senaste IT-jacka över axlarna, ett perfekt lockat hår och fixade naglar. Dom var säkert såna som höll sina deadlines till kunder, la undan sparpengar, betalade in momsen, köpte sina egna lägenheter och lyckades få på sig två likadana strumpor på morgonen. Medan jag själv aldrig hade klarat av det… Jag förstod inte hur dom gjorde. Men när jag träffade P så var jag tvungen att styra upp mitt liv. Det sattes för första gången krav på mig, och jag älskade det.
Alla dom som jag innan hade bjudit på drinkar i en bar, tyckte plötsligt inte att jag var lika rolig längre. Och jag fick många gånger höra att jag hade ”förändrats så mycket”. Men dom förstod ju inte. Jag hatade det kaos jag hade levt i under hela mitt liv. Jag var så less på att vara så stressad att jag fick magkatarr för att jag hela tiden behövde lösa saker i sista minuten. Det enda jag drömde om var ju att bli en sån där person planerade saker och som kom i tid.
I takt med att jag tog kontrollen över mitt liv, så började det sakta men säkert att byggas en stabil grund inom mig själv som jag aldrig hade räknat med. Jag fick plötsligt en mycket starkare självkänsla, för jag klarade av allting som jag tog mig an istället för att kontant misslyckas.
Alla dom rutiner och den strukturen jag hade fått i mitt liv gjorde att jag plötsligt alltid fick på mig likadana strumpor, mina kunder var nöjdare än någonsin och momsen betalades in i tid. Och innan jag visste ordet av det hade jag blivit som hon i baren jag alltid hade suktat efter att vara. Hon som hade kontroll över sitt liv.
Jag kommer alltid att fortsätta vara den hispiga, virriga, retliga Ellinor som skrattar högt utan att hålla tillbaka. Men om vi ska dra någon som helst jämförelse så är jag draken som flyger med vinden, men P är den som står stadigt på marken och håller i snöret. Utan honom svävar jag iväg.
Jag som aldrig hade sparat pengar innan jag träffade P, insåg plötsligt storheten i det. Sparpengar är ju det enda direkta man kan göra IDAG för att komma lite närmre den ytliga framtid man drömmer om. Jag som aldrig hade känt mig riktigt hemma någonstans, fantiserade ju vilt med P om hur vi drömde om att bo ”när vi blev stora”.
Det gick några månader… Och utan att jag visste ordet av hur, så satt vi plötsligt där på mäklarens kontor och signade på papperna. Och ifrån ingenstans höll jag för första gången i ett par hemnycklar till min första bostadsrätt.
Jag minns känslan som igår. Stoltheten jag kände i mig VARENDA gång jag öppnade ytterdörren… Tacksamheten som vällde över varje morgon när jag vaknade i vår säng och insåg att jag inte behövde fly.
Jag var så lycklig att jag svävade på moln, och bjöd hem alla jag kunde tänkas komma på. Det var så enormt stort för mig att ha ett eget hem. Jag som tidigare hade låtit rödvinsfläckar från en efterfest sjunka in i parketten i min hyresrätt, började plocka fram glasunderlägg för gästerna att ställa glasen på – istället för direkt på soffbordet. Jag blev rädd om mina saker, för jag hade plötsligt något som var MITT och som jag var rädd om.
Jag fortsatte att hålla mina deadlines till kunder och spara så mycket utav lönen som möjligt. Sparpengarna såg jag till och med växa i fonderna jag hade placerat dem i. Samtidigt så fortsatte jag och P att drömma. Vi ville ju bo i ett hus någon dag ”när vi blev stora”.
Och plötsligt, 22år gammal, traskade jag mot mäklarbyrån igen medan jag höll hårt i min älskades hand. Vi hade köpt vårt absoluta drömhus en kvart ifrån stan. Det var så overkligt att jag grät så fort jag slog upp ögonen när jag vaknade på morgonen.
Den resan jag har gjort själsligt är den som har tagit mig dit jag är idag. Men utan P hade aldrig den snurran satts igång. Hade han inte gett mig den tryggheten jag kände, hade jag aldrig haft verktygen att våga satsa. Jag hade aldrig vågat söka det där jobbet på en creddig influencer marketing byrå, ta körkort eller söka hjälp för min ADHD.
Men jag vågade, för jag hade en stabil grund och ett hem där jag var skyddad och kunde samla kraft. Och hela tiden stod P där och hejade på. Han höll hårt i snöret nere på marken medan jag svävade runt på himlen och kände mig fri. Jag var fri från ångesten och kände att jag kunde ta mig an prick vad som helst.
P och jag fortsatte att prata om våra drömmar. Och vi drömde om en hund, en väldigt specifik hund. Han skulle vara gyllenbrun, ha lockig päls och inte vara för stor. Vi pratade om honom hela tiden. Vi ropade till och med hans namn i huset, pratade om hur det lät när han kom tassandes efter oss i vardagsrummet och skrattade åt att ”en dag när vi blev stora” skulle han bo tillsammans med oss.
Men plötsligt en dag så flyttade han in, våran virvelvind Bruno. Och ifrån en dag till en annan så var det inte bara två vuxna som bodde i vårt älskade hus. Utan nu var vi en familj.
Jag hade aldrig haft min alldeles egna familj innan, och jag kastades tillbaka till känslan när vi hade köpt vår första lägenhet. Jag var så stolt att jag nästan sprack, samtidigt som jag var så rädd så rädd om det vi hade.
Nu var underläggen till dricksglasen det minsta jag gjorde i mitt försök att skydda mitt hem och min familj. Jag slutade bjuda hem festnissar och ytligt bekanta kollegor, och värnade istället med omsorg vilka jag ville släppa in i mitt hem. Vårt hus var (och är) ju mitt absolut viktigaste, sköraste och mest privata.
Vi fortsatte att drömma, och sa att ”en dag när vi blir stora” så vill vi ha barn. Jag drömde om en stor liten pojke, med blåa ögon, P’s lugna personlighet och som skulle heta William.
Och plötsligt en dag, när vi som minst anade det, så kissade jag på en sticka och på den lilla skärmen såg jag ett blått kryss. Därinne låg han. Jag kände det direkt. Det var våran William därinne.
Och plötsligt gick familjen från att vara 3 till att bli 4.
Jag som inte hade tänkt förbereda någonting alls innan han anlände, kom plötsligt på mig själv med att vika in ännu en påse med nya bebisplagg i garderoben. Jag ville fixa ett rum för honom som han kunde känna sig lika välkommen till som jag kände, första gången jag hade kommit in i huset. Hur fjantigt det än må låta så kände jag så.
Jag fantiserade om att sitta här och läsa böcker för honom…
… Och att byta blöjor på honom här.
Och plötsligt så var han här från en dag till en annan.
Känslan när vi köpte vår första lägenhet, vårt hus, när Bruno kom hit och vi när vi blev en familj – ja detta känns precis så stort och glittrande – fast upphöjt med hundra! För nu har vi allt det där vi drömde om den dagen ”vi blev stora”. Vi lever vår dröm nu.
… Jag insåg att jag är stor nu.
Och att jag kanske har varit det hela tiden. För jag tog ju ansvar och styrde upp mitt liv, samtidigt som jag fortsatte att drömma stort. Även om jag förmodligen aldrig kommer att känna mig vuxen på insidan, så gör det ingenting. Utan det är helt okej. Jag kan vara hur barnslig och svävande bland molnen som helst, för jag har alltid min familj och mitt hem att samla kraft hos. Och nu när ni har följt min resa, så kanske ni förstår att det absolut inte är något som jag tar för givet.
Jag är så oerhört tacksam över allt jag har och allt jag har åstadkommit. Allt jag har slitit mig loss ifrån. Men samtidigt är det viktigt att fortsätta drömma om livet ”när jag blir stor”. Det är ju min framtid.
Länsförsäkringars Fastighetsförmedling, som är min samarbetespartner sedan förra året, och så även i år, frågade ”Vad är ett hem för dig?”. Och det är exakt det här. Det är inte bara en bostad med fyra väggar och ett tak. Det är så mycket mer än så. Det är en känsla snarare än ett utseende. Det är en grund att stå på när allt annat i livet svajar. Det är min innersta borg som jag skyddar med allt jag har <3
Vill ni se fler bilder ifrån vårt älskade hem och vår renovering av både kök, tv-rum och barnrum, så klicka här för att läsa ett Hemma Hos-repotage och en intervju där jag svarar på frågor om vårt hem. Ni får änte missa den hörrni! Läs här (klick!).
10:50 | maj 6, 2021
William 1 & 2 månader uppdatering
Herregud tiden går så fort med bebis att jag får totalez ångest påslag deluxe!!!!!!!! Det har redan gått två månader och för varje dag som går blir jag stressad över att jag aldrig kommer att få ha honom såhär liten igen. Många säger att dom längtar efter att deras bebisar ska börja sova i eget rum, lära sig att gå osv osv. Jag känner precis tvärtom? William får MER ÄN GÄRNA sova UPPEPÅ mig för alltid. Och jag vill aldrig någonsin att han ska lära sig att gå????? Han kommer ju sova i egen säng och kunna gå för resten utav sitt liv sen. Så jag känner absolut noll stress med det.
Jag lutar ju mer och mer åt att vi bara ska ha ett barn (usch ska prata med min aurorabarnmorska om detta nästa gång jag träffar henne pga enorm sorg men det beror ju såklart på min graviditet och förlossning) och det är nog därför jag är så stressad över bebistiden också. För i så fall är det här sista gången jag har en sån här liten bebis…
Min tröja Twist & Tango | Skinnbyxor na-kd | Williams tjocktröja Cubus | Leggings second hand men typ Lindex?
Jag tänkte i alla fall summera de första två månaderna i hans liv lite snabbt, egentligen mest för mig själv för att jag ska kunna blicka tillbaka. Det här är alltså inget ”jämförelse inlägg” på något sätt. Jag skulle kunna kalla mig självutnämnd expert inom förlossningsvården i Sverige och har nog läst på bra mycket mer än de flesta. Men ang bebistiden är jag totalt obrydd. I min värld finns det inga ”måsten” och jag blir själv chockad över hur lite jag blickar på hur andra gör. Och jag dömer absolut _noll_ hur andra väljer att göra.
Min kille hade googlat igår på när man ”ska” börja med rutiner med en bebis. Jag har aldrig googlat en enda grej, utan min grundinställning är att titta på mitt eget barn och göra det som funkar bäst för honom. Sen har jag helt ärligt noll köll på hur andra gör, och det känns bara så skönt och befriande? Och hittills har det funkat toppen att bara lyssna på Williams signaler, så det kommer jag att fortsätta med.
VIKT & LÄNGD:
1 dag: 4,7kg och 56cm lång. Blöjstrl 1.
1 månad: 6kg och 60cm. Blöjstrl 3. Stora strl 56 på överkropp och 62 på byxor.
2 månader: 6,5kg+ (vägde senast för 2v sen så tror på 7kg nu) och 62cm Blöjstrl 3 snart 4. Strl 62 på överkropp och 68 på byxor.
Sumo har ju varit stor enda sedan han gjorde entré här på jordelivet. Alla kläder vi hade med till BB i strl 50 (och några små 56or) var för litet. Mössorna och vantarrna gick inte att trä på och strumporna slutade mitt på foten. Vilket jag bara kan garva åt såhär i efterhand hahaha. I slutet utav första månaden fick vi plocka ur både ilägget i hans Stokke stol och bilbarnsstolen. Han är så himla liten men ändå ”rejäl”. Vilket har varit skönt för det har alltid funnit lite att ”ta i”. Han har liksom aldrig varit ”skör”. Vilket ju är väldigt tacksamt som förstagångsförälder när allt annat känns lite nytt och läskigt. Tungt under graviditeten såklart, men rätt skönt ändå såhär i efterhand. Juste! En fråga till er andra som fött stora bebisar, tog det lång tid för dem att ”sjunka ner”? Jag var ju öppen 10cm i 5,5h och barnmorskorna tror att det berodde på hans size. Vill veta om det sambandet kan stämma eller ej.
KÄRLEKEN FÖR HONOM:
Det känns på många sätt hemskt att skriva, men när jag fick upp honom på bröstet så kände jag inte alls ”kärlek vid första ögonkastet” (vilket jag tack och lov var inställd på pga visste om att det var så vanligt). Men där och då var jag totalt utmattad och svarade inte ens barnmorskorna när dom pratade med mig, för jag orkade inte.
Sedan tror jag att jag var i fullständig chock, och är nog fortfarande ganska ofta. Över att han är MIN liksom? Så kärleken har verkligen växt på mig för varje dag som går. Inte så konstigt egentligen, jag kände ju honom inte precis när han var nyfödd. Men tack och lov så kom den där ”beskyddarinstinkten” och ”lejonhonakänslorna” jag har för honom samma sekund som han kom ut. (Kom ihåg att det finns hjälp att få om du inte känner dig lycklig första tiden med bebis! Det är ingen som kommer skambelägga dig, utan deppiga tankar får upp till 80% av alla nyblivna mammor!)
OMSTÄLLNINGEN ATT BLI FÖRÄLDER:
Omställningen för oss med barn VS inte har faktiskt inte varit så omtumlande. Vi är vana vid att ha en totalt crazy unghund (aka Brunobus) så i jämförelse med honom har bebistiden varit plättlätt. Chocken med ansvar/dålig sömn/planering/fördelning osv för oss kom däremot när vi skaffade valp så jag förstår verkligen stressen många förstagångsföräldrar beskriver.
EN NÖJD & GLAD BEBIS
Sedan har William alltid varit en väldigt nöjd och chillad bebis (eeeeeh inte mina gener diweckt dööö), vilket jag är så oerhört tacksam för. Det är svårt att prata om dock, för jag känner ingen anledning att leta efter saker att klaga på. Vi har såklart också tuffa dagar ibland, men i jämförelse med många andra har vi en dans på rosor. Och det säger jag ju inte för att provocera. Utan för att jag förstår att andra kämpar mer än oss, och jag vill inte förminska deras slit. När jag plussade på stickan var jag livrädd för spädbarnstiden pga jag hörde enbart föräldrar som pratade om hur hemskt och påfrestande det var. Men alla ni som oroar er för samma sak: det behöver inte bli så!!! Men alla vi som har enklare barn skriker inte högt om det med respekt för alla de som kämpar.
Samt: är bekant med flera som har lika chillade bebisar som William, men som klagar för fulla muggar. Så allt är väl relativt också.
Samt (igen): vi har fått höra från dag ett att ”jaja det kommer vända så njut så länge det varar”” vilket gjorde att vi fick stress så fort han skrek första månaden för vi tänkte att det är NU koliken och helvetet kickar in haha. Men än så länge är han samma bebis som när han föddes, och både jag och P hade kunnat njuta mycket mer av första tiden med spädbarn om andra bara hade varit glada för vår skull.
SÖMNEN OCH FÖRÄLDRARLEDIGHET:
Jag är ju rätt flummig i mitt föräldrarskap, men generellt i livet med saker jag kan påverka så är jag ett kontrollfreak. Så därför har vi pratat igenom mycket i förhand och utgått ifrån det värsta hela tiden i vår sk ”planering”. Därför inredde vi ju ett extrarum för bebisen med TV, skötbord osv där den som har nattpasset kan hänga utan att den andra blir störd. Jag är en kvällsmänniska och P en morgonmänniska. Därför har vi delat upp nätterna såhär (även om det inte alltid håller såklart):
Jag tar William mellan 22-04. Då sover P. Runt 00 sker alltid sista matningen och sedan somnar både jag och W. Sedan vaknar han igen runt 04 för mat och blöjbyte. Då matar jag och därefter byter jag sovrum för att kunna sova ostört. Så då tar P William mellan ca 04-08 när jag vaknar. Jag får alltså sova mellan 00-08 då med ett uppvak = magi! Och för att detta ska gå så kör vi självklart flaska, och på nätterna har vi gett ersättning since day one. Där är BabyBrezzan den bästa maskinen i världshistorien.
Williams utveckling:
Månad 1 började han att le ”okontrollerat” men nu ler han åt saker vi gör. Nu jollrar han t o m och vill ha svar. Han har tidigt älskat att snutta på sina knytnävar, men nu kan han titta på dem och observera dem innan han stoppar in dem i munnen. Han har alltid älskat sitt skötbord och att titta på sina luftballonger (då skrattar han jämt). Men det var först i slutet utav mån 1 han började följa oss med blicken. Han har alltid varit väldigt stark i hela kroppen, så man får hålla hårt i honom när man bär honom, för han kastar sig bakåt med hela ryggen med all kraft han har. Och redan månad 1 märkte vi att det ofta bara räckte med att man snusade honom i pannan för att lugna ner honom.
Generellt sätt behöver han väldigt lite stimulans, och kan ligga och chilla i soffan utan problem. Och enda sedan han kom har han sovit mellan 23-19h per dygn. Jag tycker att det är helt sinnessjukt men alla som frågar mig om det säger att deras bebisar också gjorde det första typ fyra månaderna. Så det kanske är normalt vad vet jag? Haha.
Säkert glömt tusen grejer nu. Eh juste han har fått mer ljusblåa ögon sen han föddes, hans hår har gått från blont till strawberry blond till mer ljusbrunt. Och han har mindre hår nu än när han föddes.
12:07 | maj 5, 2021
Lattemorsa på stan och en crazy natt
Kappa Zara | Klänning H&M
Såhär spenderade jag min tisdag! På en uteservering inne i stan med en annan lattemorsa – Henrietta!
GÅMMAN herself!!! (Kölla vad hon har i örat också – ett Honey Comb örhänge som jag har designat!!)
Tänk att vi var beräknade med 1,5v mellanrum, och att bebisarna ploppade ut samma vecka (okej absolut inte ploppade ut fyfan vad vi fick kriga). Det är så galet att gå igenom en sån grej tillsammans med en kompis (och vår älskade Jossan nere i Marbella som också födde sin son samma vecka som oss!).
Henrietta och jag känner varandra sedan ish 5år tillbaka. Hon är ifrån Linköping och har varit vän med P forever. Men hon är även i min bransch (influenzzaaaa) så det var igenom det vi började hänga.
Tänk att jag plötsligt är en sån där SÅKALLAD ”mamma” som går på stan med en BARNVAGN som slår sig ner på en uteservering och snackar skavsår i underlivet. Hahaha jag har så svårt att greppa det!!!
Efter att ha blivit nekade att sitta på Strandvägens uteservering då vi hade med oss vagnar så promenerade vi vidare till Butiken utanför Diplomats Hotell. Haha jag har aldrig blivit nekad att sitta på en restaurang innan men någon gång måste väl vara den första gången. Finns det någon app där man hittar barnvänliga restauranger och caféer eller? Som typ Waze där användarna lämnar omdömen? Om inte kan väl ngn utav er därute starta en sån app tack!!!!
Dock hade caféet ingen bra byta-blöja-toalett om man inte ville använda golvet. Så vi gick hem till Henrietta och Billies lägenhet ett stenkast bort.
Där blev det lek och bus i söffan för kung och fosterland!
Det är så så viktigt för mig att William får en bra kvinnosyn. Då är det perfekt att han har starka pinglor runtomkring sig ifrån start. Tack Billie för det!!!! Du kommer vara så mycket viktigare för W än du någonsin kan ana!!!
Nytt frotté set, tog strl M. Det kostade typ 200 spänn. Länk (klick! Adlink!)
När vi kom vi hem så hade William för typ andra gången i sitt korta lilla liv en skrikfest. Vår lilla älskling kan ha svårt att få ut rapar osv osv och då blir han superledsen när det bara kluckar i halsen på honom. Det måste ju vara obehagligt så det förstår jag verkligen<3
Så inför natten delade vi upp oss, så att en utav oss alltid kunde vara någorlunda utvilad om han skulle röja hela natten. Men sen vaknade jag upp i Williams sovrum imorse och insåg att P hade tagit hela natten i alla fall. Så då tog jag det vi hade hemma och slängde ihop en väldigt basic frukost à la Ellionora! ADHD-kaffe och yoghurt med frukt och gräjer!!
Och sedan dess har vi hunnit bada och jobba lite. Denna bilden var tänkt att bara hamna på vår privata IG men han är ju så förbannat söt så here u go!!!!
(Gud jag kan verkligen inte identifiera mig med att vara förälder ännu inser jag när jag kollar på bilder på honom?!)
14:23 | april 26, 2021
Visa William i mina sociala medier eller inte?
När jag fick reda på att jag var gravid så började man ju såklart tänka på hur livet och den nya vardagen skulle bli. Jag som alltid har visat en väldigt personlig sida av mitt liv i sociala medier tänkte att jag skulle berätta för er direkt. Men istället kände jag precis tvärtom. Att min graviditet var väldigt väldigt privat. Hade jag kunnat hade jag absolut kunnat göra en Kylie Jenner och ba *säg hej till min bebis!!!* från en dag till en annan. Men det fick vänta till v21 när det var omöjligt att dölja magen mer. Jag fick en beskyddarinstinkt jag inte visste att jag besatt. Jag har alltid skyddat min familj till det yttersta, men så fort det blev ett plus på stickan så eskalerade det för varje vecka magen växte.
Likadant med min förlossning. Jag checkade ut 2v innan BF, gick över tiden 14 dagar och sedan väntade jag ytterligare 2v innan jag la ut en bild på att han hade kommit. För att mitt nya liv helt enkelt känns extremt privat. Samma sak när jag fick min ADHD-diagnos, jag väntade i månader med att berätta för er. Jag behövde landa i det själv först innan jag fick höra alla andras åsikter.
Jag har bloggat sedan jag var 12år gammal, det är mer än halva mitt liv. Och jag har gått igenom den här fasen tre gånger tidigare. Första gången jag fick panik över att min privatliv var offentligt för allmänheten var när jag gjorde slut med mitt ex för typ 8år sen. Då fick jag känna på tempen på relationen till mina följare. Många rentav KRÄVDE att jag skulle dela med mig utav allt i minsta detalj. Jag förstår ändå det, för ni hade ju byggt upp en relation till honom också och oss ihop. Många blev så involverade, menade väl och ville sörja tillsammans med mig. Men ni behövde ett avslut för att kunna gå vidare. Det kom väl som en chock för er även om det inte gjorde det för mig. Men jag ville inte dela varför vi gick skilda vägar.
Andra gången var när jag gjorde slut med en vän. Då började det också spekuleras vad som hade hänt, varför och om allting bara var fejk. Det skrevs så mycket elaka spekulationer att jag helt tappade lusten att arbeta med mina sociala medier. Och successivt fick jag tankar på att byta jobb (vilket jag även gjorde efter detta och började arbeta på byrå). För den sidan ni inte såg var ju att jag satt framför min skärm, läste all skit och grät över det som hade hänt. Det blir liksom en dubbel sorg. Dels är man ledsen över det som har hänt, men sen tvingades man utstå hatkommentarer och bli påmind om uppbrottet hela tiden.
Och tredje gången var när jag träffade P. Han ville inte vara med i mina sociala medier och jag respekterade det såklart. Men då började folk hitta på en egen persona om vem han var, och vilka våra anledningar var till att vi höll honom ”hemlig”. Då fick jag smaka på hur det kändes när någon skrev elaka saker om min närmsta familj. Vilket jag aldrig någonsin hoppas på att få göra igen.
P var aldrig ”hemlig” för att skapa någon hype. Inte min graviditet, min förlossning eller de första veckorna med min son heller. Men jag är någon ny nu. Jag har något nytt jag måste skydda med allt jag har. William. Och att lägga ut bilder ifrån BB och skriva ”vår son är här nu!” med en bild på honom, innan våra familjer ens har sett hans ansikte – fanns faktiskt inte på min världskarta.
Det spelar ingen roll om en följare ”kräver” att jag ska uppdatera om hela min förlossning eftersom att jag har pratat om min förlossningsrädsla… Eller att någon av ren välvilja frågar hur det kändes att kissa efter förlossningen eftersom hon också ska föda snart… Det här är mitt LIV. Min förlossning är det mest utlämnande, intima och privata en människa kan vara med om i livet. Och inte bara för mig utan för hela min familj. Och det är jag som bestämmer vad jag vill dela med mig utav och hur ofta jag ska uppdatera er om det.
Jag KOMMER att skriva om William och vårt liv. Jag kommer att prata om mina åsikter om allt kring att vara en förälder. Men det tog flera år för mig att hitta den balansen jag har haft i mina sociala medier. Bara med alla tråkigheter kring min pappa, så dröjde det länge innan jag ens yppade ett ord om det. Jag mörkade länge att jag ens hade brutit kontakten med honom. Men en dag vågade jag mig på att skriva en text om hur jag kände kring allt, men t o m då låtsades jag som att det handlade om en vän. Och flera år senare skrev jag ett personligt inlägg om allting. Inga privata detaljer eller påhopp, utan generellt hur man går vidare ifrån en sån sak.
Det här är mitt nya liv och det kommer ta tid för mig att hitta mina nya gränsdragningar. Jag har inga problem med att dela bilder på vår son när han ligger och chillar i min famn i en stickad outfit. Men jag vill inte lägga upp såna bilder varje dag. Och jag vill absolut inte dela med mig av bilder ifrån när han badade imorse och täcka över hans intima delar med emojis.
Men livet är ju allt där mittemellan perfekta bilder till flödet och de mest intima stunderna. Det handlar inte om att jag vill skapa någon hype kring mitt barn, tvärtom. Jag vill skydda honom. Dessutom är det inte bara jag som bestämmer vad som ska skrivas om honom eller inte, vi är två vuxna i varje sånt beslut. Och vi är dom som vet hur vi på bästa sätt skyddar honom. Ingen följare, ingen debattör i DN, ingen annan influencer och inte ens någon av våra vänner har något att säga till om där. Det är vi som sätter gränserna för vad som ska delas om honom och inte. Och vi har heller inga krav på oss att dela varför eller varför vi INTE väljer att göra något.
Eftersom att många saker känns alldeles för privata för mig att dela, så kan jag inte tumma på det för att vara schysst eller för att det är ”mitt jobb”. För det är i allra högsta grad mitt privatliv också. Och skulle jag börja tumma på saker, och tex lägga ut en video ifrån min förlossning fast jag innerst inne inte vill – så skulle det kännas som om jag sålde ut mig själv. Och jag vill aldrig känna att jag säljer ut min familj?
Å andra sidan, de sakerna jag VILL dela med mig om, t e x fjärde trimestern eller att jag blev behandlad utav en barnmorska under min förlossning – delar jag med mig utav de sakerna så får jag energi. För jag känner i hela kroppen att jag gör rätt och att jag kan stå för det jag har lagt upp. Även om någon annan kanske absolut inte hade skrivit om det för 70 tusen personer på Instagram.
Så ALLT jag funderar på att lägga ut i sociala medier måste jag först känna in, ”är det här något jag skulle stå för att lägga ut? Kan jag ta att folk har åsikter om det här?” Kan jag det, ja men då lägger jag ut det. Men är svaret nej på dom frågorna så skulle det kännas som att jag sålde ut min familj och därför skiter jag i det.
Men oavsett vilket av dem jag kommer fram till när det gäller William, så är det något bara P och jag har med att göra. Precis som att jag inte har ett sk*t med att göra vad andra influencers eller privatpersoner väljer att lägga ut på sina barn. Och helt ärligt så bryr jag mig inte ett dugg heller, jag lägger verkligen noll värdering i hur andra gör. För jag har fullt upp med att ta hand om min egna familj istället för att snacka skit om andra.
Nu har ingen skrivit någonting elakt till mig alls! <3 Däremot vet jag att det pågår en j*vla häxjakt runt andra mammor på sociala medier, så därför känner jag att jag måste avsluta det här inlägget med att sätta ner foten lite…
För om du är en utav dem som sitter och spekulerar med dina vänninor eller i kommentarsfältet på folks bloggar om ”varför i hela friden hon valde att lägga ut X eller Y?!” – så rannsaka dig själv. Varför känner du behovet att prata illa om andra mammor? Varför bryr du dig ens? Är du verkligen hundra procent lycklig över ditt egna liv? Och varför är du en sån förbannat dålig förebild för ditt egna barn när du sitter och snackar skit om andra? Uppenbarligen är du ingen supermorsa till förebild du heller. Dem du snackar skit om är också människor, och vi alla blir bättre och tryggare föräldrar om vi slutar blicka runtomkring oss. En bra förälder lyssnar inåt, släpper prestigen och visar sina barn att det inte är okej att prata illa om hur andra väljer att leva sina liv.
TACK FÖR MAJ<3
